Etikettarkiv: politik

Som en torkad röksvamp – om äldreomsorgen och det svenska språket.

Utvalda

Publicerat av

Någon försökte ta sig in i min lägenhet med nyckel igår kväll. Jag tittade i portögat men såg bara ryggen av en man som sedan gick in i hissen. Om ett tag ringde det igen och bankade på dörren. Utanför stod samme person, en man med mörk hudfärg och svart hår. Jag öppnade inte dörren eftersom han var obekant. Efter en kvart ringde han på dörren igen och det lät som om han provade även med nyckel. Nu ilsknade jag till och ryckte upp dörren.

Mannen sa ungefär: mig ringa jälpa di.

Var han från hemtjänsten? Han höll i en nyckelknippa. Han hade jackan med logga från hemtjänsten. Fel dörr och med den svenskan garanterat på fel plats. Jag var ohövlig, sa nej, fel dörr och stängde dörren. Det kunde ju vara fejk. En rånare. Jag har inte hemtjänst. Ingen i huset har samma namnskylt som jag .

På morgonen läste jag – igen – att nog borde kanske kommuner ha en språktest för nyanställning i hemtjänsten.

Mina erfarenheter av hemtjänst och äldreboenden är nu nära fyra år gamla, men frågorna om äldreomsorgens kvalité ser ut att vara precis de samma idag. Behovet att förbättra äldreomsorgen är en segdragen historia som politikerna vänder och vrider ibland. Myndigheterna pratar. Regeringen pratar också med lite upprörd ton. Jag kan inte se att det händer något revolutionerande.

Frågorna om äldreomsorgspersonal med svag svenska, saknaden av adekvat utbildning, bristande hygien, tidspress, timvikarier, personalbyten och lönenivåer inom äldreomsorgen är liksom eviga.

Jag tog hand om min dementa sambo i nära sju år. Han dog i april 2018. Men de sju åren före hans död fick vi mångsidig erfarenhet av äldreomsorgen i min kommun och även av flera korttidsboenden, några i gränskommuner. Jag brukade skriva ner vår ”demensresa” och ibland hamnade något på bloggen. Jag undvek att peka ut folk. Jag var tacksam för mina avlösare, fast de var många. Bristerna var organisationens, inte enskilda vårdbiträdens. Chef för verksamheten anger tonen. Jag tror att de flesta gjorde vad de kunde, om inte mer.

Än idag byter vi – jag och de som är kvar i jobbet– några ord när vi passerar varandra i Centrum. Att vinka längre från har också varit vanligt nu i covidtider.

Vi hade avlösning i början 2 timmar i veckan, i slutet 4 timmar till varannan vecka. Han fick plats på en dagcentral en halvdag i veckan hösten år fem och år sex, räknad i demensår. Det var en plats med utbildad personal, en var till och med Silviasyster. Lokalerna var passande för verksamheten med en liten trädgård. Maten lagades på plats med hjälp av de gamla. Men sedan sparade Kommunen in platsen och bytte till något sämre, mindre i ett höghus. Trångt, lokalen delades med andra ibland. Ingen matlagning. Ingen trädgård. Personal som förmodligen spanade efter nya jobb. Sedan orkade sambon inte dit. Dementa har svårt med förändringar.

Flera av avlösarna var invandrare och nivån svenska kunde vara från allt till ingenting. Den person som kunde minst sa ”hej” och något mer vi inte begrep. Alla var trevliga men om min sambo hade varit riktigt dålig hade jag inte vågat lämna honom i händerna på en person som inte kunde svenska. Några var utbildade men dessa undersköterskor hade en tendens att sluta och byta till mer betalda jobb. Kommunen ansträngde sig inte att ha dem kvar. Vem skulle inte byta jobb för några tusenlappar mer och bättre arbetstider?

Några gånger i året använde vi korttidsvård. Jag brukade besöka mina barnbarn eller vandra under tiden. Nivån på svenska språket i korttidsvård var ibland snällt sagt bristfällig. Utöver mycket annat . Ingen av oss skulle acceptera hemma förhållanden som att inte få duscha på 12 dagar.

December 2017 skrev jag:

Ringklockan till demensavdelning var sönder. Ja, den var sönder redan i augusti mindes jag. Telefonnumret fungerade inte heller. Det var avstängt. Några besökare till kom och stod vid dörren. Vi ringde olika nummer men ingen svarade. Vi bankade faktiskt på dörren. Genom glasrutan såg vi några personer vandra framåt tillbaka i korridoren. En av dem försökte öppna dörren men  han var inte personal. Till sist, efter 25 minuters väntan, besvärade vi avdelningen bredvid som surt släppte in oss.

Vårbiträdet, en ung kvinna, var ensam på avdelningen och pratade varken svenska eller engelska, inget språk vi kunde förstå. Hon ville inte släppa in oss och inte ut heller. En enda person som inte kan prata med de boenden var denna söndag eftermiddag ensam med en hel avdelning. Det stod så på anslagstavlan ”idag jobbar X 14 – 21.” Skulle hon få alla i säng dessutom?

Jag skulle hämta min sambo från korttidsboendet där han vistats i 12 dagar. Nej, jag var inte på en nöjesresa utan till hjälp för en annan sjuk anhörig.

Jag besparar er resten men en bloggversion finns publicerad, länk nederst.

Ibland känns det som diskussionen om äldreomsorgen var hämtad från en önskebrunn. Kanske en röksvamp som sakta vittrar är en bättre beskrivning. Skälet till bristerna i äldreomsorgen beror på vår, främst politikernas, inställning till de gamla människorna, de icke produktiva. Nivån av moral är inte god. Yrket vårdbiträde har nedvärderats till lätt jobb som vem som helst direkt från gatan kan göra. Så det har blivit oattraktivt. Att den anställde inte kan prata med vårdtagaren eller sina arbetskamrater borde vara en surrealistisk känsla, inte hurra vi är multikulturella. Det finns andra yrken som också fallerar, polisen, brandkåren… men genuscertifiering fungerar.

Ibland tänker jag att politikerna tror sig ha evigt friskt ungt liv och aldrig hamna i ett boende eller ens ha hemtjänst. Förmodligen har de råd att betala för bättre vård med sina fallskärmar.

PS. Det finns äldreboenden som tycks vara önskeställen. Min sambo var en gång tio dagar i en sådan. Trädgård. God hemlagad mat. Nog med personal. Men det stängdes sedan. För dyrt. Vi bodde i Stockholms län. På andra delar av Sverige kan det vara annorlunda?

PS2.Ann Charlotte Marteus skrev om äldrerånen i Expressen 25 jan 2022

Värdegrunder och verklighet.

Sagor från verklighet.

Utvalda

Publicerat av

Covid har blivit politikernas räddning. Äntligen kan de trycka till folket och räkna det som gott hälsoarbete. De kan visa makt och vara liksom duktiga i att göra något.

Vad gäller de ovaccinerade, så vill många jävlas med dem. Eller få dem att betala böter. Tvångsvaccinering kanske. Stänga dem ute från Samhället. Ovaccinerade är hatobjekt för politiker. Senast uttryckte sig en president så här elegant:

”I really want to piss them off, and we’ll carry on doing this – to the end,”president Macron till Le Parisien.

I intervjun säger Macron att han vill begränsa tillgången till aktiviteter i det sociala livet så mycket som möjligt för dem som inte vaccinerat sig.

Nu visar det sig att vår Kung och vår Drottning, bland många andra, har covid trots tre omgångar vaccin. Borde inte det säga något om vaccinens effektivitet mot smitta?

Kanske slutar inte pandemin innan de flesta av oss har varit sjuka? Inte ens då utan den går runt som säsongvariant i mildare form.

Jag råkade se en rubrik om Polisen i Linköping. Ärende bokbränning. Hur ser andra brotten ut? 11? skjutningar och fem döda i Linköping 2021. Lite knivskärningar. Övrig har Linköping figurerat med sprängningar och flera ouppklarade ungdomsrån. Polisen har ändå haft tid för en ordentlig förundersökning på 439 sidor mot en man som är misstänkt för att ha bränt Koranen i september – 20. Kan bokbränning vara kriminellt om inte det orsakade eldsvåda i omgivningen? Beror nog på boken. Vore det en Bibel skulle ingen bry sig.

Smaklöst agerande för all del men att vara korkad är inte straffbart.

Men det här idoga utredningsarbetet är något att observeras. Kan det verkligen gå till på det sättet hos Polisen? Husundersökning? Kartlägga ens liv minutiöst? 439 sidor? Låter som en skröna men är det inte. Citat ur polisens förundersökningsprotokoll:

Min uppfattning är att det är olämpligt att om han har det dåliga omdömet att ha bränt en koran på en grill utanför domkyrkan i Linköping och lagt upp detta på sociala medier samt sympatiserar med Trump och även ha böcker om religion, samhällsstrukturer och en bok av Carl von Linné på hallbordet inte borde ha vapenlicens.

Nu ligger jag illa till trots att jag inte har bränt en enda bok. Eller är det polisen som får skämmas angående sin okunskap om betydande svenska personer? Jag har en bok om Linné, har skrivit om Trump, har sympati för honom och har även intervjuat hans anhängare. Jag har några ex av politisk litteratur i bokhyllan, även Peter Hammond. Nej, jag har inte vapenlicens. Kommer polisen i morgon? Är detta ärende bara en dumhet hos Polisen, något förebyggande (skulle en riktig terrorist dra uppmärksamhet på sig med en bokbränning?) eller anger det tonen – bland andra rensningar på nätet – om hur och vad vi får göra för att vara rätt och acceptabla medborgare.

Personligen tycker jag inte om bokbränning, oavsett bok, det påminner om nazismen – där man bränner böcker bränner man snart människor.

Svenska bibliotek bränner böcker då de blir för många vilket jag har skrivit om och även påpekat för politiker om det olämpliga att förstöra skattebetalarnas egendom. Så gör vi alltid, var svaret.

Att bränna religiösa böcker är bara smaklöst dumhet som inte leder till diskussion, bara till elände för en själv. Kan det räknas som konsthändelse? Nej, inte idag.

Att styra landet med hot är ett försök att minska människornas självbestämmande. Det är att få en lydarmé som snart säger ja till vad som helst. Afghanistan visar bra lydnad, ett av dagens exempel. Det känns som dålig humor när talibanerna hugger huvuden av skyltdockor i affären. Och ropar Gud är stor. Kan någon beundra skyltdockor i sådan grad att de blir hot mot Islam och Gud? Skyltdockor som idoler? Ett sätt att hålla männen i gång så de känner sig viktiga och med i förändringar?

Det känns som barnsligt iver att göra landet rent. Av vad, är en bra fråga.

Men – nog känner vi igen politikernas ovälkomna maktsträvan idag lite varstans? Vi alla går snart i en smal åsiktskorridor med stängd dörr. Politik är det möjligas konst. För politiker.

En om dan

Utvalda

Publicerat av

270 skjutningar med 40 döda hittills i år. Det är ungefär en om dan och en död per vecka. De knivskurna som har överlevt inte medräknade. Inte heller bomber som exploderat i våra bostadshus. De våldtagna är också många, vi ligger i topp tio.

Nyss larmade polisen i Järvaområdet att de inte längre hinner med den stora mängden mord som sker. Sedan 2018 har 17 unga män skjutits ihjäl i området. Av dem har ett mord klarats upp.

17 låter väl inte så farligt? Det är bara kriminella som rensar i egna leder? Eller så?

Lovade inte politikerna vända på varje sten när en mor med barnet på armen sköts? Jag vet inte vilka stenar de vänder. Kanske bygger de mur omkring sig?

Sjukvården är bra på att ta hand om knivhuggna och skjutna, antalet döda vore högre utan dem. Jag minns att en del läkare var i Chicago för att lära sig eftersom materialet, dvs offren, var för få i Sverige ca 20 år sedan. Idag är vårdpersonal experter.

Oacceptabelt? En till ung man avrättades på gatan torsdag kväll. Nu stämmer alla igen i kören att mord är oacceptabelt. Har vi inte hört det så många gånger från politikersidan med Statsminister i spetsen att vi vet inget radikalt kommer att hända. Låter som en inspelad mantra.

Hur blev det så här tvistar man om. Vissa hävdar bristen på fritidsgårdar, andra fattigdom, några skyller på boendestandard eller skolan, ensamma mödrar, socialtjänsten som inte arbetar förebyggande, polisen som inte skapar kontakt med varmkorv i handen. Som om de kriminella vore helt viljelösa personer, prisgivna för sitt öde.

Jag tror att Polisen sliter hårt. De är inte nog värdesatta varken med arbetsvillkor eller lön.

Det är märkligt att inte min generation blev brottslingar hela bunten för vissa av oss hade inte mat för dagen, inte nog med kläder och absolut inga fritidsgårdar. Så klart fanns det brottslighet även förr i tiden men avrättningar på gatan är nutida.

Sluta skylla på ekonomin. Svenska bidragstagare hör till grädden i Världen om vi ser på ekonomin all inklusive, skola, sjukvård mm. Fattigpensionärerna har det inte lyxigt men de skjuter inga på gatorna för det. Kriminalitet som syns är revirstyrt, impulsivt, med primitiva kränkta känslor, hierarkier och vem äger drogmarknaden och dess pengar. Inte enbart förstås, det finns många sätt att göra livet surt för ”oss vanliga”, om man kan säga så.

Helgknarkar du? Då är du en person som underhåller kriminaliteten på gatorna.

Det handlar inte bara om kriminalitet utan vilket land och Samhälle vi är på väg att bli.

Kan Samhället reda ut allt? Nej, jag tror inte det, inte med de demokratiska medel vi har. Den samhällsutvecklingen som våra politiker och även media har bidragit till i Sverige utan planering och analys kan vara så komplicerad att det inte går att förklara enkelt eller att rensa upp. Det är – kanske – redan dött fall för den Regeringen som tar över nästa höst. Det är för många komponenter som inte bidrar utan raserar i Sveriges utveckling. Att vända på utvecklingen är svårt. Det som pågår tippar över, men i vilken punkt vet vi inte.

En om dan hade förr en helt annan mening.

Kalla in militären och rensa? Nej, så gör vi inte. Det kan vara riskabelt på flera sätt. Politikerna och Regeringen fortsätter att lova vända på alla stenar.

Sverige börjar likna en bil som rostar vid vägkanten. Inte underligt att Satsministern drömmer om framtid utomlands när han i höst lämnar röran.

Ordet brott i ordmolnet har flera inlägg om kriminalitet och även några om lösningar från förr i tiden.

Ropet efter en superkvinna.

Utvalda

Publicerat av

De får växa vart som helst men inte på min tomt, sa en stugägare när Lupinåkern närmare sig hans grönsaksland. Lupiner är inte populära, bara just den stunden de blommar som vackrast. Sedan vill vi bli av med dem.

Området hade till och med en dag då de boende rensade frökapslarna för att bränna dem.

Lupiner sprider sig effektivt. Det är en invasiv art. Den tar död på andra växter. Snart finns en Lupinåker i stället blandade blommor och gräs. Även de små insekterna och fjärilarna försvinner. Får lupiner ett fäste på din tomt har du snart överflöd av de.

De förvildade amerikanska lupiner sedan år 1900 fått stor spridning i Europa. Det finns andra växter och djur som tar snabbt över. Jättebjörnlokan är en. Vildsvin en art, likaså kanadagås. Det man gladde sig åt i få exemplar har tagit över och behandlas nu som ovälkommet, risk för naturen samt andra varelser.

Är det så även med oss människor? Den nyfikenhet vi svenskar mötte utlänningar på 50 – 60 talet har bytts till tidningsrubriker om skjutningar och knarkhandel. Till rädsla och förändringar av våra vanor. Till språkproblem och utsatta områden. Arbetslöshet. Det är det som står i media som om vi alla vilka har invandrat vore kriminella, bidragsfuskare, knarklangare, kvinnoförtryckare, med ett vapen i handen.

På 50 – 60 – talet var åsynen av en beslöjad kvinna eller en svart man exklusivt och något vi vände oss efter på gatan. Turister i Sverige från fjärran länder, vad roligt! (Vi finnar var däremot ofta jävla finnar.) Idag, när över 55% av män i ålder 14-44 år i min kommun är invandrarmän främst från Mellanöstern/Afrika är det exklusiva definitivt borta. Gymnasiet nära mig ser ut som om det vore en utländsk skola. Att bära slöja i tjänsten är tillåtet, även med en tjänsteuniform. Men ve om du kommer med din konfirmationskors!

Den kulturella förändringen som sker handlar dock inte om kläder utan avståndstagandet från det vi har uppfattat som svenskt, bra, sättet att leva i ett svenskt samhälle. Arbetsvilja. Skatteinbetalning. Skattefinansiering av olika nyttigheter som skola och sjukvård. Jämlikhet. De regler, lag och uppfattning om god sed som finns i Sverige är utklassade av en del invandrare. De som syns. De andra är väldigt tysta.

Enligt den svenska grundlagen kan invandrare välja i vilken mån de vill ingå i den svenska kulturen – vad det nu är – och vad de vill behålla av sin egen.

Men det var inte klankultur lagstiftaren tänkte då. Inte hederskultur. Inte byggandet av fler moskéer. Inte de svartklädda beslöjade kvinnorna. Jag tror inte Regering och Riksdag begrep vad kultur och religion är, dess uttryck, när lagstiftningen gav integration och assimilering nobben.

Jag har undrat över den tystnad som råder, speciellt i så kallade utanförskapsområden. Det är inte många som öppnar munnen, hjälper Polisen, vittnar och tar till sig fördömande eller skuld. Även politiker, senast Damberg, krystade något om tystnadskultur. Jag antar att folk är rädda. De vill inte lägga sig i. En rädsla som även råder hos politiker och media men då handlar det om att inte bli det värsta som finns: rasist.

För, det viktigaste är att inte bli rasist speciellt inte vit rasist. Inte ens antyda att invandring har även negativa sidor. Inte kränka någon, vem den nu är. Inte ge SD utrymme.

Fast jag tror att det håller på att spricka nu. Lite.

Det måste ha varit en pinsamt när BRÅ rapporten visade öppet att invandrare och deras barn födda i Sverige leder kriminalligan. Att en del svenskar har också negativa sidor är lättare att stå ut med. Det gror sakteligen en ilska hos folket. Men reaktionen är i otakt med utvecklingen, efter åratals blundande, acceptans, eller tron att det händer inte oss. Man brydde sig inte innan. Tills man själv drabbas. Tills man genom en tolk talar med pressen om sitt missnöje och smärta.

Även tjänstepersonal som borde larma kniper käft av rädsla. Var och en har sin familj närmast och då gäller inte regler.

Men – tystnaden liknar politikers agerande. Det nu mera berömt oacceptabelt eller det såg vi inte komma härskar lite överallt, inte bara i politiken utan kanske i hela landet. När ringde du själv polisen sist när knarkaffärer gjordes upp framför dig? Eller när alla cyklar lyftes till en bil från cykelstället? Inte ens jag ringer längre. Polisen har inte tid att komma. (Jag har full respekt för polisen och har haft utmärkt samarbete med dem genom jobbet men det är svunna tider.)

32% av folket som intervjuades nyligen är oroliga för att hamna i skottlinjen och bara vart femte tror att politiker löser problemet. Det finns optimister i landet.

Skall vi bara vänja oss? Troligen, ingen kommer att rädda oss. Vi riskerar att bli Nordens Mellanöstern. För politiker, senast döende L, tar ett varv till om hur de kan hålla SD stången. Politiker pratar om tvång att spara till en bostad, tvång att välja elbolag, rätt till surrogatmödrar och rätt att ge blod som homosexuell. Kanske måste vi visa vaccinpass för att äta i kvartersrestaurangen. Landet skriker om lugn på gatorna, slippa våldtäkter, ha en fungerande skola även på förorter, över bostadslösa svenska pensionärer, rensa klanområden eller om framtida elbehov. Det handlar inte om klimatet där uppe, inte heller hur många gånger vi ska vaccineras utan närliggande behov på marken. Liv och död. Men politiker föreslår strunt, petar i småsaker, försöker begränsa den lilla frihet vi har samt lurar väljare med snack om lägre skatter. Mera pengar är alltid gångbart för vi röstar ju om det vi kan få inte det vi kan ge.

Sjuklövern kommer inte att rädda oss. Inte SD heller.

Nej, jag tror inte att SD kan ”rädda” landet och få till stånd någon sorts 1950 års idyll, men förstås med Internet. Situationen är för komplicerad och också beroende på andra länders välvilja, de som kommer över gränsen, vår lydnad både mot EU och FN. Världen är som utan gränser idag. SD är parias fast lite mindre idag med stigande röstsiffror. Det behövs samarbete över alla partigränser om verkliga, akuta behov i landet.

Men när partierna inte ens kan prata med varandra hur kan de då komma på hållbara, breda beslut?

Landsfadern fick nog och gick. Nu ropas det efter en kvinna. Varför ropas det inte efter en superhen, könlös varelse med extraordinära krafter som städar gatorna, lyfter ut de kriminella icke svenskarna från landet, låser in de svenska brottslingarna och börjar tänka efter med alla partier: vad behöver Sverige för att åter bli en framstående nation, inte toppa listorna över kriminalitet och bidragsförsörjning.

Jag tror att resurserna finns. Eller? Men jag är inte säker att politiker är de rätta att åtgärda något de själva har raserat.