Bor Joakim von Anka här hos den svenska Regeringen samt lite statistik om oss.

Vem som helst kan ju få bidrag i Sverige, sa gänget runt bordet när vi drack te tillsammans och pratade om vår vandring runt Mt Blanc. De tyckte den ensamma gamla tanten var lite kul, men sedan kom kommentarerna om Sverige. Jag har för lite jobb just nu, kanske skulle jag röra mig mot Sverige, hur mycket bidrag kan man få, sa en av dem. Den första var landskapsarkitekt, den andra ekonom, den tredje läste psykologi och nästa var konstnär som gjorde simpla omslag och förpackningar. Alla var EU medborgare omkring 30 – 35 år, utom den sista, australiensaren, som bara kuskade runt i världen på spännande äventyr med pappas pengar och publiceringar i äventyrstidningar. Han frågade inte om bidrag.

Är världens uppfattning om Sverige ett bidragsland eller hade gänget bara usel humor? Men det var inte den första kommentaren av den typen jag hade fått. Är det så världen ser på Sverige? Bidragslandet?

Jag hade inte mycket att sätta mot deras uppfattning om bidragslandet. Nästa gång jag hamnade vid ett campingbord och folk frågade varifrån jag kom sa jag Finland och de ropade i en mun: så härligt land! Jag har alltid önskat resa dit.

Jag hoppades att de inte frågade mer ingående råd. Svek jag mitt land? Är Sverige mitt land? Folk frågar gärna varifrån jag kommer eftersom jag har en brytning. Det är trist att få den frågan efter mer än 50 år i landet. Jag tröstar mig med att Drottningen har också en brytning och hon har fått svenskundervisning, inte jag.  På de 50+ åren har världen förändrats, så även Sverige. Ute på gatan pratas det olika språk och på sjukhuset jag arbetade behövdes tolkar på 96 språk. Gatubilden är förändrad. Just idag mötte jag flera kvinnor i heltäckande svart klädsel i vårt lilla centrum och en del av flickorna i närliggande skola bär huvudduk. Tiggare sitter vid affärsdörrar med sina pappmuggar. Det är fredag och folk går hem med pizzakartonger och systempåsar. Nyheterna berättar om problem, skatteslöseri, bidragsfusk, svenska IS krigare, dom i våldtäktsmål och politikernas velande.  Invandring är den näst viktigaste frågan i Sverige efter skolan i fritt fall. Hela världen med sina problem finns i Sverige.

Sverige är ett annat land idag än på – 60 talet när jag tog båten över till det förlovade landet Sverige. Ändå inte, Sverige är fortfarande målet för invandrare. Skälen kan dock vara annat än min. Drömmen om ett homogent land, dit vi integrerade oss som nykomlingar, där vi lätt kände igen oss är länge sedan förbi. Världen förändras, allt är i rörelse.

Vad är ett hemland? När blir ens boplats hemland? Vad består en nation och dess folk av? Vem är invandrare och vem är svensk? De är aktuella frågor men att diskutera dessa stämplas man genast med rasiststämpel. Skall Sverige finnas kvar? Kan den tanken vara rasistiskt? Är multikulturellt bara ”another leftist ’Hate Crime’ on Western Civilization” som någon skrev i som kommentar till en artikel?

Hur blir framtiden? Vad säger statistiken? Framtiden är redan multikulturell. När jag flyttade hit i början -60talet var vi ca 7,5 miljoner och jag tror att finnar var den största invandrargruppen. Dock hade Finland och Sverige varit samma land en gång i tiden. Den sista december 2014 uppgick Sveriges befolkning till 9 747 355 personer. Det är en ökning med 102 491 personer jämfört med året innan. Folkökningen är den största som någonsin uppmätts mellan två enskilda år. Främsta skälet till det är hög invandring med 126 966 personer. 26 113 av dessa är från Syrien vilket är den största flyktinggruppen i dagsläge.

Men även ett födelseöverskott bidrog. 114907 barn föddes i landet. Andelen utlandsfödda mödrar till de nyfödda är 25,5 % 2013. 1973 var det 10 %.

Födelseöverskottet uppgick till 25 931 personer och invandringsöverskottet uppgick till 75 729 personer fördelat på 33 946 kvinnor och 41 783 män. Folk rör sig in och ut ur Sverige.

Ca 2 miljoner människor i Sverige har nu utländsk bakgrund om vi räknar in dem med båda föräldrar födda utomlands. 1, 53 milj. är födda utomlands men då är förstås även finnar som jag, norrmän och danskar m fl medräknade. Sedan 2003 har utlandsfödda ökat med 41 %. Visst är vi det nya Amerika?

Kvinnorna har alltid varit fler än männen ända sedan folkräkningen startade år 1749. Vid utgången 2014 fanns det 2 875 fler kvinnor än män. Men i mitten av mars väntas männen gå om kvinnorna. Vad beror detta på? Kan det vara så att kvinnor lever mer lik männen vilket innebär tidigare död, lik männen? Eller finns det andra orsaker? Invandring då? Där finns viss skillnad. Yngre män och åter yngre män.

Vart finns kvinnorna? 2013 kom 16317 asylsökande från Syrien varav 6032 kvinnor. Från Eritrea 4844 personer varav 1766 kvinnor, från Somalia 3901 personer varav 1253 kvinnor och Afghanistan 3011 varav 677 var kvinnor. Av totalt 54259 asylsökande 2013 (asylsökanden, inte invandrare totalt) var 19496 kvinnor och 34763 män. Av 3852 sk ensamkommande barn var 3184 pojkar.

Var är kvinnorna? Kvar i skiten? Eller skickar man ut männen först för att sondera möjligheterna? Är männen bara en starkare och rikare grupp? Vad händer om de blir väldigt isolerade från det svenska samhället? Både i Kina och Indien finns obalans och det gör de fattiga männen till olyckliga, ensamma, som överblivna. Hur klarar sig kvinnorna vilka blev kvar? På flyktingläger i Jordanien lär det finnas saudier på jakt efter en ung fru eller snarare en slav.

Krig och flyktingar är en marknad på många sätt.

Hur handskas Sverige med befolkningsökningen? Landets folkmängd ökar i nuvarande takt med en Linköping eller Gävle per år och det är inte bara små bebisar vilka bor än så länge hemma hos föräldrarna. Regeringen räknar med 400 000 invandrare under valperioden.  Vart ska de bo? Hemma hos riksdagsmän kanske? Hur många skall trängas på Romsons båt? Bostadsministern mumlar om baracker.  Det finns redan nu ”ghetton” av olika arter. Vad skall de nyinkomna, icke svensktalande utan efterfrågad utbildning arbeta med?  ”Vi har nog med utländska restauranger, vi behöver inga fler så de som kommer blir bara arbetslösa”, sa en man på en av de små orter där man hade lämpat av en skara asylsökanden, till en ort utan tillverkning av annat än kaffe till förbipasserande turister och som sagt några restauranger. Det fungerar inte trots uttalanden om stora, tomma skogsarealer.

Vart går landets ekonomiska och ekologiska gräns? Vad är planen? Det måste väl finnas ett bättre plan än den Regeringar hittills har presterat?

Och en intressant fråga till: kommer svenskar att sakteligen bli en liten minoritet? Då får de väl status som urfolk med speciella rättigheter? Inte? Det finns väl inga svenskar, vi är alla bara invandrare?

Inte i närheten av en pantertant

Jag var på Systemet och köpte glögg. I den andra kassan stod några ungdomar med en flak öl och en med cider. De var redan lite glada och de fick visa legitimation. Framför mig i kassan stod två medelålders kvinnor med ett par lådvin och Renat. De såg inte pigga ut. Jag kom att tänka på några av de kvinnor jag har mött i ett demensboende, mitt gamla extrajobb. Sedan byggde man till ett boende för de yngre med demens på grund av stor efterfråga. Några av de som flyttade in var under 40 år.

Snart är det Jul och en del firar det med stora mängder alkohol. Är du en av dem? Är du i riskzonen? Så här kan livet se ut vid demens orsakad av för mycket alkohol när allt kollapsar.

Kvinnorna kommer till boendet något motvilligt ledsagade av en trött anhörig. Vissa kommer med en sjuktransport som lämpar av de vid dörren eller med en stressad socialsekreterare. Det första kvinnorna gör är att be om eld. Tändaren har de tappat. Lite ilskna blir de när de hör att rökning inne är förbjudet.

Sedan vill de ha kaffe och gå hem. De är inte alls tacksamma för en ren säng, mat och en garderob de får hänga kläderna i. Inte har de mycket att hänga i heller. En del kommer in med en plastpåse där de har hela sin egendom. Genast tänker vi som jobbar om det finns kläder kvar efter någon som dog. Kläderna kvinnan står i stinker av rök och … jag besparar er detaljerna.

Ur väskan trillar det ut pillerburkar, några rör Treo och cigaretter. Lunch? De vill ha kaffe och en macka. Matlagning är ett glömt kapitel.

        Och – finns det något att dricka?

Sina anhöriga har de förlorat. Barnen har de oftast dålig kontakt med. Deras nyktra män har tagit ut skilsmässa länge sedan. Kanske finns det en make som också dricker eller en skara medberoende som har skyddat kvinnan från att bli upptäckt, betalt skulder och de skäms nu så förfärligt. Samtidigt har anhöriga nästan aggressiva krav för vården som nu skall lappa ihop situationen som pågått kanske i tiotal år. Demens går inte att vårda bort, men alkoholdemens går kanske att stoppa om man slutar dricka helt. Den förklaringen godtar de inte, de vill ha bot. Ja, det finns supergulliga anhöriga också, men alkohol och demens ihop är bottennapp.

Bostaden är vräkningshotad. Eller den är redan förlorad och kanske kvinnan har valsat runt i olika boenden eller behandling. I värsta fall har de bott på gatan.

Jobb är något de knappt minns.  Socialbidrag eller förtidspension har försörjt dem länge. Visst, de har arbetat och kanske bränt ut sig, men det är länge sedan. Var det i skolköket eller hotellet eller kontoret … En gång var jag chef … Minnet är försvagad och inte bara om jobbet. Livet är som en smal remsa mellan Systemet, läkaren, Apoteket, supkompisar och kiosken.

De är vanliga kvinnor som tog rätten att leva som männen gjorde. De rökte och tog ett glas, fler… En dag tog spriten över deras liv. En dag larmade någon och de hamnade på avgiftning och sedan på geriatriken för utredning och kom ut med diagnosen alkoholdemens.

Nu står de i hallen på ett demensboende utan insikt om sin situation och de vill ut genom dörren – genast.

De är 40-talister. Några är 50-talister och snart kommer 60-talisterna. sedan de som är födda på 70 talet. Det finns även de som är ännu yngre, både kvinnor och män.

Det finns fler kvinnor än män med demens eftersom kvinnorna lever längre, även med den demensen som är orsakad eller påskyndad av alkohol. Männen är döda. Vid 72 år har en av tre män gått ur livet (med eller utan alkoholproblem). Kanske jämnas det ut med de unga kvinnorna som börjar dricka som män tidigare än 40 – 50 – talisterna gjorde. Jag tror vi har bara en aning om framtida vårdbehov.

Det är bara kall fakta att kvinnor tål alkohol något sämre än männen.  Kroppen känner inte till jämlikhetslagar. Har du koll över alkoholen eller börjar lådvinet ha koll över dig? Det kan finnas en risk även för dig att drickandet går över styr. I slutet kan du hamna i ett demensboende med diagnosen alkoholorsakad demens.

Och, jag kan lova, det är inte roligt.                              

.(Tidigare publicerad i Sourze.)

Livet i hundraårsperspektiv

I dagarna skulle min mor ha fyllt 97 år om hon levt, hon dog strax före 95. När jag läste att sjukskrivningarna ökar och de psykiska problemen likaså, speciellt hos utbildade kvinnor, tänkte jag på min mor. Livet var så mycket mer begränsat under hennes tid och allt var så mycket tyngre, fattigare och svårare än dagens kvinnor har det. Ändå ökar bekymren, sjukskrivningarna och missnöjet med livet.

Den sjukfrånvaro som formligen exploderar är psykisk ohälsa. Kvinnorna driver ökningen, men också bland män är nu för första gången någonsin psykisk ohälsa den främsta orsaken till sjukskrivning.

Min mor föddes 1916 i Finland. Hon hade sju syskon och eftersom hon var äldst fick hon hjälpa till från tidig ålder. Hon var från en bondesläkt, från en dåtida mått mätt stor gård. Idag skulle den storleken vara nedlagt eller anses som hobbyverksamhet. Hon gick 7 i skolan där flickor och pojkar separerades från årskurs 3 och där betyg gavs 2 gånger i terminen. Hon gick i kyrkan på söndagar, konfirmerades och fick en Bibel som gåva. Hon läste den från pärm till pärm varje år. Hon körde häst, mjölkade kor, sådde vete och högg ved och kom aldrig ens att tänka på att hon var mindre värd än männen.  Hon utbildade sig till sömmerska men hjälpte till på gården tills hon gifte sig med en vanlig fabriksarbetare, fast hon hade haft ”finare” anbud. Hon arbetade sedan i en fabrik samt hemsömnad, odlade potatis och grönsaker, tog hand om de äldre svärföräldrarna, delade brödet med krigsflyktingarna medan hennes make krigade mot ryssarna.

Även om mor var hemmafru några år när mina syskon var små hörde jag aldrig henne uttrycka dessa ord som är så vanliga idag: jämställdhet, feminism, barn som pensionshinder, daghemsbrist, ojämlika villkor. Hon skötte hushållet, far tjänade uppehället och arbetade oavlönade extra skift för krigsskulden. Mor bar ut tidningar för att bättra på ekonomin.  Det blev bättre ekonomiskt med åren och när hon arbetade på byggen som tegelbärare, den första kvinnan, hade hon högre lön än far. Hon var sjuk en gång under sin arbetstid. Sjukdom hade vi inte råd med. Hon fick lära sig att ge insulin när min syster fick diabetes. När far blev sjuk (cancer) och slutade arbeta skötte mor honom ändå till slutet.

Hon var engagerad i den Laestadianism församlingen. Hon stöttade andra som kontaktperson. Hon gav hellre till andra än väntade sig få något. Hon höll släkten ihop genom att minnas alla på deras födelsedagar och jul. Hon var ihågkommen, det gav henne tillfredsställelse i livet. Hon tyckte att hon hade ett bra liv. Min far tyckte alltid att hon var mer värd än han.

Hon reste några gånger till Sverige med båt. Hon satt inte någon gång i ett flygplan. Hon ägde aldrig en bil. Hon besökte släkten per buss eller med de yngre som hade bil. Hon använde saker tills de inte kunde lagas mer. Kaffe var enda lasten men även det med måtta. Hennes avtryck på jorden ur energisynpunkt eller miljöslitage var låg.

Visst, mor kunde önska sig ibland något mer men hennes tilltro till att Gud hade ordnat det till det bästa – bara man själv gjorde sitt och bad – var obeveklig. Hon dog i den tron vid 95 års ålder.

Så klart hade hon mindre goda sidor. Nog grälade hon och jag. Men hon är död och min princip är att vi inte skall prata illa om de döda. De som inte kan försvara sig längre får vila i fred. Hon uppfostrade oss barn som en god kristen, det gick inte alltid ihop med min frihetssträvan. Sedan kom det modernare livet med telefon, TV, datorer, frestelser och hushållsmaskiner som sakta trängde sig in hennes värld – inte alltid helt smärtfritt.

Vi har kommit långt från det liv hon och andra som var födda 100 år sedan levde. Vårt liv är bekvämt med många hjälpmedel och möjligheter. Men är vi lyckligare? Är vi mer harmoniska? Orkar vi med våra barn utan att överkompensera vår frånvaro? Har vi bättre förhållande till vår partner och håller vi ihop i ont också? Är samhället bättre mentalt och moraliskt eller är det bara pengarna som talar? Förstår vi hur bra vi har det och visar en smula tacksamhet för den generationen som lyft oss till det liv vi har idag?

Vet du hur din mormor hade det? Eller din mor om hon har passerat medelåldern? Ta reda på det nästa gång när huvudvärken hugger efter Facebooks uppdateringar när du såg att alla andra hade gjort så mycket mer, shoppat nya kläder, bakat finare figurtårtor, gjort spännande utflykter med barnen, lagat lyxigare brunch och fixat underbarare frisyr – än du.

Det ger perspektiv på livet.

Sköta barn och koka kaffe blir ingen sjuk av

Du som är hårdför feminist skall sluta läsa här för du kan uppfatta att jag vill få kvinnorna tillbaka till spisen. Så är det inte. Jag skulle vilja ha lite balans i våra liv. Tid att både vara mor och tid att arbeta, ha hobbyes och vara lycklig, glad och vacker – fast kanske inte allt samtidigt.

Att bli mor och följderna av det har förändrat sig radikalt sedan när jag fick barn på 60-70 talet – eller kanske inte. Det uttrycks bara på annat sätt. De höga sjukskrivningstalen kan vara ett.  På min tid var BB tid en självklarhet och där skulle man stanna tills barnet började nå födelsevikten och matningen av barnet kommit i gång och man själv mådde bra, d v s 5 – 7 dagar. Det var liksom solklart att en förlossning var ansträngande och omtumlande förändring för en kvinna. Vi längtade förstås hem. Fadern var med i mindre grad, det var inte hans fysiska upplevelse. 

Idag är graviditet enkelt och normalt och garanterat inte en sjukskrivningsorsak. Förlossningen ska helst ske snabbt och utan problem, det finns ju smärtlindring idag. Den nyförlösta skall sedan inte belasta sjukvården. Det har funnits idiotförslag som att pappor ska få mat och sova över. Ja, mor och barn går ju hem efter 6 timmar. Nu larmar man om bristningar hos kvinnor och oupptäckta hjärtfel hos barnen. Kan det bero på systemet ”sent in – snabbt ut”?

Det är hedersamt idag att vara far och ta hand om spädbarn, men att vara mor är komplicerat och skall helst klaras av snabbt utan besvär för sjukvården, arbetslivet och samhället för att inte prata om pension. En vän till mig som sett utvecklingen under en lång tid tyckte det var fint att man uppmuntrade män att vara hemma med sina barn. Kanske kunde vi bli så modiga med tiden att vi uppmuntrar även mammor till det.

Förr i tiden var det naturligt för en mor att vara hemma ett tag och ta hand om det lilla barnet. Vi var mammor i första hand. Ja, många av oss studerade eller hade deltidsarbete och andra heltidsarbetade och hade barnflicka eller annan barntillsyn. Själv var jag dagmamma åt barn med speciella behov och studerade i universitet.  Daghem var inte allmänt men det fanns många typer av barnaktiviteter som musikskola, balett, konstskola och mulle. Vi var inte helt insnöade, de kvinnor jag kände var alla aktiva utanför hemmet på något sätt. Det fanns pappor som delade vården av barnen, tog ledigt utan lön eller inbesparad semester/övertider medan kvinnan arbetade men jämlik antal dagar hemma med en baby var för radikal tanke.

Och vi var sällan sjuka eller det märktes ju inte.

Många av oss mammor gick till arbete först när det var lämpligt för barnen eller när ekonomin skrek om tillskott. I daghemmet nära mig fanns nästan bara barn till ensamma mammor. Det gick utmärkt att klara sig med en lön. Behoven var inte oändliga som nu. Många skulle behöva tre löner idag för att gå runt, det visar svenskarna skuldsättning och inköp.

Jag vill inte påstå att det var jämlikt med dagens mått mätt men vi – män och kvinnor – var nog lika värda. I varje fall hörde jag aldrig annat. Med tiden blev vi kvinnor också yrkesarbetande med nyckelbarn och ekonomin tillät en utlandsresa, bil och TV, kanske en sommarstuga eller en större lägenhet.

Idag är det liksom defekt att vara flicka, kvinna och mor. Biologin skall helst inte finnas. Rosa är en farlig färg och mammaövningar med dockor förtryckande. BB tid är bortrationaliserat, amningsfrekvensen går ner, karriär och pensionspoäng ses viktigare än barn. Jag vågar nog påstå efter långt arbete som kurator åt gravida och spädbarnsfamiljer att biologin är oerhört påträngande och att kvinnor är närmare sina späda barn än männen. Att vara gravid är den närmaste relationen vi någonsin kommer att ha. Vi har delat kropp med en annan människa. Det svider att inte hinna vara mamma. (Det kanske svider att inte hinna vara pappa också men det här inlägget handlar om kvinnor.) Kropp och själ hänger ihop. Hur får man nog av stressen och blir trött? Kvinnor vill mer än de förmår. Arbetet är kanske inte alls den inspirerande platsen som ger stimulans utan bara slit. De flesta är inte mediefolk eller chefer utan undersköterskor och affärsbiträden. Det är kämpigt för alla att släpa ungarna till dagis tidigt på morgonen, missa en del av deras utveckling, ha dem i en stor grupp kanske alltför många timmar som ökar det dåliga samvetet.

Det var inte daghem man födde barnen till.

Många kvinnor trivs med att pyssla om hemmet. Säg vad ni vill men få män hänger upp nya gardiner, köper barnkläder och husgeråd och planerar veckomaten. Jakten på kvinnor är omfattande. De skall göra så mycket och vara jämlika med betoning på lika, speciellt när barnen är små. (Jakten på män finns också men de tycks klara sig bättre – utåt sett).  Att bli sjuk eller bara kraftlös en dag är snarare normalt och mänskligt. Det är kanske inte sjukt men en sjukskrivning ger  rätten att bara vara hemma. Kvinnors biologi kan också ha sin del i saken?

Det är inte OK att vara ”sjuk” för att pyssla hemma, men … det kanske är livet i sig som är sjukt? Vår städerska på jobbet var ”sjuk” regelbundet. Vi anmälde inte henne. Hon tog hela ansvaret hemma med flera barn medan mannen tog bara ansvar för sitt deltidsarbete. Vi borde ha anmält mannen till – ja vart då? Men är hon ett allmänt fenomen? Svenska kvinnor i gruppen 30 till 39 år är mer än dubbelt så mycket sjukskrivna som männen i samma åldrar så mammor med barn födda 2005 skall nu specialgranskas. Vilka kvinnor och vilka sjukdomar  handlar det om? Dagissnuvor? ”Kvinnliga” problem? Täta graviditeter? Män som inte tar sin del av hemmet? Lågutbildade eller välutbildade? Ensamma mödrar?   Kanske ger undersökningen även svar varför män inte är sjuka i samma grad?

Jag tror att det vänder så sakteligen. Det här är kanske sista sucken i att försöka vara mer mamma och ta hand om barn och hem? Såg i TV nyheter att några mammor klagade varför de inte fick ha sina barn i dagis när de var lediga från arbetet. De behövde tiden för sig själva. I min lokaltidning är det en ständig gnäll över att inte få ha barnen i dagis mer än 15 timmar när man är föräldraledig för ett nytt barn. I Frankrike tas orden mor och far ur offentliga handlingar. Det kan vara kränkande! Det kanske närmar sig en tid då kvinnor lägger av att leva som kvinnor och mödrar, blir lika männen, existerar för en karriär med få sjukdagar och höga pensionspoäng, medan barnafödandet sköts av kvinnor som kommer från andra länder och inte än har förkastat det traditionella och den biologiska bestämning som ändå kvinnor har – att föda barn och bli mor.

Att vara både mor och ha yrkesarbete – det borde gå att förverkliga. Med vår livslängd hinner vi både arbeta och vara mammor och förstås pappor. Samhällets värde bestäms av hur vi tar hand om de svagaste – i detta fall barnen och hur vi förhåller oss till varandra. Ja, det bestäms också hur och om vi har demokrati men det är en annan mindre glad historia.