Höst, fågelvägar och Riksdagskäbbel

Det är höst. Flyttfåglarna samlar sig i stora flockar. De lyfter mot aftonhimlen och bildar en plog. I gott samförstånd turas de om att dra plogen. Med instinkt, kunskap och teknik gör de en resa som har tagit oss människor hundratals år att komma underfund med.

På våren kommer fåglarna med sin längtan efter nordliga nejder. På hösten lämnar de oss med sikte mot värme och mat.

Vi ser på svanplogen, känner en önskan efter frihet. Fri som en fågel … Är fåglarna fria? Letar de inte efter mat hela dagen?

Även jag längtar efter något bortom synfältet, bortom det välkända. En väg utan karta. Fågelvägen.

Så fort skogen sluter oss i sin famn med sin doft, suset från granarna, livet i stubbarna och gröna mossmattor, är vi fria – en stund. Känslan lurar oss. Någonting uråldrigt, något djupt inne i oss, i vår stenåldershjärna signalerar frihet, fara och äventyr. Vi är det skapelsen avsåg att vi skulle vara. en del av naturen. Fria, kanske inte som fåglar i skyn, men med en liten aning av tillhörighet, ursprung och liv, styrd av makter större än vi själva.

Jag älskar hösten. Lite morbid är man kanske att tycka om när allt omkring faller, dör, förmultnar. Men först är det en färgorgie innan löven faller och naturen sluts i en tystnad och väntan av våren.

Regeringen har angett sina riktlinjer under det sista året före valet. I Riksdagen dras inte ”plogen” i samförstånd. Käbblet kan börja om vem röstar och på vad. Det verkar ibland som en sandlåda där två- åriga barn leker och kan inte än leka med varandra, utan bevakar sina hinkar och spadar. Folkets val ges inte utrymme om folket inte har valt rätt.  Innan nästa höst kommer den politiska kartan – tror jag – ritats om rejält och gnället om några hundralappars skattesänkning eller inte känns som oväsentligt. Jag tycker att Staten skall beskatta oss så lite som möjligt, rätta mun efter matsäck och slopa alla diverse bidrag hit och dit. Folk måste ta ansvar själv och man måste ge dem den möjligheten.

Hamnade en bit från hösten – eller inte. Riksdagens öppnande, skolstart, semestrarnas slut, skördetid och alla löften om hälsosammare liv markerar höstens början. Här körs inte några hälsolöften, men äntligen skall vinden rensas.

 

Den lille rasisten eller missbruk av ett ord?

Vem är rasist? Är jag rasist, undrade min patient. Det var ett tag sedan, innan Ullenhag och innan… ja, nu går jag direkt till historien. Hon var en av mina ”älsklingspatienter” som hade lyft sig själv i håret bort från gatan och missbruk. Hennes barn var nu nära 2 år och fick plats i ett daghem, själv skulle hon äntligen påbörja en utbildning. I det daghem hon hade fått plats i arbetade en kvinna klädd helt i svart, med handskar och hade nästan täckt ansikte. Dra era slutsatser själv av klädseln. Hon skulle vara kontaktperson för barnet. Barnet skrek. Och så fortsatte det trots lång inskolning. Barnet visade rädsla för den svartklädda personen.

Eftersom barnet inte trivdes med situationen och inte modern heller ville hon byta kontaktperson eller helst dagis och då kom det: är du rasist, sa personalen. Är du rasist, sa barnomsorgshandläggaren. Ska du klaga, är du rasist, sa även socialsekreteraren. Hon ringde mig i panik. Är jag rasist?  Var hon det?  Vem hade rätt, barnet, hon eller personalen? Vem skall sköta integreringen på arbetsplatsen, den vuxne eller 2 årige barnet?

En av våra avlösartjejer har bytt skola till sitt barn i höst. En del undrade om hon var rasist. Hennes barn var den sista i klassen med svenska som modersmål. Många familjer hade flyttat och/eller bytt skola när folk från andra länder ökade på bostadsområdet. Hon hade inte råd att flytta – inom hemtjänsten är lönerna inte i den klassen – så barnet fick betala förändringen med en längre skolresa. Var hon rasist? Var barnet det? Gjorde modern rätt eller fel? Eller var det hennes bostadsområde som hade blivit främmande för henne? Var inte det hennes skyldighet att se till sitt barns bästa för det är väl inte 10 åringar som skall fixa integreringen?

Skulle hon ha fått hjälp av Ullenhags nya satsning att bekämpa islamofobi på skolan? Knappast.

       Jag ser framför mig att vi under de närmaste åren kommer att behöva ha särskilt fokus på just islamofobi. Det finns väldigt mycket fördomar mot islam och muslimer, där vi långsiktigt behöver ta debatten om den väldigt enkla frågan, att människor ska behandlas som människor, säger Erik Ullenhag.

Ullenhag vill fostra oss. Skall vi alla gå i terapi i Ullenhags värld? Jag avskyr dessa pekpinnar som Regeringen/politikerna sticker oss med. Vet han vad en fobi är? Kränker han inte de sjuka? Att vara fobisk är nog så jobbigt. Att se sitt bostadsområde förändras till ett främmande land är  jobbigt  för den som inte hade bett om det. Är de också människor i Ullenhags satsning?

Så, är vi fobiska mot den multikulturella förändringen? Symptom på fobier innebär ofta panik och en överväldigande önskan att undkomma situationen som orsakar den fobiska reaktionen. Vill vi fly? En del vill säkert. En del gör faktiskt det. Är det fobi? Vad menar Ullenhag med islamofobi – egentligen? Har vi panik eller är det bara viss ilska när politiker påtvingar oss förändringar vi inte trodde ingick i det demokratiska konceptet? Själva klarar sig Regeringsmedlemmarna undan, de har resurser att värja sig. Vi kanske är fobiska när vi också försöker värja oss från förändringar vi upplever som negativa?  Är det fobi när vi öppnar tidningen, ser på TV eller Internet och översvämmas av krig och oroligheter med religiösa förtecken, även i Sverige? Är inte oro då ett normalt beteende? Har vi rätt att försöka behålla livet omkring oss lite svenskt, svensktalande, lite liksom det vi var vana med? Gör inte alla så? Även de som flyttar till vårt land försöker ju behålla sin kultur, sitt språk och sina vanor, även mat och kläder. Brukar politikerna inte hylla det? Varför då inte oss?

Är vi alla fobiker i Ullenhags värld?

Kanske är det så att man är varken nazist eller islamofob eller främlingsfientlig om man tycker att muslimska seder inte är något för oss, snarare en olycklig utveckling som vi inte vill uppmuntra? Hur långt skall vår tolerans mot andra seder och religioner räcka? Eller bör de troende hålla tron i kyrkan/moskén och i hemmet och låta de världsliga reglerna gälla utanför? Skall inte integrering vara  assimilering, verklig och ömsesidig och inte bara ett trevligt PK – ord som kastas fram lite här och där utan innehåll?

Rasister och fobiker är vi allihopa i Ullenhags värld. Däremot kan vi ha en och annan fördom. Ibland visar sig fördomar vara sanning, ibland borde vi skämmas rejält. Vi borde kanske rannsaka oss? Men de enda som har en rejäl chans att ändra vår uppfattning och slå hål på våra fördomar om invandrare, och speciellt muslimer, är de själva.

Idag var det FNs Internationell dag för demokrati.

Höst och förlorade minnen.

 

Två dagar kvar av sommaren, säger meteorologen just nu i TV nyheterna. Trots solen känns det idag som början till en höst. Löven faller, växterna dör, fåglarna samlar sig. Det kändes också som livets höst i sinnet. Vi har gjort en utflykt.

Vi tog bussen till en plats där vi har tillbringat så där 200 dagar av vår tid, en plätt i skogen där naturen har tagit över och inga människor syns till. Bävrar, sångsvanar, älgar, korpar, kärrhök, sothönor, hackspettar, tranor, grodor och andra mera osynliga djur bor på platsen eller omkring. En bäck rinner genom området som inte är mer än någon kilometer i längd och mindre i bredd. Skogen är risig, döda björkar med svampar och lav, några granar, alar och hasselbuskar. På våren är marken vit av vitsippor med fläckar av vilsna blåsippor. Sedan kommer ormbunkarna och täcker ytan. Alarna har bävern fällt. Senhösten är som ett virrvarr av döende växter med några lysande kantareller – inte i år för det har varit för torrt.

Sjön, varifrån bäcken rinner, har vuxit igen lämnande bara en smal rännil och en sumpskog efter sig.

Vi har avbildat området i alla årstider. Några bilder har varit på utställningar hemma och utomlands.

 

Senaste besöket där var fyra år sedan, innan vi ställde bilen. Nu tog vi med matsäck och en kamera, skumpade i bussen och gick en bra bit på vägen medan trafiken körde förbi. I närheten tar ett nytt bostadsområde form. Vi kom till ”vår” skog. Då hände hösten, alltså livets höst, den döende, kalla, eländiga – inte den höst som jag älskar.

 

         Vad gör vi här, sa gubben min, här har vi aldrig varit.

 

De 200 dagarna rasade iväg och just då kändes hans borttappade minnesfunktion tungt. Jag var säker på att den här platsen kunde han inte glömma. Men så var det inte. Han hade förlorat en stor del av våra gemensamma dagar, fotograferande, den glädjen som en skogsplätt kan förmedla. Hade jag allt kvar eller var hans förlust också min?

Vi gick vidare några kilometer, slog oss ner på en bro, där vi har suttit förut och ätit vår matsäck. Jag plockade upp kaffet och mackorna. Hastigt sa han: har vi varit här förut, jag tycker jag känner igen platsen.

Inte en helt förlorad dag. Vi fortsatte och efter en mil kom vi till civilisationen, glass och busshållplats.

 

När demens drabbar en är det även närstående som förlorar. Det gemensamma livet, minnena, upplevelserna är decimerade till hälften, till min halva och det känns sorgligt. Livet krymper så oerhört.

 

I massmedia är åldringsvården igen på tapeten. Det är missförhållanden och vanvård. Anmälningarna ökar eller har vi äntligen lärt oss att anmäla? Och det är vi som än har minnet och förnuftet kvar som måste se och kräva att vården är human och tillräcklig och anmäla om det brister. De som diskuterar och även beslutar har oftast inte bilden klar för sig, det har man först när en själv har närkontakt med demens och åldringsvården.

 

 

Övervakad, censurerad och avlyssnad.

1964 i juni när Nikita Chrusjtjov var på besök i Sverige, arbetade jag som husfrubiträde på Solliden. Jag blev kallad till chefen som hade besök av en kostymkille. De meddelade att jag inte fick arbeta den dagen då Chrusjtjov skulle besöka Skansen. Jag var säkerhetsrisk, jag var finsk. En diskare fick inte heller arbeta fast han var från England. Jag hade inte hunnit gå runt på Skansen så jag bestämde mig att leka turist där den dagen. Ingen spärrade porten till Skansen för mig. Det kändes lite som att jag vann över säkerhetspolisen. 

Under Vietnamprotesternas år hängde jag ihop ett tag med en betydande man inom FNL rörelsen. Jag var inte med i rörelsen, bara med honom. Vi brukade äta på ett visst ställe och tänk, det kom alltid någon skum kostymkille efter oss och satt sig vid bordet bredvid och läste ivrigt sin tidning. Det var inte alltid dagens. Till sist bjöd vi honom till vårt bord så han kunde höra bättre vad vi pratade om. Oftast var det konst, eller litteratur, eller bara kutter mellan två nykära, aldrig politik. Kostymkillen var besvärad men till sist satt han sig med oss och vi bjöd honom på kaffe. Det var sista gången någon typ följe efter oss dit, i alla fall märkte vi det inte.

Sedan avlyssnades våra telefoner. Det var overkligt så en gång provade vi om det verkligen var sant och tänk, hans lägenhet nära Odenplan kryllade hastigt av poliser. Så därefter bad jag vissa vänner att inte ringa till mig. Det var inte fördelaktigt för en statsanställd till exempel. Och senare fick inte min make (det blev inte FNL killen) en statlig tjänst han var överlägset kvalificerad till. De sa rent ut att han var säkerhetsrisk genom en närstående.

Jag var garanterat inte politiskt till vänster fast de flesta av mina vänner var kommunister eller åt det hållet. Kanske ansåg IB ändå mig som risk? Kanske tyckte de att alla finnar var lite farliga, de låg ju ändå närmare Ryssland rent geografiskt? I alla fall fram till 1975 åsiktsregistrerade IB kommunister. Det blev dock förbjudet 1969 men var liksom svårt att få stopp på.

Vad sjutton sysslade IB med? Det var många som undrade.

Hade jag velat göra något mot ryssarna hade jag min chans i december -97 när jag föreläste åt några regeringsmedlemmar –dock inte Jeltsin – och flera höjdare från sjukvården medan säkerhetsvakterna såg mig som ofarlig, lämnade besökarna och gick för att fika. Jag tyckte snarare synd om ryssarna. De hade så lite kunskap om mitt arbetsområde att jag kunde knocka dem med orden. De var så pass imponerade att de inte ville gå iväg när föreläsningen var slut utan hängde efter och bad att få se även lokalerna för mitt arbetsområde: specialistmödravård och förlossning för missbrukare/HIV-positiva.

Jag satt teet i halsen när muslimerna var snabba på att hota mig till livet när jag försvarade Salman Rushdie i ett radioprogram. Den boken och den författaren var under censur och det skulle efterföljas över världen. Idag finns censur även i Sverige.  Vi är många som är svartlistade här hemma. Vi kan inte länka till artiklar i dagspressen eftersom vi är spärrade, jag ser det nästan som en ära.  Jag vet dock inte varför. Så jag är van att bli bevakad. Ingenting får mig att sluta med det fria ordet. Jag tar mig rätten att skriva, tala, läsa, lyssna, kritisera, gnälla och sända E- post. Telefoner avskyr jag. Så klart vet jag att jag är en obetydlig person men jag låter inte det hindra mig.

Så, jag har viss erfarenhet av att Storebror och Pappa Staten ser oss. Och nu är vi alla övervakade, avlyssnade, registrerade, spårade och kända oavsett politisk tillhörighet och vänner – det är lite jämlikare nu – av våra högt älskade folkvalda politiker genom FRA eller med deras goda minne av större gossar på NSA. De är intresserade av oss, våra åsikter, bankkonton, vänner, E -post, ord i telefon, sjukjournaler kanske, medlemskap, resor, ja, allt om oss in på bara skjortan. Vad är det för värld vi har utvecklat? Paranoida överallt.

Samtidigt lämnar vi ut oss mer än någonsin på Facebook och andra medier, är ständig kontaktbara per mobil och E – post och många av oss delar ut sitt dagliga liv på bloggar, som mat de äter, kläder de köper, folk de älskar och hatar, husbyggen, graviditeter, resor, sjukdomar, hemligheter, problem och glädjeämnen. Så varför blir vi upprörda om även Pappa Staten är intresserad? Och var inte alla superförtjusta i Obama och we can?

 Även stackars Manning ligger lite bättre till än Obama med sina krigsplaner. ”Those that would give up liberty for security deserve neither,” sa visst Ben Franklin. Friheten flög sin kos utan att vi ens hann ge upp med det. Efter attacken av Al Qaida har vi mist friheten, men är vi säkrare nu? Varenda dag läser vi om terrorattacker, ja, de händer ju i andra länder, bland muslimer och afrikaner, inget som riktigt berör oss, vi är nästan skonade. Bevaka Facebook, det är annat, irriterande.

Jag undrar hur Obama + Co anser mig och mina vänner, grannar, medmänniskor och landsmän vara så farliga att han – inte personligen men genom sina nickedockor och svenska springpojkar – bevakar oss. Ger terrorismen ursäkten till obegränsad övervakning? 

Någonstans går förstås gränsen även för vanliga medborgare. Möjligen har den passerats när vi inser att inte bara vårt Facebookpladder avlyssnas, utan också att säkerheten kring våra bankkonton och myndighetskontakter undermineras – och att Sverige tjänstvilligt hjälper den amerikanska myndighet som står för övervakningen. Tobias Brandel Svd

Kan vi kollapsa systemet genom att alltid lägga till vissa eftersökta ord? Någon som vet?

Bra aktuella böcker för en bevakad person:
George Orwell: 1948
Kristoffer Gunnartz: Välkommen till övervakningssamhället
Karin Maria Boye: Kallocain

Vad viskar de om nu?