Kulturellt arv? Får man säga så om mat? Ja, flera turiststäder i Italien börjar tröttna på utländska snabbmatsställen och pratar i stället om att prioritera sin egen matkultur och begränsa det utländska. Turister skall inte bjudas på kebab utan lokala matvaror. Inhemsk produktion bör gynnas. Så är det inte i Sverige. På mitt centrum öppnades nyss pizzeria och pastahak nummer två och vi har också två sushirestauranger på en yta som man kan passera på fem minuter. Par andra utländska kedjor har också sina ställen. Inte kan vi leva utan pizza!
Mat som kulturell arv? Är det inte att sätta värdehierarkier som MP säger om svenska kulturella yttringar? Vem försvarar köttbullen och strömmingsflundran framför pizza? Någon?
Venedig är en härlig stad att turista i om man slapp turisterna. 2014 besökte jag Venedig med ett barnbarn och året efter Florens och Pisa med ett annat barn. Venedig hade då kampanjer om självstyre. Rika Venedig var trött på att skicka skattepengar till fattigare syd. Jag pratade med vår gondoljär om vad han tyckte om det. Han var för självstyre och trodde att staden kunde leva av turistinkomster.
Det fanns gott om turister. De smala gränderna var fulla av kamerabärande människor. Det fanns gott om turister i Florens och Pisa också. Flotta internationella affärer fanns på huvudgatan i Florens. Tiggare hade också hittat till Florens medan Venedig var utan.
Idag är tonen mot turister betydligt svalare. De sliter ut städerna. Ingredienser som kebabställen tränger sig mellan italienska specialiteter.
Florens och Verona har tidigare begränsat etableringen av utländska snabbmatställen. Nu gör Venedig detsamma. Lokala produkter skall prioriteras. Venedig anser att utländsk snabbmat inte är kompatibel ”med stadens arv”.
Paola Mar, Venedigs turistchef säger: “We want to put the brakes on types of activities which are not compatible with the preservation and development of Venice’s cultural heritage.”
Inte kompatibel med stadens arv.
Säg det i Sverige. Kanske kunde vi tänka i Stockholm: Inte kompatibel med gamla stans arv. Det finns nog flera alternativ att tillägga. Flera kulturella yttringar man borde bevara utan att bli kallad med fula namn.
Venedig funderar på att sätta ett tak på besökare och låta dem betala mer. 70 000 besökare om dagen, 13 – 15 miljoner i året sliter på stan. Befolkningen är inte längre glada över alla turister. Även skyltar “Tourists go away!!! You are destroying this area!” har hängts på vissa områden. Det är svårt för de fast boende att ha turisterna ständigt inpå sina liv.
Det är bra att någon försvarar det ursprungliga, nationella, det speciella på en plats. Annas är allt bara en multikulturell soppa, inget att resa till. Heja Venedig. Eller ska man säga pepp pepp nu mera?
Larm om bristfällig äldreomsorg rinner in nästan varje vecka. Det tycks vara just omsorg som saknas. Men äldreomsorgen kämpar med outbildad personal, dåliga löner, jobbig arbetsschema, snål budget och svaga sjuka åldringar. Det är inte roligt att bli gammal vårdbehövande. Det är inte alltid roligt att ta hand om dem heller.
Nu larmar Värmdö kommuns medicinskt ansvariga sjuksköterska om undernäring. Enligt en rapport är mer än hälften av de totalt 106 boende på Gustavsgården undernärda eller ligger i riskzon. Det är samma ställe som placerade åldringar nyligen i byggcontainer. När personalen inte har tid ska de äldre ha medicinerats mot oro och ångest för att de ska vara lugna. Orsaken ska bland annat vara att äldreboendet saknar personal. Fler än hälften av de 54 timanställda på boendet saknar vårdutbildning. Uppsägningar och sjukskrivningar ovan det.
54 timanställda? På 106 boenden? Det kan kallas rörlig personal. Allt detta tyder på dålig planering, bristande personalpolitik och förakt mot de gamla
Varför svälter de gamla? Det behöver inte alltid vara usel vård om de dementa blir undernärda. Depression, förlust av luktsinne och minskad förmåga att svälja är några orsaker. Problem med att känna igen och förstå törst och hunger och agera därefter, är vanligt hos dementa. Svårigheter att hantera bestick, skära maten och sedan se till att maten hamnar i munnen, tuggas och sväljs kan också vara svårt. Sväljsvårigheter är vanligt hos dementa.
Att mata en ät-ovillig person är en konst. Det går inte att tvinga mat i någon. Att vara en tillfällig vikarie och försöka mata någon man knappt vet namnet på fungerar inte. Det är svårt nog att mata sin anhörig hemma. Det kan ta en timme att få i en grötportion. Den tiden finns oftast inte i ett äldreboende.
Maten kan också vara dåligt anpassad och sakna tillräckligt med näringsämnen och fett. Vi har ju haft dille på att undvika farligt fett och skadligt socker men just detta ökar de gamlas välbefinnande. De blir inte, hinner inte bli överviktiga av socker på gröten, sylt och grädde i stort allt.
En stor andel av de demenssjuka, framförallt de med Alzheimers sjukdom, tappar i vikt. Om det är en konsekvens av sjukdomen i sig eller en verkan av ett minskat kostintag är ännu ej klarlagt. Alzheimerpatienter kan ha viktförlust redan innan de ens har hunnit diagnostiseras.
En dement förstår inte att ”äta bör man annars dör man”. De går sällan till kylskåpet och tar något själv eller ber om det.
När min dementa sambo har varit i tillfällig vård i korttidsboende har han alltid försämrats psykiskt, även magrat och nästan slutat att gå. Beror detta på att han har känt sig övergiven och blivit deprimerad? Mitt fel alltså? Eller är det dåligt omhändertagande? Ibland har den usla vården varit synlig direkt och även orsakat inläggning i sjukhus när jag har hämtat honom hem, men nedgången är nästan det samma i vilket boende som helst, de bättre och de sämre. Nu vistas han i ett korttidsboende bara 2 – 3 gånger i året men det tar en månad att komma tillbaka till livet hemma. Dementa personer klarar inte förändringar.
Så vad är vad? Vad är en normal gång i den demenssjukes liv? Vad är usel vård?
Det finns bra äldreboenden och mindre bra. Det är chefen som anger tonen. Är hon en utbildad inspirerande ledare som ibland deltar i själva arbetet (tar just de extra besvärliga gamlingarna?) blir hon en förebild och rådgivare. Är hennes ord spara, budget, ni får ingen vikarie nu, andra negativa ord, är resultat därefter. Det blir en massa outbildade vikarier. Idag är det brist på undersköterskor. De kan välja. De utbildade hittar en bättre arbetsplats. Höstas förlorade vi vår kontaktperson, som var underbar, till annat jobb med bättre lön. Idag är chefsjobbet ofta budget, inte att leda personalen till ett bra arbete de trivs med. Chefen kan vara för långt borta från verksamheten och ha orealistisk bild om det hela.
Det finns alltid en budget. Budget säger att det är stopp för utsvävningar. Kommuner vill ha billig omsorg, deras pengar behövs på många håll. Det är huggsexa om pengar, inte bara om personal. Ett exempel om hur man spar pengar är just maten. Jag arbetade extra vissa helger i ett demensboende. Jag jobbade oftast med en ”pärla”. Vi började laga mat på ”min” helg på avdelningen, ena dagen fisk, andra någon kötträtt som kyckling och alltid fräscha grönsaker. De gamla som kunde gå hängde hos oss i köket ivrigt väntande på maten. Alla åt bättre. Sedan tog matlagning slut. Det blev för dyrt och boendet återgick till färdiglagad från storkök som värmdes upp två timmar i ugnen.
Inte märkligt om de gamla inte äter.
Jag tror att de flesta som kommer till ett boende är redan i dåligt skick (det beviljas inte boende annars) och deras sjukdomar som demens är långt gången. Att mista det invanda hemma blir en förlust, orsakar depression och tappad matlust. Livet tar slut helt enkelt. Skall man flytta till ett boende bör man vara än i hyggligt skick och kunna uttrycka önskemål. Man måste kunna ha lite egen styrning över livet. Då slutar man inte äta och blir ”korttidsdöd”. Men så är det knappt idag.
Det är svårt att få en dement att äta. Det upplever jag nästan varje dag. En del av min dag handlar om matplanering, det min sambo äter och inte äter. Just nu är det lite bättre, men det fanns en värre tid då jag funderade:
Kan man bli åtalad om ens dementa sambo dör av svält? Skall jag dokumentera hans mat varje dag, för säkerhets skull?
Risk för undernäring, sa dietisten när han låg på sjukhuset strax efter vistelsen på korttidsboende, de eländiga tre veckor som slutade med sjukhus inläggning. Jag orkade inte ens klaga. Han åt nästan ingenting på sjukhuset, helst bara glassen jag köpte varje dag. Men sjukhuset kastade hans oätna mat och kopplade på droppet. Vi som vårdar anhöriga hemma har inte den lösningen som nödhjälp. Åtta måltider om dagen var deras rekommendation. Åtta? Jag är glad för fyra små uppätna.
Jag tvivlar på att de gamla får åtta måltider i något boende.
Äldreomsorgen har etiska problem. Hur och om vi tar hand om de gamla som behöver vård är ett mått på samhällets moral. Det finns flera mätpunkter som beskriver tillståndet i Riket och flera av dem är på fallrepet.
Nej, de hade ingen gas att sälja. Kanske senare. Hur mycket senare då? Jag hade med mig två olika gaskök men mataffären Pilersuisoqi Kangerlussuaq hade ingen gas. Det var slutsåld. Det senaste ryktet på Internet hade dock påstått att det fanns gas att köpa.
Så, det var redan slut.
Jag hade fått vänta en dag för att komma i väg. Ryggsäcken tappades bort någonstans under flygresan från Arlanda till Grönland. Att vänta på Kangerlussuaq flygplats var en pina. Det fanns bänkar, toalett och ett café. De hade goda smörgåsar. Jag gav upp och tog in på hotellet på flygplatsen. Hotellet var dyrt och ska jag säga enkelt. Flyget gav föga ro. Jag hann avsluta min bok avsedd för turen.
Kilimanjaro Diaries: Or, How I Spent a Week Dreaming of Toilets, Drinking Crappy Water, and Making Bad Jokes While Having the Time of My Life
av Eva Melusine Thieme
I den boken fanns det många igenkänningstecken! Jag skrev till henne och fick svar.
Dagen efter vid nästa Köpenhamnsflyg fick jag min ryggsäck med rött band på där det stod ”hurry” personligen överlämnad av två personer. På Arlanda hade man frågat vart i sjutton ligger Kangerlussuaq? Det oroade mig lite redan då.
Jag måste komma iväg. Jag hade inget val. Det var bara att skippa en del av den frystorkade maten (av bra årgång!) och köpa annat.
Jag hade med mig müsli blandad med mjölkpulver. Det blev mer müsli. Mera knäckebröd. En rulle kex. Några burkar sardiner. Russin. Lite till choklad. Ett äpple. Den kostade 4.95 danska kronor. Druvsocker, nötter och energidryck hade jag nog av. Likaså några chokladpåsar att blanda med kallt vatten. En tub mjukost och lite annan riktig ost. Jag skulle fixa det.
Jag tänkte på Cheryl i ”Wild” som missade köpa rätt bränsle. Hon åt också kall gröt .
På grund av torkan fanns det knappt några bär och svamp att hoppas på. Kanske kunde någon stuga ha en överbliven gasburk? Så jag började gå på landsvägen mot ledens början.
Denna gas brist är ett vanligt problem. De flesta startar sin vandring från Kangerlussuaq på grund av flyget från Köpenhamn, ca 300 personer årligen men förmodligen mer i år. En del har andra typ av kök som går på något flytande bränsle men det var inte heller enkelt att få tag på. Att bevaka hemvändande vandrare är en lösning. Men den gasflaskan med lite i som låg på soptunnan gick inte till mitt, låt mig skryta, superfina kök. Nästa skulle ha gått men den dragkampen vann en man med långa ben som var snabbare framme hos ryggsäcksfolk som äntrade flygplatsen.
På den första kvällen vid lake Helen åt jag müsli, några nötter och bröd med vatten. Vid nästa stopp förgyllde jag middagen med en bit ost. På tredje dagen hittade jag i Katiffik stugan en gasflaska med lite gas kvar.
Hur skulle jag ransonera det? Jag prioriterade snabbt kaffe men lät inte vattnet koka utan bli bara varmt nog för att smälta kaffepulvret. En annan dag festade jag med pasta. Några dagar blev det soppa, sånt man bara häller kokande vatten i. Märkligt vad gasen räckte eller var mitt nya kök så effektivt? Men en dag slocknade gasen och det blev müsli både morgon och kväll samt bröd med ost på. Ja, osten tog också slut.
Efter 11 dagar och 160 kilometer var jag tillbaka i Kangerlussuaq för att fortsätta till isen. Nu hade affären gas! Det kändes nästan onödigt att köpa gas för de återstående dagarna. Men jag köpte en burk och på tältplatsen njöt jag av pasta med köttbullar, en tomat, juice, kaffe, två kex och ett äpple till efterrätt. Det kändes nästan festligt.
Så på vandringen till Ice Cap blev det åter normal mathållning utom på sista kvällen. Jag klantade till det genom att inte fylla på vatten när jag passerade en sjö. Det skulle ju komma fler. Inte. De var uttorkade. Jag ville inte vända eller gå ner till stan. Så det blev en kväll med nötter och choklad med lite, lite vatten.
Platsen var fin att slå läger på. Bergen färgade sig röda i solnedgången. Kangerlussuaq låg under mina fötter.
Jag tältade ovan platsen för 18 håls golfbana som ligger på en sandig flodbank med små vattenpölar. Inga spelare syntes till i kvällssolen. Kanske vore platsen något för Obama att dra sig undan på? Han trivs ju bättre på en golfbana än i maktens centrum. Sunt val möjligen för honom, golfen alltså.
Jag spelar inte golf, inte ens på världens nordligaste golfbana. Jag har noll bollsinne. Kan inte träffa en boll även om den träffar mig.
Jag åt det sista äpplet till frukost. Nu skulle mina vandrarbyxor behövt ett bälte, för de hängde. Vandring med bantning?
Miljöpåse – ett lite grönare val? Hur då? Den miljövänliga kassen är av så kallad grön polyeten. Kassen görs av sockerrör – något vi importerar – vilket vid förbränning ger 85 % mindre fossilt koldioxidutsläpp än vad oljebaserade kassar gör. Kvaliteten är densamma. Sockerrörskassen är 100 % återvinningsbar. Nu tog jag ICAs påse som jag råkade ha hemma, men andra har säkert liknande kassar som påstås vara mer miljövänliga än andra. Jag vill absolut inte attackera endast ICA.
Hur återvinner man det som brinner upp? Vad är återvinning när kassen blir till några korn aska? Inte samlar man in kassarna och gör nya av dem? Hur mycket värme producerar en kasse?
Vad är det för miljövänligt med att fattigare länder odlar sockerrör som vi gör kassar av och sedan eldar upp?
Min tygkasse är på femtonde året. Den är av nylon. Kommer nog att hålla till döddagar. Är det miljövänligt? Vet ej, men tror knappt att sockerrörskassen vinner över den. Men ibland fuskar även jag.
Att odla mat som blir till bränsle eller just till kassar känns något oetiskt. Produktionen är i länder som borde odla mat åt sig själva. Visst, det är en handelsvara och bringar vinst för någon och usel lön till arbetarna. Även i Sverige lägger en del bönder om till energiodling. Att odla spannmål för energi i stället mat innebär ingen större skillnad praktiskt för odlaren. Samma sak gäller odling av raps till biodiesel eller vall till biogas. Samma maskiner som användes för att producera mat kan användas. Intresset för att framställa etanol och biogas från sockerbetor ökar i Sverige.
Hur tänker en bonde när han inser att matproduktion var inte lönsamt nog? När han går till affären och tvingas köpa importerad mat?
Man odlar det som är lönsamt. Bränsle, vin, kassar… När jag var på Teneriffa, Kanarieöarna, hade de börjat med vinodling men importerade grönsaker från andra öar. Om också de skulle gå över till vin, vem ska då odla maten?
Vår egenförsörjningsgrad är osäker men ungefär hälften av den mat vi äter kommer utifrån. Om trafiken med lastbilar skulle stanna eller gränsen stängs av någon anledning blir affärerna snart tomma och även sjukvården lägger av.
Hur skulle Sverige klara sig under en längre krissituation med avklippta importvägar?
Vi har i dag inga lager med livsmedel eller kemikalier för dricksvattenproduktion, säger Livsmedelsverket.
Om det skulle vara möjligt att nämna någon försörjningsgrad så är den lika med noll. Det beror på att vi är starkt beroende av att importera insatsvaror till jordbruket, som till exempel gödningsmedel och protein till djurfoder.
I alla fall behöver vi utlandet för våra matkassar. Känns det inte lite fjuttigt?
Just nu krånglar flyget, SJ och lite annat som raserad radiomast. ”Once is happenstance. Twice is coincidence. Three times is enemy action.” Ian Fleming, i någon av James Bondböcker. Det kan också vara uselt underhåll. Till sist rasar det som inte uppdateras till nya versioner. Även befolkningsökningen påverkar infrastruktur, bostadsbehov och matimport. Är det någon som räknar på de behoven?
Bond räddar inte oss. Du måste fixa dina reserver själv. Så, har du ett nödlager?
Florens och Verona har tidigare begränsat etableringen av utländska snabbmatställen. Nu gör Venedig detsamma. Lokala produkter skall prioriteras. Venedig anser att utländsk snabbmat inte är kompatibel ”med stadens arv”.
