FN:s generalförsamling begär att den Internationella domstolen ICJ ska beskriva och förtydliga rättsliga ansvaret som hänger samman med klimatförändringar. ICJ ska nu fastställa skyldigheter för att skydda jordens klimat och de rättsliga konsekvenser länder möter om de inte gör det. Kommer ICJ genast straffa både Ukraina och Ryssland för markföroreningar? Inte? Är krig befriad från alla regler och eventuell påspädning av miljökatastrofer? Hur blir det med klimatmötenas privatjet? Nej, de räknas väl inte med. Jag sitter just nu på en ort som har rejält med snö och nyss var det bara -13C vilket innebar behov av värme i huset. Inte klimatvänligt.
Hur skulle skyldigheter angående klimat kunna bedömas och konsekvensutsättas när det inte går hålla länder och hav rena från skräp, gifter och ovälkomna föroreningar som bomber? Speciellt märk den mängd av metallskräp som nu fyller Ukrainas ockuperade områden samt de lik som inte ryssarna plockar upp? Hur bedöms tillverkning som exporteras? Människor som skiter i regler, ska de sitta inne? Olika länders klimatmässiga förutsättningar? Det låter som om varje land skulle behöva en glaskupa över landet för att inte få in andras skit in. Och stopp för all handel. Inga resor. Mer… Hur skiljer vi Sveriges klimatskulder från låt oss säga Tysklands eller Kinas? Intressant fråga?
I serien Simpsons är just det som sker. Staden Springfield är så skitig att det avskiljs från Världen med en okrossbar kupa.
FN försöker visa att de gör någonting men ofta är det mer vackra ord än åtgärder.
Tänk om ingenting hjälper utan det blir varmare tills det blir kallare efter åtskilliga år, helt enligt solcykeln. Det kanske är bara naturlig kommande slut för vår planet, finns säkert några till där ute som har kollapsat? Tänk om klimatarbete inte kan vända värme till svalare, stoppa grader? Tänk om det hela är variation vi inget kan göra åt – det har ju varit riktigt varmt även tidigare – och vi slösar tid, pengar och hotelser när vi kunde ha använt energin för att stoppa krig, utveckla levnadsförhållandena i hela världen till det bättre, leva mer hälsosamt och rensa sopor på land och vatten. Till exempel.
Kan hända att det är närapå kriminellt att skrämma barnen så att de tror Världen går under, inom några få år? Varför ska de då anstränga sig i annat än att hata de vuxna?
Klimat lutar nu mera lite åt dödskult.
Ett aprilskämt som inte var ett skämt alls utan ett av de märkligheter vi betalar för i FN. Säkerhetsrådet har en uppgift att trygga världsfreden. Medan generalförsamlingen kan diskutera vilket globalt problem som helst ägnar sig säkerhetsrådet enbart åt frågor som rör fred och säkerhet. FN:s alla medlemsländer har åtagit sig att följa säkerhetsrådets beslut och genomföra dem. Det har inte gått så bra. Kan säga att de har misslyckats rejält. Som att döma Rysslands krig med Ukraina, inte andra krig heller. Alltid är det någon som inte röstar för. Ryssland tar över ordförandeskapet i FN:s säkerhetsråd den 1 april samtidigt som dess ledare är en krigsförbrytare efterlyst av ICC för kidnappning av barn från ett annat land, i detta fall Ukraina. Låter tryggt och värdigt.
Ryssland hotar västländer med ilskna ord.. Speciellt griniga är de på UK, USA och Nato. Ingen nyhet. Från bbc: The editor-in-chief of Novaya Gazeta and Russia’s Nobel Peace Prize laureate Dmitry Muratov is worried how far the Kremlin will go in its confrontation with the West.
”We see how state propaganda is preparing people to think that nuclear war isn’t a bad thing,” he says. ”On TV channels here, nuclear war and nuclear weapons are promoted as if they’re advertising pet food.”
Jag misstänker att Putin är lite sugen på att använda i alla fall en mindre atombomb och lösa så situationen i Ukraina. Makten framför allt. Varför ha en bomb om man aldrig ser resultat? Hans ego uppmanar honom att leka Gud? Bevare oss från det. Jag hoppas jag har helt fel i tanken.
Jakob Forssmed, socialministern som cyklar, oroar sig över hälsoriskerna med ensamhet och barns motionsbrist. Socialministern ser ensamhet och barns stillasittande som de största hoten mot folkhälsan och nyckelfrågor under kommande mandatperiod. Så det finns inget viktigare att ta itu med än min och andra gamlingarnas ensamhet?
Jag tänker strunta i motionsbrist hos unga, det borde vara föräldrarnas sak att åtgärda med hjälp av skola och idrott. Jag funderar bara över de gamlas – som min – ensamhet.
Enligt socialministern lever så många som en halv miljon människor i Sverige i ofrivillig ensamhet. Det är en hälsofara som kostar. Jag antar att alla inte är gamla pensionärer, så deras problem är annat än ensamhet man förvärvar genom att bli just gammal, har slutat arbeta och förlorat människor i sin omgivning..
Bryta ensamhet är är ett medmänskligt ansvar för oss alla, säger socialministern.
Det var tungt sagt.
Vi gör en stor satsning till kommuner för att man nu efter pandemin ska använda sig av uppsökande samtal med äldre som kanske har självisolerat under lång tid, och i samband med det peka på gemenskapsmöjligheterna som finns i kommunen – här kan du äta med andra, här kan du delta i aktiviteter, där kan du engagera dig i den här föreningen som volontär, säger socialministern.
Det var ska jag säga snällt. Men är vi verkligen så hjälplösa? Hittar vi ingenting själva när åldern har passerat 65? Känner mig nästan kränkt här vid min dator och mobil med Internet inom räckhåll.
Så Staten lägger på ytterligare en sak som Kommunal verksamhet skall ta hand om när de inte klarar tillfredsställande sina grundläggande skyldigheter som god äldreomsorg, barnomsorg och skola samt bristen på utbildad personal. Först grunden, sedan överbyggnaden bör vara regeln. God äldreomsorg ser väl till att bidra med annat än dammsugning? Inte det?
Men Kommunerna är på bettet. Det kom faktiskt ett brev från min Kommun där de erbjöd en timmes samtal om mina behov på grund av min ålder och eventuell ensamhet och info vad som fanns i Kommunen. Gratis. Som sagt, jag hatar ordet gratis när det avser skattemedel.
Jag slängde det i soporna. Kanske kunde de har frågat mig hur jag mådde och om jag hade några personliga behov när jag tog hand om min sjuka sambo i nära sju år. Jag fick klaga till sist och det gillar inte jag.
Vem är då ofrivilligt ensam?
Jag läste en gång definition att den som inte har en enda person att ringa till på natten när man känner sig ensam och orolig är just ensam. Tja, lite djupare definition behövs kanske. man ska inte ringa folk på nätterna, om det inte är en total katastrof.
Vad är ensamhet? Hur definieras det? Det är få i Sverige, kanske i Världen, som inte hör till något sammanhang, inte alltid vad vi önskar dock.
Att vara socialt ensam innebär att man saknar band till vänner och bekanta som man känner samhörighet med, trots att man skulle vilja ingå i sådana sammanhang. En del människor har få sociala kontakter och är nöjda med det, och då handlar det om social isolering snarare än en känsla av ensamhet. Vid emotionell ensamhet saknar man en förtrogen person att anförtro sig åt på djupet, och det kan man ju göra även med ett mycket rikt kontaktnät.
Vi lever i olika perioder med olika kontaktnät. Barndom, skola, arbete, småbarnstid, mera arbete, tomma boet, pension, död… människorna kommer och går, allt varierar. Omständigheterna varierar. Behov likaså. Måste man vara social gruppmänniska hela livet? Få sociala kontakter men nöjd med det får det inte vara helt OK?
Är inte ensamhet en del av livets gång? De lite äldre människorna vi haft kontakt med och ens ålderskamrater dör. Vi blir mer ensamma. Min väninna dog i cancer, hon var inte 60. Min sekreterare jag umgicks med privat likaså, dog strax efter pension. Min före detta som var min allra bästa vän och mentor, hjärtinfarkt vid 65. Min syster dog av bröstcancer. Mina föräldrar. Min sambo. Fler… Känner arbetskamrater vars vuxna barn har dött. Livet är skört. Död är svårt att värja sig mot.
Eftersom många kvinnor är yngre än sina män blir de ensamboende vid makens död eller isolerade vid sjukdom. I anhöriggruppen för demens jag var inbjuden till fanns 15 äldre kvinnor och en medelålders man. Kvinnorna tog hand om sina män hemma och var tämligen emotionellt ensamma. De hann knappt något annat. Några hade själv åldersrelaterade krämpor. Den ende mannen hade fått mer hjälp än någon av kvinnorna. Jag blev deppig och lämnade gruppen. Det där att man kan leva som vanligt vid demens är bara lögn. Sjukdom begränsar. Livet har sina begränsningar.
Jag har en del äldre bekanta, folk som har bott på samma område länge och en dag började vi säga mer än ”hej”. Alla gamlingar jag råkar känna har dator och oftast mobilen i handen, åldersspann 70 – 90. Vi hör till den generationen som hann använda dator på jobbet, något som politiker inte har fattat. Ingen kände sig ha något behov än att prata om sitt liv med Kommunen. Det kanske kommer, sa någon. Då blir jag nog besvärlig. Jag nöjer mig inte med vad som helst.
Jag har flyttat ganska många gånger, jag tror det är 19 bostäder sedan jag flyttade till Stockholm vid 20 års ålder, borträknad några veckokorta boenden i början och inklusive utlandsboende. Flytt har skett på grund av arbete och skilsmässa. Det är svårt att både få nya och behålla gamla kontakter efter flytt. Folk har redan sina liv i egna cirklar. Svenskar är inte de som genast bjuder grannar på kaffe. Det händer än att någon frågar om jag ska flytta hem, till Finland alltså. Hem, efter 60 år i Sverige. Jag tar det med ro. Hem? Vart är jag hemma har jag funderat på ett antal gånger. Skogen kanske?
Sörmland
Det är inte bra att vara avskuren från andra och verkligheten omkring, speciellt när du är yngre. Livet består av samverkan med andra. Det består inte att bli en kopia av någon tongivande person. Det är att bli sin egen men även ha ett livsinnehåll och acceptans för och tillsammans med andra. Men efter ett långt arbetsliv kan det finnas behov av ensamhet och lite tanketid i stället ständig rörelse.
Men barnen då, säger ni. Ska inte de se till att föräldrarna inte känner sig ensamma? Det låter väl bra? Alla har inte barn. Om ens barn arbetar och kanske har själva barn och inte ens bo på orten har de föga tid att ta hand om sina gamla föräldrar, ännu mindre avlägsnare släktingar. Kontakterna idag sker i vardagen genom Internet mer än per besök.
Barn ska inte agera ett vårdhem till sina gamla föräldrar, tycker jag. Den tiden har vi passerat. Vi betalar skatt för det. Men när det gäller ska vi ställa upp för varandra i familjekretsen, det är inte en åldersfråga. I hyfsade förhållanden sker det automatiskt. Det är ett inre vetskap om att ifall att … Dock är inte alla familjerelationer fungerande vill jag säga, jag har sett otaliga skräckexemplar på mitt arbete.
Men om du vill ta hand om dina gamla, sjuka föräldrar själv i stället Kommunen är de väldigt glada. Anhörigvårdare är rena sparbössan.
Att Staten ska försöka ordna upp all livets sorg och besvär fungerar inte. Det är nog inte meningen med livet heller. Just nu finns ett slags krig att reda upp. Nej, inte Ukraina utan våra egna gator. Prioritera det. Men om behov uppstår vill vi svenskar ha en äldreomsorg med personal som pratar svenska, är inte reglerad per minut, har viss kulturkompetens och som är utbildad, välbetald och stolt över sitt arbete. Det borde gå att ordna?
Politiker skall undvika att göra ensamhet till en sjukdom som din Kommun skall bota.
Virihaure, Padjelanta och en ensam vandring på 800 kilometer, Nordkalottleden.
Ring nu på hos din granne som är ensam, men bli inte snopen om ingen vill öppna dörren för dig.Och det – mina bloggvänner – rädslan för främmande folk som kan råna en om vi öppnar dörren är faktiskt Statens ansvar.
PS. Regeringen satsar 300 miljoner kronor i årets budget för att motverka ofrivillig ensamhet. Detta är början på en planerad gemenskapssatsning, där samma summa avsätts årligen under tre år. – Ofrivillig ensamhet är ett stort samhällsproblem, säger socialminister Jakob Forssmed (KD).
Jag såg en mening någonstans som fick bli rubrik till denna något klagande inlägg. Även jag har stunder då jag grubblar över livet fast mitt ”valspråk” har varit bli en lösning. Det var också mitt arbete, att hjälpa folk till bättre sätt att lösa livet.
Är du tacksam för vad du har och har haft? Eller ömkar du dig själv över alla orättvisor och elände du har varit med om? Gick inte livet så som du hade ritat upp det?
Det är så svårt. Ibland krämer jag mig över saker och val jag gjorde vilka ledde till förluster, misslyckanden, även nära döden. Varför gjorde jag så dumma val? Det kanske beror på åldern att ens livs minnen påminner en om hur lite allt betyder. Hur mycket mer jag kunde ha gjort. Hur det fanns bättre lösningar, men jag tog inte de. Det kanske är så att vid ålderns höst gör man ett slags genomgång över livet? Bikt utan präst.
Sedan råkade jag träffa en gammal patient som nästan kastade sig över mig. Hon tackade mig för livet. Nu, efter så lång tid. Någonting måste ha blivit bra på arbetet när en patient tackar efter 20 år. Att tacka är en gammal påhitt, sa någon. Jag tror att vi bör tacka mer.
Min son påminde mig häromdagen om hur många saker jag har gjort. Mycket är sådant andra aldrig gör, inte vill göra eller ens får en möjlighet till. Vad gnällde jag för? Men snart är jag död, enligt statistik finns inte många år kvar så jag får aldrig möjligheter att göra ditten och datten. Det känns som nu eller aldrig.
Mycket vill ha mer.
Sonen gav mig en bok om vandringsleder i Europa, ovan boken om vandringar i Norge som jag fick tidigare. Jag har vandrat lite i Norge. Så vackert! Covid snodde mina europeiska vandringsplaner, som ”Dream Trail”, men nu måste jag komma till beslut vart, vilken led. Sedan fick jag ett nytt tält som födelsedagspresent, från sonen det också. Den gamla var väl så sliten efter PCT och 4 år till. Så, det är bara att packa ihop när snön smälter.
Vintertälta? Inte jag. Utom när det är nödvändigt.
Så vad klagar jag på? Covid ungefär förbi för stunden. Krig, som i Ukraina, har inte än drabbat oss. Även om den drabbar våra plånböcker, ibland frivilligt.
Ekonomin är kass men jag är inte den som ägnar mig åt shopping.
Jag har grubblat då och då över de sju åren då jag tog hand om min sambo. Sakta låste hans hälsa in även mina möjligheter till det jag ville göra. Till sist var det bara korta promenader och handla mat kvar när avlösningen tog hand om honom. Men jag fortsatte in till döden. Det berodde inte på min oändliga kärlek till honom. Det berodde på hans kärlek till mig även om han inte längre kunde uttrycka det. Utom strax före döden. Då sa han – nej, det är bara för mig. Jag tror att var och en vill bli älskad utan krav, en gång i alla fall. Jag var det. Kärlek är inte bara en dans på rosor. Ibland blir det en uppoffring. Jag var inte en tålmodig person men jag lärde mig något på den hårda vägen.
Ta hand om de goda personerna i din närhet. Ibland har man inte mer än det. Sättet är dock olika. Har nyss träffat två äldre kvinnor vilka tar hand om sina sjuka män och de gråter när jag frågar: du då, hur mår du. Ibland blir det övermäktigt, inte bara psykiskt utan även fysiskt. Helt enkelt, de flesta män är större än sina kvinnor. Sträckan till att ringa äldreomsorgen kan vara oändlig. De stoltserar inte precis med god vård och svensktalande personal på sina ställen. Ring dem nu, säger jag, innan du hamnar i ett svart hål.
Ibland har det känts riktigt jävligt i livet. Upp och nedgång. Uppgångar är de enda värt att bevara, men det är svårt. Då och då faller alla i att ömka sig själv. Även jag.
Det finns alltid människor som har det bättre eller sämre än du. Någon millimeterrättvisa har aldrig existerat och kommer aldrig att göra oavsett vilken ism du tilltror. Idag får vi vara glada om ens barn har bra arbete. Vi får vara tacksamma om våra barn eller barnbarn går i skolan och inte försöker tjäna snabba pengar på kriminell marknad. Att dina barn inte knarkar och dör av det. Att pengarna räcker till mat och bostad. Att elräkningen är betald. Att vara frisk, ungefär, och inte behöva köa i någon telefonkö till Vårdcentralen. De är dagens ”vara glad” orsaker.
Att det var en solig dag idag fast trottoarerna inte var plogade utan förblev som hal smörja. Inte utgången till bakgården heller.
Det finns mycket än att vara tacksam för. Så klaga inte. Problem är till för att lösas, sa min mor. Bli en lösning. Var glad så länge Samhället håller ihop på något sätt. För det är bara en illusion att livet fortsätter evigt som nu och att Politiker löser dina och Samhällets problem..
Bilder: en absolut magisk stund var att se Fjällbrud blomma i Tarraätno, Padjelanta Vintertältning på Guttroat pass, Washington, Pacific Crest Trail.
Partio etenemässä Saijalla Patrull på frammarsch i Saija 1940
Det finns ibland en romantisk uppfattning om krig. Tuffa grabbar i uniform med häftiga vapen som dödar osynliga fiender. Dessa fiender är inte fäder, söner eller makar utan onda varelser som anfaller. De är icke personer. Så länge de är icke personer går det bra, ett tag. Sedan dör ens kamrater. De sprängs i bitar. Hem förstörs. Folk hamnar i rasmassorna. Bränder. Oavbruten bombning. Hopplöshet. Men även medaljer att bära på bröstet så alla ser hur bra soldat du var. Utan sömn. Frusen. Hungrig. Skadad. Men som en riktig soldat fortsätter du att skjuta. Du har ditt vapen som bästa vän tills kulorna tar slut. Eller du.
Efter ett krig blir du aldrig en hel människa igen. En del av dig förblir i kriget. Kanske är du skadad i kroppen. Alldeles säkert är du trasig i din tilltro till mänskligheten. Kanske blev du sjuk i psyket, synligt eller undangömt. Kanske är du som om krig inte påverkade dig och det, soldat, kan bli riktigt farligt. Krig hindrar en att nå sin fulla potential.
Ja, man kan bli en mästare i krig också. Det är en yrkesmöjlighet som inte borde behövas.
Att träffa dem som slapp kriget tack vare sina viktiga yrken eller de som smet kan vara problematiskt. Varför slapp min fars bror? Varför var hans yrke så nödvändigt? Brodern var inte opåverkad. Han skämdes trots att han inte var en smitare. Förhållandet mellan dem blev aldrig det samma. De hade svårt att ens gå ihop till graven för den yngre brodern som dog i strid. En lysande student. 20 år. Krig påverkar hela släkten. De döda är påtagligt närvarande.
Det normala livet efteråt känns för enkelt. Att gå till arbete, äta middag, leka med barn, sova i en säng, ha sex, fira jul, tårta på födelsedag… Inga larm ljuder. Om en brandbil med siren åker förbi hamnar kroppen genast i försvarsställning. Samtidigt finns ett slags skam. Du överlevde. Många andra gjorde inte det. Du behövde ta kontakt med några anhöriga efteråt och ljuga om deras sons sista stund. Hur många vackra falska minnen har producerats till anhöriga? Dog så modigt, räddade andra… Hur än en soldat försöker vara normal – det som uppfattas så – kommer melankolin, smärtan och livets värde eller värdelöshet spridas vidare till din fru, dina gamla föräldrar och dina barn, din omgivning. De som inte riktigt vet hur det var. Till de krigsbarn som nu inbillar sig att allt är på väg åt rätt håll. Aldrig mer krig. Det har ju de styrande höjdarna lovat.
Be till Gud. Var snäll. Gör läxan. Allt är bra. Det tar några år innan barn begriper att det är en lögn. Det finns varken Gud eller fred. Och att far är trasig. Var snäll. Lyd. Annars kan fasaden rämna.
Kriget finns som en komihåglapp i mitt minne trots att så små barn borde inte minnas något. Starka minnen är eviga. Jag minns de vuxnas oro i bombskyddet. Jag minns hur fars skador, de i kroppen, de i själen, stal livet från honom. Hur kriget förändrade en förhoppningsfull, arbetsam, förälskad man som läste Bibeln och bad varje kväll till en predator som fick högar av medaljer för sin skicklighet att mörda ryssar och för sin förmåga att lindra plågan hos dem som skulle dö.
Far var en bra soldat. En kamrat att luta sig mot. Men att döda en annan var synd. Bibeln som rättesnöre var orimlig i ett krig. Hans kristna liv vända andra kinden till var omkullkastad. Ändå bad han, samlade kamraterna i skyttegraven till aftonbön. Till sist ber alla för det finns inget mer att förlita sig till. Far fick en medalj för sin orubbliga ledning av de andra, en till.. fler… Religion och krig har alltid vandrat hand i hand. (Nu i Ryssland mot Ukraina.)
Ovan hans livs plåga förlorade Finland kriget. Det var knäckande. Det där firandet och flaggviftandet efter krigsslutet kändes påklistrad och kamouflage över de förluster alla hade och upplevde. Dock lyckades Stalin inte ta hela landet, bara bitar av det. En halv miljon människor, främst från Karelen flydde till Finland, de flesta utan någonting med sig.. Det, kan jag säga, var en flyktingmottagning. Om Stalin hade vunnit mer skulle en del av finnar säkert hamnat i Sibirien. (Precis som Putin idag rövar barn och placerar dem på uppfostringsläger.)
Min far kom hem efter kriget och las in på sjukhus ett tag med skador i kroppen och själen.
Han levde länge med en ångest som var lik helvetet han trodde sig att hamna till efter döden. Men han var en mönsterarbetare. Uppskattad församlingsmedlem. Respekterad för vad han hade gjort för landet. Sakta blev han en bland många krigsskadade och kriget försvann från vardagen och tidningssidorna. Staten betalade ut skadestånd, ekonomin blev bättre men någonting var kvar under ytan. Strax före sin död bad han att få prata med mig. Han kunde inte prata med vår familjepräst, sa han. Det handlade mer om jorden än himlen. Jag åkte över till min gamla hemstad. Far berättade för mig om kriget. Det var förfärligt. Jag lovade att inte säga något för mor och syskon. Men nu när ett nytt krig pågår, Rysslands krig mot Ukraina, tycker jag att vi alla ska tänka en stund på dem som finns i frontlinjen. Och tiden efter det.
Nej, det här är inte hela berättelsen, bara något om hur min far med så många andra hade det under andra Världskriget, finska Vinterkriget och därefter.
Vad gör kriget med en människa? Får konstatera att människan och speciellt de som styr har inte lärt sig någonting. Det finns ingenting upplyftande, inga fördelar i ett krig. Varför är det så svårt att förstå? Även om krig idag är annorlunda än det var under andra världskriget tack vare mer avancerad utrustning, t.ex. de omtalade Leoparderna och drönare vilka inte fanns då, är syftet det samma: döda så många det bara går tills någon sida ger upp. Kroppen och själen är dock det gamla vanliga med samma vanliga följder.
Vad blir det av barn som växer upp under ett krig och efteråt? Mina klasskamrater i flickskolan ville bli läkare, sjuksköterskor och lärare. Att vara duktig, bli till nytta var som en inre tvång. De pojkar jag kände blev ingenjörer och militärer, en präst. Många var än fattiga, inte alltid annan mat än potatis för dagen, men yrket kriminell var inte lockande. Vi trodde länge på att om vi gjorde vårt bästa, mer än det, blev även Världen bättre. Så fel vi hade. För, mer pengar och bättre förhållanden har inget värde när krig raserar ditt liv.
Nu, nära min fars dödsdag minns jag honom med medkänsla och sorg. Far dog dog vid 66 år, delvis av sina gamla krigsskador 1980. Jag blev socionom, terapeut samt statsvetare, kanske var det en följd av en barndom påverkad av krig, inte av helt fritt val.
PS. En av de minnesvärda krigsfilmerna är ”The Hurt Locker”. Det finns några scener jag aldrig glömmer. Den lysande Jeremy Renner vann inte Oscar men andra priser. Filmen blev årets bästa film totalt 6 välförtjänta Oscar och två nomineringar varav en för Renner. Se den!
