Tidsbilder från ett kafé.

Vår? Nej, det blommar inte än. Det snöar. Den nya snön är den gamlas död, sa min mor när jag som barn klagade över att våren fick backa för vintern igen. Det kanske är så även med våra liv och vårt samhälle? Det som är nytt tränger sakta bort det gamla och samhället förändras, till det bättre eller sämre. De äldre, som jag, har ibland svårt att känna igen oss och förstå syftet med alla förändringar. Livet krymper, delaktighet är obefintligt, tillfälle att inverka på något är bara illusion.

Möjligheten att påverka i Samhället har dock inte varit stort, någon gång. Att påstå en röst vart fjärde år påverkar mycket är bara inbillning. Det senaste valet är ett paradexempel. I arbetet bestämde  budget och  de som satt högst upp och ovan det politiker. Nya påbud kom regelbundet. Nya metoder förväntades ta över och kasta bort de gamla, ofta fungerande. Ni anar inte hur många terapimodeller efter varandra ansågs undergörande och billigare inom psykiatrin. Rörelsemöjligheten var liten.

Så även privat. Likaså bestäms livet mer om pengar än önskan, mer om ansvar än fria val.

Jag känner en trötthet över livet just nu. Ute snö och inne känns gråheten betungande. När jag läser dagens nyhetsflora gör det mig bekymrad. Mycket är dock struntnyheter, någon som gör sig märkvärdig, kändisskvaller man inte behöver läsa. Sedan dagens Trump. Brexitklagan. Brott och bränder. Så mycket bränder! Skattehöjningar. Oroväckande samhällsskeenden utan analys om vi gör så vad blir resultatet?

Var förekommer framgång, förkovran, hoppet? Dagens goda stora nyhet?

Jag minns än den känslan  vi hade på 50 talet. Livet kändes så lovande. Mina föräldrar var fulla av förtröstan. Världskriget var slut. Efterverkningarna var tunga men det fanns ett slags hoppfull stämning. Det kunde bara bli bättre. Affärerna fylldes sakta. Nya bostäder byggdes. Världen blev mera öppen. Utbildning fanns tillgänglig. Vi gick med glädje till skolan. Vi skulle bli någon som gjorde världen framgångsrik. Känner dagens elever så? De klagar över hur jobbigt allt är och kramar om sin mobil.

Sedan kom kalla kriget, hotet med atombomb, men samtidigt blomstrade livet. Politik tog inte ner oss. Än trodde vi att våra ledare kunde göra förnuftiga val.

Varför känns det aldrig så mer?  När började nedgången? Kanske med ökad insikt över världens tillstånd? Kanske på skarven mellan 80 och 90 när jag började höra ordet budget, spara, oftare än resurs. Kanske när skolans ras blev synlig? Förändringen på våra förorter vilka vi försökte fly? Så, även jag rörde på mig.

Eller, är det bara åldern, närheten till döden som gör mig missmodig? Jag läste i någon stor undersökning om äldre att efter 76 års ålder finns få friska år kvar. 76 var liksom gränsen. Det ligger nära. Det är nedgång även för mig trots att jag kämpar mot och inbillar mig att statistik och jag inte hör ihop.

Vad tänker den vanlige människan? Bryr vi om samhällsförändringar innan något drabbar oss personligen? Vad är dagens ämne? Jag satt i ett litet café igår och tjuvlyssnade omgivningen. Det är inte svårt för folk var högljudda och det var trångt mellan borden. Vad var  på tapeten? Rikspolitik? Budgetförhandlingar? Vädret?

De manliga besökarna pratade om sport. Varenda nyans, spelare, språng, boll, även kläder analyserades under måltiden. Det är ofarligt att prata om sport, tänkte jag. Vad skulle de ha sagt om jag frågade dem vad de tyckte om det stora underskottet i vår Kommunbudget? Vad beror det på? Vad är det som ska dras in? De två pensionärerna, samt vi två, satt och åt tysta. Gänget lattemammor med sina småbarn pratade språk jag inte förstod och deras klädsel signalerade annat ursprung.  Jag tvivlar på att de analyserade matchen mellan Sverige – Portugal.

Dessa kvinnor och barn var en tidsbild. De uttryckte förändringen i landet utan att säga ett ord som vi förstod. 37 % av Sveriges befolkning i åldern 0-44 har nu utländsk bakgrund. Det säger hur framtiden sakta formar sig.

Det stundar andra tider. Om det är på gott eller ont får de yngre genomgå. Jag har ingen tilltro till politiker. Det är på botten även hos andra. De så kallade populisterna ökar, de som lyssnar på vanligt folks oro, vi som inte har rätt PK uppfattning.  15 % av svenskar har tilltro till politiska partier, 28 % för Regeringen, det har sjunkit  sedan 2010.  Riksdagen har 33 % anhängare som litar på dem. 18 % för EU,  som nu får den första utbrytaren, britternas brexit.  Siffrorna gäller förra året. Det blir intressant att se årets barometer som kommer 7 april.

På BBC pågår en intressant serie om framtiden, teknik mm:

http://www.bbc.com/future

http://medieakademien.se/wp-content/uploads/2014/02/Fo%CC%88rtroendebarometern_2016.pdf

https://www.facebook.com/almqvist/posts/796418373860501

Spåren förskräcker inte eller den krockade lyxbilen.

Jag fick mitt första arbete som socionom på grund av cancer. Nej, jag var inte drabbad utan terapeuten som jag skulle ersätta under hans rehabilitering. Han berättade en sjukdomshistoria som fick mig att fundera.

Vad styr våra val?

Terapeuten hade varit på fest med sina gamla studiekamrater. Det var tio år efter examen. Han träffade i festen en kvinna som uppvaktade honom ivrigt. Trots att han sa sig vara lyckligt gift var han som en magnet för henne. Hon var änka efter två män vilka båda hade dött i elakartad cancer, som de inte visste något om när de gifte sig.  Hon hade varit förkrossad men tagit hand om dem tills döden kom.

Två veckor efter denna fest ramlade terapeuten ihop på jobbet. Han kunde inte andas. En snabb operation räddade hans liv. Han hade strupcancer och ingen aning om det. Han hade ju bara lite ont i halsen. Hans sjukdom gav mig ett arbete på rådgivningsbyrån. Det var på den tiden då överskott av socionomer orsakade många sökanden till varje vikariat. Det var arbetsgivarens marknad. Idag är det tvärtemot.

Var denna kvinna synsk på något sätt? Finns det mekanismer i hjärnan som drar oss till det vi känner igen och kan behärska?  Hon drogs ju till det sjuka. Slump eller sanning?

Jag undrar: söker vi intuitivt det vi känner igen och tror oss kunna hantera? Även när det leder till kaos?

När jag bytte arbete till sjukhus som kurator mötte jag samma mönster.

En del av mina patienter var misshandlade av sin partner. Några var misshandlade i vartenda förhållande. Det var nästan som om de obevekligen drevs mot de först charmiga sedan aggressiva männen. Även om kvinnan visste att mannens föregående fru/fästmö hade blivit misshandlad, kanske till och med bragts om livet, trodde hon att den här gången kommer det att gå bra. Kärlek botar. Spåren förskräckte inte, inte innan Socialtjänsten planerade att ta barnen. Då sökte man hjälp för att rädda förhållandet, inte för att separera.

Varför fortsätter man med destruktivt beteende? Varför förskräcker inte spåren?

Min behandlingsmodell var oftast lösningsfokuserad terapi. Grunden var att inte göra samma icke fungerande åtgärd igen. Genast när något fungerade försökte man göra mer av det. I mitt arbetssätt ingick utredning om tidigare insatser och vem hade gjort vad. De åtgärder och personer som inte åstadkom någon positiv förändring skalades av.

I ett fall fanns trettiosex (36) personer kring ett gift par, men båda knarkade lika glatt för det. Mötet där vi försökte ta reda på vad alla gjorde och rent av bli av med de flesta var sorglig, aha upplevelsen var inte så fin för alla. Vissa hade ingen aning om varandras existens.

Varför fortsätter man med något som inte ger positiva resultat?

Kan Regering och Riksdag också behöva lösningsfokuserad terapi? Kan en del av dem skalas bort? Har vi inte gamla, upprepade, verkningslösa metoder på flera områden? Polisen knäar. Skolan är ett sjunkande skepp. Sjukvården har gått mot väggen utan dörr. Invandring är ett sorgebarn. Parallella system har utvecklats i förorter. Samma brister som dyker upp med regelbundna mellanrum i världens mest beskattade land. De negativa förändringarna pågår, i flera år. Politiker har svårt att räkna ut effekter ”om vi gör så blir resultatet så” eller rikta blicken utåt där följer av politik och även religion drabbar folk varenda dag. Det finns hur många  varnande exempel som helst  i världen.

Men, spåren förskräcker inte.

Misslyckanden mörkläggs helst. Om du vågar ifrågasätta press och politik kommer skällsorden fram. Så är det inte, din jävla rasist!

Det känns som om hela det officiella politiska systemet skulle behöva rivas upp och med eftertankens kranka blekhet få fundera över: när gick det snett? Vad gjorde vi för fel? Vilket land ville vi skapa? Behöver vi alla dessa politiker och  myndigheter som ändå inte klarar jobbet? Vad fungerar, vad inte? Vem är onödig i systemet?

Hur långt räcker det att vara god?

I en film kan man flytta sig bakåt och rätta till saker. Det vore en riktig önskedröm. Tänk om vi kunde fixa våra misstag enkelt med bättre repriser. Men, vi har det som vi har det just nu. Det går bara sämre repriser.

Ibland känns Sverige som en krockad lyxbil. Förut tittade alla avundsjukt på den. Folk åkte långt för att beundra bilen. Den var underbar att köra. Håret fladdrade i vinden när den körde i hög fart. Motorn spann som en nöjd kisse. Föraren trodde sig vara oövervinnlig och gasade på. Farten blev så hög att bilen höll sig inte på vägen. Nu står bilen i diket men ingen vill frakta bort den till en verkstad. Ingen vet hur den skall lagas och det är brist på reservdelar.

Det kaos vi ser i världen kanske blir normaltillstånd även hos oss? Är det så att världens länder blandar sig med varandra både i befolkning, levnadssätt, religion och resurser, brister och problem och till sist lever vi alla med samma solidariska elände i jämlikhetens och multikulturens namn?

Varför skulle vi ha det bättre än andra? Är det rättvist att låta spåren förskräcka?

”Spåren förskräcker”, på latin vestigia terrent av den romerske poeten Horatius, är ett uttryck som förekommer när någon vägrar ge sig in i samarbete med någon annan. Man ser vad som hänt med andra som gjort liknande val, och på grund av dessa spår drar man sig för att göra om misstaget.

Orden syftar på hans kritiska attityd mot det romerska folkets vanor. Horatius använder sig av en jämförelse med  fabeln om räven som tackade nej till att besöka lejonets kula, eftersom han såg många spår som ledde in i kulan men inga som ledde ut.

Quia me vestigia terrent, / omnia te adversum spectantia / nulla retrorsum (”Eftersom spåren förskräcker mig, / alla leder mot dig / inga därifrån”)

Rävbild  Wikipedia

 

 

 

 

Världens friaste press sitter i en åsiktskorridor.

Läste du en tidning idag? Kanske inte i pappersform utan på Internet? Läste du några bloggar, samhällskritiska sidor, Regeringstabbar och beslut, senaste nytt i konstvärlden, skvaller och någon skribent som skällde på regeringen eller kanske den här bloggen som kan vara ganska så grinig över tillståndet i Sverige?

Om så tog du del av ett av världens friaste press.

Kändes det påståendet fel? Hur kan vi ha världens friaste press i vår trånga åsiktskorridor? Hur kan pressen hata och fabricera, ljuga och mörklägga och ändå vara ett av de bästa i världen? Det är en bra fråga.

Nu var vi inte med i mätning om frihet på Internet i år men troligen ligger vi på topp även där. Arets mätning om Internet toppas av Estland.

Hur är det i andra länder?  I stort sett är pressfrihet på väg mot ett svart hål.
Pressfrihet i världen sjönk till sin lägsta nivå i världen under 12 år 2015.
Endast 13 % av världens befolkning har en fri press, det vill säga där täckning av politiska nyheter är robust, där är säkerheten för journalister garanteras och statligt intrång i mediefrågor är minimal och pressen är inte föremål för rättsliga eller ekonomiska påtryckningar.
41 % procent av världens befolkning har en delvis fri press, och resten 46 % har mer eller mindre kontrollerad media.

I Freedomhouse org. årliga frihetsrapport om pressfrihet har vi åter en topp placering. Norge, Belgien, Finland, Holland och Sverige är bäst av de bästa.

De sämsta då? De är länder som alltid syns i liknande sammanhang.
Nordkorea, Turkmenistan, Uzbekistan, Krim, Eritrea, Kuba, Vitryssland, Ekvatorial Guinea, Iran och Syrien. Det händer ingenting på Kuba, kontrollen är stabil. Krim har nu den ryska frihetsmodellen: håll helst tyst.

Frihet i ditt hemland mäts med 25 indikatorer som demokratiska val, korruption, likhet inför lagen, rätt till fredlig protest och mänskliga rättigheter. Även där är vi med i toppfemman: Norge, Island, Finland, Sverige, San Marino.

De sämsta länderna angående demokrati och mänskliga rättigheter/friheter är Nord Korea, Syrien, Uzbekistan, Somalia, Tibet. Sedan 2006 års mätning har frihet minskat totalt sett. Kina, Ryssland, Mellanöstern nämns särskilt.  Förhållandena i Tibet ses som katastrofala. Tibet räknas som eget land men ockuperad, likaså Krim.

Som alltid är det en intressant men nedslående nästan pinsamt rapport om tillståndet i Världen. Kan vi verkligen inte bättre? Är det viljan som fattas?

Det som stör mig är illustrationen till rapporten. Det är en bild om båtflyktingar. Båten är full av unga män. Bara unga män. Är det en illustration om frihet eller ofrihet? Män som kan sticker från sitt land mot Europa, det förlovade landet som inte längre vill ha dem medan smugglaren räknar pengar och Italien lik.

https://freedomhouse.org/sites/default/files/FH_FITW_Report_2016.pdf

https://freedomhouse.org/report/freedom-world/2016/sweden

https://freedomhouse.org/

Åsiktskorridoren lever och frodas, trots allt

Bild från:

 https://freetibet.org/

 

 

Storstädning, Malmö och den tomma anslagstavlan

264

Jag städar. Varje januari får jag städdille och går genom hela lägenheten. Jag städar alla skåp, varje bokhylla, klädkammare och köksskåp. Det som är trasigt eller tros inte komma till användning något mer kastas. Det som är användbart för någon annan går till loppmarknad. Det brukar inte bli så många saker.

Jag är inte den som samlar något. Det finns inte plats för några prylutsvävningar i lägenheten.

Att städa kroppen ägnar många sig åt nu i början av året. Julen lämnade kvar några kilon, kanske också illamående efter för mycket av det goda. En del alkohol kanske? Några fastar. Här sker inget fastande. Julens rester skall ätas upp från frysen. Kakorna är redan slut. Det finns bara pepparkakor kvar.

Vi borde kanske städa vårt beteende också? Bort med det som inte fungerar. Bort med lösningar vi har provat flera gånger utan resultat. Få av oss är någon Edison på väg att uppfinna något utan vi kör med samma förtrogna fotspår som sinkat oss förut och det kommer inte att fungera nu heller.  Gör inte om det som inte fungerar, prova något annat.

Bort med förhållanden som inte ger något, bara ilska och ledsnad. Det brukar vara svårt. Att säga: jag vill inte att vi träffas mer, du får mig inte att må bra, är nästan omöjligt att få ut. Många lever i förhållanden med misshandel, fysisk eller psykisk, och inte förmår sig att lämna det. Som en arbetskamrat, vars eländiga äktenskap var en följetong på kafferasten, sa en gång: ”så länge det finns någon fördel kvar stannar man”. I hennes fall var det makens pengar.

I min ålder har man förlorat en del vänner och bekanta genom pension, död eller att ha flyttat flera gånger. Men någon har jag helt enkelt skippat. En gång hade en väninna lämnat ett meddelande på telefonsvararen. Vi måste träffas! Jag vill veta mer om det som stod i tidningen om dig… Jag hade synts i flera tidningar och då vaknade väninnan. Jag hade ryckt in när hon hade livskriser men hon hade tid bara för min framgång, inte när jag skulle ha behövt henne eller för att träffas utan större anledning.

Trots flerårig bekantskap gjorde jag slut genom telefonsvararen. Jag tryckte bort hennes meddelande.

Det var sorgset på ett sätt men när hennes röst utplånades av svararen kände jag mig nöjd.

En del reser till någon vacker plats för att finna nytt liv och rensa själen. De med pengar kan tillbringa en tid hos Dalai Lama i Dharamsala. Vi andra får ta en runda i skogen. Vissa söker sig till andliga föreningar eller ren humbug som skall hjälpa en att finna ro. Men sedan är det vardag igen och det är sällan man är pånyttfödd, fortsätter det nya och blir lycklig. Det man ville förändra är ju kvar hemma.

Det är på hemmaplan allt sker. Det behövs inga undermedel, bara ett ”nu gör jag det”.

Det är riktigt svårt.

Förlåt dig själv att du inte är perfekt, att du inte räcker till, att du faktiskt inte alltid vill vara så god och snäll. Städa upp dina onödiga måsten.

Även Sverige skulle behöva en storstädning. Nu menar jag inte några Miljöpartistiska idéer med sophantering utan rensning av no-go-zoner, stopp på gängkriminalitet, bränder, ut med politiker utan förmåga, skolan… Man kan bli skrämd över tillståndet i Sverige, hur städer tas över av kriminella i stället Statsmaktens representanter. Det är som om någon hade glömt fylla anslagstavlan med regler för anständigt beteende. Armband kanske? Vissa har fantasier över hur mänskligt uppförande kan ändras med floskler utan en tydlig stoppmarkering som innebär vistelse bakom lås som sista åtgärd.

Är detta en naturlig utveckling? Är det så här det nya Sverige ska se ut? Är det illa eller är det bara de dåliga nyheterna som finner plats i media? Malmö är dagligen på nyheter.

I dag mildras flera av Malmös problem med stöd från resten av Sverige. När staden plågas av en mordvåg som har dränerat hela Skåne på erfarna utredare kommer hjälp från andra polisdistrikt. Och kommunen får fem miljarder kronor i utjämningsbidrag varje år, en fjärdedel av budgeten. 

Om resten av Sverige blir som Malmö, vem ska då betala? Frågar Patrik Kronqvist.

Det är en bra fråga. Malmö har styrts av S oavbrutet sedan 1994 och från år 1961 har M  haft majoritet bara vid två val. Är det så här den socialdemokratiska drömmen ser ut? Sker det något radikalt nu när även skolbarn faller offer för mördare på gatan?

Det är Malmö som behöver en rejäl storstädning. Kan vi andra säga upp bekantskapen med dem ett tag och ta bara hand om vårt?

http://www.expressen.se/ledare/patrik-kronqvist/vem-ska-betala-om-sverige-blir-som-malmo/

Malmö är nu den näst kriminella staden i Europa. Neapel ligger etta. Göteborg på plats 28, Stockholm 29, Oslo 20 och Helsingfors 92, Köpenhamn på plats 117. Desto högre siffra desto lugnare stad. Vinnaren är Århus Danmark och Basel Schweiz samt München i Tyskland plats 127 – 129.

https://www.numbeo.com/crime/region_rankings.jsp?title=2017®ion=150

Hur de räknar:

https://www.numbeo.com/crime/indices_explained.jsp

Den 3 december 1879 visade Thomas Edison för första gången upp en funktionell glödlampa för en grupp finansiärer som ville utveckla hans uppfinning.  Det tog honom omkring 2 000 försök för att lyckas skapa en fungerande glödlampa. När andra människor påstod att han hade misslyckats svarade han: ”Nej, jag har inte misslyckats. Jag har kommit på tvåtusen sätt att inte göra en glödlampa.

PS. Har städat d.v.s. raderat något både inlägg och kommentarer på bloggen också.