Rättshaverist som anhörig?

014 (2)

Avlösningen missade vår tid denna vecka. I och för sig kom de förra veckan fast vi inte hade någon tid, den personen fick bara logga in och ut. Igår hade jag verkligen behövt tiden men orkade inte ringa och klaga. Jag skulle kanske uppfattas som rättshaverist? Jag har ju mailat till dem en gång förut när de missade oss.

Det blev komplicerat. Kan man klaga på äldreomsorgen utan att det uppfattas som aggressivt? Det finns ju inte en dag då äldreomsorgen är i massmedia och det är inte i positiva ordalag. Det ser ut att de gamla behandlas som skräp rent av. Värst tycks dock de anhöriga bete sig?

Jag har läst en artikel på SvD om anhöriga som rättshaverister. Det var ett tungt ord.

Personal inom äldreomsorg utsätts allt oftare … aggressiva mejl med versaler, utropstecken och lång kopielista. Rutinmässiga anmälningar och överklaganden. Inspelningar, hot om massmedia, krav på egen uppmärksamhet och åtgärder som omsorgstagaren själv inte vill eller önskar, kränkande kommentarer och ibland även fysiska hot. Många inom äldreomsorgen vittnar om att de mår dåligt och övervägt att sluta eller byta jobb.

Beteendet är inte orsakat av brister i omsorgen påstår man, utan beror på egen psykisk ohälsa i kombination med en komplicerad relation mellan omsorgstagare och anhörig.
Rättshaverister är vi klagande allihopa? Tors man påtala något alls?

Som överallt i världen är vissa personer inte riktigt friska. Men det kan knappt finnas en sådan skara trakasserande anhöriga att personalen slutar? Eller är det så? Blir vi alla jävliga när vården vi betalar genom skatten inte fyller våra önskningar? Har vi orealistiska krav om de gamlas omsorg i äldreboende? Är vi skräckslagna inför tanken att själva hamna i samma situation och bli utelämnade till stressad personal som kanske inte ens förstår vad vi säger?

Har vi en felaktig bild av åldringsvården? Kolliderar våra förväntningar med verkligheten och pengabristen?

Jag minns en anhörig som var ytterst otrevlig i telefon. XX besökte aldrig sin anhörig i boendet, men ville få exakta uppgifter om vården, antal minuter ute, uppläsning från journalen och XX kallade oss slöa, lata, idioter. Vi turades om att prata med XX, jag som var extrajobbare fick alltid ta de samtalen. Jag var extra vänlig när XX ringde för att sedan ge telefonen så snabbt det gick till den gamla som inte ens fattade vem XX var.
Det dåliga samvetet hos XX lyste genom alla samtalen men för den som tvingades svara var det dagens plåga. Hänvisa till chefen? De sitter och räknar pengar nu mera.

XX var den enda personen med ständig klagan jag råkade möta under de 10 år jag extraknäckte inom vården. Är anhöriga värre nu eller är vården faktiskt sämre?

Men – vad gör man när vården är usel och fyller inte ens det elementära som hygien?

Uppfattades jag som rättshaverist när jag klagade att gubben inte hade duschats på två veckor på avlastningsboendet? Jag besparar er de äckligaste detaljerna. Att de knappt visste vem han var? Att han grät när jag hämtade hem honom? Gubben är så snäll och lugn att han borde gaska upp sig lite. De som bråkar får kanske mer omsorg än de som sitter tysta?
Så jag, rättshaveristen, pratade med handläggaren och skrev ett brev till Kommunen och påtalade vanvården. Jag tänkte att ingen annan borde placeras där. Tror ni någon hörde av sig? Nix. Jag hade fotograferat den skitiga gubben också. Jag borde nog sålt bilderna till Expressen men i stället grät jag av dåligt samvete och pysslade om honom. Hur kunde jag vara så ego att jag lämnade min gubbe i två veckor bara för att göra något för mig själv? Sedan vågade jag inte lämna bort honom på ett år. Jag började dock känna mig åt haverihållet. Men förra året var han på ett toppenställe så samvetet fick lite plåster.

Oavsett hur snäll den demente är så är livet en nedförsbacke varje dag. Det är ett liv som dagens ork bestämmer. Det är att skrumpna som person, bli utanför allting. Att bli ensam fast man är två. Då behövs avlastning, annars blir det två som måste få hjälp.

266

Sebastian Lönnlöv beskriver i SvD sin tid som timvikarie med bristen av personal, att varken hinna eller kunna göra ett bra jobb. Han arbetade på ett demensboende där arbetspassen kunde vara fjorton timmar långa. Han berättar: Jag var trött intill bristningsgränsen och hade samtidigt ansvar för dementa som inte förstod vem jag var eller vad jag gjorde. De slog mig för att jag inte lyckades lugna dem. Jag höll fast panikslagna armar och tvingade gallskrikande personer att duscha eller byta kläder.

Jag minns också 14 timmars passen på helgerna för oss extrajobbare. Man började 7 och slutade 21, den andra kom klockan 8,15 och gick 20.00. När man blev ensam  skulle alla ligga i sina sängar så man hann städa, diska, tvätta, duka för frukost och ge medicin på den sista timmen. Ve, om någon behövde byta blöja eller hjälpas till toaletten. Men företaget gick bra med rejäl vinst.

Det finns bra äldreboenden. Men personalen är inga sällskapsdamer som någon sa. Att roa och stimulera folk finns inte tid till. Dock var alla gamla där jag arbetade så pass dementa och orkeslösa att de inte längre hade önskan att göra annat än existera. Det är ekonomin som bestämmer vårdnivån, inte den enskilde vårdarbetaren.

Även anhöriga måste acceptera livets gång hur det än smärtar. Även den starkaste faller en dag.

PS. Datorn var skyldig till fel tid! Nu mera är hemtjänstschemat i datorn och den vägrade acceptera våra tider efter nytt år utan fortsatte som den ville. Hm. Hemtjänstdatorn styr min tid. Hur går det om strömmen går och allt är i datorn och mobilen?

Sebastian Lönnlöv är författare och utkom nyligen  med boken ”Varje dag är en vårdskandal”.

Min årskrönika – några händelser från året 2015.

charbonnierx170

Pennan mäktigare än en gevärskula?
Den 7 januari drabbades Charlie Hebdo redaktionen av terroristattack. Två islamister, Chérif Kouachi, och hans bror Saïd, mejade ner tolv personer. Vid flykt sköt de en polis som var muslim. Flykten slutade vid en industrilokal i Dammartin-en-Goële då polisen sköt terroristerna.
En terrorist från samma cell hade redan dödat en polis och 9 januari medan bröderna än var på flykt tog han 15 personer som gisslan i en judisk mataffär. Polisen stormade affären. Fyra av gisslan var döda. Terroristen sköts ihjäl av polis.
En stor del av världens ledare samlade sig i manifestation mot terrorism i Paris.

vilks

Attentatet i Köpenhamn inleddes med attacken vid kulturhuset Krudttønden den 14 februari 2015. En gärningsman, El-Hussein, sköt med automatvapen 30 till 40 skott in i lokalen genom en fönsterruta. Filmskaparen Finn Nørgaard dödades och tre poliser skadades. Lars Vilks var det troliga målet, men kunde sätta sig i säkerhet med hjälp av sina livvakter.
Terroristen fortsatte sin tur. Natten mot söndagen avlossades skott nära Köpenhamns synagoga varvid en person träffades i huvudet och två poliser tillfogades skottskador. Terrordramat slutade med att gärningsmannen sköts till döds vid Nørrebro morgonen därpå.
Några demonstrationen till stöd för danskarna och Vilks? Inget som jag märkte.

Fredagen 13 november dödade terrorister130 människor i Paris, 89 av dem inne på Bataclan konsertlokal där bandet Death Metal spelade och 41 i samband med attacker mot fem olika restauranger. 9 döda islamska terrorister, två på flykt.
Vad är det för människor vilka så lättsinnigt kan ta ihjäl massor av f människor de inget vet om? http://www.bbc.com/news/world-europe-34832512

Summa terrorattacker år 2015 utfört av islamisters var 2849 i 52 länder med 27 435 döda och 26 144 skadade och det kan finnas fel för ingen kan registrera allt. Dock har flera dött av självmord än terrorism men det var mer valfritt än bli mejad av en självmordsbombare som tror sig hamna i paradiset genom mord.

nobelpris
stefan-zweig-vid-varldens-ande

Årets böcker
”I början var jag blåögd. I början trodde jag till och med på socialismen. De röda utopierna.” Orden är från intervju med årets Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs. Hennes böcker är en rak höger i magen eftersom de är ur verkligheten. Hon ger de glömda människorna i Sovjet en röst. Läs!

En bok på årets topplista för mig är George Prochnik: ”Stefan Zweig vid världens ände”.
Georg Prochniks biografi är berättelsen om Stefan Zweigs fantastiska framgång och tragiska fall. Stefan Zweig var en av världens mest berömda författare under mellankrigstiden. Ändå blev denne firade författare och intellektuelle, på bara några få år efter Hitlers maktövertagande, alltmer isolerad i sin exil. Efter uppehåll i bl.a. London, Bath, New York och slutligen Petrópolis i Brasilien, tog han 1942 sitt liv efter att ha fullbordat ”Världen av i går”, skildring av det gamla Europa. Värt att läsa!

utsträckt hand

Sorry about the mess here in Sweden.
Nej, ingen tar den utsträckta handen. Men det går bra att kopiera politiken.

flaskNY1-arlima_mw980

Potatiskriget och fläsket är bränt i äldreomsorgen
En av de strider som pågick 2015 var potatiskriget i Sundsvall. Hemtjänsten slutar koka potatis till gamlingarna. Socialnämnden i Sundsvall omsätter 1,8 miljarder kronor men brottas med ett underskott på flera miljoner, vilket de nu måste ta igen genom potatisen. Potatisen skall lösa en del av kassabristen. Underskott har också min kommun och säkert din med.
Socialtjänsten berättar att kommunens äldre inte längre ska få kokt potatis hemma. Det finns inte pengar till det menar man fast pensionärerna förstås köper potatisen, hemtjänsten bär inte in kommunala knölar.
Tror nämnden att hemtjänsten sitter vid spisen och vaktar den kokande potatisen? Att sätta på koket tar två minuter, sedan gör man annat, dammsuger, duschar, tvättar, värmer köttbullarna och hjälper den gamla till toaletten. Det har aldrig funnits tid att övervaka några kokande potatisar.

Det tycks vara tillåtet att servera de gamla oätlig mat.

På Trängslets asylboende i Dalarna kostar maten 572 kronor per person och dygn. Där är inte bränt fläsk på matsedeln. Det är skillnad på folk och folk.

skola

Sluttande planet heter skola.
Skolan är fortfarande ett sorgligt kapitel trots skolministern löfte om att fixa det på 100 dagar. När jag såg att Vietnam hade passerat oss rejält i PISA kändes det som omvända roller. Ett tag sedan hade de inte ens papper till skolböcker men nu puttar de oss ännu längre ner. Vad är det som har förstört den svenska skolan?
En av Nobelpristagarna ansåg att lärarna var skälet till hans succé. Han sa: Jag hade fantastiska lärare. Utan kombinationen fantastiska lärare och flitiga elever, sjunker skolan som sten. Alltför många idéer från politiker kan ta död på resten. Att byta ut kunskapsinlärning mot myspys och olika värdegrunder ger inte utrymme för att lära sig grundläggande kunskap vi alla behöver i livet och samhället. Pengar är inte problemet, skolan kostar mer än den smakar. Brister i språket däremot kan vara ett stort hinder.

Andra har det värre. 2000 skolor har fått stänga på grund av Boko Harams härjningar i Nigeria, Niger, Kamerun och Tchad. Skolorna i Syrien lär knappt fungera.
Av de 708 000 syriska barn som har flytt till Turkiet på grund av kriget i Syrien är det bara runt en tredjedel som får utbildning, visar en studie som Human Rights Watch har utfört. Det innebär att 485 000 av barnen blir utan formell skolgång bara i Turkiet.
I de 25 officiella flyktingförläggningar som finns i Turkiet går 90 procent av barnen i skolan, men de allra flesta syriska flyktingar bor utanför förläggningarna. Av dem är andelen barn som är inskrivna på skolan endast 25 procent.

Så, varför byggde vi inte skolor där och gav lärarjobb till de flyktingar som hade användbar kunskap i stället att låta dem flytta hit? Hur många skolplatser kunde man ordna på en miljon, det som en ensamkommande ung man kostar per år?

02bränder+kalifornien-5

Eld och vatten
Översvämningar är nu mera en daglig nyhet så är även bränder. England, Burma, Syd- Carolina… Fler än 150000 människor i Paraguay, Brasilien, Uruguay och Argentina har förlorat sina hem efter de värsta översvämningarna på åratals. Varmare klimat ger med regn och issmältning. Men folk vill bo nära vatten, många har sin inkomst från fiske och kanske det var annorlunda när man byggde husen och städerna än nu?
Samtidigt med översvämningar har stora bränder ödelagt områden i Kalifornien. Jag har skrivit tidigare om bränder här hemma. Någon tände på skoj eld i garaget bredvid oss. Dags att skaffa brandsläckare. Har du en?
Om Klimatmötet finns inte mycket att säga till om. Alla skrev under. Hurra! Men vad gör alla sedan?

gula huset

Bara svenska politiker rätta färger har
När bildkonstnären Bernth Uhno köpte villan i Skänninge, Mjölby, hade huset stått obebott sedan 1981. Den gula färgen var solblekt och flagnade. Han målade om huset i flera nyanser. En gul färg i botten som han har blandat upp med vitt i nederkanten av husväggen och rött i överkanten.
Men tjänstemän och politiker i Mjölby tycker att färggränsen är nådd i det här fallet. En enig byggnadsnämnd beslutade att Bernth Uhno måste måla om huset i en kulör som byggnadskontoret kan godkänna.
En husvägg som går i olika nyanser av gult är ”inte svensk”, enligt ordföranden Anders Steen (C). Ojdå. Det är mycket som inte är svenskt idag speciellt när det anses att något svenskt finns egentligen inte.
Men till sist satt Länsstyrelsen ned foten och slog fast att huset inte alls behöver målas om. Politikerna bestämde sig att det var ingen idé att överklaga beslutet.


Jag undrar: Vad kostade galenskaperna för skattebetalare?

Sagt och tänkt – eller inte?
”Let’s be clear: Islam is not our adversary. Muslims are peaceful and tolerant people and have nothing whatsoever to do with terrorism.” Hillary Clinton

”I’d Rather Die Standing Than Live on My Knees.” Stephane Charbonnier.

While values like equality, tolerance, and transparency may often be associated with Sweden’s reputation abroad, Rosling argues such values aren’t actually Swedish. He says. “If anything is Swedish it’s alcoholism.” Hans Rosling.

”Vi tvingas tillfälligt anpassa oss efter verkligheten”! (Riktigt citat eller inte så sammanfattar det dock rätt hennes inställning i asylfrågan.) Åsa Romson

Jämlikhet
Det finns oändliga aspekter på jämlikhet men eftersom jag inte är feminist, långt ifrån tar jag bara upp de späda barnen. Hur ser vi på kvinnor som föder barn? Ett arbetshinder? Hur ser vi på pappor? Garanterat som hjälplösa personer vilka inte fattar att vara hemma med babyn tillräckligt många dagar. Jädrans kvinnor som snor tiden! Men nu ska pappa Staten åter fixa det med 90 icke delbara dagar.
Att familjer själv skulle dela vården av det nyfödda barnet som de tycker är bäst behagar inte pappa Staten. All energi att styra familjerna till jämlikt liv har lagts på barnets första år. Sen går ungen i dagis med kvinnor, lågstadiet med kvinnor, BVC med kvinnor, många ensamma mammor… men då finns ingen oro för bristande jämlikhet.
När första året i barnets liv är över finns 17 år kvar innan myndighetsålder. Men när Staten inte kan styra de åren dividera med föräldrapenningen.

IMG_4487

Årets utlandsresor
Resan gick till Florens och Pisa med ett plusbarnbarn, ålder 13. Broar, kyrkor, Vasari korridor med sin fantastiska porträttsamling (rekommenderas!) och förstås tornet i Pisa.
Det är roligt att resa med ett barn i taget. Man förstår snabbt hur olika barnen är, vilka preferenser de har och kanske något om vilken framtid hägrar eller önskas. Det sistnämnda är dock ett stort frågetecken för oss alla. Inte bara skolan utan många samhällen är på sluttande plan. Kommer vi att resa som nu i framtiden? Kommer världen vara öppen som nu?
Gatubilden har förändrats. Överallt finns skaror av resande människor i jakt efter något bättre, sittande på trottoaren med sina pappmuggar. 2-3 år sedan såg jag inga tiggare under Italienresor men nu hade Florens folk från Mellanöstern/Afrika som drog runt. Armodet, människohandel, prostitution och kriminalitet är ständigt närvarande.

IMG_4732

Årets motionsrunda
Årets vandring gick till Alperna, Tour du Mt Blanc. Sista gången? Det är ganska enkelt att vandra på Alperna eftersom man kan köpa mat på vägen, bara man passar affärstiderna för där överlever folk fast mataffären är stängt under eftermiddagen, tidigt på kvällen och oftast på söndagar. Är det uselt väder kan man skippa tältet och sova i en refug. Det kan uppstå de mest oväntade möten och samtal under middagen med folk från alla världens hörn. Chamonix är en charmig stad med utsikt mot Mt Blanc oavsett var man är. Jag skulle inte ha något mot att bo där men priserna på lägenheter är inget för en fattig pensionär. (Mer om vandringar klicka på etiketten vandring.)

Nytt år eller bara en upprepning?

Blir allt bättre i år? Det är väldigt, väldigt tveksamt. Gott Nytt år 2016. Stå på er, innan någon annan gör det. Livet är inte ett genrep det är själva föreställningen

Springnota?

IMG_4577

Jag har stuckit en gång från en restaurang utan att betala. Jag och min pojkvän – tja så mycket pojke var han kanske inte med sina 36 år, jag var 19 – hade tagit en drink på vår hemorts nya sommarrestaurang. Vi ville betala på en gång eftersom vi inte tänkte stanna. Räkningen dröjde. Han påpekade igen. Servitören nickade hövligt. Igen. Efter en timmes väntan gick vi ut.
Han var en känd person så ingen anmälde oss. Han kunde bara betala nästa gång. Eller kanske ville de bjuda oss eftersom en kändis drar alltid mera folk till platsen?

Jag kom att tänka på den springnotan på några tior när jag såg exempel av större springnotor som politiker lämnar efter sig. Den som spar och är ordentlig har inget kvar. Jag tänkte på Grekland som ropar efter mera pengar, ungefär som alkoholist vill bara få den allra sista flaskan innan nyktert liv börjar och sedan en flaska till… Men Grekland var inte den enda som påminde om springnotan utan en nyhet i TV som inte var en nyhet utan sommarens utfyllnad när Tv n vill vara granskande, när de flesta är på semester.
Häromdagen var en sekvens i TV nyheterna som skar sig i hjärtat på mig. Det var inte krig och halshuggning – sådant visar inte den statliga TV n, det kunde ju bli skrämmande och Gud bevars få oss att rösta på SD – utan det var bara en gammal kvinna som fraktades hem från sjukhuset i Norrköping.

Hon var färdigvårdad som det heter och skulle nu hem, för något boende fick hon inte. Hon låg orörlig på båren. Ambulansmännen lyfte henne så varsamt på sängen. Hon hade ett larm på den svullna armen. Jag är säker på att hon inte begrep vad det var. Ambulansmannen placerade toaletthöjningen på plats, men det hade föga betydelse för kvinnan kunde ändå inte gå upp själv.
Kvinnans granne, nästan lika skruttig som kvinnan själv tog mot henne. Ingen hemtjänst på plats. Ambulansens hemtransport stod för omsorgen. Politikern yttrade sig om som vanligt att alla vill ju hem, det är det bästa.
– Det är ju ingen som önskar att få bo på särskilt boende eller ett sjukhus, utan alla vill ju vara i sitt hem, förklarar Magnus Johansson, vård- och omsorgsdirektör i Norrköping.

Det ser ut att Norrköpings politiker har ingen gamling eller dement anhörig liggande i sängen helt hjälplös väntande på möjlighet att gå på toaletten. Politiker i Norrköping saknar empati och moral. De prioriterar annat. Må de beslutsfattare ruttna ensam hemma när den tiden kommer.

IMG_4268

Vart tar alla pengar vägen, de pengar vi snällt lägger ut i form av skatt? Vi betalade in 1653 miljarder förra året.60 % är skatt på arbete som löneskatt och arbetsgivaravgifter. Kostnaden för hela den svenska äldrevården var 90 miljarder kronor. 1,3 miljarder kostar bara boenden för asylsökanden varav Bert Karlssons vinstjackpot är någonstans på 24 milj. i år. Nog är det drag under galoscherna på en gammal invandrarnegativ person.

Nu ska vi inte sätta grupper mot varandra men antalet gamlingar som bor i något boende och antalet asylsökande  med anslutande anhöriga (per år räknat) närmar sig varandra. Så de börjar bli lika stora, dock inte lika starka grupper. För den ena gruppen säger man inte att platserna är slut utan raggar aktivt vidare, oavsett vad det kostar. Skräckexempel som 46 500 kronor för en bostad i månaden för en frisk invandrad person, medan den andra gruppen, våra gamla, får svaret att man varken har eller behöver få någon plats.

Anhöriga får ta stöten, vill de eller inte, om man har några. Det är normalt hyfs att vi ställer upp för våra anhöriga, det är en kärlekshandling, men heltidsvård är svårt att kombinera med eget arbete och självständigt liv. Vi har ju inbillat oss att samhället tar ett ansvar genom de skatter vi betalar in, skatter vilka ligger bland de högsta i världen. Vi är lurade. I TV fanns också en kvinna som tog hand om sin dementa make och tvingades nu ta till sig sin mor också eftersom det inte fanns plats för henne i ett äldreboende. Hon och brodern hade pendlat till modern dagligen men nu gick det inte längre. Modern var 94 men hade inga behov enligt kommunen.

Känns det inte som de äldre vårdbehövande städas undan på något sätt till osynligt skrymsle? Varför slösa resurser på dem? De ska ju dö snart. Samhället blir så mycket bättre och förståelsen för det multikulturella ökar när de äldre dör, som någon professor i Umeå sa. Jag får kräksmak i munnen.

Det är oftast kvinnor som tar hand om sina sjuka anhöriga. Det hörs inget från feminister för de är så upptagna med att gnälla om vem som bör stå högst på affischer eller hur man hatar den andra halvan av mänskligheten: män. Men, vi anhörigvårdare är tåliga personer, de flesta av oss säger inte ett pip om att en stor del av livet bara försvann, som eget arbete, fritidssysselsättningar eller besök hos barnbarn för att inte tala om nattsömn. De som vårdar, både inom hemtjänsten och hemma, är ju bara ganska lågt utbildade och lågt betalda kvinnor. Deras människovärde är säkert lägre än politikernas?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

De gemensamma resurserna är begränsade till de skatter vi betalar in. Det är faktiskt grupper och behov mot varandra. Sporthallar mot skolan, invandrare mot de gamla, sjukvård mot kollektivtrafik, kultursatsningar mot anställda i daghem, renovering mot nybygge, servicehus mot ensamkommande barn, lönehöjning i hemtjänsten mot politikerlön. Det finns väldigt olika uppfattningar om vart våra pengar skall gå. Det finns många hål att fylla, att sätta mot varandra i den kommunala/statliga budgeten. Kanske inte just invandrare mot gamla men garanterat gamla vårdbehövande mot något nyare, synligare, glättigare. Redan nu strävar Staten efter att leva på framtida inkomster, som att åter råna pensionskassan och de bygger luftslott om Europas lägsta arbetslöshet – någon gång. Även de svenska hushållen är hårt skuldsatta, bland de värsta i världen. Att låna är guld, men att betala är knappt silver.

Blir vår ekonomi en springnota som våra barnbarn får betala? Kommer de att få tigga pengar för överlevnad, som Grekland? Varifrån i så fall?

Moderna ättestupor

IMG_3315

När försvinner människans värde? Nu menar jag inte i krig, utan i vårt alldeles vanliga samhälle. Är värdet bestämt av ungdom, skönhet och synlighet i media? Har de äldre något värde? Hur ser det ut då, hur manifesteras det?

Inte alls, vill jag säga. När man inte är vacker, framgångsrik och ung – eller fixad till ungdomlighet – har man inte längre något värde. Man blir osynlig. Är någon en stenrik person, speciellt en man, har de alltid ett värde och råd att köpa service oavsett åldern. Men vi andra är snabbt förbrukade. Christina Kellberg säger:
 Vi får inte ens tänka i banorna att en människa är förbrukad. Det var annorlunda förr när man levde med hela familjen och upplevde ålderdom och dess olika uttryck. I dag ser vi sällan gamla och sjuka och då är det svårare att hantera när åldern gör sig påmind hos en närstående.

Christina Kellberg inspirerades av sin svärmor och skrev en roman om en arbetarkvinna från 1900-talet. Mötet med demensvården blev en dyster upplevelse för de anhöriga, både i boken och i verkligheten. Bokens Alice var med och byggde folkhemmet. Men när hon blev dement fick hon inte mycket tillbaka av samhälle
 Lukten av kokt potatis, slammer av rostfria kärl, en tv som står på utan att någon tittar. Väldigt lite stimulans för dem som bor där. De som kommer dit är i för dåligt skick för att kräva någonting. Jag får en ångestkänsla när jag kommer in på sådana institutioner. Det handlar nog om en rädsla för att det där ska bli mitt en dag, säger Christina Kellberg.

Som anhörig kan man också vara rädd för att ställa till det. Man tror att man är beroende av personalens välvilja. Börjar man bråka kanske det går ut över den som man värnar om. Politikerna är ointresserade. Det finns inga röster att hämta om demensvården.
Men Christina är också kritisk till sin egen generations passivitet.
 Vi fyrtiotalister som alltid har bråkat – varför är vi så tysta när det gäller behandlingen av de äldre? Det är ju våra föräldrar det handlar om!

Jag själv klagade till sist skriftligt. De två vistelserna på ett boende var en katastrof för min gubbe. Hörde inget från Kommunen eller från boendet. Nästa tillfälle ville kommunen åter placera honom dit. Men vaddå… sa handläggaren. Är du en kverulant.
Min gubbe, som tappade minnet, bor hemma men har vistats på korttidsboenden 9 olika gånger på 4+ år. Det blev 7 olika boenden och 12 olika avdelningar. Kontinuitet är inget demensvården kan stava till.
Ett ställe var absolut toppen men dit fick han inte komma igen. Han var inte sjuk nog. Ett annat ställe som var bra hade ingen plats när handläggaren bokade tre dagar innan han skulle in. Man kan inte boka i förväg på grund av ekonomin, man får ta vad man får i sista minuten eller låta bli. Man får inte välja.

Jag önskar att du som arbetar med dementa – inte all personal förstås men en alltför stor del, speciellt cheferna – skulle få leva ett tag som dement och få samma omsorg som boenden på de allra sämsta ställen. Jag vill att de anställda får vandra i korridoren framåt tillbaka medan TV n står på och gapar. Jag vill att de inte får hjälp att duscha, att de går med samma kateterpåse i 14 dagar, kläder byts för sällan och lukten av piss och smuts får omge dem. Blir du infekterad av vanvård skall antibiotika inte skrivas ut innan du ligger i sjukhuset och all hopp är ut

Du kan inte alltid förstå vad personalen säger eftersom många pratar dålig svenska och du är i stort behov av tydligt och enkelt språk. Detta gäller förstås inte all personal, nu tar jag upp de sämsta fallen. Inom äldrevården kan även den icke utbildade och icke svensktalande få arbete. Att arbeta inom demensvården har ingen status eller god lön. Det finns änglar men även änglarna tröttnar utan uppskattning och när lönen talar.
Dina anhöriga skall behandlas nedlåtande. De ska få kommentarer om de klagar som att ”i mitt land tar vi hand om våra anhöriga själva och skuffar inte dem till boenden”. Vad svarar man då? Inget, för ingen vill bli osams med dem som har makten. Det fick jag höra när jag undrade om gubben hade fått duscha när han stank vid hämtning. Vi gick ut snabbt och tog taxi till duschen hemma.Han var så skitig att underkläderna satt fast. Jag fick sätta honom i blöt i badkaret efter fotografering hemma. Foton skickade jag till Kommunen, de svarade att jag var kverulant.

I rummet  där du bor finns en säng. Mer behöver du inte? Kanske en stol som är inte sittvänlig och ett litet bord.
Maten bör vara smaklös, uppvärmd och kanske får du ett kex till kaffet. Men flera boenden har nu mera en kokvrå i varje rum, så… de dementa är säkert bra på matlagning som min granne som tände eld på huset i tre gånger tills vi skrek i kör till socialtjänsten att hon måste få plats i ett hem. Hon var 96 år och dog tre månader efter flytten, korttidsdöd du vet.
Ut och gå finns inte längre i din värld. Du får trava i en korridor framåt tillbaka. Natur som är så helande för alla är ett glömt kapitel. I bästa fall ser du genom fönstret annat än ett höghus. Just höghus är svårt och märkligt för de äldre dementa. De fanns knappt i deras ungdom så de kan vara till och med skrämmande.
Skulle det börja brinna kommer ingen att klara av att hjälpa dig ut från tredje våningen med låsta dörrar och hiss med kod. ”Jag räddar mig själv, jag har barn”, sa ett vårdbiträde och jag måste nog hålla med henne. Demensboenden borde ligga på markplan men mark kostar, gamla hyreshus eller bygga på höjden är mycket billigare. OK, det finns de med trädgård men för att riktigt få uppleva usel planering bör man provbo minst på tredje våningen.

I höst tänkte jag vara ”ledig” nästa gång. Kan man förbättra vården till dess så jag slipper ha så uselt samvete? Inte? Men, det finns bra ställen också, att få en tillfällig plats i dessa är dock svårt. Som anhörig får man välja mellan dåligt samvete och en stund eget liv. Det är lite som att sitta i en rävsax.

Som Christina Kellberg säger, törs många inte klaga.

Jag har träffat mångfald inom demensvården, som anställda typ ”jag har inte hittat annat arbete”. Som extrajobbare har jag själv arbetat med en nästan färdig kemist, en nationalekonom, en doktorand i litteratur, en förskollärare, en städare, en buddhistmunk, en massör, en hudterapeut, en kanslist, en frikyrkopräst, en ridlärare, en hårfrisörska, en arbetslös ingenjör i rymdfysik, en textilkonstnär, en nyutbildad psykolog, en socialsekreterare, en kontorist, en mentalskötare och en barnsköterska samt de som i första hand borde arbeta i ett demensboende: undersköterskor och sjuksköterskor. Många är invandrare. Det är inom äldrevården som integration sker. Gamla dementa gummor och gubbar står för den viktiga delen i migrations- och arbetsmarknadspolitik.

Kellberg_Ellen_3D-286x447

Berättelsen om Ellen skildrar vad som händer när alzheimer tar över en människas liv. Det är en finstämd och livsbejakande roman som kommer att säljas till förmån för Demensförbundet. För varje sålt exemplar går fem kronor till forskning och utbildning inom sjukdomar som faller under begreppet demens. Alzheimer utgör omkring 5 0 % av alla demenssjukdomar.