Ropet efter en superkvinna.

Utvalda

De får växa vart som helst men inte på min tomt, sa en stugägare när Lupinåkern närmare sig hans grönsaksland. Lupiner är inte populära, bara just den stunden de blommar som vackrast. Sedan vill vi bli av med dem.

Området hade till och med en dag då de boende rensade frökapslarna för att bränna dem.

Lupiner sprider sig effektivt. Det är en invasiv art. Den tar död på andra växter. Snart finns en Lupinåker i stället blandade blommor och gräs. Även de små insekterna och fjärilarna försvinner. Får lupiner ett fäste på din tomt har du snart överflöd av de.

De förvildade amerikanska lupiner sedan år 1900 fått stor spridning i Europa. Det finns andra växter och djur som tar snabbt över. Jättebjörnlokan är en. Vildsvin en art, likaså kanadagås. Det man gladde sig åt i få exemplar har tagit över och behandlas nu som ovälkommet, risk för naturen samt andra varelser.

Är det så även med oss människor? Den nyfikenhet vi svenskar mötte utlänningar på 50 – 60 talet har bytts till tidningsrubriker om skjutningar och knarkhandel. Till rädsla och förändringar av våra vanor. Till språkproblem och utsatta områden. Arbetslöshet. Det är det som står i media som om vi alla vilka har invandrat vore kriminella, bidragsfuskare, knarklangare, kvinnoförtryckare, med ett vapen i handen.

På 50 – 60 – talet var åsynen av en beslöjad kvinna eller en svart man exklusivt och något vi vände oss efter på gatan. Turister i Sverige från fjärran länder, vad roligt! (Vi finnar var däremot ofta jävla finnar.) Idag, när över 55% av män i ålder 14-44 år i min kommun är invandrarmän främst från Mellanöstern/Afrika är det exklusiva definitivt borta. Gymnasiet nära mig ser ut som om det vore en utländsk skola. Att bära slöja i tjänsten är tillåtet, även med en tjänsteuniform. Men ve om du kommer med din konfirmationskors!

Den kulturella förändringen som sker handlar dock inte om kläder utan avståndstagandet från det vi har uppfattat som svenskt, bra, sättet att leva i ett svenskt samhälle. Arbetsvilja. Skatteinbetalning. Skattefinansiering av olika nyttigheter som skola och sjukvård. Jämlikhet. De regler, lag och uppfattning om god sed som finns i Sverige är utklassade av en del invandrare. De som syns. De andra är väldigt tysta.

Enligt den svenska grundlagen kan invandrare välja i vilken mån de vill ingå i den svenska kulturen – vad det nu är – och vad de vill behålla av sin egen.

Men det var inte klankultur lagstiftaren tänkte då. Inte hederskultur. Inte byggandet av fler moskéer. Inte de svartklädda beslöjade kvinnorna. Jag tror inte Regering och Riksdag begrep vad kultur och religion är, dess uttryck, när lagstiftningen gav integration och assimilering nobben.

Jag har undrat över den tystnad som råder, speciellt i så kallade utanförskapsområden. Det är inte många som öppnar munnen, hjälper Polisen, vittnar och tar till sig fördömande eller skuld. Även politiker, senast Damberg, krystade något om tystnadskultur. Jag antar att folk är rädda. De vill inte lägga sig i. En rädsla som även råder hos politiker och media men då handlar det om att inte bli det värsta som finns: rasist.

För, det viktigaste är att inte bli rasist speciellt inte vit rasist. Inte ens antyda att invandring har även negativa sidor. Inte kränka någon, vem den nu är. Inte ge SD utrymme.

Fast jag tror att det håller på att spricka nu. Lite.

Det måste ha varit en pinsamt när BRÅ rapporten visade öppet att invandrare och deras barn födda i Sverige leder kriminalligan. Att en del svenskar har också negativa sidor är lättare att stå ut med. Det gror sakteligen en ilska hos folket. Men reaktionen är i otakt med utvecklingen, efter åratals blundande, acceptans, eller tron att det händer inte oss. Man brydde sig inte innan. Tills man själv drabbas. Tills man genom en tolk talar med pressen om sitt missnöje och smärta.

Även tjänstepersonal som borde larma kniper käft av rädsla. Var och en har sin familj närmast och då gäller inte regler.

Men – tystnaden liknar politikers agerande. Det nu mera berömt oacceptabelt eller det såg vi inte komma härskar lite överallt, inte bara i politiken utan kanske i hela landet. När ringde du själv polisen sist när knarkaffärer gjordes upp framför dig? Eller när alla cyklar lyftes till en bil från cykelstället? Inte ens jag ringer längre. Polisen har inte tid att komma. (Jag har full respekt för polisen och har haft utmärkt samarbete med dem genom jobbet men det är svunna tider.)

32% av folket som intervjuades nyligen är oroliga för att hamna i skottlinjen och bara vart femte tror att politiker löser problemet. Det finns optimister i landet.

Skall vi bara vänja oss? Troligen, ingen kommer att rädda oss. Vi riskerar att bli Nordens Mellanöstern. För politiker, senast döende L, tar ett varv till om hur de kan hålla SD stången. Politiker pratar om tvång att spara till en bostad, tvång att välja elbolag, rätt till surrogatmödrar och rätt att ge blod som homosexuell. Kanske måste vi visa vaccinpass för att äta i kvartersrestaurangen. Landet skriker om lugn på gatorna, slippa våldtäkter, ha en fungerande skola även på förorter, över bostadslösa svenska pensionärer, rensa klanområden eller om framtida elbehov. Det handlar inte om klimatet där uppe, inte heller hur många gånger vi ska vaccineras utan närliggande behov på marken. Liv och död. Men politiker föreslår strunt, petar i småsaker, försöker begränsa den lilla frihet vi har samt lurar väljare med snack om lägre skatter. Mera pengar är alltid gångbart för vi röstar ju om det vi kan få inte det vi kan ge.

Sjuklövern kommer inte att rädda oss. Inte SD heller.

Nej, jag tror inte att SD kan ”rädda” landet och få till stånd någon sorts 1950 års idyll, men förstås med Internet. Situationen är för komplicerad och också beroende på andra länders välvilja, de som kommer över gränsen, vår lydnad både mot EU och FN. Världen är som utan gränser idag. SD är parias fast lite mindre idag med stigande röstsiffror. Det behövs samarbete över alla partigränser om verkliga, akuta behov i landet.

Men när partierna inte ens kan prata med varandra hur kan de då komma på hållbara, breda beslut?

Landsfadern fick nog och gick. Nu ropas det efter en kvinna. Varför ropas det inte efter en superhen, könlös varelse med extraordinära krafter som städar gatorna, lyfter ut de kriminella icke svenskarna från landet, låser in de svenska brottslingarna och börjar tänka efter med alla partier: vad behöver Sverige för att åter bli en framstående nation, inte toppa listorna över kriminalitet och bidragsförsörjning.

Jag tror att resurserna finns. Eller? Men jag är inte säker att politiker är de rätta att åtgärda något de själva har raserat.

Kasta sten?

Sedan april har över 100 bilister, mestadels danskar, utsatts för stenkastning på vägen mellan Malmö och Ystad. I. Kolfjord som är rättssociolog på socialt arbete på Malmö universitet har sin egen teori kring vem som kastar sten på vägarna.

Ungdomar självklart, ungdomar som finns där. 

Enligt I. Kolfjord finns det en frustration bland många ungdomsgrupper i dag. 

Det här är ju aggression, ilska och frustration. Många ungdomar har det tufft. Vilka möjligheter har de att hitta på saker under sommaren egentligen? Vad finns det för dem att göra om dagarna? (Från Kvällsposten 20/7.)

Ja vad finns det för ungdomar att göra på dagarna? Vad behöver serveras för dem så de inte kastar sten eller något värre?

Vad gjorde barn och ungdomar på somrarna förr i tiden, länge sedan och kanske bara förrgår också? Kastade sten? Har inget minne av sådant. Har inte några sådana minnen från mina barns tonårstid heller. I min barndom var resurserna mindre och tydligen var vår uppfinningsrikedom större och snällare. Ja, visst gjorde vi något bus och bråk kunde uppstå. Vi var inte änglar. Men livets regler var mera fasta och rätlinjiga. Många familjer bad än bordsbön och kvällsbön. Gud var inte avskaffad, fast på nedgång.

Vad gjorde vi på sommaren? Vi läste böcker. Vissa hade serietidningar vilka gick runt. Spelade spel. Byggde kojor. Hittade på lekar. Fiskade. Spelade olika bollspel. Hoppade rep. Ritade. Skrev brev till kusiner. Plockade bär för vintern. Såg efter småsyskon. Repeterade skolkunskap. Någon hade en cykel, kanske fick man låna den. Samlade växter som pressades och katalogiserades för att visas upp i skolan. Mer…Simskolan var populär, speciellt när min lärare var en olympisk mästare. Varje sommar hade han gratis simskola på sin semesterort och sedan under vintern i stan. Att ha fått så mycket förpliktar, tyckte han.

Ibland tänker jag på våra simstjärnor. Hur för de vidare sin simkunskap?

Flera fattiga barn var sommarbarn hos en bättre bemedlad familj. Det innebar trädgårdsarbete och några fick hjälpa till med djur. (Om min tid som sommarbarn, länk nederst.)

Att vara bara barn var kortare tid än idag. Vid tolv fylld arbetade flera i min generation på sommaren som springpojkar, barnvakter, diverse hantlangare eller hjälpte föräldrar i arbete. På veckodagar var jag barnflicka för två barn, 3 år och ca 6 månader gamla. På helgen hjälpte jag min far med hans extrajobb som vaktmästare för huslängan vi bodde i. Gatorna omkring skulle alltid vara rena. Till hösten började jag bära ut morgontidningar för att betala flickskolan.

Alla barn hade också något hushållsarbete att göra. Vi hjälpte till hemma så väl det gick. Jag skötte ofta matinköpen och lagade middag.. Barn från välbeställda familjer behövde bara klara skolan. Vilken lyx!

Så efter tolv var man stor och skulle göra nytta, inte bara leka och gå i skolan. Min kamrat och jag hade volontärprogram i stans största ålderdomshem för de gamla som var ensamma. Vi gick dit en dag och frågade föreståndaren om någon behövde hjälp. Det fanns några gamla utan anhöriga och personalen tyckte vi kunde ge dem lite extra uppmärksamhet. Vi fixade kaffe, sjöng, läste tidningen och kanske Bibeln, rullade upp hår på papiljotter, andra små saker, tog en promenad med de som behövde stöd. Nej, inga pengar förväxlades, vi fick kanske saft och kakor. Vi var då 13 – 14 år och höll på ett år.

Vid 15 började vi två arbeta som festvärdinnor vid t.ex dop och större födelsedagar. Vi ordnade kaffe och bröd enligt önskemål, dukade, tog mot gästerna, serverade, underhöll med sång, läste upp kanske en lämplig dikt och städade sedan upp. Hur man ordnar en bra men enkel fest fanns ju i dåtida damtidningar och det efterapade vi. Vi var populära. Förtjänsten var låg men vi lärde oss mycket och kände oss nyttiga.

Det var inga problem att hitta sysselsättning. Det var snarare tiden som var för kort. Låter allt som skryt? Livet var så för många unga både med det obligatoriska som skola, uppgifter som familjemedlem och det vi gjorde på fritiden för andra. Nyttotanken var större än att slippa göra något. Lat var inte någon merit. Vi lyckades kanske klämma in en hobby, min var körsång och böcker.

Jag är glad över att inga barn i Sverige behöver arbeta i dag för att få pengar till skolgång och mat. Men någonting haltar i Samhället när ungdomar är så ”frustrerade” att de försöker skada folk med stenar genom bilrutan. Har de unga för lite normala krav på sig? Har Samhällets fostran i daghem och skola totalt misslyckats? Har föräldrarna vaggats i tron att ”någon annan” i Myndighetssverige leder barnen till vuxenlivet? Någon annan – skolan kanske, Socialtjänst eller fritidsgård – ger dem moral, regler och kunskap om hur man uppför sig mot andra? Vilka är de ungas förebilder idag? Det är en bra fråga. Mina var lärare, tänka sig.

Tycker vi för mycket synd om bråkstakarna och därför går det bara runt oavsett åtgärd?

Det är förstås en liten, liten minoritet av ungdomar som kastar stenar, skjuter andra, langar knark, eldar skolor, rånar barn och gör vårt liv osäkert. Men dessa få är så oerhört synliga, så oerhört kostsamma både i pengar och psyke, så tongivande på vissa bostadsområden att Regeringen borde börja fundera på vad sjutton gick så fel. Oacceptabelt räcker inte.

De ytterst ansvariga borde göra avbön och avgå, lämna sina slitna stolar för andra. För situationen med barn – och ungdomsbrottslingar är inget mindre än en nationell katastrof.

Om arbetslöshet:

192 000 ungdomar mellan 15-24 år var arbetslösa i maj. Det motsvarar 30,5 procent av arbetskraften i åldersgruppen. Orsaken kan vara att de har inga gymnasiebetyg visa upp och att det helt enkelt inte längre finns arbete för alla, bara för de bästa.

Fritidsgård, räddning eller belastning och något om hasch.

Politiker har ofta ropat på olika lösningar för ungdomskriminalitet. Ett är  att det behövs flera fritidsgårdar. De ska rädda ungdomarna från att hamna snett. Men nu säger kriminologen Jerzy Sarnecki att det är helt fel. Hoppsan, den populära lösningen fritidsgårdar förebygger inte kriminalitet! Snarare ökar fritidsgårdar risken för brottslighet. Så, det kan till och med vara början till ljusskygga affärer. De kriminella ungdomarna skapar kontakter på gården.

Drogmissbruk också? Ja.

På 60 talet kom hippiekulturen igång och med den fick hasch en rejäl spridning, speciellt bland ungdomar. Det röktes på den ungdomsgården i Stockholm där jag arbetade extra några kvällar i veckan som ungdomsledare. Ingen av personalen visste egentligen hur man skulle tackla det. Det fanns inget alls om droger i min ungdomsledarutbildning.

Man resonerade. Förbjöd man rökandet inne kom kanske ungdomarna – de utsatta som skulle ha ett tryggt ”hem” på gården  – inte tillbaka. Så man lät de vara i ett av rummen. Det blev ett rökrum oavsett vad man rökte.

Sedan utbildades en grupp från fritidsgårdar om hasch och andra droger på en herrgård av den polisinspektör som då stod för missbruksenhet hos polisen i Stockholm. Jag har uselt minne på namn men tror att han hette Lamm men det fanns inget fåraktigt i honom. Tvärtemot.

Den sista dagen föreläste även en specialistsjuksköterska.

Jag hade nyligen blivit ungdomsledare och fick gå kursen. Ja, ingen av de heltidsanställda på fritidsgården anmälde sig. Utbildningen var en genomgång mest om hasch och dess effekter. Polisen hade med sig en samling av olika droger så vi skulle känna igen de. På sista kursdagen skulle vi få röka hasch, ett (1) bloss var. Så vi skulle känna igen lukten. Ingen annan än jag gjorde det. Jag var inte ens en rökare som flera av de andra var. Jag råkade sitta närmast polisen så han började med mig. Sedan sa de andra nej.

De andra betraktade mig genast som en missbrukare, dock inte polisen. När avslutningsmiddagen kom hade alla, utom jag och polisen, sprit och vin med sig. Några slutade den kvällen packade. Andra hamnade i fel säng. Men jag var en paria på grund av haschblosset.

Polisen och jag satt en stund och diskuterade ungdomsvård och missbruk. Han var lite road av effekten av haschblosset, inte på mig utan de andra. Jag kände ingenting av det.

Jag fortsatte arbeta bara en kort tid på ungdomsgården. Jag hade svårt att se det meningsfulla i arbetet. Jag började läsa vid sidan av mitt ordinarie arbete, i stället att arbeta extra. Jag tyckte nog att flera av de unga som vistades på ungdomsgården var redan  på glid. Ingen av dem hade fritidssysselsättningar utanför gården. Många hade problem med skolan eller hade hoppat av. Några var redan  brända av livet.  De som spelade instrument, läste böcker, åkte skridskor, var med i ett idrottslag eller var med i en förening fanns inte på fritidsgården. Våra försök att få till stånd en ”klubb” för något intresse dog snabbt.

Det var så på denna fritidsgård. Det var då det och i Stockholm. Hur ser dagens fritidsgårdsbesökare ut? Har ingen aning. Känner nu bara ett barn som brukade frekventera en fritidsgård och, tja, någon räddningsplanka blev det inte.

Det finns säkert platser med aktivt liv som fyller de luckor som finns i de besökande barns liv. Men idag är läget annat än på 60 talets början. Tänk bara på språket. Alla barn på ”vår” gård pratade svenska även om vissa inte hade det som modersmål.

I Sverige gjordes en undersökning under 1970-talet som visade att var femte skolungdom i årskurs nio någon gång hade rökt hasch. Senare som terapeut på missbruksenhet tog jag hellre en heroinist på behandling än en haschare om jag kunde välja. Hoppet att hjärnan var i behåll var större hos den förstnämnda.  Oddsen att sluta missbruka också. Kan hända berodde det också på mitt sätt att möta patienten som matchade de talföra bättre än de i behov av lång avgiftning innan den egentliga behandlingen kunde börja. Hur patienten fungerade efter avgiftning kunde vara överraskande negativt eller positivt.

Rekordet i haschavgiftning för mina patienter var i ett fall 12 veckor. Barnet som föddes var dock än positiv på drogen. Hasch, lätt drog?

Det finns tankar att släppa lätta droger fritt. Så är det i vissa delstater i USA. Folket i delstaten får rösta om det. När jag hade avslutat min PCT vandring åkte jag till kusten  för att vandra vid havet i Washington. Vid en gatukorsning stannade bussen för rödljus. Det stod en lång kö utanför ett hus. Frukost till de gatuboende av någon välgörenhetsorganisation tänkte jag, eftersom personerna såg ut som vrak rent av.

Nej, de köade för dagens tillåtna haschköp. Som ni kanske redan har förstått är jag negativ till att släppa droger fritt. Eller, det är ju redan en fri marknad. Oavsett hur man gör är det svårt att få till en bra lösning. Nog om det idag.

En del tror fortfarande på fritidsgårdarnas uppfostrande effekt.

Några tankar om året som har gått.

Det svarta hålet

Vad är värt att minnas? En sak poppar upp som etta: det svarta hålet. Jag besöker varje dag sidan Astronomy Picture of the Day Archive med bilder från Rymden. Några av mitt livs upplevelser har med stjärnhimlen att göra. Ljusfenomen ”flygande tefat” i början 50 talet som ingen lyckades förklara eller ens fotografera, den första satelliten Sputnik, makalös stjärnhimmel i USAs vildmark att sova under… Nej, jag läste aldrig astronomi, jag är för dålig i matte för det.

11 april 2019 publicerades den första bilden av ett svart hål, tagen med Event Horizon Telescope, genom åtta teleskop på olika platser. Bilden är det första direkta beviset för existensen av svarta hål. Observationen i mitten av Messier 87-galaxen och sägs vara 6,5 miljarder gånger större än solen. 

Svarta hålet, dess betydelse och funktion vet vi än för lite av. Men nu har vi det i bild.

Däremot, användning av svarta hål sker lite då och då. Det är när pengarna bara försvinner till ingen större nytta. En del av rent slöseri med våra skattemedel finns hos Slöseriombudsmannen. Kräks inte. Det är bara ett urval. Undrar du vad som din Kommun har slösat bort? Många Kommuner höjer skatt och avgifter, så även Landsting. Det svarta hålet slukar ständigt skattemedel. Vad får vi för pengarna är en relevant fråga.

https://skattebetalarna.se/arets-varsta-sloseri-2019/

Årets politik

Jag tror att vår statsminister gör så bra han kan. Han har inte förmåga till mer. Han har rådgivare som inte heller förmår mer. I Regeringskansliet styr en röra av flera partier med olika tankar. Agendan de har – det multikulturella samhället – överskuggar förståndet. Vi ska inte gnälla, vi ska bara byta ut honom och låta någon annan göra ett försök att rädda landet.

Bild från https://twitter.com/StegetEfter

Politik ´då? Trots åratals svartmålning och olika anklagelser som rasism har strömmen vänt sig dit det inte skulle: från S till SD, inte tvärtom. Jag ser misslyckandet som resultat av typiskt beteende för S- politiker. Man upprepar det som redan har misslyckats men väntar sig ett annat resultat nästa gång. Skola, invandring är också bra exempel. Mera pengar löser inga problem.

Det är  tufft arbete att styra Sverige idag. Oavsett vem som har statsministerposten. Oavsett vilken bild man har av det framtida Sverige. Det gäller att ha de magiska 51 % på sin sida. Utan att sälja ut sig, helst. Väljare borde få det de har röstat för,  inte några partier  som hoppar runt lik åsnor mellan hötappar. Men, vi har fått det majoriteten röstade för: multikulturellt samhälle med allt vad det innebär. Islamska reservat. Förtryckta kvinnor. Krympande yttrandefrihet. Våld på gatorna. Rädslor som att ens våga säga ”God Jul”. Majoritet har faktiskt röstat för det.

I politik och media har vi flera talkers  och få doers. Prata går alltid an. Upprepa sin agenda likaså. Att göra rejäla förändringar till det bättre i den verklighet vi har är värre. Fortsättning följer. Vi får vara beredda för överraskningar med nya spelare som det muslimska partiet Nyans, än bara frågetecken. Som man bäddar…

Sprängningar och död

Folket i Sverige oroar sig för kriminalitet. Det är nummer ett på oroslistan, som tvåa kommer vård och trea invandring. De alla hänger ihop. Skjut- och knivskador är vanligt på Akuten, inte pensionärer. Jag lånar från Katerina Magasin, läs gärna hela:

Vi har testat vara snälla, förstående, toleranta, diplomatiska, vi har testat pizza och kanelbullar och lågaffektivt bemötande, vi har testat soctanternas huvuden på sned och dalt med grovt kriminella, vi har kört snällheten i botten och bara fått stryk tillbaka. http://katerinamagasin.se/ma-2020-bli-slutet-pa-angslighetens-tid/

När jag skriver detta ylar polisbilarna utanför. Det är så normalt nu mera att folk på gatan inte vänder ens huvudet, bara skyndar sig iväg.

En orsak till ökad kriminalitet är importerad klankriminalitet och det blir man inte av med annat än utvisning av hela gänget. Vi har också överskott av invandrarmän i så kallad brottsaktiv ålder. Av alla män i ålder 15 – 44 i min kommun hade 53,5% invandrarbakgrund. Nej, de är inte finnar. Var det någon som andades om folkutbyte? Statistik visar att svenskar är ganska så laglydiga medan invandrare är överrepresenterade i kriminalstatistik. Oavsett vad BRÅ ljuger.

Räta upp det den som kan.

Årets person

Nej, det är inte flickan som skäller ut oss vuxna. Det är USAs president Trump. Han livnär massmedian. Han är alltid utskälld någonstans. Få skriver om vad han gör i ovala rummet. Han får inte kredit för samtalen med Nordkoreas tok till ledare. Inte döden av IS ledaren Abu Bakr al-Baghdadi . Inte att han arbetar gratis. Inte för vapenvilan i Afghanistan. Inte att arbetslöshet sjunker även bland de svarta. Vi kommer ha honom på första sidan även efter 2020 om inget under bland Demokrater sker. Att vara en buffel räcker inte för att förlora valet.

Årets följetong

Brexit och lite till Brexit. Engelsmännen står ungefär på samma punkt när Theresa May lämnade 24 maj. Men nu ska det ske. Skottarna är de som – kanske – lämnar England. Irland kan haka på. Kungahuset skakas av skandaler. Stormakten, Imperiet, kommer att vara krympt till just England inom tio år. Bara gissar.

Årets positiva

Det positivaste som skedde 2019 var helt personligt. Föst var det en trevlig 50 årsfest på en gammal gård . Vi gjorde också en utflykt till en liten stad med gamla hus, stenlagd torg – nostalgi från det gamla Sverige. Jag vandrade, de andra cyklade eller tog det bara lugnt. God mat och dricka.

Jag känner mig gammal när barn passerar 50, men det är livets gång.

Jag vandrare med mitt barnbarn. Jag har nu vandrat med dem alla. Pojken 10 år, var den sista. Hans mål var att vandra längre än de andra, flickorna, och det lyckades han med. Turen gick i Hemavan, genom Syterskalet, väl så lämplig nybörjartur. Inget internet, massor med renar, annorlunda natur än hemma, tältliv… något varje barn borde få uppleva.

Sedan gjorde jag en egen vandring som kändes som en flopp. Ödemarken i Laponia har blivit samiska semesterbyar. Bara Sarek är än utan sommarstugor. Det kändes att turen var adjö till det svenska fjället även om det förstås finns platser jag inte satt mina fötter på. Det är klart att förra årets PCT vandring var än alltför nära för att något annat skulle kunna slå det.

Nästa år?

Vet inte. I min ålder planerar man inte alltför långsiktigt. Vandra är dock alltid på listan. Min släkt sägs vara utvandrare från Mongoliet, från stäppen, från nomadlivet. Även om det är åtskilliga hundra år sedan sitter vandring i hjärnan. 80% är biologi hos människan, resten så kallade miljöfaktorer. Det man ärver styr en mer än det vi fostras till. Något för Politiker att tänka över?

Gott Nytt År 2020! Må det bli bättre än året 2019.

Av Event Horizon Telescope – https://www.eso.org/public/images/eso1907a/; JPG saved from full size TIFF and converted with maximum quality level 12 in Photoshop 2019., CC BY 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=77916527