Du tänker som en karl, skrek min chef. Hon var en kvinna. Vi alla på den avdelningen var kvinnor. Vi hade en manlig handledare ett tag som skulle lära oss en ny terapimetod. Men övrigt var det mer kvinnor än män i hela bygget. Jag arbetade i ett sjukhus av större mått.
Jag tog det som komplimang. Jag hade hört det förr. Redan min mor skällde på mig att jag var som en pojke. Det syntes i rivna kläder.
Vi hade haft ett vanligt arbetsmöte om våra patienter. När det var klart, steg jag upp och skulle gå, men då ropade alla att vi måste prata mer om allt.
Vi hade varit klara. Beslut om hur vi gick vidare var tagna. Det var onödigt att mala allt en gång till. Det blev bara skitsnack. Men de andra började diskutera om allt igen.
Jag gick. Nej, jag kom aldrig in i gänget som likvärdig kvinna, men arbetet kan jag skryta med var lyckosamt.
Finns det skillnader på mäns och kvinnors sätt att lösa problem? Ja. Det är jag övertygad om. Inte alltid, inte överallt, inte varje kvinna och man. Kvinnor har ofta mer omsorgstänkande. Män är mer informativa, kvinnor föredrar dialog som på min gamla arbetsplats, ett behov av att prata genom allt igen som en bekräftelse att det blev rätt.
Jag pratade nyligen med en kvinna från vården som kände sig närapå utbränd. Kanske var det dags att byta jobb. Vad skulle du vilja göra i stället? Frågade jag. Något med färg och form, skapa något kanske, var svaret.
Skapa något. Är inte också det lite mer kvinnligt än manligt önskemål. Visst drömmer även män. Men det svaret ser jag typiskt kvinnligt eftersom jag har hört det så många gånger från kvinnor i vården. Vår barnmorska, ett av de framstående i landet, drömde om att öppna en garnaffär. Hon gjorde aldrig det, bara i ord på kafferasten. Men sätt i gång då, ta risken och chansen, hade jag lust att säga, men inte. Att ha en diffus dröm är annat än viljan att förverkliga det.
Jag hade vid sidan av arbete mina hobbys, naturfoto och att skriva, lite framgång blev det. Men realistisk tänkande håll mig kvar på det lönearbete jag dessutom tyckte om och hade resultat i.
De yngre svarar kanske att de vill bli influenser och ha en internetsida som ger pengar. Att bli känd och försörja sig med det kräver mycket, tid, energi och hitta rätt. Det räcker inte långt att bara vara vacker.
Nog blir många drömmar brända.
Jag hade glädjen att träffa en man med liten dröm han pysslade med i smyg, länge, länge sedan. Han jobbade i en fabrik men målade tavlor hemma. Hans fru såg mig ute med kol och block. På den tiden tecknade jag alltid överallt. En dag bjöd hon in mig. Efter kaffe och viss övertalning visade maken mig sina tavlor.
Det var som ett knytnävsslag mot magen. Helt, totalt fantastiskt. Jag är ingen konstkännare men nog går det att skilja mellan konst och kladd.
Det slutade med att han visade några tavlor till en galleriägare som genast såg pengarna rulla in. Senare såg jag att han hade ställt ut i Paris. Han behövde aldrig mer gå till fabriken. Han behövde inte ha klädkammaren som ateljé utan något lite större.
Jag borde ha köpt en tavla då. Vi tappade kontakten när jag flyttade till Sverige någon vecka efter den händelsen.
Men det är få som kan jobba med exakt vad de önskar oavsett man eller kvinna. De flesta får nöja sig med så kallat vanligt arbete. De flesta får inse sin begränsning och försöka göra sitt bästa. Vissa hamnar helt rätt och trivs. (Bra lön ökar trivseln förstås.)
Vi borde säga som vår tidigare trappstädare sa till mig: När jag ser golvet att blänka är jag så nöjd med mitt jobb. Är ni i huset nöjda med städningen?
Ja, vi var det. I årets trivselformulär fick städningen alltid en tia, det högsta.Vad synd att han avancerade senare och vi fick en annan som inte var glad över jobbet.
Många av oss vill bli annat. Missnöjet i Samhället är stort. Stolthet över rena golv är sällsynt.
Hur blev det då med ”manligt tänkande” på en superfeminin arbetsplats? Att tänka som en man i ett kvinnogäng brukar sluta med avsked. Så även mitt. Avvikare får hitta en annan plats där flera sorters blommor blommar.
Bild: monokultur
