En egen toarulle i väskan?


Vi måste dra in gränsen någonstans”, sa chefen för äldreboendet och drog in suketter till kaffe, det var Växjö kommun ett tag sedan. De fick dock ge sig.

Jag vet inte vilka ord man har använt nu när man drar in toalettpapper till de gamla och dementa i boenden i Gislaved. Toapapper ingår inte längre i avgiften för vård. Du får betala extra eller köpa eget.

Gränsen är passerad när toalettpapper blir för dyrt? Vad näst?

Men som överallt räcker pengarna även i detta fall alltid till den politiska adeln, de som borde hushålla med våra skattepengar. Först fick de gamla börja betala för toalettpapper och förbrukningsartiklar på Gislaveds äldreboenden. Det tjänade kommunen 400 000 kronor på.

Sedan reste 25 politiker och tjänstemän till Bryssel och 20 till Almedalen för lika mycket. Spara på toapapper och låt överheten göra semesterresor för vad skulle de i Bryssel att göra? Nyttan av Almedal är också tveksamt. Så man kan nästan säga att de gamla i äldreboenden bjöd politikerna en trevlig resa.

Jag föreslår att toalettpappret dras in överallt. Alla har med sig en egen rulle. Vissa har den billigaste medan andra väljer de softa och dyra, eget val alltså. I Riksdagen bör indragning ske genast, helst igår, likaså  i alla Kommunkontor och i fängelser. Sedan asylboenden, skolor, olika hem och inrättningar. Och sjukhusen som Uppsala skulle lösa en liten bit av nuvarande varubrist om alla patienter och besökare hade en toarulle med sig. Låt en egen toarulle bli det nya någonting! Ungefär som det är i hotellen i det socialistiska drömlandet Venezuela. ”Ta med egen toarulle om du reser dit” stod det i reseråd. Den ”socialistiska revolutionen” kanske har nått Sverige i vår egen tappning?

Stöld av toalettpapper bör få en egen paragraf.

Eventuellt kan vi införa toalettdamer som jag har träffat i vissa länder. De säljer en toalettpappersbit för låt oss säga för en femma och håller rent. Ett enkelt arbete som Sverige så ropar efter.

Stanna tiden? Om död och demens.

När min morfar dog stoppade man det väggur han hade köpt 45 år tidigare. Klockan var parets första köp till det nya hemmet, brudens bondgård som hon hade ärvt. Morfar var skomakare, den enda i byn. Hans fru skötte gården. Hennes föräldrar hade också dött i det huset.

Anhöriga samlades till dödsvaka. Morfar dog hemma i utdragssoffan dit han hade lagt sig för att dö. Uret hängde ovan soffan.

Mormor stannade klockan, backade den lite så dödsögonblicket blev rätt. Sedan stod hon vid sängen och bad.

Jag tittade på men trodde att klockan hade stannat själv. Att klockor stannade när någon dog. Jag var precis fyra år och magin över saker fanns än kvar. Jag förstod inte att död var oåterkalleligt.  Den uppfattningen hos barn inträder långt senare. Morfar sov och snart skulle vi göra något tillsammans. Jag ville väcka honom, men hindrades av alla som nu grät.

Strax efter lärde jag mig att läsa hjälpligt, magin minskade och verkligheten började tränga sig på. Vissa nyheter som jag mödosamt stavade till i Morgontidningen kan jag än läsa i nutidens media. Östersjöproblem är eviga, Rysslandshotet likaså, flyktingar, krig, fattigdom, förtryck finns kvar… världen har förändrat sig, men inte så mycket och radikalt som man kan tro.

Jag har dock aldrig tyckt om klockor. Tar på den bara när avlösningen kommer så jag kan lättare passa tiden. Avlösaren kan ju inte stanna övertid hos min sambo. Det finns så många andra som behöver hjälp. Fler och fler gamla förväntas klara sig hemma trots omfattande hjälpbehov. Avlösarna, som kommer från kommunens hemtjänst, brukar tycka att arbetet hos oss är en vilopaus. Att ta en promenad eller lägga pussel med en snäll dement man är inte så betungande. Det heter ju avlösning. De avlöser min närvaro, inte disken och städningen. Gott så.

Det känns som att klockorna har stannat, kanske har blommorna  också vissnat här hemma. Gubben, trädgårdsmästare och naturfotograf vattnar inte ens blommorna längre. Kameran tar han inte heller i sin hand. Hans tidigare så aktiva värld har krymp och försvunnit någonstans.

Det sägs hurtfriskt att par där den ena är dement kan leva precis som förut, resa och göra saker. Jag tror dessa människor med sådana råd har aldrig levt med en dement person dygnet runt, person som är förändrad, kanske till oigenkännlighet. Som är för orkeslös för att göra det jag vill. Knappt det han än själv önskar. Eller, finns det  verkligen personer vars liv har inte förändrats med demens? Verklighetsvägrare?

Allt man gjorde förr tillsammans är så förr nu att jag har glömt det, nästan.

Jag tror att vi kom till skogen sista gången tre veckor sedan. Det var en kamp att ta sig tillbaka. Vi kommer inte att plocka svamp i höst.  Ingen picknick till berget i år på hans födelsedag, det blev balkongen i stället. Vi har inte varit i stan på månader. Alla konstutställningarna har bara passerat som inbjudningsbrev på E – posten. Jag har nu avbokat alla, utom en.

Det är mycket som sker och har skett sista gången i vårt liv tillsammans.

Allt får mig också att undra över döden. Jag ser att hans ork försvinner och alldeles uppenbart tynar kroppen bort. Att äta är svårt. Det är som anorexi och demens hade tagit varandra i hand. Hoppas att döden går smärtfritt, i sömnen kanske och inte väntande på sjukhusakuten med stressad personal, poliser och vakter traskande runt som det var sist när vi tvingades besöka akuten.

Var empatisk, tålmodig och flexibel är råden för anhöriga till dementa personer. Tålamod har jag aldrig haft mycket av. Som barn kallade morfar mig kvicksilver och det var inte bara positivt.

I Sverige finns 1,3 miljoner personer som vårdar eller hjälper anhöriga med olika behov. 900 000 av dessa gör det på fritiden efter arbetet. En kassörska berättade att hon bakar bullar till hemmet där hennes mor bor, de får bara torra kex annars. Min forne sekreterare skötte sina sjuka gamla föräldrar efter sitt heltidsarbete, varje dag.

Är det frivilligt val, önskan, skuldkänslor eller brister i den vården vi alla betalar som styr våra insatser? Är det oron över att våra anhöriga inte får det stödet och hjälpen de behöver? Är det usel ekonomi i kommuner som tvingar dem att sätta grupper mot varandra och oss anhöriga att göra mer än vi egentligen önskar?

Eller är det bara anständighet mot våra närmaste eller till och med kärlek?