Liv kan vi inte riktigt spå om.

Utvalda

Hur håller vi oss friska och blir samtidigt gamla utan att besvära sjukvård och kommunal äldreomsorg?

Ett tag var det 10 000 steg som höll oss gamla friska. Nu räcker 7500 och även 4500 är nog att uppehålla viss kondition. Så, är mina dagens ynka 6045 steg nog?

Sedan var det mat. Medelhavsvariant var särskilt bra. Frukt och grönsaker. Det sistnämnda var svårt ibland när tomater kostade mot hundralappen.  Kanske litet glas vin var också tillåtet. Medan andra studier varnar för alkohol. Kaffe har diskuterats framåt tillbaka. En kopp eller två, kanske tre eller inget. Var kaffesällskapet det som gjorde hälsoeffekten, inte kaffet i sig? Då ligger jag illa till med mina två ensamma koppar kaffe.

Vara socialt aktiv och ha vänner ledde också till flera levnadsår. Räknas livet på Internet? Födelsedagar med släkt? Barnvakt ibland? Korridorsnack med grannar? Kan inte riktigt väcka döda vänner till liv. Föreningar har jag aldrig stått ut med.

Det senaste fyndet är dock inget vi gamla kan göra något åt längre. Det är nämligen utbildning, lång utbildning som häller oss friska så vi blir gamla.

Att inte gå i skolan är likvärdig för hälsan som att röka och dricka.

Using evidence from industrialised countries such as the UK and US as well as developing countries such as China and Brazil, the review found that an adult’s risk of mortality went down by 2% for every year in full-time education.

Completing primary, secondary and tertiary education is the equivalent of a lifetime of eating a healthy diet, lowering the risk of death by 34% compared with those with no formal education, according to the peer-reviewed analysis in The Lancet Public Health journal.

A key channel is through which education leads to higher lifetime earnings and that itself in turn helps you to access lots of other things that are really important, like better quality of housing, a better diet.

Så, är det utbildning i sig? Inte enbart förstås, utan de fördelar du får med utbildning som intressant jobb med högre lön vad ger dig bättre liv från bostad till mat. Kanske kan du göra smartare val i livet tack vare tiden som använts till att studera.  Stabilare liv, senare äktenskap, barn när du har råd med dem och, ja bättre liv helt enkelt än de som kämpar med arbetslöshet. brist på pengar och har några barn vars far/mor har stuckit. Bättre planering för livets krav helt enkelt.

Levnadsstandarden har ökat med åren. Det slitsamma arbetet förändrades med maskiner. Sjukvården mer avancerad. Bostäder blev modernare. Hygglig pension. Jag tror det, bland annat, påverkar en del hur gamla vi blir.

Jag för min del tror också på arvet, alltid i allting. Trots fattiga omständigheter och hårt liv blev nästan alla i min mors stora släkt 85 – 95 år. Inte var de särskilt utbildade och maten var inte förstklassig men att röka och kröka var uteslutet. Bön till Gud var nog det mest vågade min mors släkt ägnade sig åt. För tidigt att säga hur nästa generation efter mig blir men nu är alla utbildade i högskolan eller i universitet. Jag var den första i min släkt.

Idag styrs USA av en gammal man i min ålder som bevisligen har minnesproblem. Man åtalar inte ens honom för en förseelse för det är meningslöst. Nog saktar åldern livet. Jag medger att jag glömmer ibland ett fågelnamn eller växt eller annat och måste slå upp det. Så viss förståelse har jag för den gamle som leker president. Men jag låtsas inte att styra mer än mitt liv här hemma. Eller i tältet någonstans i skogen.

Om denna undersökning om utbildningens effekter vore absolut sanning borde jag leva länge till eftersom jag har 9 år i Universitet/högskola utöver annat på lägre nivå. Så 2% gånger 9 år? Från vilken ålder räknas då tillskottet? Från medellivslängd? Då är många av oss snart 105 år och det klarar inte ekonomin.

Jag tror dock att utbildning är tillskott tillsammans med arv och levnadssätt. Sedan kan även de med perfekt liv drabbas av cancer eller annat. Liv kan vi inte riktigt spå om.

Och en bra fråga: vill Regeringar att vi lever flera år efter arbetslivet är slut? Är inte pensionärer bara tärande och vissa av dem behöver till och med vård. Vore det inte bra om alla arbetar ändå till graven och inte blir 105 år?

Läs mer: Lancet 23 januari -24, Guardian 24 januari -24.

Bild överst: gammal skog i Hamra, nederst Dick, min fd sambo, arbetade än med foto vid 79 år.

De försvunna.

Utvalda

Vi tappar bort varann i livet. Vi flyttar. Vi blir osams, bryter kontakten. Vi växer åt olika håll. Folk dör omkring oss. Men vissa försvinner spårlöst. Jag ska berätta om några försvunna personer, den första blev dock ”hittad” genom egen kontakt.

Jag läste i ”Det Goda Samhället” om den försvunne brevbäraren Bosse Jansson som försvann 1976. Jag kom att tänka på de personer som också försvann och vars försvinnande jag var lite inblandad i. Den första kallar jag XY, en svensk man då ca 30 år.

I början -60 talet levde jag i Stockholm ambulerande mellan olika boenden. Jag arbetade på flera ställen men det bästa var restaurang Brända Tomten där jag hade jobb både på kvällen och natten. På nätterna förevigade min pojkvän och jag inredningen på Tomten och tog även matbilder. Vid fyra – fem på natten var vi klara och åt frukost. Då passerade tidningskillen oss och vi köpte hans tidning. Ibland stannade han en stund för kaffe.

Vi kallar honom XY vilket var lämplig förkortning för honom. Han hade studerat matte, det som fanns att studera i Universitet. Men något jobb fick han inte. XY var inte social på det sättet som krävdes och han var dessutom till höger vilket inte uppskattades i den vänsterlutande miljön. Så han bar ut morgontidningar. Han hade ljugit för att ens få det jobbet. Han vistades i skogen så ofta han kunde.

Jag kände gemenskap med honom. Jag hade ju också burit ut morgontidningar från tolv års ålder, i fem år. Och skogen hade alltid varit mitt hem.

XY hade planer, sa han, men han delgav de inte. Han förblev en lite mystisk person. Vi visste inte ens vart han bodde. Men vi köpte hans tidning under två sommarmånader då vi arbetade med fotograferingen, sju dar i veckan, precis som han.

En dag kom XY inte med tidningen. Inte den nästa, inte på en vecka. Var han sjuk? Han bara försvann. Om ett tag blev vi oroliga och nyfikna. Vi kontaktade tidningsutdelaren som ersatte XY genom att ropa efter honom på Stureplan, men han visste inget bara att föregångaren hade visst sagt upp sig. Den nya sålde inte heller sin tidning utan behöll den. Det var förbjudet att sälja de överblivna, sa han.

Hade XY fått bättre jobb? Hade han drabbats av ett brott? Inget i tidningar. Att bli överfallen var inte vanligt då så det borde ha stått på första sidan. Inget. Han försvann för oss.

Jag beslutade mig att prenumerera på Dagens Nyheter. Jag ville följa med tiden lite bättre och också bättra på min svenska. Idag skulle jag inte ens tänka mig att läsa den tidningen. Så förändras allting och inte till det bättre.

Mysteriet med XY löstes efter några år. Han hade rest till USA. Han hade bländat ett berömt Universitet med sina mattekunskaper. Nu skulle han bli professor. Hans kunskap och begåvning gjorde nytta i USA. Vi kunde gärna hälsa på om vi kom dit.

Vi var lättade. Mysteriet löst. Varför sa han inget?

Men, jag hade ju gjort exakt så även om i mindre skala. Inte berättade jag om min flytt till Sverige annat än till mor och far. Jag kunde misslyckas, hamna arbetslös på gatan. Bäst att tiga tills jag hade något att skryta om. Efter några år blev jag den första i min släkt att läsa i Universitet. Min mor berättade det till vartenda en som iddes lyssna. Det var stort då, det var fint att komma in i Universitet, kunskapens högborg. Idag är flera utbildningar bara en direktlinje till oanvändbar ickekunskap.

Nej, XY och jag träffades aldrig mer. När jag kom till USA 2018 hade han försvunnit inte bara ur min adressbok utan från jordelivet.

De tre andra försvunna är en helt annan mer tragisk historia, kommer någon annan dag.

Om att vara tidningsbud och sortera upp skolelever.

Jag läste om ett av de farliga arbetena i Sverige: tidningsbud. Flera av dem har blivit attackerade, förlorat nycklar till ex. vilket gör att husen blir öppna för kriminella. Det är så olikt nu att arbeta som tidningsbud än på min tid, femtiotalet.

Många andra är hotade i sitt arbete idag. I närliggande sjukhus  möts man med stora skyltar om att hot polisanmäls. Låsta dörrar, vakter och mera regler har dykt upp under de senaste 10 åren. Så var det inte under min arbetstid, dock började hot tillkomma de sista åren och många diskussioner om hur vi med vänlighet kunde möta de hotfulla personerna, inte som på psyket genom att till sist golva dem och ge något lugnande.

Affärsbiträden berättar också om smädelser och hot. Lärare är i farozonen. Ja, polis och blåljuspersonal är hotade till den grad att de inte kan gå ensamma till vissa bostadsområden .

Hur blev det så här illa?

En annan artikel som fick mig att reagera var förslaget att samhällets mest utsatta och svaga elevgrupper måste undervisas av de bästa och mest erfarna lärarna. Inte de elever som är läsbegåvade och villiga att lära sig? Ta död på de duktiga eleverna kan man göra på många sätt, ett är dåliga/obehöriga lärare och låg nivå i undervisning. Det känns ibland som om vi inte behövde begåvningarna när bra skolor får till och med mindre pengar än skolor som är kassa. Lyckas skolan bra straffas de. Mera pengar i icke fungerande system har vi kört med i åratals utan resultat.

Ta hand om de svaga och ovilliga eleverna fordrar nog mer än de bästa lärarna. Det behövs ett helt paket av åtgärder. Är föräldrarna outbildade, kanske inte ens svensktalande kräver det först att ge barnen det språk som läraren undervisar med, i vårt fall svenska. Läxhjälp är också nödvändigt. Som lärare (en treårstid) har jag inte träffat ett enda barn som inte kan lyftas något med rätta medel. Men då pratade vi alla samma språk.

Elever som inte fixar skolan kan ha andra praktiska förmågor. Men att anta alla kan gå i gymnasiet, eller ens klara klass 9 är att bedra sig. Jag tror att man måste lägga nivån enligt förmåga, inte med tron att alla är lika begåvade, lika duktiga, lika intelligenta helt enkelt.

Att var och en undervisas på sin nivå skulle nog lyfta även de svaga eleverna. I en klass delade man eleverna i tre grupper beroende på kunskapsnivån i matte och engelska. Efter ett år hade alla höjt sig rejält i kunnande och betyg. Men det avbröts sedan, för detta experiment var inte jämlikt utan förtryckande.

På min skoltid skiljde man ju åt utan ”alla lika” tankar de läsbegåvade och studiemotiverade med bra betyg från de med sämre betyg och med mer praktisk handlag. Och de som hade uppenbara svårigheter med skolan hade plats på en specialklass med flera lärare. I min grundskola med över 500 elever gick 7 av dem på en specialklass med 4 lärare. Idag är det ojämlikt att ge adekvat undervisning genom att separera. Alla ska helst gå i samma klass oavsett förmåga och på så sätt inte få sina hjälpbehov tillgodosedda. Specialklasser är det stora undantaget, inte en rättighet när skolgången inte alls fungerar. Eftersom avhoppen från skolan ökar kan just brist på specialklasser vara felet?

Det är också en plåga att gå i en klass vars kunskapsnivå man passerade flera år före. Eller tvärtom. Varför är det så svårt att acceptera vi inte är lika varken i intelligens, vilja eller i förmåga? Jag tycker det liknar förakt. Barn har olika intellektuella förutsättningar, beteende, mognad, motivation, förmåga att koncentrera sig och följa med i undervisningen och olika stöd hemma.

Men eftersom skolan är kommunalt ansvar gäller även där mer budget än behov.

Så, man sorterade kallt upp elever på min tid och det gjorde mig till tidningsbud. Jag började i flickskola vid tolv år fyllda. Dit kom man med bra betyg och en veckas intagningsprov. Det var inte gratis och mina föräldrar kunde inte betala det. Stipendier var för osäkert. I september började jag bära ut tidningar, en så kallad krets på vardag och två på söndagar. Det var fusk eftersom nattarbete inte var tillåtet för barn men min mor som också bar tidningar under tiden hon var ”hemmafru” skrev sig på jobbet och jag utförde det. Damen som basade över utlämningsstället visste hur det var. Fusk med åldern var allmänt känt. Som tur gjorde ingen något åt det.

Jag bar ut tidningar i fem år. Något sommarlov hade jag inte utan bar en krets till. Jag blev aldrig hotad på nätterna. Högst bjuden på fika, godis eller en julklapp på julafton. De eventuella fyllon jag passerade på söndag morgon sa kanske hej och ibland fick jag en slant. Duktig flicka.

Jag är glad över att inga barn behöver arbeta i Sverige för att få gå i skolan. Samtidigt missar man nog något som heter eget ansvar. Det hörs gnäll, protester och krav från ungdomar idag men  få av dem i Sverige måste bidra till sin egen överlevnad. Svenska barn lever som grädden på moset av världens barn men många är mer missnöjda är barn som finns i svåra omständigheter.

Jag läste aldrig till studenten då. Nattarbetet tog sin tribut. Efter fem år slutade jag. Men så fort tillfälle gavs med kvällsgymnasiet satt jag mig åter på skolbänken. Efter studenten, som inte var den riktiga studenten längre, blev det filosofie kandidat, sedan socionomexamen, forskarutbildning, arbete förstås och på sidan om flera betyg samt yrkesrelevanta vidareutbildningar. Att studera blev min hobby. När jag hade påbörjat doktorandstudier insåg jag hastigt att varken jag eller någon annan skulle ha glädje av min doktorsexamen och jag slutade tvärt efter ett år. En bidragande orsak var igen pengar. Att studera på heltid och ha heltidsarbete gick illa ihop.

Jag hade hamnat i cirkelns början igen. Arbeta för att få läsa. Jag bestämde mig ha läst färdig.

Idag är kunskap färskvara, även beroende på vilka vindar som blåser. ”Rätt” kunskap är verkligen färskvara. Allt går så fort. De med lång erfarenhet är inte mycket värda. Det är som om hjulet uppfinns på nytt hela tiden, med olika ”rätta” ismer och variationer. Det jag kunde bara några år sedan har passerat bäst före datum, ointressant för Samhället. Att ha en gedigen kunskapsbank om någonting är få förunnat att föra vidare. Oavsett hur många miljoner ens arbete sparade åt Samhället blir man snabbt ingenting när jobbet läggs ner eller man pensionerar sig.

Vi gamla få acceptera vår obetydlighet och att vara ur tiden fast det svider ibland när jag ser hur de yngre rent av kvackar.  Hur ren trams värderas högt. Hur ämnen vilka passar i en studiecirkel är nu upphöjda till Universitetsvisdom.

Också de papperstidningar som tidningsbud delar ut kommer  snart vara minne blott. Inte på grund av kriminella gäng som rånar en utan på grund av klimatskäl som tränger sig in överallt och att vårt liv styrs mer och mer av den fyrkantiga rutan och inte av pappersblad vi vänder.

Så även här. Internet förmedlar dagens nyhetsflora och den enda tidningen som kommer genom brevlådan är en gratis ortstidning.