Men den viktiga frågan – pajen då?

Månen lyste. Natten föll på medan jag gick på riksväg 140 för att ansluta åter till Pacific Crest Trail. Jag hade fyllt på mat och vatten på Fish Lake Resort. Dessutom hade jag ätit den bästa fruktpajen i mitt liv. Det är dag 110 under min PCT vandring.

Jag var nöjd med livet fast ryggsäcken vägde en del eftersom den var full av mat, vatten och gas. Tur att jag tog med mig extra vatten för Cascade Canal, som borde ha varit en vattenkälla, var torr. Jag satt tält vid den torra kanalen högre upp på leden och kokade en kopp te. Jag hade ätit middag på Fish Lake men fyllde nu på med några kex. Jag var alltid hungrig.

Vandrare pratade ofta om mat och drömde om något de skulle äta hemma. Så även jag.

Maten var enformig på leden. Den byggde på två grundstenar: kort  koktid och låg vikt. Nudlar, frystorkat, potatismos, tonfisk, grötflingor eller müsli och sportdryck var basen. Däröver tortillabröd, nötsmör, jerky, kex, nötter, torkad frukt. När jag passerade en mataffär köpte jag choklad, äpplen och apelsiner, tomater och avokado för några dagar. När vädret blev kallare utökades min mat med ost och kokta ägg. Jag fick mycket mat och snask från olika dagvandrare, de som skulle avbryta, hundrastare  och även en hel del från en restaurang vid White Pass gratis eftersom de skulle just stänga.

Jag bar vad jag orkade. Jag åt massor när jag passerade någon tätort. Frukost, lunch, middag, mellanmål ibland trängd ihop på få timmar, ändå var det inte tillräckligt för den mängd energi som behövdes. Jag tappade totalt 14 kilo från min helt normala vikt. Vill du banta gör en långvandring.

Jag åt äppelpaj som efterrätt när jag fyllde på mitt matförråd. Äppelpaj är USA, inte bara hamburgare.  Alla pajer var inte förstklassiga. De serverades inte snyggt, var kalla eller glassen smakade inte grädde. Någon hade äppelmos i stället äppelbitar. Degen kunde vara geggig. Men andra var frasiga med goda äppelskivor och serverades med glass som smakade äkta vara eller lagom vispad grädde. Det fanns även små pajer i pappförpackning i några affärer. Jag tyckte de var så delikata vilket förmodligen var inte sant utan det var sockret och fettet som talade.

Den enda bärpajen jag åt var paj med Huckleberries. På Trout Lake (dag 139) var pajer med de bären en specialitet. Jag köpte en hel paj. Det var min middag ute i den brända skogen med utsikt mot Mt Adams när mörkret föll. Området hade massor med bär på brandareor och så klart hungriga björnar. Jag hade spanat efter bär tidigare i skogen, men torkan hade tagit alla hallon och smultron. Nu, i Washington som var ett regnigare område kunde man äta Huckleberries så man till sist mådde illa.

Så till min ”pajtävling”. Vinnaren blev Fish Lake Resort  där jag åt en persikopaj. En annan vandrare åt äppelpajen den gången. De båda pajerna var himmelska. En frasig botten, ovan den frukten snyggt inlagd i halvmåneformade skivor, inte för mosiga utan lite tuggmotstånd kvar. Inte för söt så något av syran i frukten var kvar, svag kanelkryddning och ett tunt lager nötcrunch. Locket var av deg remsor, puffiga som av smördeg. Lagom varm. Till det hemgjord vaniljglass. Först när jag hade glufsat i mig pajen kom jag på kameran. Sorry! Det var en himmelsk paj.

https://fishlakeresort.net/

https://oregonencyclopedia.org/articles/blueberries_and_huckleberries/#.XDthRM1G3IU

 

Om Donald Trump och American Dream

Jag bedrev två helt ovetenskapliga ”undersökningar” under min vandring på PCT. Den ena var vart fanns den godaste äppelpajen nära leden och den andra vad folk tyckte om sin president, Donald Trump.

Trump dominerar den svenska median som inte kan släppa besvikelsen över presidentvalet i USA, att en kvinna, fru Clinton, inte vann. Trump blev den svenska medians hatobjekt. Alltid finns det något att klaga på. Han var redan den bästa sidvärmaren före presidentvalet och har hållit sin position sedan dess. Trump omskrevs eller utnämndes i svensk media 165 015 gånger år 2018 medan vår egen Statsminister Löfven fick nöja sig med andra platsen med 90 157 tidningsnotiser trots valår och Kristensson som trea med 48 708. De andra länders statsministrar ligger helt i skuggan av Trump, som  Putin 32 744, Teresa May 24 104  Macron 22 339 och Merkel 19 910 omnämnanden i svensk press fast de hör till vårt närområde med stor påverkan på Sverige.

Jag var säker på Trumps vinst före valet när jag hade läst de båda kandidaternas valprogram i juli. Jag insåg inte att valprogram är ingenting, snacket och att synas i valmöten är allting. Brukar du läsa partiernas valprogram? Ingen av de amerikaner jag frågade om Trump hade läst valprogrammen. Det var nog som i Sverige. Man röstar med känslan och plånboken, inte efter kunskap. Kanske ids man inte ens rösta. Bara 53,1 procent av de röstberättigade i USA tog sig till röstlokalen.

Det var lätt att prata politik med amerikaner. I Sverige skulle man få svar ”skit i det du” om man frågade efter okända personers röstpreferenser. Men i USA svarare alla jag pratade med. De var intresserade av min syn på Trump och politiken i landet – som jag vet alldeles för lite om. Folk hade insikter och åsikter. De tyckte till och med det var fantastiskt att jag ville veta vad de tyckte. Några gånger fastnade jag på diskussioner om politik, världen och framtiden så tiden bara försvann.

Nej, jag låtsades inte vara en journalist men jag sa att någon åsikt kunde hamna på min blogg med stilla undanskymt liv i bloggvärlden. Jag undvek att fråga vandrare, för de var en speciell grupp. Jag frågade några yngre på leden i början. Deras svar var unisont Sanders. De hade velat få Sanders till president eftersom han lovade dem gratissaker. Ungdomar som än försörjdes av sina föräldrar eller stipendier och lite extrajobb ville ha det så: någon annan betalar. Så är många unga även i Sverige, de förstår inte hur pengarna vanligen intjänas och skatt betalas.

Jag övergick till att prata med folk jag träffade utanför PCT vandrarnas krets. Jag började fråga dagvandrare, hundrastare, picknickfolk, några campare, jägare och de som gav lift, i regel folk omkring medelåldern. Den första  som definierade Trump och situationen var dock en PCT vandrare som tyvärr fick avbryta på grund av sjukdom i familjen.

Han var en snickare i 60 års ålder. Han hade inte röstat men den beskrivningen han gav om Trump var bara lysande. Jag greppade genast min lilla svarta bok och skrev medan han pratade.

Clinton, överklassdonnan, ville ha makt, folket är oväsentligt, sa han.

Trump då?

Donald Trump har gjort sin American Dream. Han har en familj, barn och vacker hustru. Ja, han är skild men så är många i USA. Han är lyckosam i det han gör för det mesta och tjänar nog med pengar för familjen. Han gör vad han önskar, är kändis från TV, han har underhållsvärde som är viktigt i USA. Han siktar så högt han kan. Hans dröm var att bli president och förverkliga sina affärstankar i företaget USA. Det gick inte bra första gången men han gav sig inte. Han satsade om sina pengar och sig själv. Han har gjort sin American Dream och därför hatar demokraterna honom. Han passar inte i politikermallen men han är en produkt av detta land.

American Dream? Miljoner människor har gjort sin American Dream och många har misslyckats. Vad är American Dream? Investopedia, Will Kenton har en bra definition, klipper början, läs hela!

The American Dream is the belief that anyone, regardless of where they were born or what class they were born into, can attain their own version of success in a society where upward mobility is possible for everyone. The American Dream is achieved through sacrifice, risk-taking and hard work, not by chance. 

The term was coined by writer and historian James Truslow Adams in his best-selling 1931 book ”Epic of America.” He described it as ”that dream of a land in which life should be better and richer and fuller for everyone, with opportunity for each according to ability or achievement.” https://www.investopedia.com/terms/a/american-dream.asp

Någon vecka efter pratade jag med en annan snickare, en kvinna i 40 års ålder som hade tagit över sin fars byggföretag. Hon sa ungefär detsamma. Hon hade röstat på Trump eftersom han hade mer ambition att förbättra landet än Clinton som ville förbättra sin egen position.

Jag fortsatte att fråga. Mycket vägde till Trumps fördel. Ja, han var en buffel, inte så utbildad, inte någon talare precis men han försökte få folket i jobb och brydde sig om USA. Han är nog lik mig, sa en man, jag är en buffel med bra jobb och gott liv. Muren? Desto närmare söder man var desto viktigare var muren. Ja, det fanns ju en mur redan, så varför var det så himla liv om resten? Alla presidenter har byggt sin bit men bara Trump har blivit attackerad. Kanske har storleken betydelse?

Muren har blivit en mur mot vettiga beslut. Och, har en Stat rätt att freda sina gränser? Bra fråga.

Jag träffade två Clinton anhängare. Två av trettio! Ljög folk? Var det så att vinnaren tar allt, förloraren är genast ointressant? Eller, till skillnad med svensk media ville inte folk prata illa om sin president? Var de små orter jag passerade rena Trumplandet? Även i Kalifornien? Var inte han en ”narcissisk buffel”? Hur kunde folk vara så positiva? Något måste han ha gjort rätt?

Den ena av Clintonanhängarna var en professor som utbildade i naturskydd. Varje år tältade han ensam några dagar ute vid PCT och frågade de passerande vandrarnas skäl till vandring, ålder och hemland. Han hade ett arkiv med svar och bilder. Ett moment i hans undervisning var just att diskutera med elever om skälen till att vara ute i naturen. Han var inte riktigt nöjd över mitt enkla svar: jag gillar att gå och vara ensam i naturen, men han la mig på listan ändå med foto. Jag var den äldsta han hade träffat, sa han.

Han var demokrat. Han ville bara få Demokraterna tillbaka till makten. Varför då, frågade jag och väntade mig en intressant förklaring. Han sa ingenting. Varför då, upprepade jag, men fick inget svar. Jag hade gärna hört den andra sidans åsikter i Trumpvurmen.

En man sa att han egentligen sket i vem var president, vilka satt i Supreme Court var det viktigaste. De skulle bevaka rättvisan enligt landets Konstitution från 1789. Demokraterna hade devalverat Supreme Court, tyckte han, men nu fanns det hopp igen. Även några andra poängterade att Supreme Court var det viktigaste men att livstidsutnämning var orimligt. Vad hände om man blev dement och gjorde galna beslut? Jag tror att något liknande skulle behövas i Sverige, dock inte med livstidsanställningar.

https://en.wikipedia.org/wiki/Supreme_Court_of_the_United_States

Trump är en produkt av USA, det kan man inte neka till. Jag tror dock att han har en verklig önskan att göra USA stor igen, ge de som sliter bättre villkor. Han är en affärsman. Det är vinster och förluster, framgång och konkurser det handlar om. USA först. Amerikaner först. Han är dock inte i fas med tiden. Många drömmer om de tidigare goda åren, livet då allt var enklare och framtiden ljusare. Så även Trump, så icke politiker han är. Han vill stänga in, inte öppna ut. Han skyr världens utveckling, globalismen som redan existerar. Varor transporteras runt världen. Tekniken finns i Japan och Kina, kanske inte längre  i USA. Företag är beroende av andra företag. Gränser har suddats ut på gott och ont. Internet har krymp världen. Länder krackelerar av tryck utifrån och inifrån.  Han har rätt i sig att marscherna mot USA:s sydgräns är mer  offensiv än flykt,  massinvandring från länder som inte kan ge sin befolkning det elementära, bara oanvändbar ideologi.

American Dream? Kanske. Vi har också Sweden Dream, de senaste tre åren har 419 760 invandrare fått uppehållstillstånd i Sverige. Folkvandringarnas tid. Det blir säkert mer i framtiden. Det är mäktiga känslor och tyckande i rörelse, långt från det vi kallar politik.

Är Trump och de andra politiska nykomlingar på så kallade högerkanten, dessa anhängare av kulturell nationalism, bara en vind som blåser men dör ut? Tvivlar på det. Folket i gement är besvikna, både de som lider av åratals vanstyre och oönskade åtgärder till de som faktiskt har det bra. Politik har slutat fylla folkets önskningar. Allt kan explodera i missnöjesyttringar från gula västar till andra demonstrationer, meningslösa massmedie påhitt och terrorism. Världen bär oro. Klasskillnader är tydliga, inte i kommunistisk mening, utan mellan de som har och de som inte har, mellan vanligt folk och politiker som varken har insikt i läget eller uppfattning om vem är deras arbetsgivare och löneutbetalare.

Trump är älskad och hatad. Många spår att han sitter kvar fyra år till oavsett kriser och oförmågan i att vara just politiker. Varför ställer inte de riktigt smarta människorna upp som valbara utan världen får nöja sig med andrahandsurvalet? Så i USA. Så i många länder. Så även hos oss.

Om politiska prioriteringar ang. muren hos American Thinker

https://www.americanthinker.com/articles/2019/01/democrats_can_fund_the_world_but_not_the_wall.html

https://www.retriever.se/pressrelease/donald-trump-overskuggar-den-svenska-medierapporteringen/

https://www.bbc.com/news/world-us-canada-46748492

Pajen då? Kommer i nästa inlägg.

Det sista om död och demens?

Även om jag var medveten om min sambos förestående död i snar framtid blev det som ett slag. Vår relation som ett par vilka älskade varandra hade dött åratals innan då han genom snabbt utvecklad demens förlorade sitt minne, sitt aktiva liv och blev vårdbehövande. Han blev min patient och jag hans vårdare. Jag förlorade vårt goda  liv tillsammans. Det var då jag sörjde, i början av den långa demensresan.

Jag tror att vi uppskattar det goda i livet alldeles för lite. Jag tackade för sällan, då. Jag var hans livs kärlek, sa han. Jag var inte förmögen till något så stort, bara något tillräckligt. Kanske därför kunde jag inte lämna bort honom till ett permanent boende? Följaktligen krympte mitt eget liv sakta till närapå intet.

Jag försökte ge honom ett slags fortsättning till den tillvaro vi hade haft. Någon kort lysande stund var allt som vanligt. De stunder krympte till intet. Sedan blev allt ohållbart för mig och han kom till ett permanent boende och dog.

Att svälta och törsta ihjäl med hjälp av morfin är nutidens demensvård. Jag kan inte bedöma om det var rätt åtgärd. För, ingen ringde mig. Jag var hos barnbarn en vecka som barnvakt, i en annan stad. Att inte ringa de anhöriga när döden närmar sig visar hur vården ser med likgiltighet på de mänskliga relationerna. Han man lämnat sin sambo till ett demensboende har man separerat och har inget att säga till. Jag hade fullmakt för besluten gällande hans vård men det var utan värde. Det sättet demensboendet behandlade honom och sket i oss anhöriga blev ett sår som nog aldrig lämnar mig riktigt.

Efter sju dagar kom någon med sunt förnuft till jobbet och lyfte på luren. Då var han borta från denna värld, utom andning och hjärtslag. Döendet blev inte långdraget. Det är jag tacksam över.

Jag hade mardrömmar om hans död i början av vandringen på Pacific Crest Trail. Jag gjorde en ofrivillig sorrow walk genom den Kaliforniska öknen. Jag törstade ihjäl  varje natt. I och för sig gick jag i ökenlandskap och vattentillgången var begränsad men denna törst var mördande. Oavsett hur mycket jag drack var det inte tillräckligt.  Hans död plågade mig. Inte döden i sig utan sättet jag lät honom dö på i det usla stället utan att orka ta hand om honom hemma ändå till slutet. Det var mitt fel.

Sju år blev min gräns. Det är något magiskt med sju år. De sju dödssynderna, de sju dygderna, Jakobs sju års väntan för giftermål med Rakel, sju goda och sju svåra år, de sju underverken, sju veckodagar och olika religiösa betydelser som sju sakrament, den judiska sjuarmade ljusstaken eller att gå sju varv runt Kaba. Nästan sju år med en dement person, avlösning några timmar i veckan, vandring inte ens varje år (min största hobby) och förlust av allt utanför hemmet som kontakten med andra människor… Om jag insett hur det blev hade jag då tagit på mig vården av honom?

Vet inte. Kanske jag bara följe mitt hjärta och gjorde det som var äkta kärlek och förlorade så resten av mitt eget liv?

Under tiden följe jag de hälsoråd som antogs bromsa demens. Bra mat med mycket grönt. Maten har ingen effekt om det lämnas på tallriken. Jag kämpade med hans obefintliga matlust. Promenader, pussel och korsord. Fortsätta bara livet som det var. Det sista fungerade inte så länge. Det har visat sig också att pussel av olika slag inte har läkande betydelse. Det är livet innan, ens utbildning och användning av hjärnkapacitet som bromsar så demensstegen tar något längre tid. Att pussla kan vara roligt i sig. Inget fel i det.

Min sambo hade utbildat sig utomlands. Men han glömde nästan omedelbart det tyska språket.  De dementa återvänder snabbt till ursprungsspråket. Jag minns en kvinna i ett boende som hade återvänt till sin ungdoms hembygds dialekt och inte ens hennes barn kunde förstå henne. Att få vård på sitt eget språk är väsentligt. Det borde gälla även de svenska vårdbehövande gamla. Så är dock inte fallet. Vården av de gamla anses vara bra inkörsport för invandrare till det svenska arbetslivet.

Motion, som promenader och träning, sägs hjälpa det mesta hälsoelände vi kan drabbas av. Du tränar väl?  Dans är det senaste. Dans hjälper så att stegen i demensutvecklingen går lite saktare. Min Kommun tror inte på dansens betydelse. De drog in dansmusiken för de gamla. För dyrt. Dans är ju som en parningslek. De gamla har passerat den tiden. Vad ska de dansa för?

Ja, vi dansade inte heller. Jag bara trampar partnern på tårna. Vi var dock ute varje dag oavsett vädret, men sträckorna krympte med tiden. Hade promenader betydelse? Vet ej, kanske det bara uppehöll förmågan att gå intill de sista månaderna då även det var svårt.

Demensråd är dock bara för att bromsa utvecklingen, inte än att bota eller hindra.

Politikerna är bekymrade för kostnader som Alzheimer och demens orsakar. De hoppas på ett vetenskapligt genombrott, helst ett magiskt piller som håller oss alerta och i arbete tills vi dör utan vård, snabbt och kostnadseffektivt. Äldreomsorg kan man dra in. De gamla sjuka är inte i stånd att klaga. Det finns alltid andra viktigare utgifter.

Det är skrämmande att bli gammal och sjukling. Det är väldigt nära till ättestupa.

Samhällets moral mäts i omhändertagandet av de späda barnen och de gamla vårdbehövande, de sköraste. Moralen i samhället är inte god. Föda barn kan man i bilar och BB tiden är avskaffad. De gamla är bara en kostnad man helst vill slippa. Många andra måttstockar finns men jag finner dessa två som enkla och synliga utan behov av forskning och utredningar. Livets början och livets slut.

Känner du någon dement? Eller har du en dement anhörig? Hur påverkades ditt eget liv?

https://www.msn.com/sv-se/halsa/kondition/att-dansa-och-lära-nytt-kan-motverka-demens/ar-BBR1ghm?ocid=spartandhp

https://www.svd.se/40-000-aldre-lider-av-undernaring-inom-aldreomsorgen

https://edition.cnn.com/2018/12/19/health/reverse-cognitive-aging-exercise-diet-study/index.html

Om pensionsekonomi:

https://www.expressen.se/dinapengar/svenska-pensionarer-ar-fattigast-i-norden/

Om min sambos död:

http://blogg.iniskogen.se/2018/04/12/hal-i-mitt-hjarta/