Månadsarkiv: oktober 2021

Inga kvoteringar och inga garantier för livet.

Utvalda

Publicerat av

Nobelpriserna är utdelade. Nej, det blir ingen fest i år heller och bara en kvinna bland pristagarna,

Kungliga Vetenskapsakademin tänker inte kvotera in kvinnor bland pristagarna. De måste få priset på egen maskin så att säga.Glädjande att någon inte har drabbats av jämlikhetens tvång.

Från TT: – Vi tror att det är viktigt att kvinnorna som tilldelas priset får det för att de är bäst och för att de har gjort de största genombrotten, inte bara för att de är kvinnor.

TT: Finns det inte kvinnor som har gjort stora genombrott inom forskning?

– Det är klart att det finns, vi belönade tre av dem i fjol. Men när kvinnor än så länge utgör tio procent av de toppforskare som nomineras kan man inte räkna med att det varannan gång blir en kvinna. Det är den verklighet vi förhåller oss till.

Så säger Göran K Hansson, Kungliga Vetenskapsakademiens (KVA) ständige sekreterare.

Att KVA ens behöver försvara sig är tecken på total idioti. Ingen blir bättre och presterar mer med kvotering.

Så även ett tag till delas fysik, kemi och medicinpriset oftast till en man i övre medelålder som har satsat sitt liv på forskning ,som är troligen vit och forskar i ett amerikansk toppuniversitet eller motsvarande i Europa. De forskare som är begåvade nog och satsar och de forskningsinstitut som ger dem möjlighet att satsa får priset. Enkel matematik.

Kanske kan Nobelpriset i framtiden delas ut till någon som räknar ut hur vi kan bli av med hotande asteroider?

Hur många gånger har filmer förutspått vår framtid? I filmen ”Armageddon” räddar Bruce Willis världen med sitt väldigt udda borrarteam. En asteroid stor som Texas hotar att kollidera med jorden om en månad. Gänget åker upp till asteroiden och spränger den med en atombomb. Det är en film med mycket energi. Bruce Willis fans gillar hans hårdkokta stil och att han är en man med moral. Så även jag gillar Bruce Willis.

Nu visar forskning att spränga asteroiden var inte så dum idé.

New research by Johns Hopkins University, in Baltimore, found that a megatonne nuke, exploding near the surface of the asteroid, would destroy it without leaving thousands of large fragments still heading for the Earth. 

’If we employ a robust nuclear disruption technique by at least one month before impact, we can prevent 99 per cent or more of the impacting mass from hitting the Earth,’ study lead author Patrick King told Gizmodo. (Mer på Daily Mail och Gizmodo)

Andra planer är att knuffa hotande asteroider ur läge så den tar en mer avlägsen bana.

Sedan är metoden befattat med problem som att hitta asteroiden i tid. Det gick ju inte så bra med stenbumlingen som oväntat föll 15 februari 2013 nära staden Tjeljabinsk i Ryssland. Dess explosion motsvarade så där 30 Hiroshimabomber. Meteoriten hade diameter på ca17 meter och vägde ca nio miljoner kilo innan den nådde jordatmosfären och då började brytas ned. Glasrutorna i staden sprack och människor skadades av glassplitter. Men, om meteoriten hade fallit på en stad, inte på obebott område? Den pyste ju även förbi Malmö om jag inte minns fel.

Söndag 17 oktober passerade en asteroid i storleken buss oss ganska nära, 250 000 km från Jorden. Månen ligger på 380 000 km från oss. Märkte du något?

Dinosaurierna är en bra påminnelse om hur det kan gå. Risken är dock större att vi utplånar varandra på annat sätt. Kanske i ett krig som bara exploderar? Eller miljöskador? Virus är ju aktuellt? Annat? Att vi krockar med något som kommer från Universum känns dock som mest naturligt. Kollisioner i Universum utplånar något och bildar ny materia, kanske ny Jord om miljoner år.

Det låter nästan vackert.

En liten höstvandring med skrämselkrydda.

Utvalda

Publicerat av

Liten höstvandring på Sörmlandsleden. Löv täckte stigarna, ibland var det svårt att veta vart var leden. Dock är Sörmlandsleden ganska bra märkt med röda ringar i träden och pilar som visar riktningen.

Jag startade från Lissma längs Huddingeleden tills jag kom till Sameslingan och nådde Sörmlandsledens etapp 5:3 och sedan vidare till 5:2. Etappen 5:3 var en enkel sådan inga svårigheter. Men 5:2 hade partier med fallna träd huller om buller så jag fick gå runt röran, hoppa över, undra vad hade hänt. Som om en våldsam storm hade gått över platsen.

Tältade nära väg 257 i skogen och vid sjön Tärnan. Inga speciella tältplatser.

Vid etapp 5:2 finns Transjön som man når genom en märkt stig. Den platsen var speciell. Nära vindskyddet fanns vattensjuk mark med fallna träd och massor av trädsvampar.

Vattnet i sjön går att dricka. Det var svagt gulbrunt i färgen men smakade okej. Bäst dock med vattenrening.

Det var en magisk plats. På vägen hem avvek jag dit en gång till. Det klarnade upp lite så jag tog bilder och bara gick runt tills det blev nästan mörkt. Nej, jag stannade inte eftersom ett gäng samlades till ett party på platsen

Området Transjön var en plats jag gärna kunde återvända till – någon gång.

Djur? Hästar i hagar förstås. Det är en del vägvandring förbi gårdar. Kråkor, en häger, en ekorre och en gris som nöffade runt tältet och försvann när jag försökte kravla upp. Det är stilla i naturen om man borträknar polishelikoptrar som hovrade nära. I timmar. Det kändes lite kusligt att se helikoptern med sina blinkande ljus alldeles ovan mitt tält ett par gånger. Aliens? Vid den nästa igenvuxna sjön Tärnan?

Nej, det var bara personer som hade hört smällar i närliggande Vansta och larmat Polisen. Så polisen sökte av området med flera patruller och helikopter. Men de hittade ingenting då som förklarade smällar eller något brottsligt. Klockan 21 någonting avbröt de på grund av mörkret antar jag. På morgonen i sjutiden vaknade jag av fem skarpa smällar efter varandra. Jag är inte en ängslig typ och känner mig alltid trygg i skogen men nu kändes det inte helt prima. Älgjakt? Nej, det var slut redan. Men jag såg inget och inga.

Jag åt frukost, packade ihop och gick tillbaka till leden från min tältplats.Jag försöker alltid tälta en bra bit från leder. Natten är djurens tid. Även de använder leder.

Årets sista natt ute? Någon på nätet har startat en ”rörelse” om att sova en natt ute varje månad och så se naturens skiftningar. Det kanske vore något?

Sörmlandsleden är mestadels lättvandrad, några lite svårare upp- och nedgångar finns som på etapp 33 vid Bråviken. En del väg och skogsvägar. Många naturskyddsområden. Problemet är bitvis hästar, hästskit, cyklister, mopeder, även fyrhjulingar och som resultat sönderkörd led. Att vandra i geggan blir inte ett nöje utan viss irritation. Fallen skog kan vara som hinderbana men det är naturen som själv har orsakat det, inget att gnälla över. Barkborrar. Fästingar.

Det är dags att se över utrustningen, laga revor, fixa förbättringar och fundera ut om något måste förändras och köpas. Både sovsäcken och tältet ska hänga i klädkammaren, aldrig stuvade i en klump. Tomma och nästan tomma gasflaskor punkteras och sedan kastas i återvinning. De räknas då egentligen som läskburk men inte vill affärens burkautomat ha de.

Årets vandringshöjdpunkt? Allting är än blekt i jämförelse med PCT och faktiskt det mesta jag har vandrat genom under åren. Naturen är, kan jag säga, enklare men inte mindre värt att besöka. Kanske Lugnets Naturreservat (min förra vandring)? Jag gillar ju riktig gammal skog och natten vid sjön med klar stjärnhimmel ovan och dess spegling i sjön var en fin upplevelse. Kanske de träd som hade fallit och har sitt rotsystem för vår beskådan? Att se svensk arbetarhistoria i gruvområdet Skottvång var åter en påminnelse om vilka lyfte upp Sverige från fattigdom till en industrination och välgång. Hårt arbete, teknisk utveckling och forskning blev svenska paradgrenar, kända i Världen över.

På vilket sätt glänser vi nu? Det låter som en sorglig fråga.

Nomadland – film och verklighet i tiden som pågår nu.

Utvalda

Publicerat av

Jag såg just filmen ”Nomadland” för andra gången. Jag brukar se de bra filmerna i två gånger ganska nära i tiden för att se detaljerna jag kanske missade och liksom bekräfta att det är en film för att spara. Nu är min filmsmak väldigt annorlunda än mina barns borträknad filmer som James Bond eller typ katastrof – filmer som jag ibland ser med min son. Så, vem vill ha filmerna sedan.

Nomadland håller. Den är så välspelad, human och verklig.

Så här skrev jag i juli:

Dag 139 på PCT kom jag till Trout Lake som hade service i form av bra mataffär, restaurang och dusch. Dessutom fanns gratis busstransport från och till leden två gånger om dagen. Jag hade tältat vid Deer lake, mile 2215 (bild ovan) och hade ca 17 mile till platsen där bussen hämtade vandrare morgon och kväll. Det var lättgången skog. När jag närmade mig forest road 88 träffade jag en man med en svampkorg och ölburk.

Han var sliten, kanske 65 år. Han undrade om jag hade sett svamp vid leden. Jag berättade vart, men kunde inte namnge alla.

Ville jag ha lift till Trout Lake? Han skulle dit och sälja de svampar han hade och handla mat.

Vi gick till hans bil, en sliten minibuss. När han öppnade dörren föll skräp ut. Han ursäktade sig. Han drack upp ölet och slängde skräpet i en sopsäck. Det var tydligt att han bodde i bilen.

Skulle jag verkligen sätta mig i den bilen? Ja, vi åkte. Presenterade oss. Jag frågade om hans svamp plockning.

Han bodde i bilen från vår till höst, tills vintern gav vika och återkom. Annas hade han en plats i Portland. Han hade arbetat med vägbyggen, kört de tunga vägmaskinerna. Sedan gav kroppen upp. Inte bara kroppen utan vägbyggen, man måste åka än längre bort för att få arbete. Många av hans vänner blev arbetslösa, som han. Några hade dött av olyckor eller supit livet av sig.

Han var rökare och lungorna betalade för det. Alla vägarbetare var rökare. Man satt vid vägkanten under väntan och rökte. Nu rökte han en cigarett om dagen, kanske två. Det hade ingen betydelse längre.

Han trivdes i naturen, åkte runt i Washington delstat sedan arbetslösheten, plockade bär och svamp, högg ved till gamlingarna för mat. Andra påhugg. På mörkaste vintern kunde han vara mer stabilt bosatt någonstans och hitta något arbete för några månader men sedan kom oron i kroppen och han packade sin gamla bil. Samhället hade föga bruk av honom. Han hade lika lite bruk av Samhället.

Han satt ute i solnedgången och kände sig lycklig trots att han inte ägde något mer än bilen och sig själv. Jag bekräftade att jag förstod. Jag kände det själv. Jag hade sällan varit så lycklig som under månaderna på PCT. Tältet, ryggsäcken och jag. Människor jag mötte vilka berättade om sina liv.

Utsikt mot Mt. Adams vid vägen från Trout Lake

Ja, han var Trumpanhängare men Trump skulle inte hinna rädda landet. Vad som helst kunde ske för att få den utbölingen från makten.

Han lämnade mig framför mataffären. Jag ville bjuda på honom kaffe eller mat och försökte ge honom en slant men han avböjde bestämt och sa att samtalet var lön nog.

Igår såg jag ”Nomadland”. Det var som om jag hade mannen med den skitiga bilen med mig på soffan.

Färgerna i filmen är gråa, bruna, färglösa. Musiken tränger sig inte på, den sugs in av bilden. Varje ruta är en helhet för sig, en historia. Varje person är verklig, en del spelar faktiskt sig själva. Det sker inte mycket men det som sker har djup. Det är filmat som om kameran bara hade följt några människor i deras liv, inte att det är film, bara verklighet.

Man sitter nästan andlös utan att röra sig. Få filmer har berört mig så mycket. Jag känner så igen mig. Att vara från allt och fri, även om det bara är en inbillning.

”Nomadland” är en beskrivning om de fattiga amerikaner, fattigpensionärer, de anständiga fattiga, de som inte är ”inne”, de som inte krossar affärsfönster, demonstrerar på gatorna, de som inte polisen går på knä för. De obehövliga. De som knappt någon bryr sig om. Människorna som blev liksom över när framstegen svepte över landet. De olönsamma vars arbete las ner, vars hem stängdes och förföll, vars Samhällen blev inte ens turistattraktion för de stängda platserna var för många. Överlevare från livets katastrofer.

Kanske var några av dem även sökare, de som ville ut, se landet, hitta livet. De som samlades på husvagnsparkeringar och intalade sig att de har ett självvalt liv att leva. Förnöjsamhet över det lilla, det man har och inte saknad över det man inte äger. Inte hemlösa utan bilen som självvald hem.
Roadmovie? Nära. Men de fasta platserna och människorna är viktigare än vägen. Likasinnade personer möter varandra. Platser dit man återvänder, där det finns arbete en viss tid. Människor man möter åter och bryr sig om.

Det händer ingenting. Det händer hela ens livstid. Sakta byggs bilden av några huvudpersoner upp. Deras liv, misstag, hopp, förluster, försök att ha värdighet som en människa.

Filmen väcker frågor som är så aktuella i Sverige, inte bara i USA. Varför skall du bry dig om Staten när Staten inte har brytt sig om dig? När dina saker finns i ett förråd och du har ingenstans att sätta de? När pengarna inte räcker? När de enda som bryr sig är som du? Vi har hemlösa i Sverige, i portgångar och under broarna, de åker inte vanligen runt med en bil här. Bara välgörenhetsorganisationer som bryr sig – kanske – för även dessa värnar idag mer om de nya, det som är PK, inte om de gamla som byggde landet. (Undantag: Vid din sida i Stockholm)

Frances McDormand spelar Fern, huvudpersonen och hon belönades med Oscar. Hon är makalös. Hon spelar också i ”Three Billboards Outside Ebbing, Missouri”, hon fick Oscar för det. Fargo 1996 likaså. Hon är 64 år, på toppen av sin karriär och av hög klass.

”Nomadland” fick också Oscar för bästa film och regissör Chloé Zhao för bäst regi.

Så, har du inte än sett ”Nomadland” eller ”Three Billboards Outside Ebbing, Missouri” har du någonting absolut lysande att se framemot.

Läs gärna mer om ”Nomadland”, speciell Trivia på IMDb som ger bakgrund till filmen. Leta också Empire på kartan.

Och nej, alla recensenter har inte gett filmen en hyllning. Skit i dem, du kommer att sitta andlös och se livet ur en annan vinkel. Ställ en fråga: vad är frihet för mig? Hur skulle det gå om jag förlorade min ekonomiska trygghet?

”Nomadland” bygger på en reportagebok av Jessica Bruder om amerikanska fattigpensionärer på drift ”Nomadland Surviving America in the Twenty-First Century”.

Frisörterapi

Utvalda

Publicerat av

Som socialsekreterare tyckte jag att ärenden med kvinnomisshandel var svåra. Vuxna kvinnor kunde ju Socialtjänsten inte lyfta ut ur hemmet om det inte fanns så grav missbruk att akut vård var aktuellt. Kvinnan hade en egen vilja. Det fanns ingen lagparagraf för det. Om kvinnan inte vittnade mot mannen var rättegångar också väl så lönlösa.

Att rädda någon från ett förhållande man själv bedömer som dålig går sällan. Även det usla är ett val tills det inte längre existerar några. Jag brukade säga att misshandel hemma är en misslyckad tvåvägskommunikation. Det fick jag alltid skit för. Även kvinnor slår eller använder psykisk verbal misshandel, det är inte bara män som misshandlar.

Att bli misshandlad och fortsätta leva ihop är komplicerat. Dessutom är det oftast kvinnan som ska gå, bryta upp. Som jag skrev en gång borde den som misshandlar alltid dömas till fotboja och hindras att vara på den orten den misshandlade bor. Ska vi säga hålla sig 100 km från? Grymt? Inte alls. Enkelt? Inte det heller för vill den skyldige skada offret kan man ju använda ombud.

Den som misshandlar och döms för det ska flytta eller utvisas. Varför ska offret behöva börja om? Varför ska barnen ryckas upp?

Men, i alla ärenden jag hade både hos socialtjänst och som kurator flyttade kvinnan. Men ibland hände oväntade saker.

Jag blev larmad till ett par. Grannarna ringde Socialtjänsten för de hade hört gräl. De hade inte råkat se kvinnan på några månader så de var oroliga.

Jag ringde på. Egentligen skulle vi vara två i sådana besök men just då var det överflöd av arbete så jag gick själv. Jag ska genast säga att besöket blev inte enligt regler eller professionellt alls. När jag slutade på byrån stor det i mitt tjänsteintyg att jag var effektiv och modig. En finare omskrivning av att icke följa regler?

En man öppnade, välkomnade mig så glatt, ropade till hustrun att de fick fint besök.

Mannen skyndade sig att ordna kaffe. Kvinnan avstod från att prata med mig. Hon satt bara alldeles tyst i ett hörn utan ansiktsuttryck. Kvinnan satt inte med oss, hon sa sig dricka senare. Under tröjan och på armarna skymtade blåmärken. Hon drog halslinningen uppåt. Det såg ut som hon hade förlorat en hårtuss.

Hon var en oattraktiv kvinna på utseendet. Överviktig. Slapp. Kläder som var utan form och alltför slitna. Håret i testar med en kal fläck. Hon hade inte gått ut på flera månader, sa maken. Hon behövde passas upp, minsann. Hon var lite svag. Han tog hand om henne. Han erkände att ytterdörren låstes när han gick till jobbet. Hon var så vimsig och kunde gå vilse så hon hade ingen nyckel.

Mannen var snygg, vältränad, välklädd. Han hade ett bra jobb för en statlig myndighet. Han tränade, spelade tennis. Hon satt och stirrade i taket och lät sig bli slagen.

Båda två var i övre medelåldern. De var ett udda par. Allt verkade sjukt. Var kvinnan psykiskt sjuk? Vilken nytta hade de av varandra? Det fanns många frågor men inga svar just nu. Jag ville kalla på polisen men insåg att det inte skulle fungera. Hon skulle inte öppna munnen. Det gällde att tassa i ullstrumpor.

Jag ville ta kvinnan med mig till sjukvården men hon tackade nej med klar, hövlig mening. Jag tryckte på. Hon sa: min make tar hand om det, jag är väldigt klumpig och ramlade i trappan.

Det fanns två trappsteg. De bodde i bottenvåningen med direkt utgång till gården.

Jag kom ingenvart. Så jag talade om för maken att jag skulle skicka en sjuksköterska för henne, blev hon inte insläppt så skulle hon komma in med polis. Om jag fick så mycket som en viskning av att frun behandlades illa blev det polisutredning. Jag nämnde min kontaktpolis som var kriminalvårdschef i stan. Jag ringde faktiskt honom sedan för råd men det blev för sent.

Jag meddelade dem att jag skulle besöka dem igen snart och att utredningen skulle behöva minst fem besök. Jag skulle ringa och ge dem tiden då sjuksköterskan kunde komma.

Mannen sa javisst, ni är så välkomna.

Jag frågade vad kvinnan ville, utöver att jag försvann. Jag väntade envist. Till sist sa hon att hon skulle gärna gå till frisören, men hon orkade inte.

Jag sa att en frisör kommer att besöka henne, jag ringer om när.

Det fanns inget mer att göra just då. Men jag kunde ta med en polis om jag inte blev insläppt. Vi brukade göra hembesök ihop när det behövdes.

En distriktssköterska blev insläppt. Hon bokade också en tid på Vårdcentral för kvinnan. Hon sa kallt att vissa prover kunde tas bara där. Kvinnan nickade. Mannen sa vänligt att han skulle köra henne dit.

Jag skickade en frisör till henne med batteri av hårvårdsprodukter. Eftersom kvinnan hade inga inkomster förde jag räkningen till kontot om förebyggande insatser. Jag ville inte gräla med maken. Det visade sig vara rätt. Förebyggande alltså.

När jag besökte paret nästa gång var det hon som öppnade. Jag besökte dem ytterligare en gång. Sedan skedde en överraskande utveckling.

Nästa gång var hon borta. Hon hade flyttat och sökte skilsmässa. Mannen var arg och nedslagen. Så otacksam hon var. Han skyllde inte på mig. Men nu skulle han leva när hans dumma fru var ur bilden. Han var lika vänlig och hövlig, kanske mer insmickrande mot mig som vid första besöket. Det kröp i mig men jag sa lika vänligt att min manlige arbetskamrat fanns för honom om han behövde någon att prata med. Jag lämnade numret och tackade nej till kaffe. Han hörde aldrig av sig.

Kvinnan ringde mig. Hon bodde hos en släkting i en annan stad. Hon hade inte velat säga något innan hon var långt borta från mannen. Hon sökte arbete men det var svårt i hennes ålder. Kanske blev det förtidspension. Hon hade varit sekreterare där hennes nu fd. make arbetade men slutat när de gifte sig. Hon var då 40 år och det var hennes första äktenskap. Han hade varit gift förut men hon hade aldrig träffat henne.

Hon tackade mig. Jag hade gett henne ett nytt liv.

Vad fanns det att tacka för? En frisör och en distriktssköterska.

PS. Bilden är en frisyr från en operaföreställning och har inget med innehållet i inlägget att göra bara en dekorativ funktion.

PS. Kvinnan gav medgivande att använda hennes fall i undervisning men båda två är döda idag.

Skicka tillbaka importfruarna …