En gigant har lämnat oss. Drottning Elisabeth dog igår i sin slott Balmoral.
Jag reagerade på drottning Elisabeths död med en banal tanke: dog hon bara så där. Meddelandet om hennes sviktande hälsotillstånd kom nästan samtidigt med döden. Nyss tog hon mot den nya premiärministern Liz Truss, nummer 15 av dem som tjänat under henne.
In till det sista var drottningen sin plats och skyldigheter trogen.
Nej, jag har förstås inte träffat drottning Elisabeth men hon har funnits hela mitt liv. Grannflickan, min skolkompis, samlade bilder på henne, än prinsessa. Många flickor samlade bilder på kungligheter och filmstjärnor på den tiden.
Däremot har jag träffat prinsessan Diana på FN s missbrukskonferens 1992. Hon var absolut magisk och arbetade med utsatta familjer i London som mest en dag i veckan. Det brydde sig inte media om, bara det fanns klänningar och skvaller att skriva om. 1992 var också ett skandalår för drottningen och hennes hus, kallad Annus horribilis med skilsmässor, avslöjanden och brutna löften. Hon var uppenbart sorgsen över det. Och mer sorger kom senare.
Men det är inte det som gör drottning Elisabeth till en av giganterna i Världen utan hennes orubbliga kärlek och arbete för sitt land. Det finns ett slags trygghet i att finnas till länge för folket. Som drottning var hon stabiliteten i landet när politiker kommer och går.
Hon är troligen den mest kända personen i Världen.
Det finns en bild i tiden om drottning Elisabeth.
Det ser ut som om döden är på vänteläge när hon sitter ensam på sin makes begravning på grund av oro för covid. Det ser grymt ut. Överlämnad för sin egen sorg.
Hon var en plikttrogen person. Hon levde ett privilegierat liv från födseln men ingen kan säga att hon inte arbetade för landet Storbritannien in till de sista dagarna. En epok har gått i graven. Imperiet har vittrat men hon har stått pall för det mesta. Kommer kungahuset att vara kvar om 20 år är en bra fråga. Traditioner är inte populärt i tiden vi lever i, speciellt inte de solkade av skandaler, malda i media om och om igen.
Vad händer med Imperiet och självständighetssträvandena? Till sist är det kanske bara det ursprungliga England och Wales kvar.
När äldre människor nära i ålder dör, de vilka vi ”känt” i vårt liv, blir det en skarp påminnelse om vår egen tids slut. De senaste tio åren har många ålderskamrater och även yngre jag känt lämnat jordelivet. De är personer jag kände personligen eller tack vare media och arbetskontakter. Min generation är snart försvunnen, likaså vår gärning.
Historien har stannat för en stund. Den slitna meningen: det är nya vindar som blåser, känns påtaglig idag. Men än är det stiltje i England – för en stund.
