”Det finns en fröjd med den stiglösa skogen. Det finns en hänförelse med den ödsliga stranden. Det finns samhällen, där ingen inkräktar. Vid det djupa havet och i musiken av dess dån: Jag älskar inte människan mindre, men naturen mer…”
Lord Byron (1788-1824)
Bilder: vy mot Sarek från Padjelantaleden, skog i Jämtland, sjö Grövelsjön norska sidan, strand norra Island och huvudbilden är från PCT nära Fish Lake, Oregon HVY 140.
Någon gång hittar även en blind höna ett frö. Jag läser sällan dagspress, den svenska. Men råkade se det här. En tidsbild! Läs hela!
—Den mänskliga karaktären är inte alltid vad vi själva skulle önska. Med www-epoken fick var och en, hög som låg, tillgång till all världens kunnande. Litteratur, konst, vetenskap och uppslagsverk var nu bara några knapptryck bort. Människan fick allt, men hon valde porr, Johnny Depps rättegång och att fotografera sig själv. Blicken vänds inte alltid utåt mot världen, utan påfallande ofta inåt mot egot. Men det är inte skärmens fel att vi väljer och väljer fel och myndigheterna kan inte göra det åt oss.
Klipp från ”Egot, ansvaret och skärmarna” . Publicerad 2022-06-14 Maria Ludvigsson i DN.
Olavi Junus, författare, lärare på Socialhögskolan, levde en tid i Afrika som medlem av en stam. I samtal med stamhövdingen kom frågor om krig fram. Andra världskriget var på tapeten. Hövdingen frågade om någon hade dött. Många, svarade Olavi. Vi brukar sluta med fred när en har dött, svarade hövdingen.
Det lät smart. Allt återgick till det vanliga med vissa ritualer. Det var onekligen enklare förr.
Så – hur många krig pågår det i världen? Hur många döda? Behöver vi fler krig och fler inblandade? Om inte, hur och vem skall bedriva fredsarbetet? Inte FN, inte EU, inte de stora grabbarna, inte … någon?
Olavi Junus var min favoritlärare på Socialhögskolan. Ville återge hans historia eftersom den är så aktuell, nu och alltid.
