Flera av mina forna patienter försörjde sig med drogförsäljning, stölder och snatteri. Nu när de var gravida kom deras stöldverksamhet i annat läge. Ja, de flesta patienter var missbrukare eller partner till en missbrukare, det var ju en specialistmottagning för drogberoende familjer. Det var vanligen inte något problem att hjälpa dem att överge missbruk. Försörjning var en svårare sak. Sluta sälja droger eller stjäla satt en utan försörjning, kanske på bar backe.
Socialtjänsten var sällan välvillig. Att hjälpa en hel familj vidare till behandling innebar en rejäl kostnad. Min kamp skedde med Socialtjänsten, sällan med patienten. Jag misstänker att det inte är annorlunda nu. De som håller på med drogmarknad har dock mer multikulturell prägel idag tack vare våra öppna gränser.
Jag hade en patient som hade försörjt sig med försäljning av droger. Hon var stor på branschen. Men hon fick välja planerad omhändertagande för det kommande barnet eller att sluta sälja knark. Hon var också duktig på att snatta. Hon försökte sluta. Att bruka droger gick snabbt men att försörja sig var värre. Hon tjänade bra med sitt lilla drogimperium.
En dag kom hon till mottagningen i en mammaklänning. Hon såg söt ut. Då sa hon: jag var nästan hederlig, jag bytte bara till en prislapp jag hade råd med.
Vad säger man då?
Så, sa jag. När ditt barn går till barnkalas med en present du snattat eller bytt prislapp på och han är än dum nog att säga det, hur många kalas blir han bjuden då? Kommer du att ha barnet med dig när du förser dig med stöldgods eller skaffar du en barnvakt? Jag bara undrar.
Ridå.
Snart är det jul. Jag misstänker att en del av julklapparna är stöldgods. Ligorna har bråda dagar. Om du kollar något fönster med elektronik eller smycken länge kommer kanske en kille fram och lovar dig billigare pris i morgon. Hälften så där. Det är bara att beställa. Även affärer kan sälja stöldgods eller insmugglade varor. De är varor med billigare pris. Varför kostade kaffet 10 spänn, medan grannen tog 35?
Det är många som tar chansen. Alldeles vanliga människor
som lever hederligt liv, arbetar och vill fira en bra Jul med familjen stöder den
kriminalitet som gnager på vårt samhälle.
Det kanske inte beror på girighet utan känslan att rättvisa och trygghet i Samhället håller på att försvinna? En till gör inget.
Jag läste en kommentar från en 18 år ung man som hade skjutit ihjäl en 24-årig man i Biskopsgården i november förra året. Han sköt fel person. Mannen berättar till Polisen att han ändå var nöjd trots misstaget att skjuta fel person. Mordet visar vad han är kapabel till. Han säger:
– Det är en statusgrej du vet. Ha ett liv på samvetet, säger han i förhöret.
Vilket samvete? Vilka andra statusgrejer finns i våra kriminella kretsar? Hur ser status trappan ut? Mord överst eller är det terrorattack som tar många liv? Är stöld av ett barns jacka den första trappan eller kanske börjar det med att snatta i affärer? Drogförsäljning, vart hamnar det eller är droger bara en affärsverksamhet man skolas in i? Springpojke för kriminella vid 10? Hur värderas det?
Vem tar ansvaret över de barn som börjar kliva på kriminaltrappan? Inte föräldrarna? Skall Socialtjänsten omhänderta de alla och stoppa barnen – ja, vart då? Hur många barn under 15 är på väg att klättra på kriminellas statustrappa? Socialtjänsten är värdelös i brottsbekämpning. Det är Polisens ansvar. Det är föräldraansvar att fostra barnen. Varför samlas inte alla föräldrar som redan har drabbats till kraftigt motstånd mot den kriminella livsstilen på närområdet? Det vore kanske att sätta livet i spel? Skall vi bara anpassa oss till risken att någon för krig på gatan?
Två kvinnor har nyligen skjutits ihjäl medan målet var – troligen – deras män. Kärlek för fel person är farligt. Är man gift eller anhörig med kriminell person innebär det en risk. Kanske spelar det ingen roll vem man skjuter i familjen eller vilket hus man spränger, bara någon får lida, tills nästa gång.
I en intervju med Dagens Nyheter säger
kriminologen Amir Rostami att vågen av sprängningar här är unik för Europa.
Utanför Sverige är sprängningarna så ovanliga att det statistiska underlaget
beskrivs som ”extremt litet”.
– Vi måste tyvärr söka oss till krigszoner eller länder med lång historia av terrorism för att hitta en motsvarighet, säger Rostami till tidningen. Ändå tycker Regeringen att vi inte skall oroa oss. Liten risk att drabbas. Det är liten risk för dem som har personskydd. Men vi andra då? De som måste gå hem på kvällen från jobbet med risk för våldtäkt eller vänta på bussen i en busskur?
Jag vill ha varje sprängning och skjutning
som sker på allmän plats klassad som terrorattack. Det är terror och det är
bara slumpens snällhet att inte flera har skadats.
Om inte polisen får makt över de kriminella
måste de få hjälp av militären.
Eftersom vi inte säljer vapen fritt i affärer måste de komma utifrån. Transporten av vapen måste stoppas på gränsen. Nu transporteras vapen in och stöldgods ut. Tulltjänstemannen är hjälplösa, inte av vilja utan regler och risk för livet.
Polisen påstår ofta att de känner till de kriminella grupperingarna. Så, jag vill att polisen går tålmodigt från dörr till dörr hos varje misstänkt tills alla misstänkta för något sitter inlåsta någonstans i väntan på rättegång. Tyvärr är det inte så enkelt men knacka dörr ändå. Gör det obehagligt att skydda och underhålla kriminella. De invandrare som inte kan följa svenska regler mår bäst i att resa hem igen. Utvisning av hela den kriminella familjen, om de inte är svenska medborgare. Jag tror att utvisning är en effektiv straff mycket effektivare än några månader i fängelse eller på något HVB hem. Att vara en stund inlåst är idag ett steg uppåt på kriminaltrappan, inte något som avskräcker. När du kommer ut är du mer hjälte än avskydd. Kramkalas, som vi såg nyligen med frisläppandet av de SÄPO bedömda samhällsfarliga personer Regeringen snällt släppte ut.
Andra länder har mindre problem att utvisa icke medborgare eller ta medborgarskapet ifrån kriminella. De andra länderna ger inte bostad, bidrag, körkort. De är kallsinniga. Men vi är humana eller naiva, välj vad du vill.
Jag tror att vi sitter i en sits som är
omöjlig att lösa med snälla metoder.
Medborgare då? Slopa rösträtt för de som sitter inne för grövre brott. Slopa könsbyten, nya namn, hemliga adresser, gulle gull. Sätt alla i sysselsättning från 8 till 5 med skyldigheten att delta i arbete, studier eller andra aktiviteter som fängelset beslutar över och som gynnar kommande liv i frihet. Fängelse är inget hotell. Betala in för skadestånd och underhåll. Regelbundna drogtester och hjälp att lämna missbruk. Slopa alla rabatter. Kan man göra brottet, kan man avtjäna det också. Men har man gjort det är man fri. Vi får förlåta hur bittert det än vore.
Det sägs att fängelse inte hjälper. Det är lögn. Den som sitter inne gör inga flera brott om man hindrar kontakt med yttervärlden genom Internet.
Det sker försök att stävja de kriminella som för en vanlig person känns lite som klapp på axeln. Korv och kaffe och sånt. Malmö känns som ett katastrof. Malmöpolisen har bjudit in kända kriminella för samtal. Skall de förbrödras, behandlas som likvärdiga? Kaffe och bullar? För samtal om olika situationer sker mellan likvärdiga personer med syfte att lösa just situationen. De kriminella kommer knappt till mötet med sin arsenal och med tårar i ögonen kysser polisens fötter. Nej, inte kaffe. Efter mötet åt de kriminella pizza tillsammans med polischefer och åklagare. Jag håller med Leif GW Persson som var skeptisk till samtalet.
– Jag respekterar dem. Det är humant och vänligt. Problemet är att den här typen av kriminalitet löser du inte genom att vara vänlig. Det här är inga du pratar till rätta. Det här är personer du släpar in till finkan. Punkt.
Vi har ett polisväsen och kriminalvård som går på knäna. Vi är alla offer genom att begränsa våra liv så vi inte hamnar i vägen för en person som är ute för att skaffa poäng på kriminaltrappan.
De flesta av oss följer det normala livets behovstrappa och försöker hårt fylla våra elementära behov, skaffa bra arbete, försörja oss, betala skatt och på så sätt betalar vi inte bara för gemensamma fördelar utan också för nackdelar genom den välvilja eller dumhet Regeringen använder våra pengar till.
Även om jag inte röstade på de styrande partierna trodde jag länge att Regeringen i Sverige – oavsett vem som sitter i den – behandlar sina medborgare med respekt, välvilja och rättvisa samt för en politik som inte raserar landet. Jag tror inte det längre. Jag tror dock att Regeringen helt enkelt gör så gott de kan och det är långt ifrån tillräckligt.
De kan inte bättre.
Behovstrappan beskrevs av Maslow, psykolog:
Fysiologiska
behov, som hunger törst, sömn, sex
Trygghetsbehov,
som skydd för våld
Behov av
kärlek, dvs sociala behov
Självhävdelsebehov,
som respekt till och mot
Självförverkligande
behov, som personlig utveckling
Vad individen väljer att prioritera är eget val. Men, ser det inte ut som om de kriminella också följer trappan, fast på sitt eget sätt?
OBS. pizzan i bild är min hemmagjord och har inget med polis och Malmö att göra. Dessutom bjöd man vegopizza, inte skinka.
När jag äter frukost kollar jag samtidigt på nyheterna. Inte i
TV, orkar inte längre den vinklade verkligheten SVT bjuder. Jag läser nyheterna
på Internet. Först svenska, sedan utländska på engelska.
Det är som vanligt i Sverige. Några bilbränder, mord, sprängningar. Rån i närområdet mot en stor affär. Rånare var ungdomar. Hur väljer de unga yrket rånare? Överfall är nu mera så obetydlig ting att de hamnar sällan i nyheter, bara om någon dör eller är ett mindre barn med ilskna föräldrar. Vissa områden anmäler inga brott. De gör upp med varandra. Jag skjuter, du skjuter eller vi spränger, du eldar. Att vara med i en klubb kallad ”vi yrkeskriminella” ökar oavsett vad Statsmakten hymlar om.
De samhällsfarliga
radikala personerna som Säpo har tagit i förvar kan inte utvisas för de kunde lida
skada i sina hemländer. Så de släpps och kan fortsätta vara farliga för vårt
samhälle och åtnjuta de fördelar vi erbjuder. Så snällt av oss att behålla dem
så deras hemländer slipper.
Bidragslandet
Sverige. Som Svenska Institutet gör reklam för. De informerar Världen om alla
bidrag och förmåner du kan få även som illegal invandrare. Vi betalar. Vi är det
dumgoda landet.
Orden är alltid lindrigare i text än genom en röst och en bild eller film. Min förra årets julklapp, en platt TV som ersatte min urgamla tjock TV har fört Världen betydligt närmare mig. Dock är svenska TV nyheter, det vi alla tvingas betala, så oerhört selektiva. Dagens Trump, något feministiskt, en glad eller ledsen muslimsk invandrare… kanske mord om det var en kvinna som dog. Så, jag skippar det. Om Internet inte fanns – hemsk tanke – vore vi ovetande om allt och kvar i vår svenska puppa i tron att vi än är det bästa landet i universum med en trygg och effektiv Regering.
Vi har en Regering
som skattar plastpåsar och förbjuder sugrör i välmening och håller kriminella
under armarna med samma välvilja. Oavsett brott som att elda upp levande
personer eller bara uppmuntra till förakt mot ”dhemmis”. En Regering vars mål är att rädda
världen. Barn i vissa daghem och skolor
skall också rädda världen genom att äta bara vegetarisk mat. De får börja livet
med hat mot mat som vi människor, som de djur vi är, har ätit sedan
begynnelsen.
Det är Halloweenhelg. Några år sedan gick vissa av husets barn runt och tiggde godis. De var utklädda till häxor. Det första året stod en förälder i närheten, sedan kom de ensam. (Jag bor i ett höghus.) Nu tigger de inte godis längre. De är tonåringar med en mobil i handen och förmodligen studiebidraget i fickan. De har passerat åldern då en pumpa de fick se på min balkong var ”oooh, så fint!”, åldern då ögon tindrade då jag hade köpt extra populärt godis till dem. Att klä ut sig till Påskkärring i hopp om godis är också borta. Att rita Påskkort till hela huset som motgåva likaså.
Barndomen är
nästan förbi för dem.
Vad blir det av
dessa barn? Alla barn? Vilken värld, land, samhälle, plats erbjuder vi dem? Gå
inte ut ensam på kvällen är polisens uppmaning. Ha inte på dig dyr jacka så du
inte blir rånad. Barnkanal i Statstelevision visar hur man bör uppföra sig när
man blir rånad. Strejka från skolan, ett bud genom en nutida idol. Mitt i
Samhällets nya värld finns framtidens vuxna och jag misstänker att deras
framtid redan har passerats.
Vad är framtid?
När blir nuet en framtid och framtiden nuet?
”Är man gammal nog att göra brott då är man
gammal nog att sitta inne”, muttrade gubben som blivit nästan rånad. Han hade
ett blåmärke över ögat och skrapsår i handen.
Det var torsdag eftermiddag. På fredag
kväll träffade jag rånaren i häktet. Att skriva personutredningar var mitt
extraknäck. Dörren slog igen bakom mig. Han som satt mittemot var en yngling,
fyllde 18 år två dagar sedan och hade tänkt bekosta kalaset med gubbens
plånbok. Nu satt han lite leende, i en Petroff skinnjacka, Levisjeans, vita
Nikeskor och en Malboroskjorta och guld runt halsen, bakom bordet. Snyggt men
det var ju bara stöldgods.
Luntan jag fått från kriminalvården var
tjock, några centimeter med 2-4 brott på varje sida. Jag hann inte läsa det
helt. Åtgärderna var böter vad han inte betalade, samtal hos socialtjänsten som
han skrattade åt, kontaktperson som han aldrig träffade, psykolog dit han inte
gick, ungdomsmottagning som han sumpade och familjesamtal vilka hade dött
omgående för familjen dög inte upp.
Han var en duktig tjuv som stal först från skolkompisar, avancerade till affärer, sedan kontor, arbetsplatser, bilar, lite misshandel, någon knarkförsäljning men nu hade han klantat till det när han såg den gamla gubben på väg att ta ut pengar från automaten. Gubben ville inte ge plånboken, kortet eller koden till honom. Gubben skrek och försökte slåss. En polisbil råkade passera. Gubben kördes till socialbyrån som låg i nästa kvarter, fick plåster, empati och en kopp kaffe från mig (jag hade jour) och följes åt till bankomaten, posten och hem
Nu satt killen leende framför mig och sa några komplimanger. Jag nästan snäste av honom. Oprofessionellt, ja.
Han började genast berätta om sitt liv som var orsaken till att han satt bakom lås. Han var född på ett fattigt, oroligt område där stölder var en del av överlevnad. ”Jag var duktig redan vid sex år”, sa han. Familjen flydde och hamnade i Sverige. Han hade gått i den svenska skolan men funnit det som trist och ingen saknade honom när han hoppade av på klass 7 och började med snatterier. Hans svenska var nästan perfekt och han hade tänkt studera men utan nians betyg gick det ju inte. Han klagade över det ena och det andra som tvingade honom att förse sig med andras egendom.
Andras fel, inte hans.
Vid personundersökning skall man ge
referenter, de som kan ge en social bild av personen. Han kunde inte ge några.
Kanske farbrodern, men de umgicks ju inte.
Jag sökte upp föräldrarna med en tolk.
Vi blev inte insläppta, de var rädda och beklagade sig i dörrspringan och ville
inte bli inblandade.
Farbrodern, som ägde en liten livsmedelsaffär,
som inte var en farbror utan – det var invecklat så jag lämnar det – gav en
tragisk bild av familjen där överlevnadsstrategierna levde kvar fast ingen
behövde frukta för sitt liv eller sakna mat på bordet. Lite slappa var de
också, tyckte han, men de hade ju så lite kontakt så han ville inte baktala
dem. De hade förlorat det mesta. Sitt land, sitt liv och sätt att leva. Nu satt
de bara hemma och gjorde ingenting.
Över sonen hade de ingen makt. Att söka
hjälp gjorde man inte och språket var också ett hinder. De blundade för hans
brottslighet. Kanske hade de nytta av det?
Det blev en diger utredning trots
saknaden av referenter. Förslaget till påföljd, gjord tillsammans med
skyddskonsulenten, blev fängelse i 2 månader och sedan skyddstillsyn. Det var
det mesta man kunde ge till en så ung person. Farbrodern lovade honom arbete,
psykologen suckade men lovade tider efter utskrivningen. Själv krympte killen i
sina flotta, stulna kläder när jag meddelade vårt förslag.
Han dömdes så. Nyss fyllt 18 år och
fängelseporten gick igen efter honom. På den tiden fick man dom och plats
direkt.
Jag blev boven. I TV nyheter var fängelsestraffet den största nyheten, i tidningen likaså och på gatan tittade folk snett på mig. En socialsekreterare hade dömt ett barn till fängelse! I en liten stad är man känd som ”socialare”. Nästa unga kriminella jag skulle göra utredning om hade skaffat sig ett jobb innan jag hann träffa honom. Nästa grät och bad för sin frihet. Jag blev illa beryktad på ett effektivt sätt.
Det var inte jag som dömde utan rätten
men jag blev skurken i media och den 18 årige kriminella ”stackars barnet”.
Hur gick det för honom? Jag följe upp
honom. Efter två år var han fortfarande på den smala vägen. Hans farbror sa:
”Han har inte tagit en femöring och sen läser han in högstadiet också och ska börja
i gymnasiet.” Sedan flyttade jag och vet inget mer men råkade inte se hans namn
i tidningar i samband med brott den närmaste tiden.
Det var då det, i andra halvan av – 80 talet. Det var en framgångssaga som
inte fungerar idag. Han var en ensamvarg som tyckte att andra var några som
kunde prata bredvid mun. Han hade inga vänner som sysslade med brott. Han
knarkade inte. Han använde inga vapen för de var än svåra att få tag på. Det
fanns få om inga från hans hemland i närheten med samma sätt att fixa livet så
han blev inte ett gängmedlem utan körde solo.
Läget är helt annorlunda idag.
Jag tror inte att lösningen är att
skicka in alla 18 åriga brottslingar till fängelse. Det kan upplevas idag som
steg uppåt i den kriminella karriären. Det är en merit med fängelsestraff. För,
läget är helt olik idag. Gängbildning sker redan i barndomen. Även en kriminell
bygger upp sin karriär, från hantlangare i 11 – 13 års ålder till tjuv,
langare, mördare… Brott är kamratskap, tillhörighet i en grupp. Vi känsla, vår
klan, vår grupp som samhället inte rår på och inte bryr sig. Vi äger!
Vart finns föräldrarna i denna kedja?
Någon har ju ändå fostrat barnen och det är inte en fritidsgård.
Domar sker inte heller på några dagar. Bara något år efter var jag i Tingsrätten med en person som hade ändrat livet och ville ha mig som stöd. Brottet personen gjort hade hänt tre år innan. Personen sa till Rätten: säger ni att jag har gjort det är det nog samt men jag kommer inte ihåg. Dessutom missbrukade jag på den tiden.
Rätten la ner ärendet. Det var stöld.
Men något måste hända och det genast när
ett brott har begåtts så de unga inte slutar där och får sin identitet genom
att göra andra illa. Ingen borde släppas ut dagen efter gång på gång utan då
när ett dom har placerat den kriminelle i vård eller bakom lås. Allmänheten har
rätt att känna sig trygga. De är de som betalar Polis och Rättsväsende och även
de veliga politiker som har släppt marknaden fri för kriminella.
Att bryta den gängbildning som våra
politiker har snällt blundat för behöver radikala insatser, inte snällhet. Vi
bör bli lika elaka som kriminella. Jag är säker på att Polisen har bättre
förslag än politikerna. Fast då behöver vi fler av dem.
I första hand skall allmänheten skyddas från den kriminelle. Det är inte kvinnorna som ska undvika gatorna på kvällen utan våldtäktsmännen. Det är inte affärsinnehavaren som skall skydda sig mot rån och sprängning utan rånaren skall vara inlåst. Det är inte brottslingar som skall ha vapen och skyddsvästar, det är polisiär utrustning.
Man pratar oftast om män och deras
felaktiga könsnormer som skall ändras. Men bakom den kriminelle mannen finns
ofta en stöttande kvinna. En mor som inte sätter gränser och blundar och kanske
får lite stöldgods som belöning. En fru/fästmö som glatt lever på pengarna tjuven producerar. En kvinna som tror sig
ändra på mannen med tiden. En kvinna som är medhjälpare genom att hålla mun,
sälja saker, kanske gifta sig med invandrarmannen så denne kan stanna i
Sverige. Sitta i bilen färdig att köra är mer vanligt än ni tror vid inbrott. Också
att helt sakna medkänsla med offren av våld, förluster och till och med
våldtäkt.
Alla kvinnor är inte så rena.
Eftersom myriader av fattiga människor lever utan brottslig verksamhet är kriminalitet inte en naturlag och offertillstånd utan ett val. Dags att betrakta det som sådan.
Regeringen har nu kommit med en 34 punkts program genom de spruckna förhandlingarna med 7 partier, möten som SD inte har fått delta. I stort heter resultatet utredning, svensk paradgren. Ingenting radikalt som kommer att hända just nu och förbättra situationen den närmaste tiden.
