Etikettarkiv: liv

Vad gör krig med en människa?

Publicerat av
Partio etenemässä Saijalla Patrull på frammarsch i Saija 1940

Det finns ibland en romantisk uppfattning om krig. Tuffa grabbar i uniform med häftiga vapen som dödar osynliga fiender. Dessa fiender är inte fäder, söner eller makar utan onda varelser som anfaller. De är icke personer. Så länge de är icke personer går det bra, ett tag.
Sedan dör ens kamrater. De sprängs i bitar. Hem förstörs. Folk hamnar i rasmassorna. Bränder. Oavbruten bombning. Hopplöshet. Men även medaljer att bära på bröstet så alla ser hur bra soldat du var.
Utan sömn. Frusen. Hungrig. Skadad. Men som en riktig soldat fortsätter du att skjuta. Du har ditt vapen som bästa vän tills kulorna tar slut. Eller du.

Efter ett krig blir du aldrig en hel människa igen. En del av dig förblir i kriget. Kanske är du skadad i kroppen. Alldeles säkert är du trasig i din tilltro till mänskligheten. Kanske blev du sjuk i psyket, synligt eller undangömt. Kanske är du som om krig inte påverkade dig och det, soldat, kan bli riktigt farligt. Krig hindrar en att nå sin fulla potential.

Ja, man kan bli en mästare i krig också. Det är en yrkesmöjlighet som inte borde behövas.

Att träffa dem som slapp kriget tack vare sina viktiga yrken eller de som smet kan vara problematiskt. Varför slapp min fars bror? Varför var hans yrke så nödvändigt? Brodern var inte opåverkad. Han skämdes trots att han inte var en smitare. Förhållandet mellan dem blev aldrig det samma. De hade svårt att ens gå ihop till graven för den yngre brodern som dog i strid. En lysande student. 20 år.
Krig påverkar hela släkten. De döda är påtagligt närvarande.

Det normala livet efteråt känns för enkelt. Att gå till arbete, äta middag, leka med barn, sova i en säng, ha sex, fira jul, tårta på födelsedag… Inga larm ljuder. Om en brandbil med siren åker förbi hamnar kroppen genast i försvarsställning. Samtidigt finns ett slags skam. Du överlevde. Många andra gjorde inte det. Du behövde ta kontakt med några anhöriga efteråt och ljuga om deras sons sista stund. Hur många vackra falska minnen har producerats till anhöriga? Dog så modigt, räddade andra…
Hur än en soldat försöker vara normal – det som uppfattas så – kommer melankolin, smärtan och livets värde eller värdelöshet spridas vidare till din fru, dina gamla föräldrar och dina barn, din omgivning. De som inte riktigt vet hur det var. Till de krigsbarn som nu inbillar sig att allt är på väg åt rätt håll. Aldrig mer krig. Det har ju de styrande höjdarna lovat.

Be till Gud. Var snäll. Gör läxan. Allt är bra.
Det tar några år innan barn begriper att det är en lögn. Det finns varken Gud eller fred. Och att far är trasig.
Var snäll. Lyd. Annars kan fasaden rämna.

Kriget finns som en komihåglapp i mitt minne trots att så små barn borde inte minnas något. Starka minnen är eviga. Jag minns de vuxnas oro i bombskyddet. Jag minns hur fars skador, de i kroppen, de i själen, stal livet från honom. Hur kriget förändrade en förhoppningsfull, arbetsam, förälskad man som läste Bibeln och bad varje kväll till en predator som fick högar av medaljer för sin skicklighet att mörda ryssar och för sin förmåga att lindra plågan hos dem som skulle dö.

Far var en bra soldat. En kamrat att luta sig mot. Men att döda en annan var synd. Bibeln som rättesnöre var orimlig i ett krig. Hans kristna liv vända andra kinden till var omkullkastad. Ändå bad han, samlade kamraterna i skyttegraven till aftonbön. Till sist ber alla för det finns inget mer att förlita sig till. Far fick en medalj för sin orubbliga ledning av de andra, en till.. fler…
Religion och krig har alltid vandrat hand i hand. (Nu i Ryssland mot Ukraina.)

Ovan hans livs plåga förlorade Finland kriget. Det var knäckande. Det där firandet och flaggviftandet efter krigsslutet kändes påklistrad och kamouflage över de förluster alla hade och upplevde. Dock lyckades Stalin inte ta hela landet, bara bitar av det. En halv miljon människor, främst från Karelen flydde till Finland, de flesta utan någonting med sig.. Det, kan jag säga, var en flyktingmottagning. Om Stalin hade vunnit mer skulle en del av finnar säkert hamnat i Sibirien. (Precis som Putin idag rövar barn och placerar dem på uppfostringsläger.)

Min far kom hem efter kriget och las in på sjukhus ett tag med skador i kroppen och själen.

Han levde länge med en ångest som var lik helvetet han trodde sig att hamna till efter döden. Men han var en mönsterarbetare. Uppskattad församlingsmedlem. Respekterad för vad han hade gjort för landet. Sakta blev han en bland många krigsskadade och kriget försvann från vardagen och tidningssidorna. Staten betalade ut skadestånd, ekonomin blev bättre men någonting var kvar under ytan.
Strax före sin död bad han att få prata med mig. Han kunde inte prata med vår familjepräst, sa han. Det handlade mer om jorden än himlen. Jag åkte över till min gamla hemstad. Far berättade för mig om kriget. Det var förfärligt. Jag lovade att inte säga något för mor och syskon. Men nu när ett nytt krig pågår, Rysslands krig mot Ukraina, tycker jag att vi alla ska tänka en stund på dem som finns i frontlinjen. Och tiden efter det.

Nej, det här är inte hela berättelsen, bara något om hur min far med så många andra hade det under andra Världskriget, finska Vinterkriget och därefter.

Vad gör kriget med en människa?
Får konstatera att människan och speciellt de som styr har inte lärt sig någonting.
Det finns ingenting upplyftande, inga fördelar i ett krig. Varför är det så svårt att förstå? Även om krig idag är annorlunda än det var under andra världskriget tack vare mer avancerad utrustning, t.ex. de omtalade Leoparderna och drönare vilka inte fanns då, är syftet det samma: döda så många det bara går tills någon sida ger upp.
Kroppen och själen är dock det gamla vanliga med samma vanliga följder.

Vad blir det av barn som växer upp under ett krig och efteråt? Mina klasskamrater i flickskolan ville bli läkare, sjuksköterskor och lärare. Att vara duktig, bli till nytta var som en inre tvång. De pojkar jag kände blev ingenjörer och militärer, en präst. Många var än fattiga, inte alltid annan mat än potatis för dagen, men yrket kriminell var inte lockande.
Vi trodde länge på att om vi gjorde vårt bästa, mer än det, blev även Världen bättre. Så fel vi hade. För, mer pengar och bättre förhållanden har inget värde när krig raserar ditt liv.

Nu, nära min fars dödsdag minns jag honom med medkänsla och sorg. Far dog dog vid 66 år, delvis av sina gamla krigsskador 1980. Jag blev socionom, terapeut samt statsvetare, kanske var det en följd av en barndom påverkad av krig, inte av helt fritt val.


https://blogg.iniskogen.se/2020/12/19/julminnen-och-skuggsidor/

PS. En av de minnesvärda krigsfilmerna är ”The Hurt Locker”. Det finns några scener jag aldrig glömmer. Den lysande Jeremy Renner vann inte Oscar men andra priser. Filmen blev årets bästa film totalt 6 välförtjänta Oscar och två nomineringar varav en för Renner. Se den!

Dagens ämnen i mataffären och torget och lite annat gnäll.

Publicerat av

Jag handlade mat och blev liksom deppig. Ja, priserna har ökat. Rejält. Jag såg flera pensionärer som kollade priser. Det var inga lyxvaror som hamnade i deras korgar. Inte hel kött och sånt. Jag pratade med några äldre kvinnor och alla var oroliga för ekonomin. Vi stod vid disken med smör och margarin. Smör på brödet har blivit en lyxvara, sa någon. . Mjölk till gröten likaså. Någon tipsade om ost som hade bra extrapris. Alla hade börjat handla på tisdagar då pensionärer som var medlemmar fick 5% rabatt.

Samtalen med folk i affären, på torget, i trapphuset handlar idag om matpriser, elräkningen, oron att någon klanmedlem kanske bor i huset och någon spränger dörrarna, att kriget i Ukraina kan sprida sig tack vare en rent av galen man i Ryssland.

Covid har helt utmönstrat från samtalen.

Mittemot mig finns ett gammalt servicehus som är omdöpt till något annat med utebliven service på plats. Du får välja omsorg, heter det. Så olika företag åker till huset. Jag ser att få har någon julbelysning i år. Det är mörkt. Någon jag pratade med sa att kyrkan var full första advent för det var gratis kaffe efteråt. Annars är det tomt.

Alla pensionärer lever inte loppan på Kanarieöarna. Alla har inte bostad som de kan skuldsätta. Alla har inte den där stugan med vita knutar de kan tillbringa helgerna i. Många har bara det som finns i deras lägenhet vars kommande hyra de ängslas för. De är ofta ensamma kvinnor över 80 eller deras män har dött utan att lämna en förmögenhet efter sig.

Alla har inte barn som kan eller vill bidra till den där guldkanten i livet.

Ändå är våra pensionärer långt från de fattigast i Världen. Vi räknas till och med som det bästa systemet i Världen. Varför känns det då inte så? Gnäll?

Det känns dock som den bästa tiden är förbi för Världen. Det handlar inte om pengar, det handlar om förlorad hopp. Det är inte svårt att tänka så idag. Krig nästgårds. Skattepengar går till krigsutrustning, inte till civila behov. Klimataktivister vill att militären skall klimatanpassas. Vilket skämt. Krig är just ett sätt att rasera miljön, det finns inget klimatpositivt i det.

Förtrycket av kvinnor ökar, inte minskar. Hunger som följetong. Vi har hört om svält i vissa länder sedan evigheter. Men de fattiga länders inbördeskrig lever sitt liv ändå. Det går att fortsätta rada på elände hur länge som helst.

Mycket av det som är galet i Världen är resultat av politik, några makthavare och de rika som styr i bakgrunden.

Men vi har varit med som anhängare eller tysta medgivare. Vart drar man skuldgränsen?

Det jag minns från min ungdom var stora brister i levnadsförhållandena men vi hade den där tilltron: om jag gör mitt bästa kan allt blir bättre.

Jag har framtiden i min hand.

Det måste ha varit oerhört barnsligt att tänka så. Då, efter kriget när jag var barn tyckte folk i allmänhet att deras arbete gav en möjlighet till gott liv för deras barn. De trodde att Regeringen arbetade hårt för att ge folket bättre tillvaro och framtid, inte för sin egen position. De stora mäktiga länderna uttryckte i gemensam kör: aldrig mer krig.

Det var då det.

Än är Sverige ett av de bästa länderna att leva i. Det beror på vem du är, vart du bor, vad du gör, vad du äger och vad man jämför med och hur man definierar ett gott liv. Däremot är dina möjligheter att påverka väldigt små utöver ditt eget liv och ibland inte ens det.

Var nöjd med det du har. I morgon kan det vara annorlunda. I betydelsen värre. Vi fortsätter streta som myrorna i sin stack, på olika sätt. Jag ska sätta på lite te. Kanske en pepparkaka så jag gnäller mindre.

Glöm inte registrera din katt hos Jordbruksverket. Ett av de nya lagarna.

Några dystra tankar på morgonen.

Publicerat av

En marsmorgon fotograferade jag två almar i morgonljuset. Se hur de två håller varandra i handen. Det är så vi borde göra. Hålla varandra i handen och finnas till för varandra. Träden är nu nedhuggna. Kanske var det almsjuka, kanske föll de ner bara av åldern.

Det är vår, tillfälligt i alla fall. De som spår väder lovar kyla och snö igen. Men idag lyser solen. Klockan är snart elva, frukost avklarat och det är än morgon för mig, en morgonhatare som jag är. Det finns inga goda nyheter att vänta, Putins krig pågår och raserar ett helt land. Inte bara människor dör och skadas utan allt de har byggt, tillverkat, sparat, skaffat för sin familj och sitt liv är borta när bomberna faller.

Utplånade liv. Städer som inte längre finns. Vårsådden i världens kornbod lär inte räcka långt, om det ens kommer till stånd. Efterverkningarna blir större än vi nu anar. De mänskliga och de materiella. Vad sedan? Det är många stora frågor utan svar idag. Visst, det pågår flera mångåriga krig i Världen när folk inom sitt eget land inte kan hålla sams utan raserar allt med regelbundenhet. Jemen, Etiopien, än Syrien och Libyen. Fler… Men kriget i Ukraina är inget inbördeskrig utan startade med att Ryssland överföll landet.

Den här våren tappade sin glans innan den ens hann börja.

Ingenting känns säkert i Världen. Vi människor har inte kommit någonvart i den kulturella och moraliska utvecklingen under min livstid. Krig och svält är ständigt närvarande. En ny järnridå, det vi trodde var utplånat. Människan sysslar med trivialiteter. Politikerna lever i takt med valperioder. Framtiden idag är mer osäker än på länge. När jag nyss pratade med mina grannar undrade de om jag visste vart närmaste skyddsrum fanns. Jag ser att folk hamstrar mat i affären. Tre av allt. Det finns en obehaglig oro över tillvaron.

Naturen nära mig är också förändrad. Bäcken är uttorkad. Vårfloden uteblir. Nej, det har inget med klimatet att göra utan ett stort nytt sanduttag har bildat en damm utan utlopp. Förändringar i naturen sker sakta. Något dör, annat tar vid. Träden täcks av mossa, anfalls av myror, förenas med marken. Det sker förändringar även med oss, i vårt vardagsliv. Hastigt märks de politiska besluten i våra bostadsort, skolor, inkomster… Men förändringar har skett sakta i åratals. Det uppstår en tidpunkt då alla våra protester och önskemål blir värdelösa. Det går inte längre att backa tiden. Vi får ha det som det är.

Det är än isigt i skogen. Snö väntas. På våren blir den nya snön slutet för den gamla, sa min far. Hoppas så. Vad vore slutet för den situationen vi lever i finns inga svar till.

Bild mitten Mariupol Ukraina

Priset för en död soldat och andra galenskaper.

Publicerat av

Det finns än människor i Europa med starka minnen från andra Världskriget. De flesta är dok döda, kanske finns de bara som en bild i ett familjealbum. Människor som led, förlorade sina kära, var med på fronten och kom hem som vrak, satt på ett koncentrationsläger, kvinnor födde barn efter våldtäkter, samhällen blev till stenhögar. Förluster, mänskliga och materiella.. Vi köade för mat. Delade vårt enda bröd med flyktingar. Satt i skyddsrum i mörkret. Vi bad än till Gud. Vi förlorade våra drömmar och tron på mänskligheten. Vi kände oss väldigt små och utan makt över våra liv.

Dessa var min barndoms människor i Finland. Vi som hoppades: aldrig mer krig fast de flesta av oss insåg snabbt det orealistiska i sådan önskan.

Det var en livstid sedan. Idag kan vi inte ens hålla fred i Sverige på våra egna gator.

Nu är vi där igen. Europa till randen av ett storkrig. En ny psykopat anfaller men med samma argument som i början av andra Världskriget. Eller vilket krig som helst för de lugna stunderna har inte varit många i Världen.

Soldaterna säger som alltid de är bara ’following orders’. Alla sidor har sin rättvisa tanke.

Många verklighetsfrämmande politiker blev förvånade över det ryska anfallet. Som vanligt, vi såg det inte komma. Trots våldsam upprustning runt Ukraina och nära EU var det bara lite övning för dem. Trots att det inte var första gången. Låt Putin ta Krim så spar han vi andra. Ryssar som ryssar…

Ringer det en klocka?

Visst, det har skett samtal mellan Putin och någon annan. Synligt föraktad satt Macron, stukad fredsduva, oändligt långt från Putin. Storbordsdiplomati. Fred ! Macron tappade huvudet, en nutida Chamberlain. Ingen kan prata Putin till rätta. Och – vem skulle lita på fagert tal av en terrorist med en jättearmé och atomvapen?

Putin kan knappt vara i närheten av sina egna. Som en upphöjd tyrann sitter han långt från de sina och mejar ner de med ord och sin kontrollapparat för hämnd. Du vet aldrig vem i din närhet är din angivare.

Som min far sa: lita aldrig på en ryss för du vet inte vem den i verkligheten är. Han hade förstås rätt i att vara negativ, hjälten med sina krigsmedaljer, men skadad i kropp och själ.

Bilder vi ser från Ukraina är förfärliga. Allt raseras. Ens liv ligger i spillror. Lik på gatorna. Bostäder, skolor, sjukhus, broar är skräphögar. Flyktingströmmen är snart två miljoner. De döda är osäkert. Men vi vet värdet av en död rysk soldat. Det är 11.000 rubel, ca 810 kronor och 70 öre med gårdagens växelkurs. Om liket kommer hem i en kista.

Världen har gjort en del. Vi har stängt ut Ryssland från normalt umgänge mellan fredliga länder, från finanser, resor och affärer så väl det har gått. Ryssland är en pariastat. Tacka Putin för det om du är ryss och köar snart i brödkön. De rika klarar sig alltid. Inte har Putin sin familj i farozonen utan utomlands.

Putin har stora drömmar. Han har aldrig accepterat Sovjetunionens fall. Han är fel i tiden. Imperier har fallit. Storbritannien. Sovjetunionen. Kolonialstater. Sverige också, fast ett bra tag sedan. Länder med eget språk och kulturell grund vill styra sig själv, oavsett hur opraktiskt det vore. I stället vill stater höra ihop i olika former, som i Nato, EU, FN… i något vi kallar demokratiskt. Finns oändligt med organisationer med avsikt i att hålla oss eniga om någonting.

Är vi eniga mot Putin eller är vi eniga i vikten av fred eller att världshandeln får fortsätta?

2018 sa Putin i någon dokumentär”…if someone decides to annihilate Russia, we have the legal right to respond. Yes, it will be a catastrophe for humanity and for the world. But I’m a citizen of Russia and its head of state. Why do we need a world without Russia in it?”

Hans hot innebär alltid kärnvapen. Till sist kan han inte låta bli att leka Gud?

Putin äger Ryssland. Det finns ingen värld för honom utan hans privata land. Och den är för liten. Inga andra länder med en enda ryss i skall tillhöra annan Stat än hans. Putin har en lista på de som väntar på sin tur.

Rysslands ”ovänliga länder” lista inkluderar Sverige, Finland och samtliga EU-länder , USA, Ukraina, Japan, Norge och Storbritannien. Kanske fler.

Jag tvivlar på att Putin insåg hur arga vi skulle bli. Hur väst/EU samlades snabbt mot honom och hans krig, för Ukraina.. Det hände inte vid Krim. Jag tror han var förvånad. Hur kunde andra små skitländer som Finland, Sverige och hela EU länder putta ut honom från värmen? Han, befriaren mot nazismen med en bomb i fickan.

Ryssland har putsat på sin militära förmåga under åren. Vi i Väst har putsat på rätta hudfärger, feminism, kränkthet, valfria pronomen, rätt bemötande i bibliotek på grund av sexuell identitet, påhittade kön och identiteter ur djupet av vårt sjuka missnöje, ömmat för ljugande män från dysfunktionella länder, trampat på våra egna män som värdelösa vita, begråtit synder från före vår tid vi inte längre kan rätta till. Och så har vi hatat Trump. den mest hatade före nu.

Och nu sitter vi med ont i magen och vill ha tillgång till någon annans styrka. Snabbspår till – vad det nu var.

Solrosen är Ukrainas nationalblomma.

PS. De ukrainska flyktingarna ska placeras i tält eller lagerlokaler enligt Regeringen. Var är alla de vänliga kvinnorna som glatt öppnade sina hem för de afghanska gossarna? Skillnad på folk? I min kommun lyxrenoverades äldreboende för pojkarna, ett eget rum var, de gamla fick hitta annat.

Dessa flyktingar är kvinnor, barn och gamla inte några lyckosökare.