Jag satt på en klippa vid en sjö och väntade på mörkret. Riktigt mörkt blir det aldrig så nära bebyggelse, kanske tio kilometer till närmaste husgrupp. Dessutom började molnen samla sig ovan mitt huvud. Solnedgången målade sjön i nyanser av gult och rött. En ivrig hackspett hackade i skymningen. Några kråkor hade kvällssamtal med varandra.
Natten före hade jag tältat vid en sjö, ännu längre från bebyggelse. Platsen var vacker och på natten var det tyst. Bara flyget förstås. Ett litet meteorregn föll på himlen. Stjärnorna speglade sig i sjön.
Nu satt jag på en väl vald plats där meteoritregnet borde synas väl.. Tältet hade fått en någorlunda okej yta bakom i skogen. Jag var inte kräsen. Mitt i natten föll några meteorer som svaga strån på himlen. Vissa med ett litet eldklot. Det var inte mäktigt, bara vackert. I jämförelse med meteorregn i Sarek var det en blek uppvisning. 2005 tältade jag på Luottolako och såg ett meteorregn som var bländande. Sen höst och flera mil till närmaste bebott hus ger en mörk himmel där stjärnorna ser ut som hål till rymden bakom. Tältar man högt, som jag gjorde, känns det att stjärnorna är nästan nåbara.
Så Perseiderna måndags gav ingen större show på min plats. Flera flygplan korsade himlen. De kom vart tredje minut. Vissa blinkade rött, andra vitt. Inte har vi slutat flyga. Inte heller jag som snart ska flyga i väg till en led utomlands. Förhoppningsvis.
Att tälta ute i skogen borta från bebyggelse ger en känsla av frihet. Jag och mitt tält. Inga andra – oftast. Få saker, det nödvändiga. Vår tillvaro är materiellt. Vi bygger liv med saker vi kanske inte ens behöver. Vi äger. Vi har. Ute finns ingenting. Det du bär med dig. Det som du kan få av naturen.
Jag åt blåbär, det var allt naturen bjöd denna gång.
Vid en vandring, kort eller lång, har vi det som behövs för överlevnad. Tält, sovsäck, mat, kök, tåliga kläder… Just den enkelheten har alltid tilltalat mig. Att vara mer än att ha. Tystnad, bara naturens ljud, omkring mig. Gå. Jag har alltid gillat att gå, bara gå, intet mer originellt. Sitta och vara utan tankar. Känna sin litenhet i den stora naturen.
Hemåt gick jag en bit på spångad stig, lik liten autostrada. Plank. Dock inte så brett att det räckte till en rullstol.Naturen blir lättare tillgänglig för alla. Det är bra, även de med gångproblem skall kunna komma ut längre från asfalten. Samtidigt förloras något. Som på Kungsleden från Abisko till Kebnekaise station. Idag är den leden så spångat att vandring i naturen har blivit att balansera långa sträckor på några brädor.
Allt skall vara lätt, snabbt och bekvämt för den nutida människan. Men någonting går förlorad, den där känslan att vara i naturen, och klara sig själv en stund.
PS.Angående fritid:
Barn skall få fritidskort, alltså pengar som skall gå till fritid, sport eller kultur. Politiker tror att det inte kan missbrukas. Pengarna ges i form av ett konto för föräldern som bara kan betala avsedda fritidsintressen. Nu sitter skurkarna – är jag hundra på – och intresserar sig för barnens fritid. Boll med klanen. Hur korkad får man vara som politiker? Bättre att ge pengarna till kända idrottsföreningar, scouterna och musikskolan, mm liknande. Och sänka avgifterna för barnen. Det finns också skolor som har fritidsklubbar efter skoltiden. Utan avgift. Stöd dem. Detta system från Regeringen att dela ut skattepengar tillbaka för olika ändamål låter som dålig planering. Titta, nu får ni en slant! Är vi inte snälla!
