Som två år gammal talade min son bara några få ord. Han såg ut att förstå, så varken jag eller BVC oroade sig. Men sedan exploderade talet med hela meningar och han höll aldrig tyst därefter. Han gick inte i daghem, jag tog själv hand om mina barn. Barnen gick i olika aktiviteter som musikskola, konstgrupp, skridskoskola och Mulle.
Hade Liberalerna testat honom vid två hade han fått underkänt i talförmågan.
Vad skulle L ha gjort då? Omhändertagit honom? Tvångsplacerat honom till en perfekt familj? Tvingat oss till någon språkgrupp för att prata rätt? Vi var svensktalande, kanske kan hoten inte gälla då?
Har Johan Perhson barn? Ja. Men varför vet han då inget om barns utveckling? Var hans barn exemplariska i tal vid två?
Gör inte BVC några mognadstester längre? Följer de inte barnens utveckling och kan då ge råd eller koppla in övriga resurser? Märker de inte om barn inte pratar något förståeligt språk?
Det vore så mycket bättre att slopa hemspråket i skolan. Hemspråk är just språket hemma. Gör som kineser i Stockholm. De läser kinesiska på lördagar.
Det är kanske föräldrarna som borde språktestas och inte två år gamla barn?
Det är tid för tomma löften och dumma förslag. Inte bara Liberaler kläcker ur sig oanvändbara saker. Det är en allmän sjuka hos politiker. M vill ADHD testa barnen på utanförskapsområdena. Var det inte segregation vi skulle undvika? Rena rasismen! Lycka till, Vad annat ska vi testas för?
ADHD har blivit ett slags räddningsplanka, inte alla diagnoser är rätt.
När saker och ting inte går enligt Politikernas ritningar kläcker de ur sig ogenomförbara projekt för att skyla över sina misslyckanden.
Om barns språkutveckling:https://www.dn.se/debatt/obligatoriskt-spraktest-saknar-vetenskapligt-stod/
De val vi gör som unga och under den första fjärdedelen av livet påverkar vår tillvaro mer än vi kan räkna ut. Livet är inte en lotteri även om det händer saker vi inte kan påverka. De föräldrar vi fick, det biologiska arvet vi har går inte byta ut.
Visst, barn kan placeras till andra hem men ens föräldrar är inget vi lätt kan räkna ut. Undersökningar visar också att omhändertagna barn lyckades inte bättre i livet än de som levde kvar hos ”misslyckade” föräldrar.
Sedan kommer skolan som nu mera är ett sorgebarn i Sverige. Att klara skolan och utbilda sig till något att försörja sig med och kanske få utlopp för sin talang är ett steg till självständigt vuxenliv. Visst, det går att utbilda sig senare också eller bygga vidare på sin utbildning, men utan att ens ha nians betyg är valmöjligheterna skrala.
Att ha hoppats på stora pengar med kriminell verksamhet och knarkförsäljning i stället skolbetyg brukar sluta i elände, värsta fall död på gatan. Vi har gott om det idag.
Det är väldigt få som blir Youtube stjärnor, musiker eller influenser utan större ansträngning.
Att hitta och fånga drop outs tidigt i skolan är en nyckel men förmodligen inte längre ens tillräckligt. När yrket brott kryper ner i åldrarna behövs annat än skolbänk eller varmkorv hos polisen.
Elever vilka inte kan läsa bra senast på klass tre är en ylande larmsignal.
Vi behöver öka antalet specialklasser där de lässvaga eleverna, de som har svårt att lära sig på grund av olika hinder som bristfällig eller ingen svenska, försvårande diagnoser eller låg begåvning – ja, de finns – får adekvat stöd. Jag tror nivågruppering igen en tid eller helt vore en bra idé. Inte att försöka springa efter eleven i panik de sista dagarna i klass nio för att få ihop några betyg i sport och teckning.
Att dela upp elever beroende på begåvning är inte jämlikt men det fungerar. Var och en kan vara lyckad på sin nivå. Som lärare träffade jag aldrig obegåvade barn men nivån och arten av kunskap kunde skilja sig år mellan eleverna. Även lärare kan vara på olika nivåer. Var femte lärare saknar lärarutbildning idag. Jag var inte en utbildad lärare. Hade fil. kand i politik och ungdomsledarutbildning men lärarbristen släppte mig in. Jag var bra på att fånga in de på botten och de på toppen. Att sättas inför uppgifter eleven inte klarar av eller ligga ständigt över men ändå förväntas få samma undervisning och utfall som de andra eleverna är ett slags förakt mot barnen. Likvärdigt? Jämlikt? Vad sjutton är det?
Många elever tillbringar sin skoltid i skuggan av sitt rätta jag och kvävd begåvning.
Vi behöver läsbegåvningarna – också. Skoldebatten handlar oftast om de som inte klarar sig, sällan om att de bästa eleverna är också förtjänta av extra insatser. De är inte intressanta i skoldebatten men om några år förväntar sig Samhället att få läkare, jurister, ingenjörer, specialister av olika art för Samhällsutvecklingen.
Att förändra svenska skolan är svårt. Första steget vore att sluta tro på att alla är lika i begåvning, lämpliga att stoppas i en mall med samma utfall. Men diskussionen och förändringarna handlar ofta om friskolornas vara eller icke vara, om den rätta tidpunkten för köplats till en skola, mindre pengar till friskoleelever och till och med föreslås att inga mobiler är tillåtna i klassrummet. Mobilfria skolor finns redan.
Jag tror att undervisningen bör läggas på strax under det möjligas nivå i de fall eleven inte klarar den vanliga skolan. Att bli bra, bäst i sin nivå är ett mål. Sedan kan kraven höjas, lite. Att tro de elever som inte kan prata, läsa och skriva svenska, de som har noll hjälp hemma, de som är åldersmässigt i gymnasieåldern men borde sitta på första klass kan klara av nians betyg och fortsätta i gymnasiet är idioti om inte mer. Att sänka kraven för att få in alla på högre utbildning samt ha hittepåutbildningar kommer att bli en katastrof för den akademiska utbildningen i längden. Nyss sänkte man kraven till Polisutbildning, ett av de viktigaste yrken vi har. Vilka andra yrken ska vi sänka för att få in mer av dem som har svårt med skolan? Förslag?
Att sänka kraven för alla kan låta snällt men är väg mot ett Samhälle där de lässmarta till sist packar ihop och flyttar. Realism är något skolmyndigheterna behöver att börja med. Jämlikhet är bara ett dekorationsord. Lika värde är annat.
Det är inte så att livet är en lotteri där vissa får lotten smart och vissa misslyckade först efter skolan. Vi är individer från början. Även en baby uttrycker sig med eget tonfall. Några är tysta. Andra framkallar uppmärksamhet med skrik dygnet runt.
Vi ärver en batteri av egenskaper från våra föräldrar. Biologin väger tungt. Kanske borde vi våga prata om de ärftliga egenskaperna, inte bara om miljön och samhällets påverkan?
Rosengårdskolan, Malmö april.
Men eleven och elevens föräldrar måste vara övertygade om vikten av skolgång och lita på att det är bra för barnet. Vissa föräldrar borde fostras till sunt beteende. De ska att inte hota läraren när eleven inte får det betyg föräldrarna vill. Att inte välja en skola som har klädkod och sedan protestera i massmedia om det. Eller att kräva och få ersättning i pengar för att läraren inte går med på hittepåpronomen. Dessa är bara små exempel på svenska skolans djupa problem. Skolan är inte bara en lärdomsplats utan en del av Samhällets uppgång och även fall.
Uppdatering: idag 1/6 publicerades vad tycker partierna om skolan.
PS.Förra läsåret 2021 hade cirka 24 procent av eleverna inte uppnått kunskapsmålen i ett eller flera ämnen i grundskolan klass 9. Lite mer än 14 procent, omkring 15 700 elever, hade underkänt i minst ett av kärnämnena svenska, engelska och matematik. Dessa elever är inte behöriga till något program på gymnasiet.
PS. Av de 8 233 personer som Polisen i slutet av förra året pekade ut som gängkriminella i landet är 1 202 personer under 18 år. Högst andel gängkriminella under 18 år finns i Polisregion Mitt, där nära en tredjedel av de nästan tusen gängkriminella är minderåriga. Runt 70 av dem är under 15 år.
Någon försökte ta sig in i min lägenhet med nyckel igår kväll. Jag tittade i portögat men såg bara ryggen av en man som sedan gick in i hissen. Om ett tag ringde det igen och bankade på dörren. Utanför stod samme person, en man med mörk hudfärg och svart hår. Jag öppnade inte dörren eftersom han var obekant. Efter en kvart ringde han på dörren igen och det lät som om han provade även med nyckel. Nu ilsknade jag till och ryckte upp dörren.
Mannen sa ungefär: mig ringa jälpa di.
Var han från hemtjänsten? Han höll i en nyckelknippa. Han hade jackan med logga från hemtjänsten. Fel dörr och med den svenskan garanterat på fel plats. Jag var ohövlig, sa nej, fel dörr och stängde dörren. Det kunde ju vara fejk. En rånare. Jag har inte hemtjänst. Ingen i huset har samma namnskylt som jag .
På morgonen läste jag – igen – att nog borde kanske kommuner ha en språktest för nyanställning i hemtjänsten.
Mina erfarenheter av hemtjänst och äldreboenden är nu nära fyra år gamla, men frågorna om äldreomsorgens kvalité ser ut att vara precis de samma idag. Behovet att förbättra äldreomsorgenär en segdragen historia som politikerna vänder och vrider ibland. Myndigheterna pratar. Regeringen pratar också med lite upprörd ton. Jag kan inte se att det händer något revolutionerande.
Frågorna om äldreomsorgspersonal med svag svenska, saknaden av adekvat utbildning, bristande hygien, tidspress, timvikarier, personalbyten och lönenivåer inom äldreomsorgen är liksom eviga.
Jag tog hand om min dementa sambo i nära sju år. Han dog i april 2018. Men de sju åren före hans död fick vi mångsidig erfarenhet av äldreomsorgen i min kommun och även av flera korttidsboenden, några i gränskommuner. Jag brukade skriva ner vår ”demensresa” och ibland hamnade något på bloggen. Jag undvek att peka ut folk. Jag var tacksam för mina avlösare, fast de var många. Bristerna var organisationens, inte enskilda vårdbiträdens. Chef för verksamheten anger tonen. Jag tror att de flesta gjorde vad de kunde, om inte mer.
Än idag byter vi – jag och de som är kvar i jobbet– några ord när vi passerar varandra i Centrum. Att vinka längre från har också varit vanligt nu i covidtider.
Vi hade avlösning i början 2 timmar i veckan, i slutet 4 timmar till varannan vecka. Han fick plats på en dagcentral en halvdag i veckan hösten år fem och år sex, räknad i demensår. Det var en plats med utbildad personal, en var till och med Silviasyster. Lokalerna var passande för verksamheten med en liten trädgård. Maten lagades på plats med hjälp av de gamla. Men sedan sparade Kommunen in platsen och bytte till något sämre, mindre i ett höghus. Trångt, lokalen delades med andra ibland. Ingen matlagning. Ingen trädgård. Personal som förmodligen spanade efter nya jobb. Sedan orkade sambon inte dit. Dementa har svårt med förändringar.
Flera av avlösarna var invandrare och nivån svenska kunde vara från allt till ingenting. Den person som kunde minst sa ”hej” och något mer vi inte begrep. Alla var trevliga men om min sambo hade varit riktigt dålig hade jag inte vågat lämna honom i händerna på en person som inte kunde svenska. Några var utbildade men dessa undersköterskor hade en tendens att sluta och byta till mer betalda jobb. Kommunen ansträngde sig inte att ha dem kvar. Vem skulle inte byta jobb för några tusenlappar mer och bättrearbetstider?
Några gånger i året använde vi korttidsvård. Jag brukade besöka mina barnbarn eller vandra under tiden. Nivån på svenska språket i korttidsvård var ibland snällt sagt bristfällig. Utöver mycket annat . Ingen av oss skulle acceptera hemma förhållanden som att inte få duscha på 12 dagar.
December 2017 skrev jag:
Ringklockan till demensavdelning var sönder. Ja, den var sönder redan i augusti mindes jag. Telefonnumret fungerade inte heller. Det var avstängt. Några besökare till kom och stod vid dörren. Vi ringde olika nummer men ingen svarade. Vi bankade faktiskt på dörren. Genom glasrutan såg vi några personer vandra framåt tillbaka i korridoren. En av demförsökte öppna dörren men han var inte personal. Till sist, efter 25 minuters väntan, besvärade vi avdelningen bredvid som surt släppte in oss.
Vårbiträdet, en ung kvinna, var ensam på avdelningen och pratade varken svenska eller engelska, inget språk vi kunde förstå. Hon ville inte släppa in oss och inte ut heller. En enda person som inte kan prata med de boenden var denna söndag eftermiddag ensam med en hel avdelning. Det stod så på anslagstavlan ”idag jobbar X 14 – 21.” Skulle hon få alla i säng dessutom?
Jag skulle hämta min sambo från korttidsboendet där han vistats i 12 dagar. Nej, jag var inte på en nöjesresa utan till hjälp för en annan sjuk anhörig.
Jag besparar er resten men en bloggversion finns publicerad, länk nederst.
Ibland känns det som diskussionen om äldreomsorgen var hämtad från en önskebrunn. Kanske en röksvamp som sakta vittrar är en bättre beskrivning. Skälet till bristerna i äldreomsorgen beror på vår, främst politikernas, inställning till de gamla människorna, de icke produktiva. Nivån av moral är inte god. Yrket vårdbiträde har nedvärderats till lätt jobb som vem som helst direkt från gatan kan göra. Så det har blivit oattraktivt. Att den anställde inte kan prata med vårdtagaren eller sina arbetskamrater borde vara en surrealistisk känsla, inte hurra vi är multikulturella. Det finns andra yrken som också fallerar, polisen, brandkåren… men genuscertifiering fungerar.
Ibland tänker jag att politikerna tror sig ha evigt friskt ungt liv och aldrig hamna i ett boende eller ens ha hemtjänst. Förmodligen har de råd att betala för bättre vård med sina fallskärmar.
PS. Det finns äldreboenden som tycks vara önskeställen. Min sambo var en gång tio dagar i en sådan. Trädgård. God hemlagad mat. Nog med personal. Men det stängdes sedan. För dyrt. Vi bodde i Stockholms län. På andra delar av Sverige kan det vara annorlunda?
PS2.Ann Charlotte Marteus skrev om äldrerånen i Expressen 25 jan 2022
Covid har blivit politikernas räddning. Äntligen kan de trycka till folket och räkna det som gott hälsoarbete. De kan visa makt och vara liksom duktiga i att göra något.
Vad gäller de ovaccinerade, så vill många jävlas med dem. Eller få dem att betala böter. Tvångsvaccinering kanske. Stänga dem ute från Samhället. Ovaccinerade är hatobjekt för politiker. Senast uttryckte sig en president så här elegant:
”I really want to piss them off, and we’ll carry on doing this – to the end,”president Macron till Le Parisien.
I intervjun säger Macron att han vill begränsa tillgången till aktiviteter i det sociala livet så mycket som möjligt för dem som inte vaccinerat sig.
Nu visar det sig att vår Kung och vår Drottning, bland många andra, har covid trots tre omgångar vaccin. Borde inte det säga något om vaccinens effektivitet mot smitta?
Kanske slutar inte pandemin innan de flesta av oss har varit sjuka? Inte ens då utan den går runt som säsongvariant i mildare form.
Jag råkade se en rubrik om Polisen i Linköping. Ärende bokbränning. Hur ser andra brotten ut? 11? skjutningar och fem döda i Linköping 2021. Lite knivskärningar. Övrig har Linköping figurerat med sprängningar och flera ouppklarade ungdomsrån. Polisen har ändå haft tid för en ordentlig förundersökning på 439 sidor mot en man som är misstänkt för att ha bränt Koranen i september – 20. Kan bokbränning vara kriminellt om inte det orsakade eldsvåda i omgivningen? Beror nog på boken. Vore det en Bibel skulle ingen bry sig.
Smaklöst agerande för all del men att vara korkad är inte straffbart.
Men det här idoga utredningsarbetet är något att observeras. Kan det verkligen gå till på det sättet hos Polisen? Husundersökning? Kartlägga ens liv minutiöst? 439 sidor? Låter som en skröna men är det inte. Citat ur polisens förundersökningsprotokoll:
Min uppfattning är att det är olämpligt att om han har det dåliga omdömet att ha bränt en koran på en grill utanför domkyrkan i Linköping och lagt upp detta på sociala medier samt sympatiserar med Trump och även ha böcker om religion, samhällsstrukturer och en bok av Carl von Linné på hallbordet inte borde ha vapenlicens.
Nu ligger jag illa till trots att jag inte har bränt en enda bok. Eller är det polisen som får skämmas angående sin okunskap om betydande svenska personer? Jag har en bok om Linné, har skrivit om Trump, har sympati för honom och har även intervjuat hans anhängare. Jag har några ex av politisk litteratur i bokhyllan, även Peter Hammond. Nej, jag har inte vapenlicens. Kommer polisen i morgon? Är detta ärende bara en dumhet hos Polisen, något förebyggande (skulle en riktig terrorist dra uppmärksamhet på sig med en bokbränning?) eller anger det tonen – bland andra rensningar på nätet – om hur och vad vi får göra för att vara rätt och acceptabla medborgare.
Personligen tycker jag inte om bokbränning, oavsett bok, det påminner om nazismen – där man bränner böcker bränner man snart människor.
Svenska bibliotek bränner böcker då de blir för många vilket jag har skrivit om och även påpekat för politiker om det olämpliga att förstöra skattebetalarnas egendom. Så gör vi alltid, var svaret.
Att bränna religiösa böcker är bara smaklöst dumhet som inte leder till diskussion, bara till elände för en själv. Kan det räknas som konsthändelse? Nej, inte idag.
Att styra landet med hot är ett försök att minska människornas självbestämmande. Det är att få en lydarmé som snart säger ja till vad som helst. Afghanistan visar bra lydnad, ett av dagens exempel. Det känns som dålig humor när talibanerna hugger huvuden av skyltdockor i affären. Och ropar Gud är stor. Kan någon beundra skyltdockor i sådan grad att de blir hot mot Islam och Gud? Skyltdockor som idoler? Ett sätt att hålla männen i gång så de känner sig viktiga och med i förändringar?
Det känns som barnsligt iver att göra landet rent. Av vad, är en bra fråga.
Men – nog känner vi igen politikernas ovälkomna maktsträvan idag lite varstans? Vi alla går snart i en smal åsiktskorridor med stängd dörr. Politik är det möjligas konst. För politiker.
