Tvång mot de fula hemmamammorna?

De flesta svenska barn vistas i daghem, nu kallad förskola. Men än finns några som stretar mot. De föräldrarna vill ta hand om sina barn själv eller ha andra lösningar som passar dem bättre. En och annan är till och med ”hemmafru”. Hemsk tanke! Oftast är det kvinnan – oavsett härkomst –  som tar hand om det lilla barnet först och den längsta tiden.  Nu försöker politiker attackera de som inte lämnar sina barn till förskolan tidigt nog. Obligatoriskt daghem från två års ålder är senaste S förslag. Man skyller på dåliga språkkunskaper. Många av två åringar är inte så talföra än måste jag medge. De kan ca 50 ord, kanske i bästa fall några hundra och sätta ihop en mening med två ord, men inte helt lätt att förstå för den oinvigde. Oavsett vilket språk de pratar.

Kan du inte prata nog bra kan du inte tala om hur du mår annat än med gråt.

Politiker har en idé att jämlikhet nås med tvångsmedel. Män blir som kvinnor, kvinnor som män och alla barn stöps i samma form. Så blir det en lydig massa med rätta värderingar. Hur vi är som människor, det intellektuella,  psykologiska och känslomässiga i vårt varande är helt oväsentligt. Att påstå de två biologiska kön är i viss mån eller mer olika är omodernt och besvärande. Att mena människor har skilda preferenser passar inte heller i den socialistiska världen, som politiker i Regeringen med stödpartier omhuldar.

Späda barns vård har sysselsatt politiker i många gånger från Alva Myrdal som sa ungefär att mammor som tog själv hand om sina barn var  imbecilla i huvudets vägnar och kunde inte fostra barn som de professionella  – kvinnliga – vårdarna kan har spökat om och om igen. S har nu lagt en motion om att införa avgiftsfri och obligatorisk förskola från två (2) års ålder. Först tänkte de från tre (3) år men nu tar man i. Kanske från ett år snart?

Alltså, Regeringen vill välta ytterligare utgifter till den redan ansträngda kommunbudgeten. Hör du hur höjd kommunskatt klingar in?

En fråga uppstår genast. Om barnet inte infinner sig i förskola kommer småttingen att hämtas med polis till sist? Eller barnet omhändertas av Socialtjänsten? Hm.

När jag undervisade om det psykologiska skeendet under graviditet brukade jag säga att graviditet var 18 månader,  9 innanför kroppen och 9 utanför. Det var många kvinnor i publiken som instämde i det, alla som hade fött barn.

Att vara gravid är den närmaste relationen som finns, kvinnan och barnet har delat kropp med varandra. Det är en kraftig påverkan av känslor för det kommande barnet och ens egen tillvaro. Kvinnan är den lämpligaste – i de flesta fall – att ta hand om barnet i början. Biologin styr, det som är så modernt att förneka. Många mammor ammar vilket är bra för barnet. Kvinnan behöver också tid att återhämta sig efteråt, speciellt om hon är snittad vilket är en stor operation. Hormoner inte att förglömma. Barnet behöver dygnet runt omvårdnad.

Men allt detta är ju helt omodernt. Graviditetsbesvär, förlossning, symbios, blödning, trötthet, amning, känslor och sånt, inget att bry sig om. Politiker vet bäst. Vi praktiker är bara till besvär när Staten vet och bestämmer.

Nutida män delar föräldraledigheten frivilligt. Dock finns det en press från politiker att dela rättvist i antal dagar så jämlikhet uppnås precis som om barnets behov enbart fanns under den allra första tiden. Som om vården av en baby med exakt delade dagar vore lösningen i frågan om jämlikhet. Pappan måste bli mamman fast vi har så stora behov av närvarande fäder, med deras speciella förmågor att ta hand om och leda barn i livet. Barndom och ungdom ger många möjligheter att ta hand om barnet även om paret inte delar jämt på det första året. Kontakten med barnet går inte förlustig även om man inte är bredvid dygnet runt. Barn är inga varor för att nå jämlikhet med.

Graviditet för en svensk kvinna är en till tre gånger händelse. Ca 13% av kvinnorna har inga barn. De med högre utbildning har lägst barnlöshet. Att få barn var tydligen inget hinder för arbete. Det finns ganska många år kvar att arbeta även efter barnafödsel. Att pressa sig för att lämna små barn till daghem är bara dumt. Flera par skarvar med varandra för att slippa lämna sitt barn till daghem alltför tidigt. Andra snålar med föräldrapenningen och  struntar att sträva efter materiella ting.

Graviditet och förlossning samt tiden efter är inte ett skvatt jämlikt. Förlossning är nog den mest omskakande upplevelsen en kvinna genomgår. Män sitter  bredvid, även om de är med på ett bra stödjande sätt är deras kroppar inte den som gör jobbet. De blir inte ”överkörda av en buss” som en nybliven mor beskrev sin förlossning eller att ”springa ett maratonlopp utan att ha aldrig sprungit förr” som en annan sa. Det är en match oavsett smärtlindring och hur snabbt det gick. En och annan av mina patienters män gick ut och grät. Gör något, skrek de till personalen. När barnet sedan läggs på ens armar är det väldigt lite i ens liv som kan slå den upplevelsen. Man är påverkad i kropp och psyke. Men sedan ska man kvickt bli jämlik och gå till jobbet. Pumpa mjölk kan man göra där som en V –  politiker, en man, sa.

Jag tror att barn behöver få personer i början. De, ungefär, tre magiska åren. Att kunna gå till toan, nästan äta själv och uttrycka  hur det känns med ord, inte bara gråt måste finnas innan barnet hamnar i en grupp med främmande människor. Små barn leker inte med, de leker bredvid, de  kommer till föräldern för att åter våga sig till den stora världen.  Ett – två år gamla barn beter sig så. Men eftersom de flesta är i förskolan är det svårt för hemmabarn hitta en lekkamrat att öva sig med. Man måste vara en aktiv förälder och hitta andra som envisas att ta hand om sitt lilla barn.

Nu föreslå S tvångsmässigt daghem från två års ålder. Först var förslaget 3 år men nu tar man till tvång från 2 år och säkrar den rätta uppfostran. Skälet man anger är språket. Alltså, invandrare envisas med att prata sitt modersmål med barnen. Då hänger de barn efter i skolan. Så alla barn måste omhändertas av Staten, eller snarare Kommunen. Inga andra lösningar? Kanske föräldrarna skulle lära sig svenska och barnen få vistas i språkförskola under tiden? Bara ett förslag. Och, språk är väl kultur? Invandrare garanteras rätten till sin kultur i Grundlagen. En punkt som slår mot Integration. Nej, integration är bara en vänsterpolitikerdröm.

Staten äger inte våra barn. Hur barn omhändertas bör vara ett erbjudande fram till skolålder, beslutad av föräldrar inte av en Socialistisk Regering. Har Världen inte provat den modellen nog med mindre bra resultat? Vi bör inte ta efter Kina där kontrollen är total, från antal barn till åsikter.

De flesta barn är faktiskt  fostrade på dagtid fem dar i veckan av en förskola. Varför mår många barn och unga så uselt idag? Vad var det som fattades? Eller är det bara tidsandan, inne att beklaga sig?

Bild: Jag med min dotter, ålder 1+.

Slut på sommaren?

Återvände nyss till storstaden efter sju veckor i en stuga vid havet och skogen, långt borta från den så kallade civilisationen. Jag har umgåtts med mina barnbarn och semesterlediga dottern.

Diskussionerna har varit vilda med barnbarnen. Barn idag vet så mycket mer än jag visste i samma ålder. Internet, på gott och ont. Man måste hjälpa dem att sålla, ha en kritisk sinne. Ja, ett av dem är 18, vuxen alltså men än i skolan. Det blir flera år till… Den minsta går i en skola som tillåter eleven att studera på sin nivå. Så den 11 år gamla killen har passerat mina mattekunskaper, det jag minns från Realskolan och studenten så oändligt länge sedan.

Det finns säkert flera föräldrar och far/morföräldrar som inte längre kan hjälpa barnbarnen med matteläxor. Någon?

Det är mycket som är länge sedan i min ålder. Det har skett många stora förändringar i världen,  både positiva och negativa under mitt liv. I dagens Sverige är det svårt att se det positiva. Kanske överträffar det negativa även framsteg i större delen av världen? Att läsa dagens press ger ångest snarare än glädje. Jag har undvikit världens elände under sommaren. Någon gång måste man ta en paus för sin mentala hälsans skull. Men, vad vi har diskuterat och benat upp både det ena och det andra.

Vad har jag sysslat mer, utöver givande umgänge och diskussioner? Jag har skruvat ihop IKEA möbler, målat husfasader, grävt trädgårdsland, rensat nässelattacker i trädgården, klippt gräsmattor, plockat bär och lite svamp, gullat med fem katter och tagit hand om de vanliga hushållssysslorna som mat, tvätt och disk. Jag har kopplat av i badtunnan med skumpa. Tagit långa och korta promenader. Njutit av tystnaden.

Sett ”Borta med Vinden” med 18 år gamla barnbarnet och vi kände oss inte som rasister.

Sista dagarna var det en vändning i luften. Hösten gjorde en snabbvisit men tvekade. Värmen stannade än kvar en stund.

Det var verkligen en härlig sommar. Ja, vi höll inte avstånd. Vi isolerade oss innan.

Att lära sig simma och navigera i livet.

Kanske en förklaring först. Jag var sommarbarn i en familj nästan fem somrar som lekkamrat till en flicka, Ella,  i samma ålder. Den första sommaren var vi 7 år.

Den andra, kalla sommaren fick Ella och jag gå i simskola trots hennes föräldrars oro för förkylning. Simskoleläraren Ossian, en olympier med 2 bronsmedaljer, utbildade barn gratis varje sommar. Han ville ge något tillbaka till samhället som hade gett honom en chans.  Han var en vacker man, åldern omkring 50 och typisk simmarkropp med starka axlar. Han lärde alla att simma i rekordtid, uppmuntrade oss att dyka i det ovanligt kalla vattnet för årstiden. Vi frös och vi simmade.

Ossian var bygdens storhet fast han hade bara en sommarstuga på orten.

Många mödrar stod på stranden och beundrade den vackra olympiern. Så även Ellas vuxna storasyster. Hon hade längtan i blicken. Det var bara längtan. Hon gifte sig aldrig. Hon valde att bli ungmö.

Jag väntade ivrigt på simskolan, nästa sommar, fast livet med Ella var inget jag längtade efter. Vid fylld tio tog jag guldmärket i simning. Jag var den enda som klarade märket och kunde få fortsätta att träna hemma med simklubben i simhallen. Ossian sa att jag var ett löfte, men att det krävdes hårt arbete för framgång.

Det blev inget av det. Mor och far såg inget löfte bara vart jag hamnade med de halvnakna pojkarna i simklubben.

Mina föräldrar var religiösa, både högkyrkliga och læstadianer, samtidigt. Det stakade ramarna för livet.

Tävlingsidrott var närapå syndigt enligt deras uppfattning. Träning och tävlingar skedde mest på helgerna då vi gick i kyrkan. Den idoldyrkan vinsterna framkallade hindrade en plats i himlen. Jag lärde mig läxan och frågade inte ens lov när deltagande i skolmästerskap var på förslag. Jag bara struntade i löpträningen och blev utskälld av idrottsläraren.

– Du är den mest envisa och omöjliga eleven. Du kan vinna en ära för skolan, du har ju den bästa tiden! Jag måste prata med dina föräldrar …

Hon pratade inte med mina föräldrar för de kom inte till skolan. På tävlingsdagen sprang jag i skogen tills jag ramlade omkull och orkade inte stiga upp. Jag vände mig på rygg, tittade på himlen, molnen som seglade sakta iväg till något osynligt, getingen eller var det en humla som satt i en blomma, livet som pågick nånstans utom räckhåll.

Grät inte, grät inte och jag grät inte. Inte jag.

Då såg jag räven. Den var bara en unge, liten röd tuss som nyfiket kikade bakom stenen. Jag vågade inte röra mig. Den försvann. Jag kröp sakta efter men räven var borta.

Hade jag sett den eller var den en synvilla? Jag fantiserade att räven hade gett mig ett budskap, en gåta vars lösning skulle komma med tiden. Det märkliga är att jag har stött på en räv i skogen och mitt på landsvägen vid några avgörande stunder i livet.

Det finns få kristna föräldrar idag som begränsar sina döttrars deltagande i idrott och tävlingar. Helvetet har också avskaffats. Men i den muslimska världen, som även finns i Sverige på våra förorter, finns än fostran som syftar till att begränsa flickornas liv, behandla dem annorlunda än pojkarna, med syfte att bevara deras oskuld, inte bara sexuellt utan gentemot livet i det öppna Samhället.

Hur öppen vårt Samhälle är idag finns dock delade meningar om.

En tidigare sommarberättelse finns på:

Mina barndoms somrar hade sina sidor.

Efter kriget fick många barn med fattiga föräldrar åka till landet under sommarlovet. Till någon mer välbärgad familj och kanske någon som behövde hjälp. Jag tillbringade nästan fem somrar i en professorsfamilj som lekkamrat till deras adoptivbarn i samma ålder. Hon var ett hittebarn, ställd på trappan till ett hus. Hon får heta Ella. Den första sommaren var vi 7 år.

Hon var redan då ett barn med uppenbara problem. Låt oss säga att hennes beteende avvek från  andra barn. Jag skulle hålla henne hemma så hon inte försvann och lära henne att leka. Hon ville inte leka.  Hon ville gå till byn och sno saker. Jag ville inte heller leka. Jag önskade att få läsa och rita. I huset fanns ett stort bibliotek. Även om böckerna var mestadels vuxenböcker och med alla möjliga språk var det helt enkelt underbart att sitta där bland böcker vilka för mig representerade all världens visdom.

Jag kände mig som gisslan men med god mat. Trots ransonering var skafferiet välförsett, bullarna alltid varma och saftglasen fyllda. Söndagsfrukostarna klockan 10.00 med fläsk och ägg, stekta potatisar, sill, korv, varma bröd, smör och ost, marmelad, plättar, sylt, varm choklad, riktigt kaffe och som kronan på verket paj eller bakelser fyllda med bär och vispad grädde var ett himmelrike omöjlig att ens försöka förstå. Så mycket mat och man behövde inte dela allt i rättvisa delar, bara ta och äta för det fanns alltid mer. Ovan allt gjorde pigan ibland riktig glass med glassmaskinen i källaren. Jag gick upp i vikt tack vare överflöd av mat.

Ja, de hade en piga och även annan hjälp. Pigan var omkring 60, snäll men fast, rolig men även med stark gudstro. Hon nattade oss med en psalm och aftonbön. Hon var mer som en mamma till Ella än professorskan. Det var pigan som hade hittat det nyfödda barnet på en trappa virad i en trasa och med namnlapp: Ella.

Professorerna höll små föreläsningar under frukosten om något de tyckte barnen borde veta mer om som planeterna från Merkurius till Pluto, om de sju haven, länder i Afrika som behövde de vitas hjälp för att ta sig ur fattigdomen, Columbus resa till Amerika, pyramiderna i Egypten, om Edisons uppfinning glödlampan eller hur isbjörnar levde och jagade på den än ohotade isen på Arktis. De infogade små berättelser om sina många resor. Hur de red på en kamel i öken, gick på Inkaleden, seglade längs Nilen, sov i en igloo, klättrade berg på Alperna eller dök efter koraller i havet.

Jag lyssnade, det var fantastiskt. Det var som om hela världen kom till frukostbordet. Ella skruvade på sig och ville ut. Det sista, femte året, kunde jag inte längre hålla henne hemma och bad lov att åka därifrån efter halva sommaren. Jag var lättad. Mina föräldrar var inte glada. Året efter började jag arbeta.

Det var dock somrar med allt barn kunde önska sig. Parets äldsta dotter var redan vuxen. Hon var daghemsföreståndare och ledig en stor del av sommaren. Hon tog hand om oss.  Vi var rena och håret i flätor med stora rosetter. Vi gjorde båtturer till fiskestugan. Det ordnades en lekstuga och gunga. Jordgubbsland. Utflykter i det gröna. Simskola. Bollspel. Blomsterängar. Katt, som ibland lät oss att leka med.  Saft och kakor eller tårta varje eftermiddag i bersån eller på verandan då professorerna umgicks med oss och vi spelade något spel. De var aldrig lediga utan hade sommarelever vars cyklar vi lånade i smyg.

Det slutade inte bra för Ella, inte med någonting. När jag läste till socionom tänkte jag mycket på henne men hon passade inte in i några teorier. Det kanske var arvet som formade henne mer än miljön?

Dock är det närapå otillåtet att tänka oss med ett biologiskt arv från föräldrar och släktled som skulle påverka vår förmåga och varande. I ett socialistisk samhälle är det bara miljön som bär skuld för våra usla val i livet.