Månadsarkiv: juli 2016

”Je suis pretre”?

Publicerat av

160726150047-jacques-hamel-priest-exlarge-169Jacques Hamel

Borde vi alla säga nu ”Je suis pretre”? Påverkar en gammal prästs halshuggning oss? Det var ju bara en person i jämförelse med Nice, 84 döda. Eller alla de andra massmorden då tiotals, även hundratals har mist livet i någon islamsk terrorattack. I juli skedde 238 attacker i 33 länder och 2055 dog.

Så en präst? Han försvann snabbt från tidningssidorna.

Börjar vi bli avtrubbade? Alla terrorexperter säger att det kommer hända igen. Kanske någon större attack. Börjar vi räkna att om det händer så händer det. Vi kan inget göra. Är terror från islamister det nya normala?

Att döda en präst är en krigsförklaring mot de kristna. Så klart är många kristna redan avrättade av Daesh, men att angripa någon företrädare för kristendomen i en kyrka i EU, ropa Allahu Akbar och halshugga personen är mer än ett dåd. Det är en symbolhandling som förebrår framtiden.

Är du kristen? Inte riktigt kanske men dina föräldrar var det? Och kyrkan får gärna rama in dina stora stunder i livet som dop, vigsel och begravning? Gärna julsånger och skolavslutningar? Förmodligen följer du kärleksbudskapet utan att ens tänka till.

 ”Du skall älska din nästa som dig själv” (Matt 22:39).

Det är svårt att älska någon ibland. Det är svårt att älska ens sig själv. Men budskapet är fredligt, det med andra kärleksbudskap ger en etisk grund för livet även om vår oförmåga  inte fyller det. Tycker du kärleksbudet är bättre än raderna från Koranen:

Qur’an (2:191-193) – ”And kill them wherever you find them, and turn them out from where they have turned you out. And Al-Fitnah [disbelief or unrest] is worse than killing…

niceNice

Vi hör många förklaringar och ursäkter för islams terror och deras mördare. Det spelar ingen roll, någon gång, om mördaren mådde illa, var i utanförskap eller tidigare straffad. Han valde att mörda. Livet ger oss val. Att hata, att älska, att respektera, att acceptera.

Jacques Hamel var en 86 år gammal katolsk präst i Saint-Etienne-du-Rouvray, Frankrike. Han mördades i sin kyrka. Syster Danielle som överlevde attacken sa om präst Jacques: ’Jacques loved all people regardless of religion. That is all I can say. A faithful priest, a priest who loved everybody, who loved much’.

 

med-gud-pa-var-sida-religion-och-vald-genom-historien

En bok i tiden är Karen Armstrong: Med Gud På Vår Sida, religion och våld genom historien. (Utkom 2015.)

Breivik känns väldigt aktuell även idag.

Publicerat av
017

Vi kan bara blunda och ta honom som en unik ensam psykopat med galna idéer. Eller det enklaste: ropa att han är nazist.  Vi kan skjuta allt ifrån oss för vi är de goda. Jag tror dock att vi måste börja analysera oss själva och vårt samhälle och inte vara så blåögda och tro att allt är bra, alla är glada och alla vill leva i ett multikulturellt samhälle. Multikulturellt som inte ens existerar utan i våra samhällen finns öar av olika liv som knappt rör varandra. Jag ser det alldeles nära mig. Det är som att komma till ett annat land i vissa Stockholms förorter.

Det är en stor skillnad på invandring idag och i början på 60 talet då jag kom till Sverige. Då kom man över med finlandsbåten på morgonen och började arbeta dagen efter. Eller med flyktingmottagningen som utvald metallare och om två månader kunde man knagglig svenska, hade arbete och började spara pengar för köp av Volvo. Även då bildade man små kolonier men vi skilje oss inte nämnvärt från mängden.

Det fungerar inte så idag. Världen är totalt annorlunda. Vi är rörliga både kroppsligen och genom Internet. Det är folkvandringarnas och tankespridningens tid. De flesta vandrar till något annat land i Afrika eller bara över till närmaste gränsen. Svält och krig, bomber och katastrofer är vardagsmat. ”Oslo liknade Kabul” … skrev någon kolumnist. Så är världen för många – dagligen. Klimatflyktingarna som söker ett land att bosätta sig i brukar vi inte ens skriva om.

En del flyr till EU. Vill vi ha dem? Vill vi verkligen ha dem här? Har vi empati nog för denna folkvandring? Politikerna håller vackra tal om multikulturell, arbetsinvandring och papperslösas rättigheter men frågan är nog en axelryckning – kanske lite gnäll – för de flesta. Mediedrevet går en stund. Vi är konservativa, vill ha trygghet och allt som vanligt. Speciellt i Sverige är vi trygghetsnarkomaner. Se bara vad som klagas mest: Staten tar inte hand om oss och bidragen är inte stora nog.

Det känns som en brytningstid i världen på många sätt. Revolutioner, klimatförändringar, folkvandring, konkursmässiga stater…

Nu har Norden vaknat med en smäll men blir det mer än sorg av det? De unga som mist livet förtjänar mer.

Jag läste några kommentarer på youtube, ett av de här:

”I always believe in listening to those who? experience things first hand. I live in the middle of the eastern part of Oslo. Daily I experience being te only white person on a subway, a bus, in an elevator etc. I am frequently scared in my own country. This weeken, muslim gangs burned 14 cars in my neighbourhood. I can’t own a car even. I hate my own city, my own country and my own life. Non western imigrant are by far the biggest problem in my daily life.”

Det är en hård kritik.  Kan vi skylla på oförstånd? Jag tror inte det. Snarare är dessa unga förtvivlade över det som är påbackat på dem utan att de själva kunnat välja. Desorienterade i vår nya värld. Efter förtvivlan växer hatet. Efter det agerar vissa få. Vi kan inte bara fly från det hela längre och skylla på någon psykiatrisk diagnos hos en enda terrorist. Vårt samhälle har för stora avgrund mellan människor. Vi är alla skyldiga till det hända på något sätt. Vi som inte såg vår broder och hans förtvivlan. Vi som inte ser grannen som har flytt från ett land med kanske värre omständigheter vi ens kan tänka oss. Och de invandrare som kom, släpptes in men ble inte  bosatta i detta land på riktigt utan fortsatte det livet de nyss hade flytt ifrån, har sin del i bördan. Politikerna och den tredje statsmaktens, mediernas val av infallsvinkel att inte förglömma.

Han ville skicka ett budskap. Vi vill inte ha det fast nu är vi tvungna, det räcker inte att lägga fram blommor och tända ett ljus längre.  Nu måste vi rannsaka oss själva och våra politiker – inte bara Anders Behring Breivik.

Idag 22 juli 2016 undrar jag om någonting förändrades.

Liv, död och terror är dagens ämne.

Publicerat av
011

Terrorismen har talat igen. Under de senaste 30 dagarna har 1556 personer mist livet och 2168 skadats i terrorattacker/genom självmordsbombare i 29 länder.  De två största attackerna skedde i Nice 14/7, Bastiljdagen, med 84 döda 202 skadade. Den 3 juli dog 308 personer och 246 skadades i Irak, Karrara. De flesta attacker har skett i muslimska länder medan Frankrike är den hårdast drabbade landet inom EU.

Att förlora närstående genom en terrorattack måste vara obeskrivligt ohyggligt. Att någon främmande person tar sig rätten att döda vem som helst, kanske med stöd av en Koran vers:

Qur’an (2:191-193) – ”And kill them wherever you find them, and turn them out from where they have turned you out. And Al-Fitnah [disbelief or unrest] is worse than killing…

Eller efter uppmaning som  ”If you can’t detonate a bomb or fire a shot, manage by yourself… run them over with your car”. (2014, IS spokesman, Mohammed al-Adnani)

Vad är det för ”religion” vars budskap är att döda?

Jag tänkte en stund på döden, de personer jag har förlorat. Min mor, min far, min biologiska mor, min syster, min kärlek, barnets far, min sekreterare, vän, arbetskamrat, väninna, bekanta, grannar… I min ålder börjar det bli många. Men ingen har dött hastigt utan någon förvarning. Det har alltid funnits en  möjlig död bakom hörnet, nu eller snart. Sjukdom, ålder. Annat som påverkar livet.

En gång har vår familj varit minuter från en terrorattack. Vi fick dock kunskap om det först två dagar efter. Känslan det var inte vår tur var nästan kvävande. Varför de, varför inte vi? Vi hade avstått från att åka till ett berömt tempel eftersom barnen var trötta och min make ännu tröttare på tempel, så vi svängde om och hamnade inte i bakhållet där flera dog. Den maoistiska gruppen ansåg sig ha rätt att döda vem som helst.

För de anhöriga är en hastig, oväntad död tungt. Det uppstår så många frågor, inga svar. Det som gör ondast är att inte kunna säga adjö. Inte berätta hur mycket vi älskade personen. Det finns Inte längre tid att rätta till något, be förlåtelse. Inte ha fler ögonblick tillsammans. Ingen framtid. Det finns bara gårdagen kvar. Livet, förväntningarna man hade var bortblåsta i en sekund.

Som socialsekreterare tog jag hand om begravningar dit ingen kom. Ingen tömde ut den dödes lägenhet. Ofta fanns det inte mycket av värde kvar. Det var gamla, fattiga människor utan kvarvarande anhöriga. Det kom upp livs historier som speglade tiden bakåt, den tiden som ställde andra krav än nu av samlevnad, äktenskap och vad som var rätt och riktigt. Dotter till en greve, men inte erkänt. Par som inte kunde gifta sig på grund av att äktenskap godtogs inte för epileptiker. Kvinnor vilka levde i magra omständigheter. Den tidens fattigpensionärer. Nu mera rotar de i soptunnor efter pantburkar.

Vem sörjer dem?

En sak är klart. Vi föds och vi dör. Ibland känns livet som en långdragen död. Tar du vara på tiden min vän? Jag vet inte riktigt om jag kan det själv. Livet går så snabbt. Så så mycket har redan förlorats.

Att smittas med bakterier, virus och lite om genuskamp och invandring.

Publicerat av

zikaviruszikavirus

Det larmas om olika smittor, resistenta bakterier och återkomsten av sjukdomar vi nästan hade blivit av med. Nya varianter som zikavirus gör livet osäkert. Ebola epidemin i Västafrika tog död på över 11 000 personer 2014. Alla minns svininfluensan och dess efterverkningar. Några värre varianter:

http://www.mnn.com/health/fitness-well-being/photos/9-worst-viruses-earth/going-viral

Är våra liv hotade av något smittsamt vi inte har botemedel till? Kan apokalyps genom virus drabba oss?

Några år sedan låg min sambo två månader på sjukhus efter att han hade kollapsat hemma. Det fanns ingen plats någonstans. Han var för gammal sa några läkare som tillfrågades om plats, så gubben hamnade på avdelningen för dementa. Han var inte dement då, men minnet försvann snabbt på grund av sjukdom. Han blev sjukhusets mest stuckna och undersökta patient, enligt doktorn. Ingen kom dock underfund med vad som var fel. Han skrevs ut som ett vrak med förlorad minnesfunktion.

Det kan gå snabbt när livet förändras.

Men det var inte detta jag skulle skriva om utan om hur man enklast smittar ner en patient.

I början hade han eget rum med egen toalett. Alla var väldigt mån om honom, om den nästan döende gubben. Sedan började flyttkarusellen. Han flyttades runt på avdelningen. Varför? Inte vet jag. Fick aldrig någon förklaring. Han blev mer och mer förvirrad och sov på en stol i korridoren när jag kom för han hittade inte till rummet. Gubben hann med fem rum, varav en bara några timmar för rumskamraten var en kvinna som sprang runt nästan naken och la sig på hans säng med bara en blöja på sig. Det var förnedrande både för honom och den främmande kvinnan.

Personalen ville inte flytta någon. Det var en jämlikhetsfråga.

Vi har blandade rum nu mera, det är ingen skillnad på män och kvinnor som är sjuka, informerades jag. Men jag tyckte annat på skarpen och de fick åter flytta honom. Jag var inte för en genuskamp med sjuka personer.

Någon politiker föreslog åter dubbelrum på äldreboenden så man kunde få sällskap (läs: det blir billigare). Själv tror jag inte att de själva vill dela rum med främmande människor.

colicolibakterier

Vidare till smittorisker. Flertal av personalen spritade inte händerna när de kom in i rummet och inte när de gick ut. Eftersom flera av patienterna var förvirrade besökte de varandras rum, sängar och toaletter.

Avdelningen var skitig. Bajs på toaletter, piss på golvet, utöver den vanliga smutsen som spilld kaffe.  Dammtussar gömde sig under sängen. Städerskan stod och pratade ständigt i mobilen. Jag sa till henne en gång eftersom ingen annan gjorde det. Hennes höga samtal störde de sjuka. Då flyttade hon bara en bit.

Under den sommaren lyckades avdelningen smitta över 40 patienter med MRSA (meticillinresistenta Staphylococcus aureus). Informationen om smittan kom dock hem först efter två månader.

Hur allvarligt det var insåg vi när en sjuksköterska i skyddskläder kom hem till oss och tog prover. Hon såg ut som från rymden.  Vi fick inte gå till vårdcentralen. Dock hade vi varit på Vårdcentralen innan vid flertal tillfällen. Nu var vi portade tills provsvaren kom, likaså på tilltänkt avlastningsboende. Gubben hade också bott på ett rehab-hem i två veckor, men där var personalen superproffsig. Risken för smitta borde vara lägre.

Sjukhuset missade att skicka provsvaren till oss och vårdcentralen. Ingen var liksom ansvarig för dem som inte längre låg inne. Vi hade tur, han var inte smittad.

Det blev dock ingen vårdskandal av +40 personer, bara en pytteliten notis i en lokaltidning. Avdelningen var ju för gamla och dementa. Det var kanske inte så noga med dem?

MRSA är en ökande plåga i landet.

Att flytta runt folk på avdelningen är inget bra sätt att undvika smittor. Att slopa utbildningen till hygienstäderska och anställa outbildad personal ”för städa kan ju alla” är döden för sjukhushygien. Att personalen har för mycket att göra ökar också risken för smittor och misstag. Att blanda alla över 65 år på samma avdelning oavsett orsak fungerar också illa.

Kan olika smittämnen bli hot för oss? Idag är vi rörliga och reser snabbt mellan olika länder. Smittspridning är helt annat nu än vid 1918 års influensa som tog 50 miljoner liv, mer än första världskriget då det dog 16 miljoner. Idag färdas smittan snabbt.  Vi har inte botemedel för allt. Flyg med ett virus! Öppna gränser, resor och invandring har sina nackdelar.

Mera risker. Att smuggla in gulliga hundar kan föra in rabies. Det finns inget botemedel för rabies. Råkar man få en influensa på det kan man bli en zombieliknande galning innan döden befriar en. Vissa är beredda på Zombieapokalypsen, ett populärt sätt för världen att gå under. Vi andra vill inte ha in smuggeldjur.

Det är sommar och många kommer hem från sin semester med sexuellt överförbar sjukdom. Lusten drabbade en, men inte kondomen. I sämsta fall blir man steril. Gonorré och syfilis fortsätter att öka, och klamydia ligger på en fortsatt hög nivå i Sverige.

Att vi får in smittor per invandring är något som knappt vågar diskuteras. Vi i Sverige är kontrollerade sedan födseln, vaccinerade och registrerade på sjukvården. De nya kommer från länder med föga hälsovård.

Mycobacterium-tuberculosistuberkulos

Tuberkulos har gjort återtåg i Sverige. Barn har smittats med TBC i daghem genom en TBC- sjuk ibland personalen. 2015 ökade antalet konstaterade fall av tuberkulos med 22 procent från föregående år, 90 % var födda utomlands. Bland svenskfödda har vi världens lägsta siffror, 5 nyinsjuknade per 100 000. Bland de utrikesfödda i Sverige är siffrorna cirka 30 per 100 000. Låter inte mycket? Fråga den sjuke!

Viral Hepatit tar lika många liv i världen som AIDs och TBC idag. I Sverige vaccineras nu mera cirka 40 procent av spädbarnen mot hepatit B, men man önskar allmän vaccinering även här. Invandring från länder där kronisk B hepatit är vanlig, har inneburit att allt fler smittats av hepatit B i späd ålder.

Hur mycket vaccinering tål ett litet barn, undrar jag. Finns det en gräns även i kampen mot sjukdomar?

Alla asylsökande skall erbjudas en hälsoundersökning av Landstinget. Även personer som befinner sig i Sverige utan tillstånd ska vid en längre vistelse i landet få ett sådant erbjudande när de uppsöker sjukvården. Eventuella smittskyddsåtgärder skall uppmärksammas. Hälsoundersökningen är frivillig. Hur kan denna frivillighet hindra smittspridning? Förra årets 162 877 asylsökanden och okänt antal illegala invandrare samt så kallade EU migranter är helt enkelt för många för att sjukvården skulle hinna med hälsoundersökningar och upptäcka smittosamma sjukdomar.

När har Landstinget erbjudit dig en hälsoundersökning? För min egen del var det 1966 när jag började arbeta på ett sjukhus.  Lungröntgen var än obligatorisk på 80 talet för nyanställda.

Bakterier, parasiter, virus, genustrams och slutet på livet? Ja, det finns oändligt många sätt att ta livet av oss.