Spåren förskräcker inte eller den krockade lyxbilen.

Jag fick mitt första arbete som socionom på grund av cancer. Nej, jag var inte drabbad utan terapeuten som jag skulle ersätta under hans rehabilitering. Han berättade en sjukdomshistoria som fick mig att fundera.

Vad styr våra val?

Terapeuten hade varit på fest med sina gamla studiekamrater. Det var tio år efter examen. Han träffade i festen en kvinna som uppvaktade honom ivrigt. Trots att han sa sig vara lyckligt gift var han som en magnet för henne. Hon var änka efter två män vilka båda hade dött i elakartad cancer, som de inte visste något om när de gifte sig.  Hon hade varit förkrossad men tagit hand om dem tills döden kom.

Två veckor efter denna fest ramlade terapeuten ihop på jobbet. Han kunde inte andas. En snabb operation räddade hans liv. Han hade strupcancer och ingen aning om det. Han hade ju bara lite ont i halsen. Hans sjukdom gav mig ett arbete på rådgivningsbyrån. Det var på den tiden då överskott av socionomer orsakade många sökanden till varje vikariat. Det var arbetsgivarens marknad. Idag är det tvärtemot.

Var denna kvinna synsk på något sätt? Finns det mekanismer i hjärnan som drar oss till det vi känner igen och kan behärska?  Hon drogs ju till det sjuka. Slump eller sanning?

Jag undrar: söker vi intuitivt det vi känner igen och tror oss kunna hantera? Även när det leder till kaos?

När jag bytte arbete till sjukhus som kurator mötte jag samma mönster.

En del av mina patienter var misshandlade av sin partner. Några var misshandlade i vartenda förhållande. Det var nästan som om de obevekligen drevs mot de först charmiga sedan aggressiva männen. Även om kvinnan visste att mannens föregående fru/fästmö hade blivit misshandlad, kanske till och med bragts om livet, trodde hon att den här gången kommer det att gå bra. Kärlek botar. Spåren förskräckte inte, inte innan Socialtjänsten planerade att ta barnen. Då sökte man hjälp för att rädda förhållandet, inte för att separera.

Varför fortsätter man med destruktivt beteende? Varför förskräcker inte spåren?

Min behandlingsmodell var oftast lösningsfokuserad terapi. Grunden var att inte göra samma icke fungerande åtgärd igen. Genast när något fungerade försökte man göra mer av det. I mitt arbetssätt ingick utredning om tidigare insatser och vem hade gjort vad. De åtgärder och personer som inte åstadkom någon positiv förändring skalades av.

I ett fall fanns trettiosex (36) personer kring ett gift par, men båda knarkade lika glatt för det. Mötet där vi försökte ta reda på vad alla gjorde och rent av bli av med de flesta var sorglig, aha upplevelsen var inte så fin för alla. Vissa hade ingen aning om varandras existens.

Varför fortsätter man med något som inte ger positiva resultat?

Kan Regering och Riksdag också behöva lösningsfokuserad terapi? Kan en del av dem skalas bort? Har vi inte gamla, upprepade, verkningslösa metoder på flera områden? Polisen knäar. Skolan är ett sjunkande skepp. Sjukvården har gått mot väggen utan dörr. Invandring är ett sorgebarn. Parallella system har utvecklats i förorter. Samma brister som dyker upp med regelbundna mellanrum i världens mest beskattade land. De negativa förändringarna pågår, i flera år. Politiker har svårt att räkna ut effekter ”om vi gör så blir resultatet så” eller rikta blicken utåt där följer av politik och även religion drabbar folk varenda dag. Det finns hur många  varnande exempel som helst  i världen.

Men, spåren förskräcker inte.

Misslyckanden mörkläggs helst. Om du vågar ifrågasätta press och politik kommer skällsorden fram. Så är det inte, din jävla rasist!

Det känns som om hela det officiella politiska systemet skulle behöva rivas upp och med eftertankens kranka blekhet få fundera över: när gick det snett? Vad gjorde vi för fel? Vilket land ville vi skapa? Behöver vi alla dessa politiker och  myndigheter som ändå inte klarar jobbet? Vad fungerar, vad inte? Vem är onödig i systemet?

Hur långt räcker det att vara god?

I en film kan man flytta sig bakåt och rätta till saker. Det vore en riktig önskedröm. Tänk om vi kunde fixa våra misstag enkelt med bättre repriser. Men, vi har det som vi har det just nu. Det går bara sämre repriser.

Ibland känns Sverige som en krockad lyxbil. Förut tittade alla avundsjukt på den. Folk åkte långt för att beundra bilen. Den var underbar att köra. Håret fladdrade i vinden när den körde i hög fart. Motorn spann som en nöjd kisse. Föraren trodde sig vara oövervinnlig och gasade på. Farten blev så hög att bilen höll sig inte på vägen. Nu står bilen i diket men ingen vill frakta bort den till en verkstad. Ingen vet hur den skall lagas och det är brist på reservdelar.

Det kaos vi ser i världen kanske blir normaltillstånd även hos oss? Är det så att världens länder blandar sig med varandra både i befolkning, levnadssätt, religion och resurser, brister och problem och till sist lever vi alla med samma solidariska elände i jämlikhetens och multikulturens namn?

Varför skulle vi ha det bättre än andra? Är det rättvist att låta spåren förskräcka?

”Spåren förskräcker”, på latin vestigia terrent av den romerske poeten Horatius, är ett uttryck som förekommer när någon vägrar ge sig in i samarbete med någon annan. Man ser vad som hänt med andra som gjort liknande val, och på grund av dessa spår drar man sig för att göra om misstaget.

Orden syftar på hans kritiska attityd mot det romerska folkets vanor. Horatius använder sig av en jämförelse med  fabeln om räven som tackade nej till att besöka lejonets kula, eftersom han såg många spår som ledde in i kulan men inga som ledde ut.

Quia me vestigia terrent, / omnia te adversum spectantia / nulla retrorsum (”Eftersom spåren förskräcker mig, / alla leder mot dig / inga därifrån”)

Rävbild  Wikipedia

 

 

 

 

Världens friaste press sitter i en åsiktskorridor.

Läste du en tidning idag? Kanske inte i pappersform utan på Internet? Läste du några bloggar, samhällskritiska sidor, Regeringstabbar och beslut, senaste nytt i konstvärlden, skvaller och någon skribent som skällde på regeringen eller kanske den här bloggen som kan vara ganska så grinig över tillståndet i Sverige?

Om så tog du del av ett av världens friaste press.

Kändes det påståendet fel? Hur kan vi ha världens friaste press i vår trånga åsiktskorridor? Hur kan pressen hata och fabricera, ljuga och mörklägga och ändå vara ett av de bästa i världen? Det är en bra fråga.

Nu var vi inte med i mätning om frihet på Internet i år men troligen ligger vi på topp även där. Arets mätning om Internet toppas av Estland.

Hur är det i andra länder?  I stort sett är pressfrihet på väg mot ett svart hål.
Pressfrihet i världen sjönk till sin lägsta nivå i världen under 12 år 2015.
Endast 13 % av världens befolkning har en fri press, det vill säga där täckning av politiska nyheter är robust, där är säkerheten för journalister garanteras och statligt intrång i mediefrågor är minimal och pressen är inte föremål för rättsliga eller ekonomiska påtryckningar.
41 % procent av världens befolkning har en delvis fri press, och resten 46 % har mer eller mindre kontrollerad media.

I Freedomhouse org. årliga frihetsrapport om pressfrihet har vi åter en topp placering. Norge, Belgien, Finland, Holland och Sverige är bäst av de bästa.

De sämsta då? De är länder som alltid syns i liknande sammanhang.
Nordkorea, Turkmenistan, Uzbekistan, Krim, Eritrea, Kuba, Vitryssland, Ekvatorial Guinea, Iran och Syrien. Det händer ingenting på Kuba, kontrollen är stabil. Krim har nu den ryska frihetsmodellen: håll helst tyst.

Frihet i ditt hemland mäts med 25 indikatorer som demokratiska val, korruption, likhet inför lagen, rätt till fredlig protest och mänskliga rättigheter. Även där är vi med i toppfemman: Norge, Island, Finland, Sverige, San Marino.

De sämsta länderna angående demokrati och mänskliga rättigheter/friheter är Nord Korea, Syrien, Uzbekistan, Somalia, Tibet. Sedan 2006 års mätning har frihet minskat totalt sett. Kina, Ryssland, Mellanöstern nämns särskilt.  Förhållandena i Tibet ses som katastrofala. Tibet räknas som eget land men ockuperad, likaså Krim.

Som alltid är det en intressant men nedslående nästan pinsamt rapport om tillståndet i Världen. Kan vi verkligen inte bättre? Är det viljan som fattas?

Det som stör mig är illustrationen till rapporten. Det är en bild om båtflyktingar. Båten är full av unga män. Bara unga män. Är det en illustration om frihet eller ofrihet? Män som kan sticker från sitt land mot Europa, det förlovade landet som inte längre vill ha dem medan smugglaren räknar pengar och Italien lik.

https://freedomhouse.org/sites/default/files/FH_FITW_Report_2016.pdf

https://freedomhouse.org/report/freedom-world/2016/sweden

https://freedomhouse.org/

Åsiktskorridoren lever och frodas, trots allt

Bild från:

 https://freetibet.org/

 

 

Storstädning, Malmö och den tomma anslagstavlan

264

Jag städar. Varje januari får jag städdille och går genom hela lägenheten. Jag städar alla skåp, varje bokhylla, klädkammare och köksskåp. Det som är trasigt eller tros inte komma till användning något mer kastas. Det som är användbart för någon annan går till loppmarknad. Det brukar inte bli så många saker.

Jag är inte den som samlar något. Det finns inte plats för några prylutsvävningar i lägenheten.

Att städa kroppen ägnar många sig åt nu i början av året. Julen lämnade kvar några kilon, kanske också illamående efter för mycket av det goda. En del alkohol kanske? Några fastar. Här sker inget fastande. Julens rester skall ätas upp från frysen. Kakorna är redan slut. Det finns bara pepparkakor kvar.

Vi borde kanske städa vårt beteende också? Bort med det som inte fungerar. Bort med lösningar vi har provat flera gånger utan resultat. Få av oss är någon Edison på väg att uppfinna något utan vi kör med samma förtrogna fotspår som sinkat oss förut och det kommer inte att fungera nu heller.  Gör inte om det som inte fungerar, prova något annat.

Bort med förhållanden som inte ger något, bara ilska och ledsnad. Det brukar vara svårt. Att säga: jag vill inte att vi träffas mer, du får mig inte att må bra, är nästan omöjligt att få ut. Många lever i förhållanden med misshandel, fysisk eller psykisk, och inte förmår sig att lämna det. Som en arbetskamrat, vars eländiga äktenskap var en följetong på kafferasten, sa en gång: ”så länge det finns någon fördel kvar stannar man”. I hennes fall var det makens pengar.

I min ålder har man förlorat en del vänner och bekanta genom pension, död eller att ha flyttat flera gånger. Men någon har jag helt enkelt skippat. En gång hade en väninna lämnat ett meddelande på telefonsvararen. Vi måste träffas! Jag vill veta mer om det som stod i tidningen om dig… Jag hade synts i flera tidningar och då vaknade väninnan. Jag hade ryckt in när hon hade livskriser men hon hade tid bara för min framgång, inte när jag skulle ha behövt henne eller för att träffas utan större anledning.

Trots flerårig bekantskap gjorde jag slut genom telefonsvararen. Jag tryckte bort hennes meddelande.

Det var sorgset på ett sätt men när hennes röst utplånades av svararen kände jag mig nöjd.

En del reser till någon vacker plats för att finna nytt liv och rensa själen. De med pengar kan tillbringa en tid hos Dalai Lama i Dharamsala. Vi andra får ta en runda i skogen. Vissa söker sig till andliga föreningar eller ren humbug som skall hjälpa en att finna ro. Men sedan är det vardag igen och det är sällan man är pånyttfödd, fortsätter det nya och blir lycklig. Det man ville förändra är ju kvar hemma.

Det är på hemmaplan allt sker. Det behövs inga undermedel, bara ett ”nu gör jag det”.

Det är riktigt svårt.

Förlåt dig själv att du inte är perfekt, att du inte räcker till, att du faktiskt inte alltid vill vara så god och snäll. Städa upp dina onödiga måsten.

Även Sverige skulle behöva en storstädning. Nu menar jag inte några Miljöpartistiska idéer med sophantering utan rensning av no-go-zoner, stopp på gängkriminalitet, bränder, ut med politiker utan förmåga, skolan… Man kan bli skrämd över tillståndet i Sverige, hur städer tas över av kriminella i stället Statsmaktens representanter. Det är som om någon hade glömt fylla anslagstavlan med regler för anständigt beteende. Armband kanske? Vissa har fantasier över hur mänskligt uppförande kan ändras med floskler utan en tydlig stoppmarkering som innebär vistelse bakom lås som sista åtgärd.

Är detta en naturlig utveckling? Är det så här det nya Sverige ska se ut? Är det illa eller är det bara de dåliga nyheterna som finner plats i media? Malmö är dagligen på nyheter.

I dag mildras flera av Malmös problem med stöd från resten av Sverige. När staden plågas av en mordvåg som har dränerat hela Skåne på erfarna utredare kommer hjälp från andra polisdistrikt. Och kommunen får fem miljarder kronor i utjämningsbidrag varje år, en fjärdedel av budgeten. 

Om resten av Sverige blir som Malmö, vem ska då betala? Frågar Patrik Kronqvist.

Det är en bra fråga. Malmö har styrts av S oavbrutet sedan 1994 och från år 1961 har M  haft majoritet bara vid två val. Är det så här den socialdemokratiska drömmen ser ut? Sker det något radikalt nu när även skolbarn faller offer för mördare på gatan?

Det är Malmö som behöver en rejäl storstädning. Kan vi andra säga upp bekantskapen med dem ett tag och ta bara hand om vårt?

http://www.expressen.se/ledare/patrik-kronqvist/vem-ska-betala-om-sverige-blir-som-malmo/

Malmö är nu den näst kriminella staden i Europa. Neapel ligger etta. Göteborg på plats 28, Stockholm 29, Oslo 20 och Helsingfors 92, Köpenhamn på plats 117. Desto högre siffra desto lugnare stad. Vinnaren är Århus Danmark och Basel Schweiz samt München i Tyskland plats 127 – 129.

https://www.numbeo.com/crime/region_rankings.jsp?title=2017®ion=150

Hur de räknar:

https://www.numbeo.com/crime/indices_explained.jsp

Den 3 december 1879 visade Thomas Edison för första gången upp en funktionell glödlampa för en grupp finansiärer som ville utveckla hans uppfinning.  Det tog honom omkring 2 000 försök för att lyckas skapa en fungerande glödlampa. När andra människor påstod att han hade misslyckats svarade han: ”Nej, jag har inte misslyckats. Jag har kommit på tvåtusen sätt att inte göra en glödlampa.

PS. Har städat d.v.s. raderat något både inlägg och kommentarer på bloggen också.

En miljard är bara som lite strössel – om arbete och invandring.

img_3549-2092

Tänk på ditt eget liv, ditt val av yrke, flytt eller när du träffade din partner, när du utvandrade från ditt hemland, hur du plötsligt blev rik eller fattig. Hur många av dessa saker har skett enligt en plan? Om du har en plan nu, vem skall utföra det? Du eller väntar du på någon annan?

Eller är livet bara en slump?

Nu tror du säkert att jag skriver något djuplodat om inre plan för livet men nej, det här handlar om arbete och invandring. Många människor i världen är på väg. En del av dem väljer att söka sig till Sverige eller sitter redan på en asylanläggning någonstans och väntar på bättre tider. Vad hade de för plan?

Jag var också en invandrare. I min ungdom hade jag en plan, för det närmaste året i alla fall. Jag skulle flytta från arbetslöshet i Finland till Sverige.  Svensk ekonomi gick som snabbtåg i början 60 – talet (inte som Tesla). Det var gyllene tider för en invandrare som ville ta vilket arbete som helst.

Men var valet självklart? Slumpen gav mig en adress till några finnar som brukade hjälpa nykomlingar. Hade jag vågat åka utan lappen med adressen? Ingen annan jag kände hade flyttat utomlands. Det gällde att våga, ha tur. Jag hade tur och fick arbete med avtalsenlig lön dagen efter.

Så var det på 60 talets Sverige. Man kom, fick arbete i en fabrik, tog det gladeligen, började bidra med skatt, hankade sig fram i andrahandsboenden, anpassade sig. Det fanns inga språkkurser, bidrag, omhändertagande för finnar. Fixade man inte det fick man åka hem. Men arbetsmarknaden var än så god att jag sa upp mig ett par gånger och bytte till ett bättre arbete. Jag skickade pengar hem.

Även idag vill invandrare skicka pengar hem för att visa ”det går bra för mig i Sverige”. Hur känns det när ingenting går bra utan man fastnar på en anläggning, kanske med sina gamla fiender?

Hur tar man ett beslut att flytta över flera länder just till Sverige? Vilka incitament finns för det? Pengar, säger en del. Duktiga människosmugglare som lovar dig liv i lyx, bara du betalar? Jag hade bara en båtresa mellan Åbo och Stockholm.

I dagens Sverige hamnar invandrare vilka räknas som asylsökanden in i ett system med många åtgärder. Vuxna människor tas om hand. De som säger sig vara ensamma barn behandlas som vårdbehövande. Olika program, SFI, bidrag, praktik, bostad, papper, lögner, förturer, snabbspår, hälsoundersökningar, åldersundringar kanske… Invandring är en industri med miljardkostnad och de smarta kan bli miljonärer i hanteringen.  Alla känner till Bert Karlsson.

Ändå fungerar det illa. Är det för många kockar eller för många åtgärder? För många i systemet? Kan det bli för många i systemet? Det tycker inte MP och C. Kulturkrockar? De nya som kommer från länder utanför Europa hamnar i ett helt annat land, arbetsmarknad, kultur och liv än de hade hemma. Vi finnar hade samma grund som svenskar: demokrati, skola för alla och kristen tro. Det var inte svårt att bli ”svensk”.

Många av de nya har sin religiösa tro, islam, som livets grundbult. Att ändra föreställningar som grundar sig på tro och fostran med tro är svårt.  Politiker antar att innehållet i invandrarnas bagage förändras till svensk som genom magi när de passerar gränsen eller åker tunnelbana. Så är det inte. Troligen är det ibland helt tvärtemot.

Assimilering är som ett skällsord. Men, hur förväntar sig politikerna att integration sker? Skall jag integrera mig – igen?  Enkla jobb är ett mantra som upprepas ständigt. De är som om de styrande hade ingen uppfattning om dagens arbetsmarknad. Det finns få enkla jobb. Att komma idag och få arbete i morgon är möjligt bara för den som är arbetskraftsinvandrare. De är en helt annan kategori. De är få.

Dessa enkla jobb vilka inte ens finns skall sätta invandrare utan utbildning och till och med utan svenskkunskaper i arbete snabbt, helst igår. Lägre löner nämns i samband. Låg lön som antagligen väntas att fylla ut från kommunala skattemedel i form av försörjningsstöd.

Utbildningsinsatser är nödvän­diga men i sig otillräckliga. Det avgörande kommer att vara att tillåta låga löner för att nyanlända ska ­komma in på arbetsmarknaden.  http://www.svd.se/sveriges-modell-for-valfarden-ar-i-kris/om/debatt

Vill du ta ett arbete om du ändå måste gå till socialtjänsten och ansöka om pengar? Jag tror att vi pratar om stora trösklar mellan enkla lågavlönade jobb och den påtänkte arbetaren.

Jag hörde en diskussion i ett café där en invandrarkille sa till sin kamrat: varför ska jag jobba när socialen betalar. De andra instämde, men klagade att sostanterna var så snåla. Många får bidrag utan krav som om det vore en bokklubb. Avbokar du inte så kommer pengarna. Vilken sporre får dessa unga män att byta cafésittande med kompisar till enkla arbeten? Av de 415 500 som fick försörjningsstöd 2015 var 37 % mellan 18 – 29 år, en ålder då man borde studera eller ha sitt första arbete. Jag tror att flera av dessa är just invandrare.

Det är otroligt lätt att fastna på kravlösa system som ger  rimliga fördelar.

De arbeten som inte kräver gymnasie- eller yrkesutbildning har försvunnit, lagts ner eller flyttat utomlands. Fabriker med tusentals anställda, vars produkter vi nu mera importerar, finns inte längre. Det som är kvar är robotiserad och datoriserad. Detta kommer att fortgå. Det behövs färre som arbetar med något vi kan sälja, men fler som sköter skattefinansierade arbeten som sjukvård, omsorg och skola. Det säger sig själv att det inte går ihop. Det finns inte ”någon annan” som betalar.

Vilka är de enkla jobben då som skall rädda integrationen och ekonomin? Skattefinansierade hittepåjobb? Sopa gator? Plocka skräp i parker? Visst restaurangarbete kan fungera och flera får faktisk sitt första arbete hos en invandrare som har startat eget. Städa? Hemtjänst räknas som enkelt jobb. Det är inte enkelt att hjälpa sjuka eller dementa.

Enkla jobb är ofta inte så enkla. Vi skall undvika att nedvärdera yrken.

Hur gör vi idag för att få de nya i arbete, speciellt de som inte har gångbar utbildning? Vi betalar. Arbetsgivare som anställer en nyanländ invandrare kan få 85 % av lönekostnaden betald av skattemedel under två år. Men det är bara 5 % som blir anställda efteråt.  40 % går till ny bidragsanställning. Vart försvann resten vet jag inte. Det var inte någon lyckad satsning. Så klart utnyttjas systemet. Vem vill anställa en utan bidrag när man kan få lönen nästan betald från AF? Och fungerar det inte är det bara att byta.

http://www.svd.se/nyanlanda-bidragsfest-for-arbetsgivarna

https://www.sydsvenskan.se/2016-11-22/sokes-arbetslos-som-har-bidrag

Utbildning borde öppna flera dörrar. Trots att hälften av nyanlända saknar gymnasiekompetens eller motsvarighet till svensk grundskola är det bara 5 % som studerar efter det tvååriga etableringsprogrammet.

För att få fler lågutbildade till skolbänken har regeringen aviserat ett nytt stöd från juli 2017. Studiestödet blir ca 9 000 kronor i månaden för grundskolestudier (samma som till gymnasiestudier) och kommer att omfatta ungefär 15 000 personer. Jag undrar, vart finns lärare till det? Hade vi ingen lärarbrist? Det kostar staten cirka en miljard kronor per år.

En miljard? Det är bara som lite strössel i det totala.

Den svenska modellen var att alla arbetar, betalar skatt, får vid behov skattefinansierade förmåner och endast i undantagsfall försörjs av samhället. Den svenska modellen är faktiskt redan begraven. Det kommer inte att finnas arbetsmöjligheter för alla, speciellt inte för dem som varken har utbildning eller kan svenska. Vi har inte plats för hur många pizzerior som helst. När jag besökte Jokkmokk härom år sa busschauffören att ”vi har redan alla utländska restauranger vi inte behöver”. Andelen helårsanställda bland flyktingar, inklusive flyktingars anhöriga, uppgick efter åtta år i landet till 25 %. Efter femton år är 34 % i arbete. Det ser inte ut som framgångssaga. RUT 20160223

Hur många av dessa är skattefinansierade arbeten vet jag inte. Det hjälper inte med mantran ”låga ingångslöner”, ”enkla arbeten”. De är en inbillning som inte håller. Siffrorna skriker om misslyckanden.

Den svenska modellen har definitivt passerat sin bäst före datum. I framtiden kommer många fler bosatta i Sverige vara bidragstagare i någon form, tills kassan sinar. Skolor har också sett sin bäst före datum, likaså polisen. Vissa områden är no-go-zoner med ett slags eget kriminalstyre. Sjukvården är ansträngd. Politikerna får mindre och mindre förtroende hos folket vid varje mätning. Medan genusteorier ivrigt diskuteras glider landet i nedförsbacke.

Frågan är hur länge kan Regeringen/Kommunerna höja skatterna och tro att det är undermedlet? Tills den högavlönade, välutbildade ”någon annan” tröttnar, går ner i tid, eller packar och går?

Kan vi åstadkomma en ny realistisk svensk modell utan att fråga EU om lov? Är det ens längre möjligt? Måste livet bli bättre hela tiden eller skall vi acceptera att våra barn och barnbarn kommer att ha det som i vilket annat kaosland som helst?

Jag efterlyser en plan för framtiden.

Och som på beställning idag:

Lunds arbetarkommun vill riva upp den restriktiva invandringspolitiken.  De har också förslag på hur en mer generös flyktingpolitik kan betalas:

Alla avdrag för hushållsnära tjänster, alltså RUT-avdrag, ska avskaffas. Liksom alla fem jobbskatteavdrag – skattesänkningarna för de som jobbar – som infördes av alliansregeringen.

Cornucopia har redan hunnit räkna ut hur mycket en av de vanligaste yrkesarbetarna, sjuksköterskan som arbetar heltid, skall bidra per månad: 3134 kronor. I månaden alltså. Där rök semestern? Där rök mycket annat. Om räntan går upp rök kanske bostaden också. Men vad gör det när hela världen kan leva på oss?

Eller flytt till Norge? Det blir snart fullt där.

http://cornucopia.cornubot.se/2016/11/socialdemokrater-vill-hoja-skatten-for.html

http://www.svd.se/flyktingpolitiken-kommer-att-gora-ont-for-s/om/svenskt-flyktingmottagande

Läs gärna:

http://ledarsidorna.se/2016/11/ann-heberlein-flit-och-ansvarstagande-maste-fa-tillbaka-sitt-varde/

http://www.morpheusblogg.se/2016/11/20/den-kokande-grodan/

Och mer om arbetsmarknad:

http://tino.us/2015/12/nationalekonomer-om-invandringens-ekonomi/

http://www.migrationsinfo.se/arbetsmarknad/sysselsattning/

http://www.ekonomifakta.se/Fakta/Arbetsmarknad/Integration/Arbetsloshet-utrikes-fodda/

Precis efter jag skrev detta dök denna artikel upp:

http://www.svd.se/svenska-modellen-klarar-inte-integrationen/om/integrationen-i-sverige

Bilder: Tanzanias enkla jobb och tigger som räddningsplanka.