Hjältar och skurkar är svårt att skilja åt?

Jag mötte en kvinna på akuten som var totalt sönderslagen. Till sist hade hon själv kastat sig ut genom fönster och kravlat vidare barfota. Grannarna ringde polisen. Hon hade ett förhållande med en man som älskade och slog med samma hetta.

En del av dessa förhållande slutar när döden skiljer oss åt men inte den här.

Hon hade flyttat två gånger för att fly mannen men denne hittade henne igen och hon förlät honom mer eller mindre frivilligt. Han skulle ju bättra på sig.  Men nu hade hon fått nog. Hon lappades ihop, fick terapi och en förtur till ny lägenhet, på andra ändan stan. Hon fick byta arbete. Polisanmälan gjordes. Mannen dömdes till några månader. Men att få skyddade personuppgifter var svårt. Hon fick det för sex månader. Sedan skulle det ansökas igen om skäl fanns.

Jag kom att tänka på henne när jag läste om terroristerna nya liv i Sverige.

Det finns en ny grupp som inte ser ut att ha problem att få ny identitet och skyddade uppgifter. De  är IS mördare. Kalla dem inte med andra namn för dessa är delaktiga i död, terror och förstörelse. Kriget i Syrien har många medspelare men de avrättningar och det tvång som dessa IS terrorister har utfört hör till det mest makabra i vår moderna värld. Inte bara människor har mist livet utan byggnader som hållit tusen år har sprängts sönder. Hatet mot liv är obeskrivligt.

Men vi ger dem ett nytt liv och glömmer gärningarna. På en gång, inte efter att de har dömts och avtjänat sitt straff. På svenskt sätt, modell Stockholmssyndrom, är det synd om dem, inte om deras offer.

Expressen har kartlagt återvändarna, de 150 svenska misstänkta IS-terrorister som  har återvänt till Sverige. Jag får erkänna att jag har läst Expressen på grund av detta och vissa andra reportage om dagens samhälle.

Förr poserade terroristerna öppet på Facebook med någons skändade kropp. Idag gör de allt för att undvika  bli igenkänd. Lite jobbigt om folk skulle peka ut dem. Tänk om vi skulle ropa på gatan: se en terrorist! Ta fram kameran! Kanske någon vill kasta en sten? En del har fått nya identiteter eller hemliga personuppgifter.

Nya identiteter! Det gjorde mig förbannad. Ja, jag har haft två klienter som fått ny identitet men de hade suttit av sitt straff, betalar av skadeståndet, börjat ett vanligt liv med arbete och familj och var väldigt kända i pressen som hade frossat med deras kriminalitet (inga mord), även med brott de inte hade gjort.

Hur känns det att vara en riktig flykting och tvingas bo nära en terrorist som kanske har avrättat ens anhöriga? Som du känner igen men han heter nu något annat. Som lyfter bidrag medan du tragglar med svenskan och söker jobb, vad som helst. Då du vill flytta för att du faktiskt är rädd men inga förturer ges till dig och du har inga pengar att köpa dig något.

Eller ser du honom som en hjälte för islam?

Eller en som misslyckades att bli en martyr?

Jag förstår att det är svårt utreda brott som begåtts i Syrien. Så låt syrierna utreda och bestraffa. De som är svenska medborgare bör vi döma hemma, inte hjälpa dem att gömma sig med nya namn. Det heter ju Kriminalvård. Den som vill lägga kriminalitet bakom sig kan få hjälp. Och dessa återvändare är i stort behov av det.

Förresten, i fråga om terrorister, Stalins popularitet ökar. Ja, han är död men det ryska  folket gillar honom som ”the most outstanding person’ in history”. Med sina 38 % slog han Putins 34 %. Oj då. Dock var underlaget blygsamt men Stalin har även hyllats av Putin som landsfader. Napoleon hamnade som högst rankade utlänningen.

Detta säger en del om oss människor.

http://www.expressen.se/nyheter/hundratals-svenskar-akte-till-kriget-for-att-slass-for-is–sa-lever-atervandarn/

https://ledarsidorna.se/2017/06/for-manga-blomsterhattstanter-och-for-fa-terrorbekampare/

http://www.dailymail.co.uk/news/article-4639910/Russians-rank-Stalin-outstanding-person.html

Räcker det att vara enkulturell?

Fira Sverige? Fira det mångkulturella Sverige? Eller bara det Sverige som är vårt land, nation, livsrum och hem? Som bär vår historia?

Eller, är vår nationaldag bara en röd dag i almanackan då många är lediga?

Är inte firandet av Sverige och det svenska något onödigt i vår multikulturella värld? Det kanske räcker med EU dagen, när den nu var? Eller FN dagen?

Det känns dock att det mångkulturella är bara en av de etiketter som är klistrade  på företeelser vi varken tar del av eller hade räknat med. Samhället är inte multikulturellt. Det är mestadels ord, främst hos politiker. Det svenska samhället har olika kulturella öar. Svenskar är inte mångkulturella annat i undantagsfall. Att sola på Kanarieöarna,  dansa salsa eller äta kebab är inte tillräckligt för att bli en mångkulturell svensk. Kan tiden göra jobbet för oss? Blir vi sakta övertagna av andra kulturer, i vårt fall den från Mellanöstern? Det lilla svenska, som kristendom och yttrandefrihet, demokrati och jämlikhet  dör ut eller flyttar utomlands där det i sin tur bildar små svenska kulturella öar.

Jag har bott i en sådan ö när jag har levt utomlands. Vi var kolossalt svenska.

Vad är meningen med det nya Europa, nya Världen?  Skall vi byta bort vår nationella identitet och  känna oss som en del av hela världen? Kan vi vara utan tillhörighet någonstans, utan pass, identitet, bara egen vald namn och person?  Länder och gränser försvinner. Det har redan skett inom EU. Med passet i fickan går vi ut från flyget men ingen bryr sig om vilka vi är och vilket är vårt syfte.

Rötterna förlorar sin betydelse. Som världsmedborgare vandrar vi runt med vår personliga identitet och försöker skapa våra egna ramar.

Jag är inte säker på att den lösningen bringar fred och välstånd.

Det kanske räcker att vara enkulturell, vanlig svensk, gilla just svenskheten och ta del av andra kulturer i mån av tid, ork och lust utan att bli kallad med vidriga namn. Så, hissa flaggan idag och sjung nationalsången: Du gamla, du fria…Ingen vet hur länge något varar.

(Europadagen är 9 maj och FN dagen 24 oktober.)

Tårtbilden från Marie.

https://samtiden.nu/2017/06/det-pagar-en-islamisering-av-europa/

 

De glömda människorna som byggde Sverige.

Hur tänker de äldre om politik och politiker?  Jag har mött flera som struntar i politiker, deras påhitt och försöker bara överleva. De tycker att skillnaden mellan politiker och vanligt folk blir större hela tiden, både i tanken och i utförandet.

DN/Ipsos har frågat ett tag sedan hur väljarna ser på den övergripande utvecklingen i Sverige. Stämningsläget i väljarkåren var pessimistiskt. Nästan varannan, 48 procent, anser att utvecklingen går åt fel håll. Bara 18 procent, färre än var femte, ser positivt på utvecklingen. Och hur definieras ”utveckling åt fel håll”? Efter terrorattacken steg siffrorna något åt det positivare hållet vilket jag finner lite märkligt. Det var polisen som fick förtroendet den dagen inte politikerna. (länkar nedan)

Det är länge sedan yrket politiker var ett förtroendejobb och vi såg upp till dem. Världen är dock mer komplicerad nu än när Henrik, denna inläggs huvudperson, fick sitt första jobb efter grundskolan och la sin första röst på landsbygdens parti Bondeförbundet, nuvarande Centerpartiet.

Jag har vandrat på fjällen i flera år och har till vana att försöka prata med folk som bor i närheten. Det är så jag har fått köpa fisk som inte fanns till salu eller bara fått höra om livet förr och nu. Bussen är också ett bra ställe eller byns centrum som är bensinmacken, ifall den finns kvar.

Jag mötte Henrik par år sedan när jag var på väg hem från en Sarekrunda. Henrik ger inte mycket för politik längre. Berör det honom är det i form av dyrare liv. Hans liv är enkelt och dagarna förutsägbara.

Han tar in en lass ved på morgonen för att tända i spisen, kokar gröt och  en kopp kaffe medan radion går på med lite störningar emellan. Han värmer soppa från burk till lunch och skiter fullständigt i tumulten ute i världen som hörs i nyheterna. Vad ska han göra åt det?  Är man 84 år finns det bara distriktssköterskan som kan angå en. Sedan går han till bussen. Det finns ingen affär kvar i byn utan man får ta bussen och nästa tillbaka för att handla.

Det är så vi träffas på busshållplatsen för resan till tätorten.

Hans liv innehåller bara vanliga saker. Hans föräldrar var småbönder och far arbetade även i skogen. Han gick folkskolan och började arbeta på jordbruket, något senare i skogen som sin far. Han gifte sig med en flicka från grannbyn och de fick två barn. Henrik har aldrig varit sjukskriven men han skadade handen en gång. En man klagar inte. Han fortsatte arbeta med armen i bandaget.

Henrik har röstat på Centerpartiet på den tiden då partiet än kunde stava till landsbygd, jordbruk, skog, landsbygdsutveckling och vanligt folk. Det är ingenting nu när mer intressanta vindar blåser på Stureplan. Kanske är man delaktig i avvecklingen för förr i tiden röstade hälften av byn på C och den andra halvan på S beroende på om man var jordbrukare, skogsbonde eller åkte till stan för att jobba. Läraren var förstås folkpartist och det fanns några höger och några vänster. Politiker har man ingen större nytta idag när avfolkning har tömt byarna, servicen är nedlagd och ens hus samt marken är inget värt längre.

  • Jag är kanske ändå skyldig till utvecklingen genom min tidigare röst?

Vad säger man åt det? Han röstar inte mer. Det är försvunnen tid. Lika försvunnen som affären, posten och småskolan på orten, likaså gatlyset. Utan bussen en gång om dagen på vardagar vore de gamla helt utestängda från samhället. Många kvinnor har inget körkort. Henrik har en bil men den krånglar. Han har inte råd att köpa en ny. På vintern plogar man förbi infarten till huset. Henrik skottar resten. Det är motion det med.

Hans hus är lite omodern men det bryr sig Henrik inte om. Han har tid att hugga ved. Jodå, han har elspis men det är mysigare med en eld som sprakar och nu när hösten kommer är det ju en värmekälla. På vinter stänger han övervåningen, ingen använder det. Sönerna kommer på sommaren och kanske kommer barnbarnen en vecka de också. De är ju vuxna de med och har barn. Alla har lämnat landsbygden.

Han köper än en tidning i veckan men det är mest för att tända spisen och ha veckans TV program till hands. Inte att han ser så mycket TV längre, snarare är det bakgrundsbrus i ensamheten sedan frugan dog. Folk dör och folk flyttar.  I tätorten finns ett flyktingboende i den gamla herrgården. Nu brukar inte flyktingar bli så långvariga där. De är mest unga män och de vill inte bo i ödemarken utan i stan. De har ingenting att göra här. Det pågår diskussion om att skolan en 1 – 3 är olönsam och kanske skall stängas och även lågstadieeleverna bussas till nästa ort. Det är för få barn. Stängs skolan, stängs livet. Då blir det inga fler familjer med barn som bor kvar, bara de gamla som inte kan flytta. Efter dem står husen tomma tills de återgår till naturen.

Henrik hugger ved, fiskar och än är han med i jaktlaget fast han inte skjuter längre och får älgkött för vinterns behov. Han har ett potatisland men blommorna som frun skötte är nu mera vildvuxna och äppelträden ger ingen frukt längre.

Bussen stannar. Vi önskar varandra lycka till, vad det nu ska betyda. Han vinkar när bussen rullar vidare mot en större stad där det finns flyg för att föra mig till maktens centrum, Stockholm.

Henrik ute i sin stuga är från försvunnen tid, tiden  då vi byggde folkhemmet. Dessa  nu onödiga människor som det multikulturella samhället helst ser död.  Den mest fördomsfulla gruppen är de äldre, de som växte upp i en annan tid, sägs det. För att tala klarspråk: När de dör kommer saker att förändras till det bättre, sa professor Mikael Hjerm, Umeå några år sedan. Även en känd popstjärna önskar de gamla vore döda. De äldre är de som har betalt hennes utbildning och grunden till det samhälle hon nu så ringaktar.

Jag är tveksam till att det blir bättre, men det är ju en definitionsfråga. Föraktet är märkbart mot det kultur och samhälle som än existerar och det som har varit. Men vinden kan vända snabbt. Även de yngre kan tröttna på politikernas oförmåga, de förändringar som brackas på samhället och journalisternas vinklade utrop. Men en dagisgeneration har sällan egna åsikter, de springer efter massan. Om de vet vad de vill är en bra fråga. Om det blir bättre är en annan.

Hur känner du dig som pensionär? Känner du dig som överflödig för samhället, bara kostnad eller en person som har mycket att tillföra? Tycker du att politiker tar dina önskemål och problem på allvar? Kanske hör du till de ca 231.500 fattigpensionärer som bara överlever, inget mer? De lyckliga gyllene pensions åren var inte ens i tankevärlden? Känner du dig ängslig för dina barnbarns framtid i en värld som är osäker och i förändring du inte har grepp och makt över?

Hur känner du dig i det nya Sverige?

Kanske är du älskad av dina närmaste och är nöjd med den vetskapen? Troligen är detta det enda som är hållbart i världen idag.

PS. Henrik heter annat men vem skulle känna igen honom?

Fjällbild: Utsikt mot Sarek från Padjelantaleden.

http://www.dn.se/nyheter/politik/varannan-valjare-i-sverige-utvecklingen-gar-at-fel-hall/

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/fler-svenskar-positiva-till-landets-utveckling

Marknadsundersökningsföretaget Sifo har frågat omkring 1.000 personer ifall Sverige på det hela taget är på rätt väg eller fel väg. I undersökningen som gjordes före terrorattacken på Drottninggatan i Stockholm svarade 43 procent att Sverige är på väg åt fel håll, medan 32 procent var positiva.

Efter attentatet är 41 procent fortfarande negativa, medan andelen som anser att Sverige är på rätt väg ökat till 37 procent. 22 procent är osäkra.

http://www.friatider.se/professor-i-mangkultur-bra-att-fordomsfulla-aldre-dor

http://www.klarvaken.se/2016/11/09/zara-larsson-onskar-livet-ur-aldre-manniskor/

 

 

Tidsbilder från ett kafé.

Vår? Nej, det blommar inte än. Det snöar. Den nya snön är den gamlas död, sa min mor när jag som barn klagade över att våren fick backa för vintern igen. Det kanske är så även med våra liv och vårt samhälle? Det som är nytt tränger sakta bort det gamla och samhället förändras, till det bättre eller sämre. De äldre, som jag, har ibland svårt att känna igen oss och förstå syftet med alla förändringar. Livet krymper, delaktighet är obefintligt, tillfälle att inverka på något är bara illusion.

Möjligheten att påverka i Samhället har dock inte varit stort, någon gång. Att påstå en röst vart fjärde år påverkar mycket är bara inbillning. Det senaste valet är ett paradexempel. I arbetet bestämde  budget och  de som satt högst upp och ovan det politiker. Nya påbud kom regelbundet. Nya metoder förväntades ta över och kasta bort de gamla, ofta fungerande. Ni anar inte hur många terapimodeller efter varandra ansågs undergörande och billigare inom psykiatrin. Rörelsemöjligheten var liten.

Så även privat. Likaså bestäms livet mer om pengar än önskan, mer om ansvar än fria val.

Jag känner en trötthet över livet just nu. Ute snö och inne känns gråheten betungande. När jag läser dagens nyhetsflora gör det mig bekymrad. Mycket är dock struntnyheter, någon som gör sig märkvärdig, kändisskvaller man inte behöver läsa. Sedan dagens Trump. Brexitklagan. Brott och bränder. Så mycket bränder! Skattehöjningar. Oroväckande samhällsskeenden utan analys om vi gör så vad blir resultatet?

Var förekommer framgång, förkovran, hoppet? Dagens goda stora nyhet?

Jag minns än den känslan  vi hade på 50 talet. Livet kändes så lovande. Mina föräldrar var fulla av förtröstan. Världskriget var slut. Efterverkningarna var tunga men det fanns ett slags hoppfull stämning. Det kunde bara bli bättre. Affärerna fylldes sakta. Nya bostäder byggdes. Världen blev mera öppen. Utbildning fanns tillgänglig. Vi gick med glädje till skolan. Vi skulle bli någon som gjorde världen framgångsrik. Känner dagens elever så? De klagar över hur jobbigt allt är och kramar om sin mobil.

Sedan kom kalla kriget, hotet med atombomb, men samtidigt blomstrade livet. Politik tog inte ner oss. Än trodde vi att våra ledare kunde göra förnuftiga val.

Varför känns det aldrig så mer?  När började nedgången? Kanske med ökad insikt över världens tillstånd? Kanske på skarven mellan 80 och 90 när jag började höra ordet budget, spara, oftare än resurs. Kanske när skolans ras blev synlig? Förändringen på våra förorter vilka vi försökte fly? Så, även jag rörde på mig.

Eller, är det bara åldern, närheten till döden som gör mig missmodig? Jag läste i någon stor undersökning om äldre att efter 76 års ålder finns få friska år kvar. 76 var liksom gränsen. Det ligger nära. Det är nedgång även för mig trots att jag kämpar mot och inbillar mig att statistik och jag inte hör ihop.

Vad tänker den vanlige människan? Bryr vi om samhällsförändringar innan något drabbar oss personligen? Vad är dagens ämne? Jag satt i ett litet café igår och tjuvlyssnade omgivningen. Det är inte svårt för folk var högljudda och det var trångt mellan borden. Vad var  på tapeten? Rikspolitik? Budgetförhandlingar? Vädret?

De manliga besökarna pratade om sport. Varenda nyans, spelare, språng, boll, även kläder analyserades under måltiden. Det är ofarligt att prata om sport, tänkte jag. Vad skulle de ha sagt om jag frågade dem vad de tyckte om det stora underskottet i vår Kommunbudget? Vad beror det på? Vad är det som ska dras in? De två pensionärerna, samt vi två, satt och åt tysta. Gänget lattemammor med sina småbarn pratade språk jag inte förstod och deras klädsel signalerade annat ursprung.  Jag tvivlar på att de analyserade matchen mellan Sverige – Portugal.

Dessa kvinnor och barn var en tidsbild. De uttryckte förändringen i landet utan att säga ett ord som vi förstod. 37 % av Sveriges befolkning i åldern 0-44 har nu utländsk bakgrund. Det säger hur framtiden sakta formar sig.

Det stundar andra tider. Om det är på gott eller ont får de yngre genomgå. Jag har ingen tilltro till politiker. Det är på botten även hos andra. De så kallade populisterna ökar, de som lyssnar på vanligt folks oro, vi som inte har rätt PK uppfattning.  15 % av svenskar har tilltro till politiska partier, 28 % för Regeringen, det har sjunkit  sedan 2010.  Riksdagen har 33 % anhängare som litar på dem. 18 % för EU,  som nu får den första utbrytaren, britternas brexit.  Siffrorna gäller förra året. Det blir intressant att se årets barometer som kommer 7 april.

På BBC pågår en intressant serie om framtiden, teknik mm:

http://www.bbc.com/future

http://medieakademien.se/wp-content/uploads/2014/02/Fo%CC%88rtroendebarometern_2016.pdf

https://www.facebook.com/almqvist/posts/796418373860501