Legender och korttidslegender

Dag 82, strax efter Ebbets pass, mile 1050 ungefär. Är du den där svensken, ropade någon. De som ropade var tre dagvandrare, två kvinnor och en man, inte att förglömma hundarna. Vad svarar man på det? Svensk i alla fall, ropade jag tillbaka.

Då visste de mitt namn och ålder. Hur? De nästan drog mig till sin plats med utsikt över skog och berg. Genast kom också frukt, kakor och rent vatten fram.

Du är vår idol, sa de tre. Hur kan man hålla sig så i form?  Vi orkar bara ett par mils dagstur.

Idol? Vad sjutton svarar man på det?

Nu togs mobilerna fram och alla trängdes i ett foto med mig.

Det hade varit så från Kennedy Meadows och speciellt efter Vermillion resort. Jag vet inte hur och vem spred ut min ålder, 76 år. Knappast den skrytsamme mannen vid en matpaus då flera vandrare hade samlats på samma ställe i skuggan. Mannen som skröt att han var minsann den äldste på leden!  Han var lite över sextio så jag hade varit dum nog att klippa av hans skryt efter en kvart med min ålder. De andra som lyssnade? Vet ej, men ”legenden” om den gamla kvinnan som vandrade ensam spreds på leden.

Att min ålder fick betydelse för andra hade jag inte räknat med. 76 år är väl inget att tala om, livets nedförsbacke. En gammal kvinna, vi som är väl så osynliga i samhället och ointressant grupp för politiker. De tärande, oförstående, proppen. De i riskzonen för alla möjliga åkommor. Läs inte om åldersrisker för oss äldre än 65 för då känner du dig genast sjuk. Men, nu blev jag uppskattad och till och med beundrad på grund av åldern. Så mycket vänlig uppmärksamhet har jag nog aldrig fått i mitt liv om jag tänker efter. Varken på mitt arbete – som nog hade förtjänat det – eller i de få stunder jag synts och hörts i massmedia. (Nu borträknar jag mina barn.)

Var jag den äldsta kvinnan på leden? Vet ej. Personalen på Vermillion resort påstod det. En man från PCT organisation jag råkade träffa sa att jag var i alla fall den äldsta kvinnan i år. Också han ville få en foto. Jag försökte strunta i det och gå min vandring. Jag hade helt enkelt inte haft nog med tid till förfogande förut. Jag hann bli äldre.

Jag var inte helt nöjd över uppmärksamhet. Ja, jag fick mat, godis, vatten från dagvandrare och de som hade för mycket. En dagvandrare  erbjöd sig till och med att ta mina sopor! Ja, det erbjudandet kunde jag inte motstå efter flera dagar utan möjlighet att bli av med soporna. Dessutom var man tvungen att förvara de i Bear Box med maten. När jag försökte lifta ut för att handla eftersom min mat var närapå slut gick djungeltrumman. Alla som passerade gav mig något ätbart så jag inte skulle behöva lifta. Jag fick även gas från en vandrare utöver flera dagars mat. Även dagen efter frågade några: har du nog med mat?

Djungeltrumman fungerade utmärkt på PCT.

Jag fotograferades. Folk kallade mig idol för alla äldre. Idol för de unga för man blir inte äldre än vad man gör sig till. Jag var inspirerande. Jösses.

Jag fick hiker namn ”Legend” men var inte så glad för det. Det var för mycket. Jag använde inte det utan förnamnet. Det finns andra som verkligen förtjänar kallas legend. John Muir var en legend. Han var också känd som ”John of the Mountains” och ”Father of the National Parks”. Muir trail 338,6 km är bara en av platser i naturen som har fått namn efter honom. Han är en riktig legend. PCT och Muir trail går ihop en lång sträcka. Jag tänkte på honom när jag åt vid Helen lake. Två sjöar har fått namn efter hans döttrar Wanda och Helen. (Bild överst : Wanda lake)

https://en.wikipedia.org/wiki/John_Muir

Jag fick otaliga gånger den där frågan det är så svårt att svara på: hur kan man hålla sig så i god form att man kan gå PCT i min ålder?

Jag kunde inte skryta om träning för det hade varit vanskött kapitel de senaste två åren. Gym och en promenad en gång i veckan höll knappt konditionen uppe.  Kanske hade jag en bra grundkondition? Det är bara trams. Utan träning faller konditionen snabbt. Jag tränade upp mig under tiden på PCT. Första månaden var tung.

Jag gillade att gå ute i naturen. Räckte det som råd? Knappast.

  • Ha ett liv, sa jag. Fyll det med något meningsfullt. Stäng av TV oftare och lämna bilen.

Ha ett meningsfullt liv. Folk tyckte det var ett bra råd. Lämna bilen var värre. Kanske kan samma råd behövas här hemma? I dagarna har larmrapporter kommit om svenskarnas usla kondition. Vi rör oss för lite.

Nära hälften, 46 procent, av svenskarna i yrkeslivet har en hälsofarligt dålig kondition. Andelen har ökat dramatiskt sedan mitten av 90-talet, visar en ny stor studie gjord vid Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm.

Studien innefattar mer än 350 000 svenskar i åldern 18–74 år. Personerna har genomgått en större hälsoprofilsbedömning som bland annat innefattar ett konditionstest på cykel. Gränsen för riskabelt dålig kondition är i studien satt strax över det värde som brukar krävas för att klara en tio minuter lång promenad i rask takt utan vila.

Tio minuters promenad!

Under tidsperioden 1995–2017 har andelen vuxna svenskar med hälsofarligt dålig kondition ökat från 27 till 46 procent. I medeltal har konditionen försämrats med 10,8 procent. Försämringen visar sig tydligast i grupperna män, yngre vuxna, lågutbildade och boende i landsbygdslän. (Länkarna till den alarmerande rapporten längst ner.)

Detta låter illa. Det ropas genast efter mer skolidrott. Kanske kunde föräldrar gå ut med barnen? Kanske vore ”vandra 8 -10 kilometer en gång i veckan tillsammans” grupper jag mötte i USA något för svenskar också?

Att gå långt sitter dock något mer i huvudet än i benen. Att gå upp varje dag klockan 4 – 6, packa ihop och gå nästan hela dagen oavsett väder för att sedan sätta tält igen när mörkret faller. Dag ut och dag in ungefär 150 – 170 dagar i sträck. De som tog noll dagar, alltså inte gick utan stannade i en tätort och kanske flera dagar i rad hade svårt att börja gå igen. Många försvann  redan på Warner Springs, ca 110 mile, efter att ha suttit vid ett restaurangbord och det var skönt, alltför skönt och man upptäckte att gå hela dagarna var inte ens grej.

Jag hade få noll dagar men då fyllde jag på matförrådet, köpte skor och annat som hade fallit isär under resan.

Är åldern bara en siffra? Är åldern bara det man gör det till? Har åldern ingen betydelse? Struntprat. Åldern är inte bara en siffra. Med hög siffra följer tyvärr sämre kondition, risken för sjukdomar ökar och andra nackdelar. Även samhället betraktar dig som riskgrupp i stället resurs. Riskgrupper får vaccinera sig sa de nyss i TV och då menade de folk över 65 inte bara de sjuka.

Lyckoforskarna säger att åldern 75 år är en dipp i livet för  krämporna smyger sig på samtidigt som vännerna börjar gå bort. Då tappar man livsgnistan något. Ja, mitt år 75 var verkligen skit, så även början på 76. Sedan blev det bättre.

Orken brukar vara sämre för gamla än de unga.  De yngre gick 25 – 30 miles om dagen. Jag gick  vanligen 15 -20, kanske 24 miles. Jag tappade vikt i rask takt. De yngre var starkare och kunde bära mer mat med sig. Ja, de tappade vikt också men inte så katastrofalt som jag. Vissa dagar, när terrängen var svår eller regnet öste ner var jag ganska utmattad och väldigt glad att hitta två kvadratmeter plan mark för tältet. Men de flesta dagar var fina, ett nöje att vandra.

Jag gjorde min vandring i min takt.

Den fördel man har som äldre är erfarenhet av livet och dess konsekvenser samt en kunskapsbank – förhoppningsvis. Beror på hur man har använt sitt liv. Så, fyll livet med något meningsfullt. Ålder har betydelse, på gott och ont.

http://tt.omni.se/varannan-vuxen-har-farligt-dalig-kondis/a/217Jpl

https://www.forskning.se/2018/11/21/nara-halften-har-farligt-dalig-kondition/

https://www.metro.se/artikel/h%C3%A4r-%C3%A4r-%C3%A5ldern-d%C3%A5-vi-%C3%A4r-mest-n%C3%B6jda-med-livet-xr

PS.Cornucopia skriver också om motion och träning idag. Såg det nu när jag kom från min lilla fem kilometers träningsrunda i skogen. Snö och halt.

https://cornucopia.cornubot.se/2018/11/motionar-fore-pensionar.html#more

 

Tiden som passerar kommer inte åter, så vänta inte.

Det är höst. Den första höstförkylningen kom två dagar efter första gymbesöket. Har hållit paus och bara gått terräng under sommaren och lite övningar hemma. Vem vill träna inomhus när det är fint väder? Inte jag, som har begränsat antal timmar i veckan (2 timmar varannan och 6 varannan vecka) att använda som jag vill, tiden då avlösningen kommer och tar hand om min sambo.

Vad skulle du göra om du hade två timmar i veckan att bestämma över?

Träningen kändes riktigt bra. La upp någon typ av system vad jag tränar på de olika tiderna. Kanske skulle jag boka en tid med personlig tränare igen, han som  gjorde ett program inför Kilimanjaro bestigningen? Jag har haft visst motstånd för att åter börja träna. Jag vet i princip att jag måste och hur jag bör lägga upp träningen men sedan slår lättjan till igen hand i hand med tidsbristen.

Nu fick jag avstå en vecka direkt för näsan rann och jag vill ogärna smitta andra. Det blev promenader i stället. I skogen smittar man ingen. Det är tomt. Någonstans läste jag att detta med förkylning är typiskt när man börjar träna.

Skogen är än vacker. Det märks av skuggorna att solen inte ligger högt längre. Mörkret är antågande.

Jag läste om Lois Pryce som åkte på sin motorcykel från Alaska till Argentina, runt Iran, och mer… Hon skriver klokt: The truth is you will never be ready and the only way to get ready for an adventure is to have one. http://www.loisontheloose.com/

Så sant. Många väntar och väntar på bättre tillfälle för att förverkliga små och stora drömmar. Sedan, när… En dag går det inte längre. Ålder kan vi inte backa.  Situationen i världen kan också sätta stopp. Sjukdom, arbetslöshet, kärlek, plikter… det finns en del som kullkastar ens planer. Jag har också låtit saker bli ogjort eftersom jag trodde på det magiska sedan.

Det blev bara en kort vandring i år, med ett barnbarn. Tiden räckte inte till mer. Men jag planerar att vandra nästa vår, sommar. Långt. Länge. Det kräver en del träning. Hur blir man av med latmasken som ibland angriper en? Det kan vara så skönt att bara slappa!

Vänta inte för länge med dina drömmar. Tiden som passerar kommer inte åter.

Mer om kvinnor som gjorde vad de önskade, även med livet som insats:

http://www.telegraph.co.uk/travel/galleries/amelia-earhart-and-other-great-female-adventurers/

Bild på slöa Nisse från Linda. Nisse kan verkligen bara slappa.

Gymkort eller rollatorer för gamlingar?

Tränar du? Inte? Det finns inte tid för att träna också? Men hastigt är man 50, 60, 70. Då betalar de lata åren sig. 70-åringar har bara 60 procent lårstyrka kvar i jämförelse med 30-åringar med normalform. Då blir det svårt att komma upp från sängen, låga stolar eller mjuka soffor. Det vanligaste hjälpmedlet blir då benhöjare till stolsbenen, inte något gymkort. Och snart kommer rollatorn in. Sedan är det inte långt till stilla liv och rullstol.

Träna bör man, annars sitter man snart på soffan och rör högst fjärrkontrollen. Det finns dock många ungdomar vars motion är datormusen och konditionen sämre än min. Att röra på sig med sina barn och se till att de deltar i någon form av idrott/motion annat än skolans timme är en investering värt mer än pengar.

Är det någon vits att börja träna som gammal, så där 70+? Jan Lexell är professor i rehabiliteringsmedicin vid Lunds universitet. Hans forskning om muskelmassans åldersförändringar förklarar varför tuff fysisk träning livet ut är så effektiv.

– Träning kan återskapa ett bra liv. Alltfler studier tyder på att den även kan förebygga demens och skjuta upp allvarliga konsekvenser av olika sjukdomar, säger Jan Lexell.

Redan på 90-talet visade Lexells forskning att äldre på bara tre månader kunde mer än fördubbla sin muskelstyrka med tung styrketräning. Hög ålder har ingen betydelse.

Flera av de som nu är 75 + har arbetat med tyngre arbeten utan hjälpmedel. När arbetslivet är slut blir många alltför stillsamma, de som inte har haft idrott som hobby. Det är inte självklart att börja motionera när man har blivit en pensionär och ska äntligen få ta det lite lugnt.

I mitt gym tränar en grupp 80+ och de har börjat efter pensioneringen. De tränar! Sedan finns det några yngre med hotta kläder, pulsmätare, hörlurar till mobilen och de låtsas träna för mobilen och mätaren tar så mycket tid att träningen blir liksom glömt. Killar som lyfter och jämför finns alltid. Däröver finns vi alla andra, unga och äldre vilka tränar, intensivt eller halvslappt, vissa med träningskortet i handen där dagens insats prickas in noga. Eller jag som gör 3 x 15 av allting med ökad tyngd och lite till på gränsen omöjligt och när det inte känns roligt går jag bara ut och går i stället. Att trava inne på ett löpband? Aldrig när skogen är nästgårds.

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/aldrig-for-sent-att-borja-trana-enligt-professor-michail-tonkonogi_3465924.svd

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/goran-murvall-drog-ingang-traning-for-90-plussare-olle-lalin-fyller-snart-100_3458868.svd

 

Hur är era måndagar?

Måndag igen. Det spelar ingen större roll vad det är för dag eftersom vi pensionärer styr vår tid bättre än andra. Men måndagar är fastspikade. Avlösningen från hemtjänsten kommer måndagar och då tränar jag ett extra långt pass. Försöker hinna med en promenad också. Sedan väntar tvättstugan, alltid på måndag det med. Resten av veckan är lite som slumpen och sambos ork  bestämmer. Och vädret förstås. Igår var en fantastisk vinterdag och det blev en lång promenad på den frusna sjön där en slinga var plogad.

Försöker dock med något kulturellt som utställning eller museum varje vecka men det haltar betänkligt. Livet har blivit mera orörligt efter min sambos sjukdom. De planer vi hade har fått förkastas. Ett slags stillestånd råder.

Så, skjut inte upp vad du vill göra. Om morgondagen vet vi föga.