Etikettarkiv: äldreomsorg

Förbättringspotential?

Publicerat av

När jag öppnade dörren till äldreboendet krockade jag nästan med ställningen för handsprit. Det fanns en stor skylt: sprita händerna när du går in, tack. Dörren klingade när jag öppnade den. Ett vårdbiträde kastade en blick åt mitt håll och kom för att hälsa. Ja, jag spritade händerna. När jag gick ut mötte mina ögon en skylt på insidan av dörren: Sprita händerna när du går ut, tack.

Min mor bodde i ett äldreboende en tid före sin död. Hon dog av ålder eller som de flesta: av lunginflammation. Man kan inte dö av ålder, det måste finnas en orsak till på papper. Vården hade varit förstklassig i det kommunala boendet.

Detta var dock tio sedan och i Finland. Ser det lika ut idag? Deras äldreboenden har inte drabbats av dödsvåg nu i Coronatider. Är finska gamlingar segare? Har de äldre än värde som människor även från Kommunens sida? Inte ett budgetproblem?Jag antar att det finns tre skäl till det: bra ledning, utbildad personal och vettiga hygienråd.

I Sverige ser det annorlunda ut. Inget att förvåna sig över.

Jag har arbetat extra på tre olika äldreboenden/servicehus mellan 1990 – 2010 men aldrig sett ett enda flaska handsprit. Det var också svårt att tvätta händerna. Det fanns en personaltoalett som kanske låg dåligt tillgänglig som tre våningar ner eller en som glatt användes även av de gamla. Tvätta händerna skedde i köket om man nu tänkte på sådana petitesser som hygien. Plasthandskar kunde finnas tillgänglig, eller inte. Kanske ett plastförkläde när man skulle duscha någon. Det brukade finnas någon typ av förkläde eller kort rock som arbetskläder, men de  skulle man tvätta själv när man hann. Det fanns inte tillräckligt många heller så de räckte inte till vikarier. De flesta arbetade i sina egna kläder, de kom in i de och gick ut i de kläderna. Kanske fanns en skrubb man kunde byta i. Att påpeka något och försöka få till stånd förändringar slutade med att man fick inga mer timmar.

Jag slutade arbeta helt i och med min sambo blev sjuk. Då fick jag se vården av de gamla från den andra sidan, som mottagare. På de 7 år jag vårdade honom hemma mötte jag trettiotal avlösare från Kommunens hemtjänst och  han vistades i tiotal korttidsboenden. Ja, jag ville ha  plats i det hemmet som fungerade bra, men icke. Du får vad som råkar vara ledigt. Jag erbjöd mig att vänta men några väntelistor fanns inte. Så han hamnade en till tre gånger i året några veckor i taget på ett ställe som var undermåligt i mitt tycke. Den som var bra lades ner. För dyrt. Det var mycket annat som lades ner under tiden i Kommunen, sjuksköterskor sparkades, rehab stängdes och musikunderhållning drogs in. Med mera.

Nej, hygien blev inte bättre trots att de boende hade nu egna toaletter. Den demente behöver ju hjälp med sin hygien och det hann man inte med. Handsprit? Flaskan jag lämnade var oftast orörd. En gång fick jag lägga honom i blöt hemma för kläderna satt fast, han var så smutsig. Jag fotograferade och anmälde till Kommunen. Inget hände. Att tappa vikt var normalt. Ett år vågade jag inte lämna honom någonstans det var så uselt den sista gången, men då började jag förlora mitt eget liv totalt. Jag var inlåst hemma och utelåst från allt jag tyckte om, som resor till mina barnbarn. Vandringar skedde bara i fantasin. Foto la jag ner.

Det var inget liv.

Personalen som avlöste mig hemma  var ofta någon av de nya svenskarna. Inget ont i det, om de kunde svenska och hade utbildning. Men så kvalificerat folk är väl slöseri för de gamla som förhoppningsvis dör snart. Kostnader, gott folk. Budget. Resurserna är inte oändliga. Det finns många hål att täppa i den kommunala budgeten. Något måste man dra in. De som syns minst och inte klagar får stå för indragningarna.

Jag hade alltid handsprit och egna handdukar till avlösarna. Det var svårt att påpeka för dem att använda medlen. Jag var ju bara en sambo och de som kom borde ha varit proffs i vården av en gammal skruttig dement gubbe. Jag klagade aldrig utan tackade. De hade sina villkor och jag fick vara tacksam att ens någon kom några timmar i veckan och släppte ut mig.

Att vara en anhörigvårdare är att arbeta i 24 timmar om dygnet. Vilken kärlek som helst tar stryk med det. Man blir en vårdare, inte käresta och det är en ovälkommen livsförändring. Att lämna sin partner till ett boende är svårt. Man tror sig vara bättre vårdare än samhällsomsorgen. Och man faktiskt är det, ofta. Det blir en ohållbar situation.

Nu när de gamla dör företrädesvis av Corona säger Olivia Wigzell, Socialstyrelsens generaldirektör, att Sveriges hantering av Coronautbrottet har brustit i flera delar. (DN)

Hon pekar ut krisberedskapen i landet och bristande ansvarsfördelning.

– Det är viktigt att avdela särskild personal som arbetar med smittade för att hindra smittspridning. Men många kommuner har haft en relativt stor personalfrånvaro och det har försvårat möjligheten att ha särskilda team på boenden eller i hemtjänsten för personer med covid-19. Vi vet också att det finns en stor förbättringspotential när det gäller basala hygienrutiner.

Ja, förbättringspotential. Varför förbättrade man inte innan? Att ha fungerande team innebär folk som är utbildade och betalda därefter. Att yrket är lockande, värdesätts och lyfts upp som något viktigt. Att reglerna är till för de som vårdar och de som vårdas.  Att inte smitta varandra med något är basalt. Att det finns en ledning som ställer sig på golvet när vården krisar tror jag är också avgörande för all vård. Du kan inte leda om du inte vet vad du leder.

När det här virusutbrottet är över misstänker jag att allt återgår till det normala i äldreomsorgen. Kanske ställs det några flaskor handsprit i personalrummet. De outbildade personerna blir inte proffs utan utbildning. Cheferna satsar inte utan order och pengar uppifrån, från politiker.  Politiker vaknar inte innan ens egen gamla mor dör i sitt kiss i ett skitigt rum avmagrad och med morfindos och massmedian  skriver en artikel undrande vems fel det var.

Är vi alla skyldiga? Vi har ju låtit allt pågå utan att ställa oss på torget och skrika? Men, det finns ju så mycket idag att skrika om.

Samhällets moral mäts i livets början och i livets slut. Det är omhändertagande av de sköra: de späda barnen och de gamla vårdbehövande. Moralen är  inte god. Barn kan du föda i bilen, helst ska det gå fort så du inte använder sjukvårdens resurser för länge och  de gamla är ju onyttiga, kostsamma som redan har levt sin tid. Inget att bry sig om. Politiker hostar nu ut några vackra innehållslösa fraser om de gamla när ett virus har mätt kvalitén av deras vård. Men sedan kan vi fortsätta som det var?

Hur trodde man att samhället formades 20 – 30 år sedan? Det samhälle som till alldeles nyligen sågs ofta som Folkhem, bra exempel i Världen och tryggt att bo i. Vem utförde det arbete, bygget av ett Samhälle, bättre för kommande generationer?  De som arbetade i betydligt svårare omständigheter, med tyngre, skitigare och klart sämre betalt arbete än de flesta som arbetar nu är just de gamla i äldreboenden eller beroende av hemtjänst, de utan större värde, pension eller omsorg, de som nu drabbas av vanvård kombinerad med virus.

Något ska vi dö av men inte av undermålig omsorg.

Det måste till respekt för människor, också när de är gamla. Man måste begripa – även politiker och samhällsexperter – hur livets gång är. Man föds, växer upp, bidrar, blir gammal… Livet ”drabbar” oss alla.

Respekt  för livets gång får inte vara en bristvara.

The Guardian:

Sweden’s health authorities are blaming the country’s death toll – which is higher than in neighbouring Denmark, Norway and Finland – on the fatality rate in care homes.

About 90% of the 3,700 people who have died from coronavirus in Sweden were over 70, and half were living in care homes, according to a study from Sweden’s National Board of Health and Welfare at the end of April.

Bild: Min mor och mitt barnbarn i samspråk i äldreboendet.

Sjukdomar utan gränser.

Publicerat av

Kanske är det dumt att skriva om nära döden händelser när så många dör av en allvarlig sjukdom? Om jag ser på de registrerade svenska dödstalen på Corona visar statistiken att de äldre dör men flera av de yngre klarar sig. Av de 1580   döda idag är de flesta över 70.

Nu hotar andra länder som UK att personer 70+ får finna sig i att vara isolerade tills det kommer ett vaccin. Det räcker inte ens hoten om karantän till årets slut. Försök bara att göra så i Sverige. Regeringsformen Lag (2010:1408).  säger i     8 §   Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövanden. Den som är svensk medborgare är även i övrigt tillförsäkrad frihet att förflytta sig inom riket och att lämna det. Så… Kan Regeringen med sin nya makt ändra detta? Det skulle bli svårt att låsa in folk för att undvika en sjukdom.

Jag håller på att packa ryggsäcken och drar snart iväg till en svensk vandring som är möjlig. Det får ersätta den planerade Dream Trail utomlands. Hur ofta ser man folk i skogen? Garanterat en tryggare plats än en park eller en gata för att inte nämna en utefik i Stockholm.

Det syns att ekonomin tar stryk i hela värden, inte bara här hemma. Sjukvården är nära krisläge och även vårdarbetare dör. Vi gamla ska hålla oss undan sjukvården. I Sverige läggs man nog bara till sidan i sjukhuset om man hör till de gamlas gäng? Triage, nytt ord vi har lärt oss. Jag är inte en rädd typ men reglerna om vem ska få vård var oroväckande, läge för död alltså. (Läs mer på inlägget med-naivitet-som-ledstjarna-finns-det-inga-lager/)

Jag minns hur man gjorde med de alldeles för tidigt födda barnen som inte borde överleva. Man la de i värmen. Om de levde efter en timme gjorde man allt som var möjligt och ibland även omöjligt. När den exceptionella barnläkaren i sjukhuset jag arbetade i gick i pension strömmades barnavdelningen av barn och vuxna, de som hade överlevt fast de inte borde. Jag vet inte hur man gör och bedömer idag när tekniken är mer avancerad.

Sedan fick kuratorn ta hand om föräldrarna till barnet som dog. Mest var det mamman som kände sig oduglig. Hon klarade inte ens att hålla barnet i magen tiden ut. Det var så mycket ångest och tårar. I några fall blev kontakten lång tills paret fick ett friskt barn. Vi gladdes åt tillsammans. Livets mirakel. Idag är barnafödsel ingenting märkvärdigt. Du kan föda vart som helst, i bilen, hallgolvet och så. Det finns ett slags förakt mot den gravida kvinnan, hon är bara till besvär. Jag borde skriva om hur vi tog hand om de gravida på riskavdelning för missbruk och HIV, men då blir de ”vanliga” gravida förbannade. Kanske någon gång?

Omhändertagandet av de gamla och de späda barnen mäter samhällets moral.

Föraktet mot de gamla samt personal i äldreomsorg manifesteras varje dag. Onödigt med skyddsutrustning sa man senast i Värmdö kommun (se PS). Hur lång tid tar det innan de som tryggt sitter i sina kontor begriper riskerna för folket på golvet? När bedöms äldreomsorgen som en viktig del av Samhällets omsorg, inte något pyssel som vem som helst från gatan kan göra? När börjar vi uppskatta vårdbiträdena som försöker ta hand om våra gamla med bristfälliga resurser och för få arbetskamrater? Vården av de gamla har inte avancerat långt från ättestupan, tankegångarna är liksom lika. Eget rum och glada affischer på väggarna döljer inte avsikten att de gamla är bara till besvär och kostar.

Kanske kan man bara bädda ner de gamla i en varm säng med en dos morfin? Ja, det händer redan. Morfindöden är bekant i varje äldreboende. Så dog min sambo, nästan naken under ett lakan neddrogad av morfin. Inget värme där inte. Just frånvaron av kläder förargade mig eftersom han alltid hade varit noga med sitt utseende. Det var kränkande. Enklare för personalen? Ordet omsorg har bytts mot effektivitet eller bara simpel förvaring.

Värderar man inte personalen har omsorgstagarna inte heller något värde.

Teknik och medicinsk vetenskap har utvecklats under min livstid. Tekniken är enorm. Medicin finns för nästan allt. Jag tänker på något så vanligt som penicillin. Du tar några piller och botar infektioner som kunde orsaka död. Virus däremot, det är elaka ting vi kämpar med. Det är inte för det tuffa rymdutseendet man använder skyddsutrustning till. Det är livräddande både för personal och  för de sjuka. Om det finns att tillgå så att säga.

Penicillin har jag dock mindre glada minnen av. Penicillinet upptäcktes av en slump av Alexander Fleming 1928. Han var en brittisk bakteriolog född 1881 i East Ayrshire i Skottland, död 1955 i London. Efter upptäckten lyckades Ernst Chain och Howard Florey i Oxford producera rent penicillin och visa dess utomordentliga effekt som behandling mot bakterieinfektioner. 1941 kunde penicillinet börja produceras till allmänheten. Fyra år senare, 1945, fick de alla tre dela på nobelpriset i medicin för upptäckten. Nu klagar man på överskrivning av antibiotika och att det till sist blir resistent.

Mig höll penicillinet ta död på. Det fanns inte några lager av den nya medicinen i Finland och den användes bara i kris. Det var ju efterkrigstid. Jag blev sjuk. Fråga mig inte vad det var, jag var knappt 5 år. Men febern bara steg, jag slutade äta, kräktes, hade gula ögon och till sist gav läkaren mig penicillin och jag dog – nästan.

Jag var allergisk.

Väldigt många år efter genomgick jag en hälsoundersökning och flera vaccineringar på grund av ett biståndsjobb utomlands. Då sa läkaren: du har haft A hepatit, eller? Du behöver inte det vaccinet.

Under tiden i det landet  trodde myndigheter att området hade pest. Vaccin köptes från ryssarna. Flertal blev sjuka. Vaccinet hade förvarats fel – trodde man. Jag fick pestbölder på armar och rygg. Då sa läkaren: du får välja att dö av pest eller antibiotika. Pest eller kolera val i ny form? Jag valde antibiotikan. Det var inte kul.

När man arbetar i ett sjukhus är ju sjukdom, bot och död arbetets huvudnummer. Det finns hur många varianter av sjukdomar som helst. Egentligen är det märkligt med så hög  levnadsålder som vi har. Men pengarna sätter gränsen för vård, ibland tänker man inte efter före. Ofta vill jag säga. Det ”felet” finns både hos den offentliga vården och hos folk i allmänhet. Rökare, missbrukare, soffsittare, just nu är de överviktiga också en riskgrupp. Vi spelar själv roulett med vår hälsa. Men idag är även sjukdomar utan gränser, de vandrar ut och in som de vill.

Jag tänkte speciellt på Tuberkulos, eftersom det är trist nog en sjukdom vi hade nästan fått bukt med men som nu sprids in över gränsen. Inga stora tal men så onödigt. Tuberkulos idag finns främst hos invandrargrupper. Många sjukdomsbärare blir inte upptäckta eller behandlade för vi har ju slutat med hälsokontrollerna för asylsökanden eftersom det blev för omfattande. Eller varför? Idag är det frivilligt. Du söker vård när du blir sjuk nog. Så du kan gå ute och smitta folk med tuberkulos, HIV och vad allt nu heter om du är sjuk och inte upptäckt. Man sparar i en ända och betalar i en annan.

Men nu är det bara Corona som gäller. Folk åker inte ens in på sjukhus vid misstänkt hjärtinfarkt. Det finns likheter med råden för TBC och Corona. Hosta i armvecken, tvätta händerna, håll dig från folk…

Så, mina vänner, riskera inte döden nu utan håll er på avstånd och har ni hört det förr, tvätta händerna!

PS 1. Ser samtidigt Roms operas föreställning ”Traviata” där huvudpersonen sopranen, dör av lungsot. Bild ovan. Varje dag skördar tbc 3 500 dödsoffer i världen. För varje person som inte får behandling mot sin tbc smittas i snitt 10-15 personer till per år. Behandlingen är lång.

PS 2. Om Värmdö från Aftonbladet: Enligt kommunens direktiv arbetar personalen inte med munskydd eller skyddskläder om det inte finns misstanke om smitta.

Finns misstanke om smitta ska personalen kontakta sjukvården för vidare undersökning.

– Vi har en kund som har haft misstänkt corona. Men han ville inte låta sig testas. Så då var vi tvungna att fortsätta åka dit utan skyddskläder eftersom det inte fanns några bevis på att han var smittad. Och efter det måste vi fortsätta åka till våra andra kunder, säger den hemtjänstanställde.

Fullständigt sanslöst. Det krävs klädprotest. Ingen kan väl reglera vilka kläder jag har på jobbet när det inte gäller uniform?

Med naivitet som ledstjärna finns det inga lager

Publicerat av

Robert Baden-Powell devised the Boy Scouts motto, “Be Prepared.” The story goes that upon hearing the motto, someone asked the scouting founder the inevitable question: “Prepared for what?”

Det var en bra fråga. Vi är inte förberedda för någonting. Vi kan bara ”trösta” oss med: det kunde vi aldrig tro att Corona drabbade även oss! Och de gamla! Hur kunde det ske? Svensk paradgren: naivitet.

Våra Äldreboenden är i kris. De är så ständigt på olika sätt. Äldreomsorgen är en kostsam post i Kommunbudget med ideliga indragningar. Det saknas utbildad personal. En del personal pratar inte ens betryggande svenska. Det har jag varit med om flera gånger när min sambo vistades i något korttidsboende. (Han dog 2 år sedan). Nu saknas tvål, handsprit och skyddsutrustning, det elementära inom omsorgen. Inte såg jag något handsprit förr heller, bara i undantagsfall.

Vem vill gå till jobbet i sådana omständigheter? De som måste få in pengarna, de lågavlönade vårdbiträdena. De moderna hjältarna.

Skyddsutrustning finns dock att köpa men Socialstyrelsen tackade först nej för det var inte rätt säkerhetsmärke på maskerna. Försvarets materielverk (applåd!) arrangerade en leverans i samverkan med Polen. 1,5 miljoner FFP2-masker, 2,4 miljoner visir och 8 miljoner plasthandskar. Vilket fynd! Lyckokast! Men det var inte rätt certifiering så det blev nej. Trycket blev dock hårt så nu kommer leveransen att tillåtas. Det kan omöjligen vara sämre än att vara helt utan.

De vilka arbetar inom vården tar det hellre än kaffefilter och bindor. De skiter i den saknade märkningen. (Se uppfinningsrikedom i förra inlägget.)

Det är lätt att besluta något i ett kontor när verkligheten finns långt från en.

Anders Tegnell, statsepidemiolog, Folkhälsomyndigheten, om hemtjänsten som inte använder skyddsutrustning:
– När det gäller vilken skyddsutrustning man ska ha, är det något arbetsgivaren bestämmer. Vi har den dialogen med regioner och kommuner runt om i landet. Men vi kommer inte vara de som tar initiativet. 

Dialog? Läget kräver aktion. Om smittläget är så allvarligt det påstås krävs aktion med beslut av någon med kunskap och  pondus, inte dialoger, inte presskonferenser.

Just-in-time-samhälle utan beredskap fungerar inte. Har vi lärt det nu?

Coronasmittan är ett faktum i en stor del av våra äldreboenden. Man skyllde först på besökare. Det är inget besöks kö till äldreboenden och nu är ju besök förbjudna. Hur och vart smittan började kommer vi knappt att veta. Faktum är att äldreboenden är de som står för den största delen av antalet dödsfall.  Av hela Stockholmsregionens 313 boenden  har hälften bekräftad smitta. Nu borde det gälla normalt smittskyddsarbete. Hitta, testa och isolera, behandla. Sedan kommer de gamla ändå att dö med tiden men kanske personalen kan klara sig.

Att arbeta i dödens väntrum har fått  ny innebörd. Vad säger Arbetsmiljöverket? Vad säger Facket? Tysta? Att ha hjälp av hemtjänst eller bo i ett äldreboende tycks vara rysk roulett. För de boende och för personal.

Det känns som Kommunalpolitikerna har lämnat personalen inom äldreboenden åt sitt öde länge sedan. Stress och brister är normaltillstånd även utan Corona.  Åtgärder måste in i äldreomsorgen nu. Kan politiker befriade från Riksdagsarbete men med full lön ta extra pass? Inte? Kunde det inte vara bra att besöka verkligheten som man sedan beslutar över? Vi hade en gång besök av kontaktpolitiker på mitt jobb i sjukhuset. Hon grät. Hon var så chockad över de tunga patienterna på vårt jobb. Sen såg vi henne inte mer. Tur?

Så du politiker: gör ett besök, erbjud att ta  en vecka eller två, luckor finns säkert, sätt i gång att knoga men ta med egna skyddsgrejer. Regnrock mm. Ja, du kan dock bara göra de  enkla jobben som att dammsuga eller tvätta men då ger du tid för proffsen att ta hand om de nu så omhuldade gamla.

Jag är en av dessa 70+ som Myndigheterna nu så månar om och alla ska vara rädda om. Jag ska hålla mig hemma, isolerad och inte ens handla mat så att jag inte blir i behov av sjukvård. Fortsätter omsorgen även när pandemin är över? Nu tror  jag inte en sekund att makthavarna månar om oss utan om budget. Att politiker och myndigheter bryr sig i ord om oss 70+ låter falskt. Vad det inte stora proppen de kallade oss nyss? Kostsamma 40-talister? Eller att allt blir bättre, när vi gamla som inte förstår den nya multikulturella världen, dör? Utlåtande från en professor, minsann.

Så, nu hukar vi äldre hemma? Jag är inte så säker på det. Så många gamlingar med rollatorer har jag inte sett ute under den så kallade vintern. Våren lockar ut de som inte vågade gå  i hala vinterväglaget. Centrums bänkar är fulla av gamlingar som solar. Risk och möjlighet är svårt att hålla isär.

Men, om vi blir sjuka är det slutet. Personer med biologisk ålder över 80 år, samt multisjuka mellan 60 och 80 år, ska bortprioriteras i intensivvården. Det visar interna hemliga dokument från Karolinska universitetssjukhuset. Jag närmar mig den gränsen, ålder 80. Men hur bedömer man ens biologiska ålder? Av utseendet? Då blev det genast risigt.

Hur bedömer man om en patient läggs för att dö eller får syrgas i en respirator? Ordförande för Stockholms läkarförening säger att man är hårdare i bedömningarna. 

– Tidigare la man utan vidare in 80-åringar på intensivvård och det har vi passerat. En 80-årig patient med covid-19 har inte nytta av intensivvård.

Har inte nytta? Om jag skulle bli sjuk och hamna på Akuten, hur bedöms mina möjligheter att överleva? Gammal sliten kvinna, lägg henne på sidan, blir säkert bedömningen. Nu kommer lite skryt, ni får ursäkta.  Inte betraktas jag som en ”Legend” (mitt hikernamn som andra gav mig) som nyss vandrade PCT 4000 kilometer och som nu svär över att årets tur över Alperna från München till Venedig försvann. Venedig, som har överlevt  sedan 500 talet utan att sjunka i havet. Som kommer att överleva trots 12 400 sjuka, över 730 döda i Veneto där Venedig är den mest kända platsen. Biologisk ålder? Kan även städer ha det?

Hur vi  som Svenskt Samhälle överlever blir en intressant fråga, efteråt. Vad förändras, vad inte?

Vi har redan släppt demokratin, det lilla vi hade och låter S+MP att styra – oavsett kunskap och förmåga – de frågor som nu behöver supersnabba åtgärder på grund av det krisläge, inte krig, vi anses vara i. Jag kan sia några beslut redan nu, de hjärtefrågor Mp+S och anhängarna har och vilka nu på ett magiskt sätt blir Coronafrågor. Mer någon annan gång.

Håll Er friska, kära bloggvänner! Det är bara att härda ut.

PS1: Löfven:

– Varje medborgare har ansvar att fortsätta göra sin plikt.

Menar han att det inte gäller asylsökanden och icke medborgare? Borde han inte sagt: vi alla som bor  i Sverige? Vissa är väl inte undantagna av det ”plikt” han påstår råder nu? Är det verkligen en plikt att lyda myndigheter om det inte är lagfäst?

PS2: Dags att minska Riksdagen, det räcker ju med 55 stycken i en kris, då måste det räcka med mindre även på ”fredstid”?

PS3 Beklagar att jag länkar till Aftonbladet, ni får stå ut med det. I ett Samhälle med höga skatter och bara 471 personer i Intensivvård i landet med medelålder där 61 år varav 75% med någon riskfaktor börjar vården sortera folk. Det kan vara rimligt, eller inte. Vad tycker du?

https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/lAyePy/dokument-visar-de-prioriteras-bort-fran-intensivvard

PS 4. Idag vaknade Facket, 17/4 efter otaliga sjuka och döda i äldreboenden. Borde inte ledarna ge sin plats till några som reagerar lite snabbare. Är det någon fler som reagerar för den usla hanteringen av medlemmar?

Kommunal gick på fredagen ut med information till sina drygt 20 000 skyddsombud i landet om att man kräver bättre skyddsutrustning. Är det så att personal misstänker smitta på exempelvis ett äldreboende så är det skyddsmask som gäller. Annars hotar förbundet med skyddsstopp, vilket betyder att personalen slutar att utföra arbetsuppgifter där de riskerar att smittas av coronaviruset.

De eviga 40 – talisterna, proppen på vår nuvarande välfärd?

Publicerat av

Huka er,  unga. Jag vill bara varna Er, ni som ska ta hand om oss och  betala våra pensioner. Nej, det finns ingen sparad statlig pensionskassa att lyfta ifrån, varje generation betalar sina föregående. De som är födda på 40 – talet börjar  bli gamla nu och kanske i behov av vård eller hjälp. Den stora proppen, den… ja det finns många gnälliga ord om 40 – talister. Vi är de ständiga hatobjekten.

Vi har levt en tid av stora förändringar. 40 – talets kvinnor gick ut till arbetsmarknaden på 60 – 70 talet. 50-talets hemmafruideal var över. Kvinnor slutade att i huvudsak ta hand om familjen, barn och sina gamla anhöriga, de arbeten som nu flyttades över till Samhället, till skattefinansierade institutioner som daghem, äldreboenden, långvården och fritids. Jag tror att 40- talister är den generationen kvinnor som tydligt markerade värdet av arbete i stället hem och familj. Eller, ekonomin började kräva det. Men flertal skuffades sedan ut därifrån på 90 talets slut i den stora nedskärningsvurmen. På mitt arbete i det stora sjukhuset försvann hälften av bäddarna och så mest den kvinnliga personalen som undersköterskor, städerskor och sekreterare. En del blev redan då förtidspensionärer, utslitna i kroppen eller bara obehövliga.

Men, vi hade drömmar om fred på jorden, ett tag i alla fall. Vi studerade på kvällarna, var med i Hem och Skola, protesterade mot svenska planer på atomvapen, slogs om att behålla grönområden, startade återvinning och hade karlar som inte gjorde sin del av hushållet, men de tog hand om gräsmattan, trasiga saker och bilen. De var helt enkelt inte inlärda till spisen och män arbetade ofta flera timmar än vi kvinnor. Vi hatade inte män. Majoriteten av oss klagade inte. Familj var viktigt, en make och två barn. Framtid fanns än bakom hörnet.

Det finns alltid en grupp som anger tonen, massmedial sådan, medan de flesta bara går vidare med sina liv. Den så kallade kvinnobefrielsen ökade dock skilsmässorna. År 1969 och 1974 förändrades skilsmässolagstiftningen till enklare förfarande, det blev lättare att skilja sig. Många levde dock redan som sambor. Och, P-piller gjorde kärlekslivet så mycket enklare.

Vi ensamma mödrar jobbade dubbelt för att betala er, ungarna. Ni skulle få det vi hade saknat. Vi var inte några 68 demonstranter. Vi hade arbete och extrajobb att sköta. Det arbete som var en del av svenskt välstånd, vård, omsorg och produktion.

Eller, en del hörde till den gruppen som levde livet på en räkmacka. Släkter med få barn så man ärvde sin barnlösa faster eller morbror. Ja, jag kände en som klagade när flermiljoners gård trillade in på kontot. Så mycket att ta hand om! Utbildning utan studieskuld. En karl som hade bra lön. Villa och två bilar. Barnflicka.  Utlandsresor och kläder från andra ställen än Oskarssons lager. Konst (inte affischer) på väggarna.

Varför skulle de ha det sämre som pensionärer?

Trots en ekonomisk skillnad är vi alla jävligt trötta på att höra om att vi födda på 40 – talet kraschar ekonomin med vår ålderdom. Att bli gammal drabbar alla. Ingen överraskning precis. Vi jobbade ihop det välstånd Sverige ackumulerade och som nu sprids bort till politiska projekt, till fuskare och lyckosökare av en Regering vi röstade på av vana och naivitet eller inte röstade på men fick ändå samma resultat.

Eftersom Staten redan tidigt talade om att den var en bättre fostrare än mamma och pappa och att ta hand om sina egna barn var bakåtsträvande och kvinnoförtryck, har flera av 40 – talister inte bildat de band till sina barn som skulle göra oss oumbärliga för varandra. Föräldrar lämnade ungar till dagis i tio timmar om dagen och var sedan för trötta för att ens läsa en saga. Vi började nedmontering av familjen som den grundläggande cellen i Samhället. Räkningen kommer, var så säker.

Men, vi engagerade oss enligt tidsandan. Vi släpade ungarna på fredsdemonstrationer och vänsterdriven teater och museernas barntimmar som visade den rätta ideologin. Det är kanske därför barnen blev så trötta på världens elände och ville hellre ha aktier, ny bil och resa till Rhodos eller annat varmare ställe? Kanske just därför de sitter nu i en villa på lugnt område och är likgiltiga för annat än sitt?

Precis som vi inte tog hand om våra barn kommer de inte att ta hand om oss.

Våra barn har ett eget liv, 40 timmarsvecka och de tänker inte ta hand om inkontinenta gamlingar utan att få bra betalt. Flera av dem kommer själv gå i pension eller flytta utomlands inom de närmaste tio åren. Förresten träffar vi dem bara på stora födelsedagar och andra familjehögtider. De som är bor på landet ser kanske sina barn under sommarsemester. Besök på äldreboenden sker när det finns tid över. Tro mig. Jag har arbetat nog extra inom äldreomsorgen och inte är det någon besöksträngsel precis.

Så, vården av oss i livets slut ligger på Samhället.

Vi vill ha det som nu, men bättre. En och annan tänker leva ett tonår till, oansvarigt häftigt tid i livet. Egentligen hade vi inget tonår, det var inte riktigt uppfunnen än. En Elvis Presley film, Brigitte Bardot frisyr och Coca colas inträde gjorde inget tonår. Som jag, började många arbeta tidigt och inte hann med några krisår i tonåren. Nu när vi är pensionärer skall det äntligen vara vår tur.

Många av oss lämnar Sverige för varmare länder och  billigare liv. Men, vi återvänder om  sjukdom slår till. Flera rika personer har gjort just så.  Då vill man  inte köa varken för en höftledsoperation eller för en hörapparat. Räkna med att vi nöjer oss inte med nåt lugnande för att hålla tyst.

Vi vill bara ha mer, högre pensioner och bättre vård. Går det inte går vi till EU och väcker talan. Eller – det moderna sättet – sitter också vi med en plakat vid Riksdagshuset, men bara om det är bra väder.

Så huka er unga. Vi blir de besvärliga pensionärerna.

Lär er redan nu att sluta skälla på oss och se inte vår ålder som en ekonomisk katastrof. Det var liksom väntat.  Vart tog de alla nykomlingar vägen? De som skulle rädda våra pensioner, de invandrare som var ren vinst för Samhället? Var det en felkalkyl? Hänger det också ihop med politisk naivitet, precis som vårt, vi som trodde att  en anständig pension och god ålderdom var en rättvis belöning för ett långt arbetsliv?

Kanske får vi snällt tacka ja till usel vård eller klara oss bäst vi vill i ett Samhälle som har byggt ekonomin med felbedömning, trott på multikulturalismens välsignelser, gynnar soft jihad, föraktar de äldre och tror än att Sverige är än en viktig stormakt och inte ett bidragssamhälle som har övertrasserat budgeten i varje Kommun. Det finns inga medel till att fylla behovet av äldreomsorg. De senaste åren har man lagt ner allt som går och mer. Det finns inga Kommuner i Sverige som kommer att ha råd för att bygga och upprusta äldreomsorgen. Det är bara fantasier.

Hur och när blev det så fel? Vår skuld? Vi har bidragit till det genom att inte tänka efter. Genom att inte protestera,  vid varje val, varje tillfälle utan  har låtit förändringen av landet Sverige att fortgå. Vi har låtit den föregående generationen uppleva köer på sjukvården och indragen eller bristfällig, även usel äldreomsorg utan att protestera högljutt. Vi får sota själva för det nu. Vi har varit för upptagna och för naiva.

Jag tror att ålderdomen blir bara skit. Samhället kommer inte att bry sig om oss. Vi som grupp är inte sammansvetsade nog för att säga ifrån. För politiker är vi helt ointressanta.

Den som har snälla barn boende nära sig har en vinstlott som Kommunen kommer att utnyttja, var så säker. Det ligger nära till ”tvång” att ta hand om sina gamla föräldrar, inte bara om en sjuk make/partner. Uteblir hjälpen från det Allmänna uppstår en så kallad bra fråga. Vems ansvar?

Inte är det politikernas, var så säker.

Den 1 januari fyllde de första fyrtiotalisterna 80 år. Mellan åren 1940 och 1949 föddes över 1,2 miljoner barn i Sverige. Antalet invånare 80 år och äldre är lite mer än fem procent av Sveriges befolkning, sedan tjugo år tillbaka. Men fram till 2030 ökar antalet med 50 procent eller 270 000 personer och kommer då att utgöra mer än sju procent av befolkningen. Det innebär en ökning av försörjningskvoten, var och en som arbetar får försörja allt fler.