No Kids, No Problem.

Detta är inte en attack mot de barnlösa även om det kan uppfattas så. Det är bara undran över varför flera av Europas ledande politiker har inga barn. Är det ett val eller en sorg? Spelar det någon roll? Har sett både artiklar och kommentarer om just barnlösa ledare under den senaste veckan.

Angela Merkel, Stefan Löfven, Mark Rutte, Nicola Surgeon, Emmanuel Macron, Theresa May och Paolo Gentiloni  har inga barn. Fler? Det är förstås inte bara de som styr utan en mängd andra politiker men en ledares röst väger tyngst. En chef anger tonen i alla verksamheter.

Vilket är de barnlösa politikers framtidsperspektiv och för vem? Ett slags Children of men scenario? (Har du inte sett filmen gör det.)  Ser de sitt land som sitt barn? Man kan ibland tänka sig det. Mamma Merkel till exempel. Löfven som leker landsfader vid krisens stund.

Hur långt framåt tänker föräldrar? 18 år? Jag lovar, det räcker inte med 18 år. Hur långt ser en politiker? En valperiod? Funderar de på hur barnens liv utvecklas i det redan söndertrasade Europa på grund av deras egen politik? Ja, det finns många politiker som har barn, Utbildningsministern till exempel, men jag har ändå svårt att se om de tänker framåt i  långt perspektiv  eller till nästa val.

Vi väljer politiker för att de ska förvalta, utveckla och ta hand om landet så det håller även för framtida generationer. Det är inte fyra år som gäller utan kanske riktlinjer för fyrtio. Detta är i alla fall det medborgarna tror och röstar för. Bör vi tänka i fyraårsskift? Eller bara i tre år eftersom valpropagandan pågår redan för fullt?

Vem väljer att leva barnlös? De är främst välutbildade, de utan något religiöst intresse och de som värderar sin personliga frihet stort. (Väljer alltså, jag pratar inte om de ofrivilligt barnlösa.) Kvinnor är fler än män som gör det aktiva valet. Enklare för kvinnor?  Alla har ju varit barn men en stor del av sin tidigaste barndom minns man inte. Känslorna kan ju finnas kvar. Kan man som barnlös vuxen riktigt förstå barns behov och tänka sig en framtid för dem? Tänker vuxna med barn och de utan olika om framtiden? Hur blir perspektivet på sikt? No kids, no problems? Hur ser politikerna på sitt värv när inga egna barn kommer med beröm eller kritik för ens politiska resultat?

Politiker har förstås också barn. Var tycker barnen om sina föräldrars gärningar? Beundran? Många barn är kritiska till sina föräldrar. Speciellt i tonåren kan föräldrarna åka på mentalt stryk. Men sedan? När resultat av  politiska handlingar börjar ramla in?  Kommer någon att säga till sin förälder, superpolitikern: du far/mor, du fixade inte det utan samhället utvecklades till kaos och katastrof under din tid. Jag har ingen lust att städa efter dig utan jag emigrerar. Mina barn skall inte gå här i din skit-skola. Du får sitta  i dina pissiga blöjor och vänta på hemtjänsten som inte har tid med dig. Glöm äldreboenden, de har ni avskaffat. Ha det nu som du har planerat.

Kunde detta bli ett rättvist betyg för vissa? Det är aktuellt idag om man ser på till exempel äldreomsorgen och skolan i många kommuner. Ser man på världen förtjänar flertal politiker hårda ord, kanske en plats bakom galler.  Men – politikers barn brukar flyta runt på en räkmacka och tycka att världen ger dem  möjligheter. Hur många har inte gått i sina föräldrars spår utan större ansträngning eller relevanta arbetserfarenheter? I USA ropas nu om dotter Clinton till president. Ja, där är en typisk person som flyter fram på vågen av känt namn.

Att få barn är att leva in i framtiden. Man planerar framåt. Barnet är glädjen och oron i livet. Föräldrar är med i en utveckling. Man ser samhällets  brister på ett helt annat sätt. Bristen på förlossningsplats, långt till BVC, svårt att hitta en större lägenhet som man har råd med, striden mellan arbete och barnomsorg, skiten på gräsmattan där barnet vill krypa, oro för skolan, otillräcklig ekonomi… och de individuella som att hålla ihop relationen och att vara god nog förälder. En stor del av de beslut man gör är för barnens skull eller under deras påverkan.

Hur gör de barnlösa politikerna sina beslut? Vems framtid har de i tankarna? Är dessa politiker så ädla att de omfamnar alla barn? Förstår de hur framtiden kommer att se ut för landets nuvarande barn efter tio, tjugo, trettio år?

Måste man gå i den andres skor för att förstå ens en smula?

Det går att förstå hur andra har det, ungefär. De som inte har egna barn kan vara involverade i andras barn genom arbete, släktskap eller stöd i någon form. Min syster hade inga egna barn men de tre barn som hon hade stått som fadder till i kyrkan tog hon hand om på bra sätt både känslomässigt och ekonomiskt. Det finns fler som hon. Men oftast blir det några få timmar man bjuder barnen på. Den inre förståelsen, den som byggs av åratals nära erfarenhet är begränsad. Att själv ha varit med något så genomgripande som föräldraskap ökar insikten för barns liv och framtid i världen.

Att ha barn ökar också oron för världens tillstånd.

Hur tänker de politiker som har barn? Kanske gör det inget för dem att skolan är undermålig? Att höga skatter tar de pengar föräldrarna vill spara till sina barn? Att vården har köer? Att européerna trängs sakteligen ut främst mot folk från muslimska krigförande länder och Europa genomgår  förändringar med radikala följder? Har våra barn och andras ungar blivit en omvänt definition idag? Politiska insatser och även medieintresse handlar ofta om vården av ensamkommande unga män som om bara dessa vore landets viktigaste utmaning. Kärleks ropen är många för de nya men väldigt få för våra egna bröder och söner.

Har Europa en framtid? En dum fråga, det finns alltid en framtid men frågan är för vem och hur. Vems framtid skapar vi just nu i världen med de ”religiösa” krig orsakande folkvandringar? De usla ekonomiska förhållandena i många länder som skapar lyckosökare? De skaror vilka är på väg mot Europa, mot Sverige, mot USAs gräns, andra än fungerande länder i hoppet att finna paradiset med gator av guld (som en afghansk ung man sa). Vissa pratar om 30 miljoner fler invandrare i Sverige när vi har uppenbara bekymmer att hitta liv och plats för ens de 163 000 som kom 2015.

Invandring är brännhet fråga. Hur påverkar den förda politiken våra europeiska (får man säga så?) barns framtid? Integration har redan misslyckats i stort. De flesta européer vill inte integrera sig med muslimer och de i sin tur vill inte bli assimilerade med oss. Politiker håller dörren öppen medan medborgare i Europa är speciellt negativa till muslimsk invandring.  Länder spricker i skilda enklaver med olika uppfattningar om lag och liv.

Vad är det för värld vi kommer att lämna efter oss. Vad kommer våra barn och barnbarn ärva för samhälle? Hur ser de nationer inom Europa ut om femton – tjugo år som nu formas av politiker i Sverige och i EU?

Vad innebär en framtid, hur långt ligger det, när byts nuet till en framtid? Är inte framtiden redan här och den gör mig bedrövad.

https://www.gatestoneinstitute.org/10306/childless-europe

http://www.population-europe.eu/pop-digest/no-kids-no-problem

https://sv.gatestoneinstitute.org/10343/europa-barnlosa-ledare

http://everykindapeople.blogspot.se/2017/04/marknadsforingen-av-chelsea-clinton-har.html

https://www.chathamhouse.org/expert/comment/what-do-Europeans-think-about-Muslim-immigration

12-14 % av kvinnor och ca 22 av män i Sverige är barnlösa, men detta är inte exakta nulägessiffror på grund av invandring.

Bild: Den heliga familjen av Juan Simon Gutierrez – http://www.1st-art-gallery.com/Juan-Simon-Gutierrez/The-Holy-Family.html, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=8120801

 

 

 

 

Daghemmets barn och andras ungar.

Nu börjar det igen. Förskolorna portar föräldrarna från Luciafirandet. Barnreservaten skall vara föräldrafria. Ettåringar gråter när föräldrar, farmor och morfar kommer till Luciafirandet. Jag har alltid hävdat att små barn under tre år inte ska vara i kollektiv omsorg så de slipper gråta. Nu har jag ytterligare bevis på det.

Men vad är det för daghem/förskola där ettåringar tvingas gå i luciatåg och sjunga för personalen? Är det inte de äldre barnens uppgift, en uppgift de faktiskt längtar efter att få visa till föräldrarna?

De är inte daghemmets egna barn. De är sina föräldrars ungar.

Skulle inte daghem samarbeta med föräldrarna? Skulle inte föräldrarna få ta del på daghemmens aktiviteter, pedagogik och daglig liv? Skall inte daghemmen vara väldigt öppna för insyn när det ena fallet av sexuell våld mot barnen efter den andra uppdagas i daghem? Kan någon lämna sina barn till ett daghem där föräldrarna portas för att de bara får barnen att gråta?

När nu daghemmet skyller på att främmande människor skrämmer barnen och därför lussas det bara för personalen, har de garanterat inga vikarier, eller? Gardiner dras också för när sopgubben kommer? Och så klart går man inte ut där risken att träffa andra människor finns?

Att skylla på föräldrarna visar på hur daghem tänker om dem. Besvärliga människor, låt oss slippa dem.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/foraldrar-portas-fran-luciafirande/

http://unt.se/omvarld/foraldrar-portas-fran-luciafirande-3414179.aspx

http://www.metro.se/nyheter/foraldrar-portas-fran-luciafirande/Hdznjn!Z3e1KKHbXNNHtJK5p2aIRQ/

http://www.expressen.se/nyheter/foraldrar-portas-fran-luciafirande-pa-skola/

När Hållängets förskola i Örnsköldsvik firar lucia i år är föräldrarna inte välkomna. Anledningen är, enligt förskolechefen Helena Nurmesjärvi, omsorg om barnen.

– Det är utifrån barnen som vi ha beslutat så. Många barn gråter och förstår inte varför det är så mycket folk och främmande människor hos oss. Det är svårt att förklara för ett- och tvååringar varför det kommer folk som de inte känner, säger hon till Örnsköldsviks Allehanda.

 Bild överst från Luciafirande i ett daghem i Umeå där hela tjocka släkten brukar komma och inga barn gråter.

 

Från dagismogen till skolomogen.

Kungen tycker till och genast gapar någon. Kungen har blivit morfar för andra gången och han diskuterade barnuppfostran i lettisk tv under statsbesöket. Framför allt betonade han vikten av närvarande föräldrar.

– De flesta vuxna människor, föräldrar, arbetar. Nu för tiden, med det nya samhället så arbetar båda föräldrarna och finns inte alltid där för att ta hand om sina barn. Det tror jag är en av farorna inför framtiden.

Omedelbart ropar feministernas talesman att det var gammalmodigt. I samma tidning skriver debattörer (alla kvinnor) att daghem har blivit ett experiment.

 I en tid med ökad psykisk ohälsa hos barn och med sjunkande skolresultat bör grunden diskuteras. Var börjar det? Jo, i förskolan. Där går nästan hälften av alla 1-åringar, 9 av 10 två-åringar och 95 procent av alla 3-5 åringar.

Barnen i förskolan är idag både yngre och vistas allt längre dagar. Samtidigt ökar barngruppsstorleken, många kommuner har grupper på upp till 24 barn på tre pedagoger som inte sällan arbetar deltid. Nästan en femtedel av avdelningarna består av över 20 barn.

Utöver detta har vi ”knäckebrödsdagis” där de små barnen var satta till vatten och bröd. Inte ens fångar har det så illa. I fängelser är det bra mat. Det tycks inte vara så i äldreboenden, skolor och nu i daghem. Vinsten för ägaren betalades med usel mat till barnen. Hälsans dagis?

De magiska tre första åren är idag barnpsykologpåhitt och gammalmodigt samt avskaffat. Den ideala gruppen 7 max 11 personer (tror jag det var) finns inte heller. I mitt barns daghem fanns 5 barn i småbarnsgruppen och 10 i den större. 5 personal utöver föreståndaren och kokerskan. Där var det hemlagat ändå till äppelmoset och fredagsbullarna. Det var förr i tiden, väldigt länge sedan.

Har inte Kungen helt rätt i sak? Betraktas inte ettåringar felaktigt som avnavlade och kapabla att klara upp till 9 timmar från sina föräldrar, fast de inte ens kan uttrycka med ord hur de känner och inte har en färdig minnesfunktion heller utan tror sig vara övergivna? Vem lägger grunden till barnens liv? Vem tar hand om barnens vakna timmar? Är det inte ofta andra än föräldrarna, som Kungen säger? Har inte många föräldrar för stressiga liv, de som arbetar 8 timmar och har en arbetsresa ovanpå och barnen skall lämnas och hämtas. Det blir inte så mycket tid för barnen kvar. Under helgen sker så mycket annat, handla mat, tvätta, städa, förbereda arbetsveckan, det vuxna egna livet som också bör finnas, att utrymmet krymper för det som heter barnuppfostran och omsorgen, närhet och ledning inför livet, är självklart. Dygnet har bara 24 timmar.

Men vi måste ju arbeta, lika många arbetstimmar för män och kvinnor är idealet. I dagarna har det igen gnällts på kvinnor som tar hand om barn eller anhöriga och går för den skull ner i arbetstid. Det går inte för sig! Kommande pension, resor, platt- TV, mobiler, kläder, prylar, räntor på lånen … allt måste finansieras. Att få mer tid med barnen innebär sänkt standard eller hög lön som går att sänka. För ensamma föräldrar med normallön är det inte ens en fråga. Att arbete är en viktigt fråga hör vi  stup i kvarten. Men hur ser vi på barnen, är de lika viktiga för politiker?

Barnen är oerhört aktuella just nu när politiker försöker hitta på olika recept för att bättra på skolans katastrofala läge och rubriker om ungar som mår dåligt är daglig läsning bredvid skamfläckarna från PISA. Måste man inte börja utreda från grunden? Hur tar vi hand om de små barnen, vilka snart går i skolan och orsakar sedan så mycket skrik från alla tyckare? Har barnen kanske förändrat sig, blivit helt enkelt dummare och ovilligare för skolarbete, alltså går vi baklänges? Lärarna då, finns det brister – annat än 10 000 för lite i lön – i deras arbete? De barn som än lär sig något – oavsett fel metoder och rörig miljö – skiljer sig deras förmåga, hemförhållanden och föräldrar från dem som inte ens klarar nian? Det kan ändå inte vara slumpen som råder?

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/schyman-kritiserar-kungens-uttalande-om-barnuppfostran_3394800.svd

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/dagens-forskola-har-blivit-ett-experiment_3383376.svd

 

 

Jag existerar eftersom någon ringer till mig.

Det ringer! Jag är kontaktad. Jag existerar eftersom någon söker mig. Ringer ingen till mig, finns jag ju inte. Är det så? Bekräftar telefonen vårt varande? Är mobilen vår viktigaste länk till omvärlden? Finns vi om ingen skickar ens ett SMS? Är vi beroende av att hålla denna tingest i handen som en livlina? Inte för intet kallas mobilen ofta nalle, en tröstgivare.

Det klagas att föräldrarnas mobil går före barnen och orsakar till och med deprimerade barn. Det kan stämma i vissa fall. Passerade idag en kvinna med två barn, kanske två – tre åringar. Den ena satt i vagnen den andra tultade bredvid och försökte framkalla moderns uppmärksamhet. Han var nära gråten. Mamman körde vagnen med kroppen och armbågen, med händerna surfade hon med sin mobil. Hon tittade inte ens åt barnet som halkade efter. I kampen mellan mobilen och barnen var de sistnämnda förlorarna.

Jag bor ganska nära en skolväg där tjejerna går med mobilen i den ena handen och cigaretten i den andra, killarna har oftast bara en mobil. Röker tjejerna mer än killarna nu mera? I parken sitter de vuxna med sina mobiler medan barnen leker eller ser uttråkade ut. Ibland puttar den vuxne på gungan med ena handen, men i den andra är mobilen i gång. Det ser faktiskt tragiskt ut.

Måste vi vara uppkopplade hela tiden? Har de små saker man kan upptäcka med barnen helt förlorat sin betydelse? Kan vi inte umgås längre utan meddelar situationsbilder genom mobilen till varandra. ”Jag är just nu i Konsum, jag kollar vad vi ska ha till middag ” eller det vanliga när man åker i kollektivtrafik ”jag sitter i pendeln, oj nu är det dålig mottagning, hallå!” Det blir liksom panik när tåget går in i tunnel.

Vi är inte de enda som älskar mobilen och har sitt liv inprogrammerat i denna tingest. 1994 fanns det 1,3 miljoner mobiltelefon abonnemang i Sverige, sedan exploderade det. Förra året såldes 3,8 miljoner nya mobiltelefoner. Vi befinner oss dock bara på plats 34 i världen med 123 abonnemang per 100 personer, inte först alltså, det gör Förenade Arabemiraten, som tvåa kommer Estland och Finland är på plats 16. Så det finns än folk som inte har en mobil eller två i Sverige.
http://www.landguiden.se/Statistik/Massmedier?id=467&mode=list

Mobil är en lyckad satsning. År 2016 förväntar man sig att det ska finnas 8 miljarder mobila enheter som kan koppla upp sig mot någon typ av mobilnät. Vid samma tidpunkt tror man att jordens befolkning ska uppgå till 7,2 miljarder människor. Dock är vi redan nästan 7,2 miljarder och kanske har antalet mobiler redan passerat oss i antal.
http://www.mobil.se/nyheter/fler-mobiler-an-manniskor-2016-1.501674.html

OK, mobil är en praktisk sak att ha, men hur klarade vi av livet förut? Vad har vi gått miste om, vi som växte upp utan mobil och dator, kanske även utan TV? Gick allting saktare? Missade vi viktiga händelser? Världen trängde sig inte på oss på samma sätt som nu. Men dagstidningen lästes noga. Vi läste böcker. Vi skrev brev. Jag lärde mig att skriva korrekta brev i flickskolan. I skolan höll vi små föreläsningar redan på första klass så vi kunde uttrycka oss. När jag avvecklade min mors lägenhet hittade jag stora lådor med brev och kort. Min mor hade sparat alla. På bordet låg de senaste så de som kom och hälsade på kunde ta del av händelser och resor i släkten. Det hade blivit en släkthistoria men ingen av oss hade tid att gå genom högarna. Min bror sparade lite – med hjälp av sin mobil.

Det var en annorlunda barndom och liv i jämförelse med dagens barn. Var vi lyckligare? Kanske? Trycket från omgivningen var i alla fall lägre och kan hända sundare. Världen var trängre, bestämd, uttrycksmöjligheterna mera direkta och framtiden full av hopp om man ansträngde sig förstås. Att må dåligt var inte en ständig tidningsnotis. Vi hade inte tid för det heller med 6 dagars skolgång, högar med läxor och hushållsarbete. Omvärlden informerade oss inte att vi kunde vara missnöjda och offer på något sätt. Så klart många av oss grubblade om livet skulle vara så men ramarna för tillvaron var mer bestämda i förväg och svåra att bryta sig ur.

Vi kunde inte bli mobilberoende i alla fall! Professorn i psykologi vid University of California San Diego, Larry Rosen, är en av världens främsta experter på våra digitala liv och har forskat i ämnet i 30 år. Larry Rosen menar att vår mutlitasking gör att våra hjärnor allt mer sällan borrar sig ner i ett ämne.

– Om uppmärksamheten bryts var 3-5 minut, hur ska vi då kunna ägna 20 minuter åt att lära oss biologi, till exempel. Hur ska vi kunna läsa en bok och föreställa oss miljön i den, var den utspelar sig, vad som händer, vad karaktärerna tänker?

Det var en logisk tanke. Snuttifieringen är uppenbar i TV och genom mobilen. Nyheterna är förbi på några minuter, sedan kommer sporten. Hur många letar reda på originalartikeln när Svd eller DN har en snutt om något väl så viktigt ämne? Jag. Fler? Fördjupning är liksom orationellt. Vi hoppar från en sak till annat. Larry Rosen menar att man inte bara kan prata om Internet – eller mobilberoende. Vid ett beroende sökerhjärnan efter ett dopaminrus, men här handlar det i stället om fixering, tvångstankar och ångest, som uppstår när vi inte har kontrollerat mailen eller sms. Det är för att bli kvitt ångesten som vi konstant kollar av vårt flöde.

Det pratas om mobilberoende till den grad att det öppnas behandlingshem för mobilmissbrukare.  Vi har ytterligare ett nytt beroendetillstånd att läggas till allt annat missbruk som alkohol, droger, spelberoende, sexmissbruk, matmissbruk,  med mera, man kan tydligen bli beroende med vilket ämne och beteende som helst. Kan vi inte använda mobilen med måtta, som en telefon och hjälpreda? Kan vi inte ha kvar samtal med varandra öga mot öga, läsa böcker, berätta historier, ibland tystnad, tankar, ingenting alls utan bara vara?

Ångest? Nu ska jag kolla mailen. Och hädanefter – av förekommen anledning – ska jag ha med mobilen ifall jag ska träffa någon på stan. Om jag nu kommer ihåg att sätta på den är en annan femma.

http://www.metro.se/skane/mobilmissbrukare-ska-fa-sarskild-vard/EVHmjC!T3wbRA7sJK8hs/

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/svep-mobilfixerade-foraldrar-gor-barn-deppiga_8662718.svd

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/surfplattor-gar-fore-bebis_8706902.svd