Västtrafiks tåg från Lidköping till Hallsberg var inställt. Jag stod på perrongen i Hällekis och såg på infotavlan. Inställt. Ingen ersättningsbuss. Inställt… Alla tåg var inställda. Inga ersättningsbussar åt rätt håll. Ingen taxi på orten. Oavsett resesätt, missade jag tåget från Hallsberg till Stockholm.

Skulle jag slå tält och vänta till nästa dag? Det kändes osäkert. På stationen stod en kvinna. Hon hade försökt åka även dagen före men alla tåg var inställda. Inga lokalbussar, ingen ersättningstrafik. Hon vände hem. Nej, jag ville åka hem, vandringen var avslutad. Det var ingen idé att chansa på nästa dag.

Hällekis var ingen bra plats att bli strandsatt i. Allt var som i dvala. Turismen var förbi. Det fanns en pizzeria öppet fem dagar i veckan, en Coop affär. Inget fik där man kunde sitta med en kaffe och leta efter resealternativ i mobilen. Det blåste hårt, pustar som kom och nästan välte en omkull.

En till kvinna kom till stationen och tillsammans försökte vi ringa och söka alternativ. Ingen nytta alls. Service är något som inte finns när du står på en tågstation som har stängts och förvandlats till en lika stängd turist affär. Någon i telefon råder en att ta taxi och begära ersättning. Fanns ingen taxi. Mitt bekymmer.

Nej, det finns knappt service någonstans. Det heter app nu mera.

Till sist förbarmade sig en förbi åkande buss över oss två. Busschauffören gav oss plats utan biljett. 

Nu åkte vi åt andra hållet. Jag fick se det som sightseeing. Kinnekulleområdet är vackert. Jag har ingen som helst koll över Sverige på den landsändan. Göteborg har jag besökt några gånger men resten är obekant mark. Herrljunga? Där finns tågförbindelse till Stockholm och det var bussens slutstation.

Detta med tåg är oberäkneligt. Västtåg, ibland kallad Kinnekulletåget, från Hallsberg var även inställd när jag åkte till Kinnekulle sex dagar tidigare för min vandring på Kinnekulleleden. (Om det i senare inlägg.) En buss ersatt då men åkte inte till tågstationen jag skulle till utan dumpade av mig på vägen. Det är en bit att gå, sa chauffören, någon kilometer. Där stod jag och undrande åt vilket håll vore klokast att gå för att snabbast ansluta mig till Kinnekulleleden. Det visste han inte. Jag började gå mot Hällekis och fann leden.

Det sägs att Västtågs linje är den vackraste i Sverige. Kan inte säga något om det eftersom tågen var inställda in och ut.

Jag blev kvar som ensam passagerare i bussen efter Lidköping. Chauffören och jag började prata om livet. Han bodde ute på landet. Den samhörighet som inte så länge sedan fanns på landsbygden höll på att försvinna. De nya som flyttade in sa knappt hej.  Det var ingen gemenskap som förr.

Kanske behöver vi ingen gemenskap mellan människor? Det ordnar Internet och mobilen för oss. Men om katastrofer händer vill vi att någon levande person ger oss en stund av tillhörighet.

Kan hända att bristen på samhörighet, inget vi, är det mest allvarsamma problemet i Sverige? Hör du inte till varför bry dig då?

Gängen tar över, de har ”gemenskap”. Maffian tränger sig i skattefinansierade verksamheter. Rena mafiosons. Vi arbetar för att bekosta Samhällets utgifter men fusket stjäl välståndet. Vi sitter i våra hem bakom lås undrande över vad som kan hända härnäst.

Det är en obehaglig utveckling.

Herrljunga tågstation. Vi skiljes åt med några uppmuntrande ord. Ta vara på ditt liv. Jag började söka efter en ny biljett hem. Förstår mig inte på SJ s biljettsystem. Tåget som skulle gå snart mot Hallsberg – Stockholm kostade 1075 kr. Sista minuten! Läste jag fel? Men köpte jag en biljett bara till Hallsberg och sedan en ny till Stockholm kom jag billigt undan.

Jag tänkte att ingen kan ju bo utan bil på glesbygden. Noll kollektivtrafik som man kan lita på.

Vi i Stockholm gnäller när Pendeln är försenad eller någon avgång inställt. Så var det nu med. I tidtabellen fanns många inställda avgångar. Jag ville inte bli stående någonstans mer. Nu räknade jag minuter. Om jag kliver av stationen före och tar bussen dit till den hållplatsen och Pendeln där så kommer jag hem utan att behöva gå i mörkret fyra kilometer från tåget eftersom Pendeln då är inställd. Det vill ingen idag. Gå ute på  natten alltså.

Att resa är inte bara nöje. Varje gång de senaste åren då jag har försökt mig på en tågresa var tåget försenad, inställd eller ledd på en  annan väg så man fick krångla sig med olika färdmedel dit. En gång hade banvallen brustit och en annan gång välte malmtåget. Trasigt lok, trasiga toaletter och förseningar på 8 timmar hör också till de upplevelser man kan ha på en tågresa.

Väl hemma fyra timmar efter planerad tid tappade jag upp ett bad, behövligt efter en vandring. Jag tänkte på hur är det att resa för folk som har tider att passa? Barn som väntar, arbete eller bara hemkomst efter en bortovaro? Inte märkligt att folk håller fast i sina bilar.

Som pensionär har man oftast tid. Även för tågresor.

Bilder, mitten Munkängarna Kinnekulle. Nederst Hällekis några meter från tågstation.