Etikettarkiv: liv

Liv i Universum?

Utvalda

Publicerat av

Jag såg en Ufo i tioårsålder. Det var ett ögonblick jag aldrig glömmer. Tefatet som försvann i himlens mörker.

Finns det liv i Universum annat än på vår planet är en stor fråga. Först måste vi definiera liv. Bakterier lever. Maskar likaså. Med människor är det ibland tveksamt. Hur definieras mänskligt liv? Andning? Hjärtslag? Se ut som vi? Tänka, den gamla definitionen av Descartes? Om vi tar någon mer krävande definition som att fylla livet med något som utvecklar oss och är till nytta för andra är nog flertal på nivån jämförbar med döende i väntan på morfin.

Finns det livsformer vi inte ens kan fantisera om?

Det flyger föremål i luften som experterna inte kan pricka in i rätt kategori. Nasas chef Bill Nelson säger att det gjorts minst 300 observationer av okända föremål över USA av flottans piloter under de senaste 17 åren. En del rapporter är än hemliga men en del har publicerats. I den öppna rapporten av 144 observationer som undersökts hade arbetsgruppen endast hittat en säker förklaring till en (1). Övriga 143 kvarstod som oförklarade, i många fall saknades nog med underlag.

Detta är något som vi hela tiden undersöker: Vem finns där ute? Vilka är de? Kan de komma hit? Frågor som hur blev vi de vi är och hur utvecklades vi är ständigt aktuella? Hur blev vår civilisation just det katastrofala och framgångsrika upp till idioti och finns samma möjligheter där ute i ett universum som har miljarder av andra solar i miljarder av andra galaxer?

Det är så stort att jag inte kan greppa det, säger Bill Nelson.

Han verkar vara en tänkande människa. Frågan, hur blev vår civilisation just…

Ufo som jag såg då? Kanske har jag skrivit om det förut. På en sen höstkväll var vår familj på väg hem från ett födelsedagskalas strax utanför stan. Nej, det serverades bara kaffe och saft. Jag var tio – elva år. Det var mörkt och kallt och vi småsprang hemåt. Hastigt såg vi ett ljus, ett lysande tefat på himlen. Det liksom svävade på plats för att sedan fara med fart uppåt på himlen och försvinna.

Min mor började be. Jordens undergång, den sista dagen var nära. Jag såg några personer vilka också stod som förstenade. Sedan gick vi hem och inget hände.

Ingenting i tidningen dagen efter. Det var ju inte mobilernas tid eller ens kamerornas. Nu blev jag väldigt nyfiken. Jag kollade om det kunde ha varit ett flygplan men inga flyg gick så sent. Ryska spioner? Konstig ljusfenomen av något? Det var kanske en meteorit? Men de flyger inte uppåt. Ögonen kan dock lura oss när spänningen stiger.

Som Internetanvändare har jag sedan sökt om ufot hade hamnat på någon ufosida, men inte.

Det var vackert. Det var mäktigt, Oavsett vad det var tolkade jag det då som ett förebud om att vi är inte ensamma. Vår lilla planet är inte unik, kanske bara dåligt skött så den främmande farkosten vände utan att landa. Som född under kriget och uppvuxen med resultat av det var jag inte så positiv till hur Världen sköttes av de vuxna som hade makt.

Så klart tror jag på ”ufos”, inte på filmvarianter att Aliens landar här och kommer att förgöra oss utan att andra civilisationer finns där ute eller har funnits kanske miljoner år sedan. Vi behöver inte vara i fas med tiden. Hur de kan se ut är en väldigt öppen fråga. Någon gång borde vi få kontakt med andra varelser i universum eller hitta levande organismer. Det är inte säkert till godo för oss.

Förklaringen för de oidentifierbara föremålen kan dock vara enkel som de tävlande makternas utveckling av nya spionmöjligheter och nya vapen som kan förgöra oss alla.

Tror du vi är ensamma i Universum?

Varje förort var också en framtid en gång.

Utvalda

Publicerat av
003 (3)

Bebyggelsen tätas. Höga hus växer upp bland andra höga hus. Utsikten från omgivningen försvinner. Att stirra på en betongvägg i stället några träd är deprimerande. Den sista lilla gröna kullen i Centrum ska bebyggas.  Alla byggplanerna innebär tätare bebyggelse trots att kommunen har hur mycket mark som helst att bygga på.  Det är billigare att tränga in ett hus till bredvid en annan än påbörja en ny stadsdel.  Höghus, flera höghus. Vår egen Manhattan.

Finns det inte flera undersökningar om hur grönområdena förbättrar hälsan. De som hade en kort väg till det gröna var friskare, både fysiskt och psykiskt, än de som levde i betong ghetton.

Vi är som myror.

Ändå räcker det inte. Befolkningen ökar snabbare än bostäderna. Vi dör inte ut i samma takt som folk flyttar in i Sverige. Vi gamla är envisa och har inte vett att dö och avhjälpa bostadsbristen.

060 - kopia

Jag saknar tystnaden i stället byggljud, snattrande mopeder, rivstartande bilar, ambulans. polisen,  skrik och gräl, gråtande barn, mobilfolket som ropar så det hörs över centrum. Skaror av unga utländska män som har slagsmål på kvällarna utanför hamburgerbaren.  De sparkar runt tjejerna mellan sig. Dessa skrattar och skriker. Det ständiga suset av ventilation.

Ibland sätter jag på en symfoni, kanske Rachmaninoff eller Sibelius högt för att ta död på andra ljud. När jag tänker på mitt livs toppupplevelser är tystnad ett av dem.  En gång satt jag på en fjällkant. Jag kan än pricka in platsen på kartan. Tystnaden var total. Ingen vind, inte ens ett grässtrå som vajade. Inget vatten som porlade. Inga fåglar. Jag vågade inte andas. Jag kunde inte röra mig. Det var som världen hade tagit slut. Det var magiskt. Jag tror vi är rädda för tystnad. Som om vi inte fanns när ljuden omkring oss är borta. Krampaktigt håller folk i sina mobiler för att ha kontakt med något.

Att bo på en liten förort som sakteligen förändras till sliten, stökig, trång plats med människor från världens alla hörn, tiggare vid affärer, ungdomsgäng, klotter, bränder, krisande ekonomi där Socialtjänsten är pengautgivare och inklämda nya höghus, är bara en spegling av dagens samhälle.

Det känns nerslående. Hotfullt på något sätt. ”I was the future once”, sa avgående David Cameron.

Så är samhället vi byggde och lät ske. Framtiden som är förgången. Det var inte så jag hade tänkt det. Aristoteles – tror jag – sa att tolerans och apati utmärker kollapsande samhällen. Är vi där nu?

De gamla, de fattiga och de rika.

Publicerat av

Idag tänker jag på det som är förlorat och inte går att göra om. Åldern tynger. Det är ingenting roligt i att bli äldre när man har passerat så där 90% av normalt livslängd. Varje födelsedag blir som en revision av året och livet som gick och ett steg närmare det oundvikliga: döden. Det sista året var inte det vi alla, även jag, planerade för. Vi blev låsta på olika sätt. Stängningar, restriktioner, reseförbud, smittorisker. Det fanns många ljuspunkter kopplade till mina närmaste, men livet utanför den kretsen har varit nära noll. Jag antar att vi är fler som helt tappade bort det som kallas kultur för att inte tala om resor.

En del av det jag tänkte göra någon gång har sakteligen fallit bort från bucket list. Jag åker aldrig Vasaloppet. Lär inte komma till pyramiderna i Egypten. Inte doktorera, det lämnade jag under det sista arbetsåret och det första med sambos demens. Allt jag har gjort, men skulle göra bättre nu på grund av erfarenhet, går inte att backa tillbaka. Livet levs framlänges och förstås baklänges – ibland inte ens då. En egenskap som man ofta ser hos politiker.

Jag valde mitt liv och göranden så väl jag kunde, ibland utan hjärna bara med känsla, och det går inte att välja om hur jag än önskar. Tänker jag bakåt så finns det hur mycket som helst att vara lycklig över. Livet har kanske varit fattig av pengar men definitivt inte av innehåll. Ändå finns det saker på listan kvar med envis hopp att göra och att lyckas. Utan hopp och önskemål finns ju ingen framtid, bara stunden just nu.

Det går inte att backa bandet för Världen heller. Det ursprungliga Paradiset finns inte, oavsett hur många miljoner vi sätter på i så kallade klimatåtgärder.

Människan vill alltid ha mer. Det är det som har satt oss dit vart vi är nu. På gott och på ont. Dock undrar jag ofta hur politiker tänkte om saker och konsekvenser de har prackat på oss vanliga. Det vi inte ens frågade efter. Att sätta en lapp i valurnan en gång vart fjärde år som sedan kan bytas ut till något annat av maktskäl är inte medborgarmakt. Vi kan knappt kalla det demokrati. Är våra politiker verkligen de bästa vi har för att sköta om företaget Sverige? Den frågan gäller också många andra länder.

En del av livets val beror förstås på ens intelligens (nästan en förbjuden tanke) och envishet. Det möda vi lägger på våra åtaganden. Även på pengar. Född fattig, dör fattig? Dock är pengar ett dåligt mått på fattigdom i vårt land. Levnadsstandarden är hög, bland de högsta i Världen. Ingen behöver svälta. Ingen behöver råna ett barn för att få en jacka i vinterkylan. Det är inte nödvändigt att knivhugga obekant vid bankomaten för att få pengar till dagens mat. Sjukvården tar mot dig även om du saknar pengar. Vi gör egna val. Även om det finns maskor i välfärdsbygget faller få svenskar helt genom. Välfärdspengarna är så generösa att de räcker till storskalig fusk och idiotiska projekt.

Sverige skyltar dock som ett fattigdomsfäste med EU mått. Fler och fler gamla hamnar på gatan. Pensionärer får inte ihop både mat och hyra.

Andelen svenskar med låg ekonomisk standard, vilket kan översättas med relativ fattigdom, fortsätter att öka och nådde 2019 över 15 procent av befolkningen, enligt nya siffror från Statistiska centralbyrån (SCB). De fattiga i den övriga världen har också ökat i virusets spår. Uppgången bröts 2019 med nedgång.

Bland grupper med störst andel låg ekonomisk standard i Sverige finns ensamstående kvinnor över 80 år, 41 procent, och barn (0-19 år), 20 procent, enligt SCB. Barn? Det är väl föräldrar som har taskig ekonomi, knappt minderåriga barn.

Bland dessa nu fattiga kvinnor, med EU mått mätt, finns de som tog hand om sina barn utan daghem och vars män tjänade då nog för familjens behov. Behoven var så mycket mindre, blygsammare, bara några tiotal år sedan. En resa till solen, inte fler. Kanske en bil, inte var sin. Och platt – tv, mobiler, datorer, Ipad och all den teknik som familjer har idag var inte ens uppfunnen. Boendestandarden är högre nu. Det sägs att en familj är trångbodd om barnen inte har egna rum. Trerummare var nästan lyx när dessa kvinnor bildade familj.

Sedan kom skilsmässa eller död och ändrade de ekonomiska premisserna. Ja, kvinnor tjänar mindre än män för de väljer ofta yrken inom vård, omsorg och handel och kvinnor föder faktiskt barn.

Att vara fattigpensionär på statistik innebär inte fattigdom. De flesta gamla behöver inte köpa de saker som unga familjer behöver, som bostad, möbler och köksutrustning. Det finns också andra delar i livet som är mer värt än ett fett bankkonto och senaste nytt på alla fronter. Ens barn till exempel går inte att värdera i pengar. Men – vi har blivit kulturellt fattigare det sista året tack vare virus. Inga museibesök. Inga resor per kollektivtrafik till någon utställning. Internet räddar inte frånvaron av kollektiva upplevelser. Jag saknar konsten, att sitta i ett fik och skriva, gå runt i ett museum och känna mig borta från dagens värld. Vandra någonstans i ödemarken utanför Sveriges gränser.

Människan lever inte utan sociala kontakter. Få av oss vill leva eremitliv. När jag är ute på promenad och passerar någon äldre person säger de nu mera alltid ”hej” och ser på en. Är det ett försök till kontakt, ord till en annan människa när ensamhet råder? Vi håller avstånd och ordet ”hej” blir en bekräftelse, jag finns än. Ibland säger vi något om det svenska ämnet väder.

Det är möjligt att denna tid, härskat av virus vi inte får bukt med, har fått oss att värdesätta andra saker. Familjen, de gamla vi snart förlorar, natur, en enkel promenad i skogen. Aldrig har så många varit ute på en vandring. Vi kanske lär oss att vara närvarande i nuet. Använda det vi har omkring oss. Inte att leva genom konsumtion.

Jag tror dock att vårt gamla livsstil bara exploderar när virusrisken sjunker.

Det är vinter även i Stockholm. Ska jag ta fram skidorna? Varför åkte jag inte Vasaloppet när jag var yngre, jag gillade ju skidåkning. Ytterligare en sak jag inte gjorde när jag var bara halvgammmal.

Nej, skidorna får står på vinden, pjäxorna har försvunnit och min skog är inte särskilt vänlig för skidåkning. Isarna är förrädiska än. Jag sätter på kaffe. Bara ett ljus i kakan, annars blir det en eldsvåda. (Oreokakor blev jag förtjust i USA under min vandring.)

Julminnen och skuggsidor.

Publicerat av

Att vara ett adoptivbarn orsakar många frågor. Skälet varför ens mor lämnade bort sitt barn är bara en av funderingar som uppstår under åren. Att vara annorlunda än resten av familjen kan vara en plåga eller en välsignelse. Att få syndaförlåtelse eftersom man liknar sin far eller mor och deras sämre sidor finns inte. Lik sin mor, lik sin far får en annan betydelse.

Jag blev adopterar under Julen som 11 månader gammal. Jag blev ett udda barn i en strängt religiös familj. Det skar sig ständig. Samtidigt hade mina adoptivföräldrar stor tilltro till att jag fixade saker som de själva inte hade kunnat göra. Jag blev den första och länge den enda med universitetsutbildning i deras stora släkt.

I mitt arbete som terapeut träffade jag livets skuggsidor. 25% av mina patienter med narkotikamissbruk var adopterade.  Jag grubblade mycket på detta. Var risken större för dem eller var de villigare att söka hjälp? Att påstå sociala och ekonomiska faktorer som skäl var uteslutet. Pengar var inte ett problem, inte föräldrars utbildning och position i samhället.

Vi som adopterades under kriget har dock andra kännetecken. Vi hade förluster redan vid födsel eller innan. Vi var fattiga i pengar och kanske även möjligheter. Men så många hade det knapert så vi avvek nog inte. Dock har vi barn födda under kriget byggt upp det välstånd som nu håller sakteligen att krackelera.

Jag har få ljusa minnen av min adoptivfar. Han var en trasig människa när han äntligen kom hem från andra världskriget och efterföljande lång sjukhusvistelse. Han gick till arbete som han skötte prickfritt tills han åter blev sjuk, fick cancer och fick amputera det i kriget skadade benet. Han dog tidigt eller kan det vara sent med tanke på skador och sjukdom. När han låg i sjukhuset före döden blev det mitt ansvar att besluta om vården tillsammans med hans läkare. Så jag reste hem. Min mor och mina syskon la ansvaret på mig. De bad till Gud. Jag skulle sköta det jordiska. Att välja mer eller mindre sjukvårdsåtgärder blev enkelt och svårt.

Han tror på Gud, låt det bli Guds vilja men lät honom inte lida, sa jag. Han dog efter några dygn, 66 år gammal. Det beslutet släppte mig inte på lång tid. Gjorde jag fel? Är det rätt att besluta om förkortad tid? En fråga som är oerhört aktuell även idag.

Jag har ett julminne. Ett barndomsminne, ett av de få med far. Det var inte så säkert att fattiga familjer köpte en julgran, det fick kanske räcka med några grankvistar. Men den Julen skulle vi ha en riktig fin gran. Far lät mig välja en på torget.

Ta en som är lika lång som du, sa han. Du får välja.

Jag var 9 år, ganska kort kanske 120 cm.

Vi gick tidigt på Julaftons morgon. Det snöade med fina flingor. Över det stora torget rådde julstämning. Lyktor och vedkorgar brann. Det var fullt av stånd. Hästar stod vid sidan av  torget. Många granförsäljare. Bönder från landet sålde potatis, hyacinter, ”lanttuhauta” alltså kokta kålrötter till rotmoslåda. Julkärvar för småfåglar. Korvförsäljning och kaffe med bullar. Kanske kunde far köpa korv att ta med hem?

Allt var så fullt av förväntan.

Först köpte vi kålrotsmos. Att göra kålrotslåda till Jul är en finsk tradition.  Mor hade ett recept som sedan har följt mig till Sverige. Nej, det var inga mått i den, bara ös på kålrotsmosen några ägg, äggkulor, vispgrädde, smör och svartpeppar tills du tycker det räcker och ha två kokta mosade potatisar också i smeten så det blir inte så stark kålrotssmak. På ytan skorpmjöl och gör något mönster med kniv som dekoration. Alltså, hon gjorde en stor sats som sedan fanns ändå till Nyår på bordet.

Vi gick runt och tittade på granarna. Jag ställde mig bredvid de och mätte. Till sist hittade jag en som såg fin ut. Pappa prutade lite, det hörde till. Vi hade köpt en riktig gran!

När vi passerade korvförsäljaren sa far: vi tar med lite korv hem.

Vi bar in granen till källaren. Mor kokade kaffe, varm choklad till lillasyster och mig. Vi fick var sin bulle och vi delade på de än varma korvarna. Klockan tolv utlystes Julfriden i radion. Efter det hämtades granen in och dekorerades. Riktiga ljus. Några julkarameller som jag hade gjort. Pepparkakor. Bara några få köpedekorationer. En gammal julängel och en silvrig stjärna högst upp.

Sedan var det en jul i stillhet som jag hade svårt med. Jag var den som alltid sprang ute eller gick in i skogen. Eller läste böcker som inte var religiösa.

Det jag minns av min far är dock inte främst  julgransköp utan hans trasiga inre efter kriget. Den hårdhet och regler han hade för oss alla för att hålla ihop oss och sitt liv. Som barn kunde jag inte förstå, lägga ihop det han upplevt och som kom för alltid påverka hans liv. Han var en perfekt arbetare, en uppskattad medlem i den religiösa gruppen, noggrann och sparsam. Men att vara en kärleksfull far var inte hans angelägenhet. Ord var för män, kärlek för kvinnor. Dock såg jag hur han uppskattade och beundrade mor.

När döden redan satt på vänteläge berättade han för mig om kriget. Han hade inte pratat med någon om det, bara i en intervju för en bok ”Den okände soldaten”. Nu inför döden lät han allt komma ut. Det var ohyggligt. Krig, oavsett för vad, är förfärligt. Hur kan vi bete så mot andra? Far var rädd för Guds dom. Jag försäkrade honom att Gud förlät den som bad, den som hade levt med Bibel som rättesnöre. Kriget och hans kamraters död var inte fars fel. Jag bad med honom. Vad skulle jag göra?

Fader Vår, som är i himmelen!

Helgat varde ditt namn;

tillkomme ditt rike; ske din vilja,

såsom i himmelen så ock på jorden;

vårt dagliga bröd, giv oss idag;

och förlåt oss våra skulder,

såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro,

och inled oss icke i frestelse,

utan fräls oss ifrån ondo. Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet.

För min del hade jag slutat tro på både änglar och Gud åratals innan.

Vad är syftet med livet? Jag har aldrig kommit underfund med det. Livet levs framlänges, förstås baklänges och ofta inte ens det. Styrs vi av makthavare? Är vi hjälplösa inför de stora besluten? Har människan inte förmågan att skilja mellan det goda och det onda? Varför väljer vi att förstöra i stället att bevara?

Kanske har allt varit bara en allenarådande slump? Den tanken befriar oss från skuld.

Vet inte. Vet ingenting. Jag har bara frågor, inga svar. Ibland måste man bara härda ut.