Några tankar om surrogathandel och adoption.

Utvalda

Hur vi än låtsas att kön är enkelt utbytbar, att män kan vara kvinnor och kvinnor män när det så behagar, eller något mitt emellan, kvarstår det faktum att bara biologiska kvinnor har en livmoder och kan bli gravida. Så länge vi inte kommer på knepet att odla barn i någon typ av konstgjorda livmödrar. Det lär vara ganska komplicerat. Annars hade vi redan producerat perfekta barn så.

Alla par som vill får inte barn. Det kan bero på mycket. Sjukdom. Missbruk. Defekt. Ålder. Fel partner. Mer. Då uppstår frågan om sjukvårdens lösningar. Ett som diskuteras är att införa eller inte rätten till surrogatmoderskap i Sverige.
I vissa länder kan de män och de kvinnor som inte kan (eller ids) vara gravida låna (köpa) någon annan kvinnas kropp för graviditet. En mycket dyr historia både i pengar och mentalt. Kanske också kostsam för barnet när den tas från sin biologiska mamma. I fortsättningen uppstår en del frågor om ens ursprung. Det är oundvikligt. Det är så vi fungerar.

Surrogatmoderskapet eller inseminering kan bli en riktigt obehaglig historia. Finns män vars sperma har använts till hundratals barn, noll kontroll. Eller mannen haft en genetisk sjukdom. Det är inte bara att pricka in på en lista vad man vill ha utan det finns frågan om obekanta anlag. Det är ett risktagande. Ja det är en risk i sig att få barn. Surrogatmödrar gör det inte av snällhet utan fattiga kvinnor gör det för pengar. Rena surrogatfabriker finns i Indien och före kriget fanns en del surrogatmödrar i Ukraina, till exempel. Kändisar skyltar med sina surrogatbarn i pressen och inte ett ord om modern. Även kändisar som har fått barn kan välja att få en till genom en surrogatmor.

Det är inte bara frågan om att paret vill ha ett barn att älska. Det finns gott om behövande barn i Världen. Det ska vara just det barnet med sperma och ägg av bestämda anlag. Att använda surrogat är förstås bara för de rika, det kan kosta uppemot 1,5 miljoner.

Hu påverkas den kvinna som bär barnet i nio månader, föder fram det och tar hand om babyn tills de blivande föräldrarna kan hämta barnet? Inte alls?
Tänkte på surrogatmödrarna i Ukraina som blev stående med barnet när de tilltänkta föräldrarna inte kunde komma genast på grund av kriget. Vems barn är en surrogatbaby om de tilltänkta föräldrarna inte kommer?
I Sverige diskuteras tillåtelse för surrogatmoderskap om kvinnor av ren godhet ställer upp utan ersättning. Vilken fantasi.

Jag tycker illa om tanken på surrogatindustrin. Undran över ens biologiska ursprung är större än vi tror. Jag tycker inte att vi skall införa någon sorts altruistisk surrogatmoderskap i Sverige. Det handlar alltid om en maktposition, pengar och i slutändan barns rätt och till vad. Det kan bli påtryckningar och processer, före och efter.

Frågor om vårt ursprung kommer, oavsett hur vi mår. En del barn tror de är bortbytingar och ibland visar det sig vara något liknande som Harry Potter under trappan.

25% av mina patienter var adopterade, ett rejält överskott. Jag undrade varför just de kom till mottagningen för riskgraviditeter/missbruk lättare än svenskfödda kvinnor. Var de oftare missbrukare än biologiska barn? Var deras liv mer problematiskt? Var relationerna till föräldrar mer komplicerade? Förmodligen. Var de mer villiga att söka hjälp? Undersökningar visar att adopterade från utomlands, speciellt de som var äldre vid adoption, mådde sämre än andra barn. Adopterade sökte oftare psykiatrisk hjälp och självmord kunde vara lösningen.

Var livets början ett oförlöst frågetecken?

Alla hade en undran om sina biologiska föräldrar. Hur såg de ut? Hur kommer mitt barn att vara? Var mina föräldrar sjuka, fattiga, missbrukare? Varför lämnade de bort mig? Att vara adopterad väcker frågor om ens biologiska arv.
Att få träffa sin biologiska mor/far beskrivs ofta i media med rosenskimrande lycka. Snarare uppstår det ett tomrum. Vart hör man till? Vilka är mina föräldrar? Det stora varför. Man måste vara mogen och må bra för att tackla situationen.

Det är enklare men ibland bistrare att vara en biologisk förälder. Ens fel och brister kan komma fram även i barnet. Ens mindre goda egenskaperna hör till i en biologisk familj och måste tolereras. Sådan mor sådan dotter. Sådan far sådan son. Det adopterade barnets misslyckanden kan skyllas på de osynliga föräldrarna. Deras anlag, inte vår kärleksfulla fostran. Att inte jag själv var en god dotter som passade in i familjen blev min osynliga biologiska moderns fel. Jag var tvungen att vara mer lyckad och duktig än mina föräldrars egna barn för att inte svärta ner min mor.

Jag kan säga att det var tufft. Men även jag blev äldre och fick ökad förståelse för livet och dess svårigheter. Att förlåta både sina egna och sina föräldrars brister hör till processen att bli en vuxen självständig person.
Inte konstigt att jag blev socionom men jag forskade i missbruksbehandling för familjer, inte adoptioner. Men som sagt, de adopterade kvinnorna var en stor del av mina patienter. Det är kanske enklare med barnen födda av en surrogatmamma? Jag tvivlar.

Livet är komplicerat. Men undvik att göra det mer komplicerat än nödvändigt. Vi har alldeles tillräckligt med bekymmer redan. Ha respekt för livet.

Tioårsplaner och önskeålder.

Utvalda

Har du passerat 50? 60? Äldre? Hur känner du dig? Gammal? Som din ålder? Yngre än du är?
Det sista sägs vara till och med bra för de äldre. Att känna sig yngre än siffrorna visar kan få oss att må bättre och bli till och med bli friskare. Kanske det, för hög ålder uppskattas inte i Sverige. Regeringar tror i alla fall på de pigga gamlingarna för de höjer pensionsåldern och tycker att vi ska arbeta ändå in till graven.
Inte politiker själva förstås. De har sina förmåner vid avgång.

Några män (Tyskland, Kanada) har försökt ändra sina födelsedatum till yngre i folkbokföringen.Tji fick de. De var män över 60 som ville bli yngre och leva om sina liv. Minns att en klagade över att inga gamla gubbar fick napp på dejtingsidorna, så han måste få bli yngre. Vilken fantasi. Tyvärr, de fick inte ända sitt födelsedatum till yngre årgång. Men i Sverige har vi en skara manliga invandrare vilka alla var magiskt 17 max när de kom. Myndigheterna gick på det. Till och med lagar ändrades. Nog kan ålder vara lite flytande beroende på omständigheter.

Visst får gamla gubbar napp på dejtingsidor men då behövs fet plånbok och gold gard. De vanliga halvfattiga får nog inga napp oavsett ålder.

Det går att byta kön som man vill men inte åldern i folkbokföringen. Är inte det orättvist?

Så, känner du dig gammal på mindre bra sätt? Svar tja från min sida. Det är nog slut med en del jag skulle vilja göra. Det är bara att erkänna åren går och de senaste fem vet jag knappt vart de tog vägen. Kan inte bara skylla på Covid. Slöhet? Sedan råkade jag läsa om en 102 år gammal dam som än gjorde tioårsplaner.
Dr. Gladys McGarey, från Scottsdale, Arizona, har skrivit en bok om sitt liv och hon delar ut sina tips för bra liv. “The Well-Lived Life: A 102-Year-Old Doctor’s Six Secrets to Health and Happiness at Every Age.
Jag känner en man som bor i Scottsdale, vi träffades på PCT och brevväxlar. Han är också en med planer trots åldern. Kanske platsen har någon sorts magi?

Här är Gladys råd:
Discover your life’s purpose.
Know there is a lesson in everything.
Let go of anything that doesn’t serve you.
Keep moving.
Find what works for you.

Inga märkliga råd men hur ofta fastnar vi i saker som inte gör någon nytta längre eller inte har den minsta mening i vad vi gör. Inte lär vi av våra misstag. Eller bara fastnar på soffan.

Tioårsplan? Det vore att ta i. Kanske göra plan för resten av året? Det vore nog för mig. Hur är det med er andra, gör ni planer för längre tid? Och – hur gick det sedan?

https://www.dailymail.co.uk/femail/article-12069565/102-year-old-doctor-shares-secrets-longevity-looks-future-10-year-plan.html

https://allthatsinteresting.com/emile-ratelband

Bild: Ek i Nyköping.

Var tacksam

Utvalda

Jag var i skogen idag. På en smal bro mötte jag en man med käppar. Jag stannade på en avsats för att ge honom plats att gå förbi.
Vi ryms båda, sa han, vi är inte så feta.

Jag tänkte det var enkelriktat, sa jag. Han skrattade.

Livet är ofta enkelriktat. Trots bredden ser vi bara åt ett håll. Hur många möjligheter missar vi under ett livstid?

Det var fint väder. Träden börjar få en grön slöja över sig. Vitsipporna blommar. Fästingarna attackerar. Det är i skarven på vår och sommar. En bra tid. Sommaren är nästan för mycket men sedan kommer hösten. Jag kände mig tacksam över vädret, naturen, tystnaden som kom när jag tog en stig ut någonstans där inga andra syntes till.
Jag satt på en sten och tänkte över saker jag var tacksam över.

Nej, det är inte tacksamhetsdagen idag, Världstacksamhetsdagen, World Gratitude Day, är alltid 21 september men jag vill påminna även dig om att vara tacksam för det du har och det du har gjort. Så länge de är bra saker, ledde till något bra eller i alla fall fick dig att vara nöjd för vad du åstadkom.
Jag skulle kunna räkna upp en massa saker jag är tacksam över. Jag tror att vi med åldern bör nå ett slags förnöjsamhet över livet. Räkna upp det goda. Ignorera våra misslyckanden, de går ju inte att förändra. Förlåta. Kanske är det omöjligt att förlåta sig själv? Eller någon annan där livet gick i bitar?


Att dö bitter är ingen bra slut.

Om morgondagen vet vi föga. Slösa inte bort tiden.

Vad gör krig med en människa?

Utvalda

Partio etenemässä Saijalla Patrull på frammarsch i Saija 1940

Det finns ibland en romantisk uppfattning om krig. Tuffa grabbar i uniform med häftiga vapen som dödar osynliga fiender. Dessa fiender är inte fäder, söner eller makar utan onda varelser som anfaller. De är icke personer. Så länge de är icke personer går det bra, ett tag.
Sedan dör ens kamrater. De sprängs i bitar. Hem förstörs. Folk hamnar i rasmassorna. Bränder. Oavbruten bombning. Hopplöshet. Men även medaljer att bära på bröstet så alla ser hur bra soldat du var.
Utan sömn. Frusen. Hungrig. Skadad. Men som en riktig soldat fortsätter du att skjuta. Du har ditt vapen som bästa vän tills kulorna tar slut. Eller du.

Efter ett krig blir du aldrig en hel människa igen. En del av dig förblir i kriget. Kanske är du skadad i kroppen. Alldeles säkert är du trasig i din tilltro till mänskligheten. Kanske blev du sjuk i psyket, synligt eller undangömt. Kanske är du som om krig inte påverkade dig och det, soldat, kan bli riktigt farligt. Krig hindrar en att nå sin fulla potential.

Ja, man kan bli en mästare i krig också. Det är en yrkesmöjlighet som inte borde behövas.

Att träffa dem som slapp kriget tack vare sina viktiga yrken eller de som smet kan vara problematiskt. Varför slapp min fars bror? Varför var hans yrke så nödvändigt? Brodern var inte opåverkad. Han skämdes trots att han inte var en smitare. Förhållandet mellan dem blev aldrig det samma. De hade svårt att ens gå ihop till graven för den yngre brodern som dog i strid. En lysande student. 20 år.
Krig påverkar hela släkten. De döda är påtagligt närvarande.

Det normala livet efteråt känns för enkelt. Att gå till arbete, äta middag, leka med barn, sova i en säng, ha sex, fira jul, tårta på födelsedag… Inga larm ljuder. Om en brandbil med siren åker förbi hamnar kroppen genast i försvarsställning. Samtidigt finns ett slags skam. Du överlevde. Många andra gjorde inte det. Du behövde ta kontakt med några anhöriga efteråt och ljuga om deras sons sista stund. Hur många vackra falska minnen har producerats till anhöriga? Dog så modigt, räddade andra…
Hur än en soldat försöker vara normal – det som uppfattas så – kommer melankolin, smärtan och livets värde eller värdelöshet spridas vidare till din fru, dina gamla föräldrar och dina barn, din omgivning. De som inte riktigt vet hur det var. Till de krigsbarn som nu inbillar sig att allt är på väg åt rätt håll. Aldrig mer krig. Det har ju de styrande höjdarna lovat.

Be till Gud. Var snäll. Gör läxan. Allt är bra.
Det tar några år innan barn begriper att det är en lögn. Det finns varken Gud eller fred. Och att far är trasig.
Var snäll. Lyd. Annars kan fasaden rämna.

Kriget finns som en komihåglapp i mitt minne trots att så små barn borde inte minnas något. Starka minnen är eviga. Jag minns de vuxnas oro i bombskyddet. Jag minns hur fars skador, de i kroppen, de i själen, stal livet från honom. Hur kriget förändrade en förhoppningsfull, arbetsam, förälskad man som läste Bibeln och bad varje kväll till en predator som fick högar av medaljer för sin skicklighet att mörda ryssar och för sin förmåga att lindra plågan hos dem som skulle dö.

Far var en bra soldat. En kamrat att luta sig mot. Men att döda en annan var synd. Bibeln som rättesnöre var orimlig i ett krig. Hans kristna liv vända andra kinden till var omkullkastad. Ändå bad han, samlade kamraterna i skyttegraven till aftonbön. Till sist ber alla för det finns inget mer att förlita sig till. Far fick en medalj för sin orubbliga ledning av de andra, en till.. fler…
Religion och krig har alltid vandrat hand i hand. (Nu i Ryssland mot Ukraina.)

Ovan hans livs plåga förlorade Finland kriget. Det var knäckande. Det där firandet och flaggviftandet efter krigsslutet kändes påklistrad och kamouflage över de förluster alla hade och upplevde. Dock lyckades Stalin inte ta hela landet, bara bitar av det. En halv miljon människor, främst från Karelen flydde till Finland, de flesta utan någonting med sig.. Det, kan jag säga, var en flyktingmottagning. Om Stalin hade vunnit mer skulle en del av finnar säkert hamnat i Sibirien. (Precis som Putin idag rövar barn och placerar dem på uppfostringsläger.)

Min far kom hem efter kriget och las in på sjukhus ett tag med skador i kroppen och själen.

Han levde länge med en ångest som var lik helvetet han trodde sig att hamna till efter döden. Men han var en mönsterarbetare. Uppskattad församlingsmedlem. Respekterad för vad han hade gjort för landet. Sakta blev han en bland många krigsskadade och kriget försvann från vardagen och tidningssidorna. Staten betalade ut skadestånd, ekonomin blev bättre men någonting var kvar under ytan.
Strax före sin död bad han att få prata med mig. Han kunde inte prata med vår familjepräst, sa han. Det handlade mer om jorden än himlen. Jag åkte över till min gamla hemstad. Far berättade för mig om kriget. Det var förfärligt. Jag lovade att inte säga något för mor och syskon. Men nu när ett nytt krig pågår, Rysslands krig mot Ukraina, tycker jag att vi alla ska tänka en stund på dem som finns i frontlinjen. Och tiden efter det.

Nej, det här är inte hela berättelsen, bara något om hur min far med så många andra hade det under andra Världskriget, finska Vinterkriget och därefter.

Vad gör kriget med en människa?
Får konstatera att människan och speciellt de som styr har inte lärt sig någonting.
Det finns ingenting upplyftande, inga fördelar i ett krig. Varför är det så svårt att förstå? Även om krig idag är annorlunda än det var under andra världskriget tack vare mer avancerad utrustning, t.ex. de omtalade Leoparderna och drönare vilka inte fanns då, är syftet det samma: döda så många det bara går tills någon sida ger upp.
Kroppen och själen är dock det gamla vanliga med samma vanliga följder.

Vad blir det av barn som växer upp under ett krig och efteråt? Mina klasskamrater i flickskolan ville bli läkare, sjuksköterskor och lärare. Att vara duktig, bli till nytta var som en inre tvång. De pojkar jag kände blev ingenjörer och militärer, en präst. Många var än fattiga, inte alltid annan mat än potatis för dagen, men yrket kriminell var inte lockande.
Vi trodde länge på att om vi gjorde vårt bästa, mer än det, blev även Världen bättre. Så fel vi hade. För, mer pengar och bättre förhållanden har inget värde när krig raserar ditt liv.

Nu, nära min fars dödsdag minns jag honom med medkänsla och sorg. Far dog dog vid 66 år, delvis av sina gamla krigsskador 1980. Jag blev socionom, terapeut samt statsvetare, kanske var det en följd av en barndom påverkad av krig, inte av helt fritt val.


https://blogg.iniskogen.se/2020/12/19/julminnen-och-skuggsidor/

PS. En av de minnesvärda krigsfilmerna är ”The Hurt Locker”. Det finns några scener jag aldrig glömmer. Den lysande Jeremy Renner vann inte Oscar men andra priser. Filmen blev årets bästa film totalt 6 välförtjänta Oscar och två nomineringar varav en för Renner. Se den!