Hål i mitt hjärta.

Idag dog min sambo Dick stilla på demensboendet. Han var där bara 24 dagar. Flytten och allt nytt var för mycket för hans nu så sköra hälsa.

Han skulle fylla 88 år snart.

Han hörde till den gamla stammen som hade en ära att klara sig själv, försörja sig och familjen, leva enkelt och med tanke på miljön, hälsan och andlighet som inte har något med religion att göra. Han hade drömmar och han gjorde verklighet av dessa. Bli en biodynamiker vilka inte ens fanns än i Sverige, lära och leda  andra,  byta vid 62 yrke till naturfotograf, bli statist och lite skådespelare också. Vara lycklig.

Jag har nog aldrig träffat en människa som var rent barnsligt lycklig i det han gjorde. Han påstod att han var lycklig med mig och jag valde att tro på honom..

Han var aldrig sjuk eller beroende av samhället. Inte innan den dagen okänd sjukdom slog till. Efter tre månaders utredning fick han diagnosen demens.

Han hade knappt slutat arbeta. Han hade precis fyllt 81 år.

Ett av de första statistuppdragen Dick gjorde var i Edith Backlunds video ” I`am a true believer”.

Det passade bra för Dick, för han trodde om människor mer gott än ont. Han såg det ljusa i mörkret. Han trodde på liv efter detta, inte bokstavligen utan i form av vad vi lämnar efter oss. De trädgårdar han byggde upp lever i andra händer idag. De bilder han tagit dyker ibland upp i någon publikation. De dikter han skrev till mig är en skatt jag just nu inte orkar läsa. De knivar han slöjdade täljer träföremål till nytta och nöje.

Han var så totalt vacker inuti sig att för mig som är en praktisk kallhamrad realist blev hans andliga hållning ibland nästan för mycket. Dock älskade vi varandra. Han stod ut med mina brister.

Han var tillhörig de äldre svenskarna som inte frågade vad de kan få utan vad de kan ge och hur de kan fylla en uppgift i livet. En generation som går mot graven. Vad blir deras legat? Det är andra vindar som blåser, andra idéer som råder. Folkhemmet är död och begraven. Om ett tag minns ingen de strävsamma svenskarna som byggde landet och trodde på en tanke om bättre värld, bara man gör sin del.

Vi kände varandra nära 28 år. Det känns idag som om jag hade ett hål i mitt hjärta.

11 reaktion på “Hål i mitt hjärta.

  1. Jag saknar ord men vet hur det känns när sorgen och saknaden kramar så hårt om hjärtat att det nästan inte går att andas. Det hjälper ju inte att komma med floskler om ett avslutat lidande eftersom det svåra är att döden överhuvudtaget ska behöva innebära ett ovärdigt lidande för den döende och de anhöriga.

    Jag känner så starkt för dig och hoppas du har bra människor runt dig nu när du behöver.

  2. Du skriver så vackert om din sambo så jag förstår hur du känner det nu. Mina tankar är med dig Elina. mvh

  3. Även om det låter futtigt i denna stund, så beklagar jag sorgen från botten av mitt hjärta.
    Slås av att du trots denna svåra stund klarar av att skriva så vackert som du alltid brukar göra.
    Imponerande!
    Oerhört vacker ”dödsruna” om man får säga så?

    Kram

  4. Jag beklagar Din sorg!
    Nu får Din vandring i Klippiga Bergen en annan dimension. Jag tror nog att Din man vill att Du skall vandra vidare i naturen som Du älskar.

  5. Hej.

    Mina kondoleanser.

    Även om ord till tröst och stöd i ett ögonblick som ditt kan tyckas vara likt regn på hälleberget, så kanske doften av regn på varm sten i någon mån väcker den tröst och det stöd man har i minnet av det goda, och av de ljuva tiderna.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

  6. Jag är verkligen ledsen att läsa om förlusten av din kära livskamrat. Vänligen acceptera mina kondoleanser, mina tankar är med dig Elina

  7. Så fint skrivet! Förstår dig! Men att ni var så olika var nog det som bar. Livet är konstigt. Verkligen konstigt när man börjar tänka på det. Kanske lika bra att bara flyta med. Men så enkelt är det inte. Dessvärre!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *