Vart hör du till i genusdjungeln lilla barn?

Barnbarnet 11 år kom hem från musikskolan med en annons om läger för flickor.

Popkollos verksamhet riktar sig till tjejer och till dig som definierar dig som tjej, transperson, intergender, icke-binär, gender queer eller inte alls. Rekommenderad ålder är 12–16 år men om du är lite äldre eller yngre och vill delta så kan du söka ändå.

Sedan stod det att man inte behövde spela något instrument.

Skall 12 år gamla flickor identifiera sig  som någonting annat än en tjej? Skall tolvåringar vara transpersoner eller icke- binära? Jag fick slå upp det sista, kände mig osäker på definitionen.  Yngre än tolv? Skall barn verkligen leka med sexuella identitetstermer när de går på popkollo? Innan de ens är 15 år,  ålder de anses vara ”sexmogna”?

Eller ville lägret bara vara lite hipp och inne?

Det diskuteras och skrivs väldigt mycket om  genus idag och valfrihet att välja vart man hör till. Måste allt handla om kön, sexualitet eller problem med könsidentitet? Måste man försöka vara inne i HBTQ världen, feministerna och alla som sysslar med  försök att ändra vår biologi redan som tolvåring eller yngre? Kan inte barn vara barn och spela musik ändå?

Annonsen åkte i papperskorgen. Sedan lyfte jag den tillbaka för att modern till barnet skulle få lite adrenalinpåslag efter en lång, tröttsam flygresa.

Jag har varit barnvakt medan modern var på konferens. Ja, sjukvården vidareutbildar fortfarande på hög nivå om ni undrade på det.

Nej, jag lägger ingen länk. Popkollo för flickor med olika könsidentitet är inte så sällsynta som man tror. Feministvärlden sysslar med kön, allt skall vara på deras villkor. Speciella toaletter för speciella könsidentiteter, omklädningsrum, dyra HBTQ certifieringar för skolor, bibliotek, feminism i utbildning oavsett ämne, barn genom Landstinget … Det är lönsam verksamhet, mycket av forskarmedlen går till feministändamål. Och så klart ska vi hata vita män. Fru Clinton ropade nyss att framtiden hör till kvinnor. Jag vill att framtiden hör till oss alla, även om vissa länders kvinnor behöver mer framtid än vi svenska.

Finns framtiden eller har vi passerat det? När börjar framtiden och när slutar nuet?

Men varför får allt detta mixtrande med könsidentitet mig att tänka på den Viktorianska tiden då stolsben kläddes med tyg mer än  fri utveckling av personlighet och den sexuella identiteten?

Även på min ungdomstid funderade vi över sex och att vara man, kvinna, homosexuell och lesbisk. Någon var lite av allting.  Och generationen före oss var riktiga feminister som började arbeta lik män och utbildade sig i stort till allt.  Men i musikskolan var vi musikanter och på kollo barn.

Är jag helt ute? Förmodligen. Det viktigaste är att hitta en rätt könsidentitet åt sig. Ibland undrar jag varför det finns så många som  grubblar över den saken när verkligheten är ganska tydlig. Är det ett försök att ha makt över  sin biologi, ha valfrihet i allt eller bara en förvirrad tid som snart avklingar?

Bild på blåsippor i stället barn. Det är ju vår snart.

Är barnen bara en produkt av sin tid?

Jag passerade ett stort daghem på morgonen. Gården var full av barn. Ett av barnen grät. Hon var omkring två år, hon stod vid porten och klamrade sig fast i den och grät så upprivet. ”Mamma, mamma”, ropade hon och grät så hon hickade och föll ihop på marken. Ett av personalen kom och försökte avleda henne. Det lyckades inte så bra. Hon fortsatte att yla och hennes förtvivlade röst förföljde mig länge, för länge.

Hur mådde denna två åring bland tolv- tretton andra och alla de äldre barnen man delade gården med samt fritisbarnen och sexåringarna. Det blir många man tampas med. Hur många fanns i personalen? Vet ej. Gården såg belamrad ut med alla barn som hade föga att göra nu när det varken är vinter eller vår. Bara ishalka.

Vad skulle vi tänka och göra om en vuxen grät sa förtvivlat när hon anlände till arbetet? Om hon grät så varje dag? Skulle man säga: det går över, du anpassar dig? Se så roligt du har här. Mycket att göra. Troligen fick hon bli sjukskriven och få en remiss till psykiatrin. Att gå tillbaka till jobbet och gråta förtvivlat varje morgon skulle inte vara tänkbart för en vuxen.

Men barn skall vänja sig. Är det genom den eländiga gråten barn anpassar sig i livet?

Har alla barn det bäst i daghem? Finns det barn som inte passar där och mår illa i stora grupper? Som inte ger upp med sin ledsnad? Barn som helt enkelt inte är dagismogna? Finns det än barn som skulle ha det överlägset bäst hemma, i alla fall de tre första åren? De tre magiska åren, som vi sa förr i tiden om barnets liv mellan 0 och 3 år, de år då grunden till barnets ”jag” anlades. Söker man på magiska år nu så blir resultatet Harry Potter och andra mystiska förvandlingar.

Vi likriktar barnen. Hur mår de som har svårt att vara som alla andra? Förlorar vi inte någonting med den standardiserade fostran: det unika barnet? Även föräldrar som nyss fått sitt andra barn skickar den första till daghem. Att förlora sin grupp är värre än att förlora familjegemenskap och vardag med sitt nya syskon.

Att få barn är livets gång, men det är svårt att orka med alla vardagens krav. De krav och bild av livet som föräldrar ställer på sig själv. De krav som Samhället ställer på oss: att vara skattebetalare. Att producera. Att konsumera. De få som inte skickar sina barn till daghem ses som avvikare från den rätta normen. Det pratas om att tvinga dessa föräldrar genom lagstiftning.

Barnen skall fostras enligt fastställda regler. Det är bäst så? Daghem är inte av ondo, jag menar inte det. Jag tror än att små barn mår bäst hemma och att långa dagar för barnen i daghem är inte av godo. Det är också en kvinnovärld och många daghem saknar utbildad personal. Vissa daghem till och med experimenterar med barnen, bort med leksaker och ord som feministmaffian anser vara olämpligt. Det finns påverkan som inte är för barnens skull utan för de vuxnas självförverkligande.

Barn skall få vara barn, inte vuxenkopior. Men vi påverkar, oavsett avsikt. Nog är jag på många sätt lik min mor som stod för uppfostran av mig. Idag skulle hennes fostran ses som hopplöst omodern.

Är barnen bara en produkt av sin tid?

Jag tänkte på hur standardiserat barns liv kan vara när jag besökte Grönland. Flyget hade tappat bort mitt bagage så jag hade extra tid att gå runt i byn Kangerlussuaq, en liten by med 550 innevånare. Barnens lekplatser såg ut som i Sverige. Som de ser ut i många länder. Jag tänkte om inte en rutschkana formad som en isbjörn eller val hade varit lämpligare. Kanske en låtsassnögrotta? Barnens lek likriktas. Oavsett vart du går med barnen är det likadana gungor, klätterställningar och låtsashus, leksaker och även kläder.

Barnen i Sverige stöps i samma mall. Alla skall trängas på en isig gård och kanske gråta mot staketet med längtan till liv i mindre skala, det som kallas hem. Kanske stöps barn i andra länder också i samma, i deras mall? Hur svårt är det att bryta barndomens påverkan senare i livet?

Barn som bärare av våra brister och drömmar?

Vart finns mor och farföräldrarna? Många av dem arbetar så de kan inte passa barnbarnen. Är det ens lämpligt att den äldre generationen tar hand om sina barnbarn som dagmammor? Jag tror inte att det är önskvärt, inte i de flesta fall. Varje förälder får lösa sina val mellan arbete och barntillsyn. Mor- och farföräldrar som tillfälliga barnpassare är annat. Vi äldre bör finnas till hands för våra barnbarn av olika skäl. För att barn kan få kontakt med äldre, för att vi gamla faktiskt har mycket att förmedla. För att avlasta föräldrarna en stund. För att göra något med barnbarnen som föräldrar inte kan eller hinner. För att vi älskar dem.

Det påstås till och med att de som umgås med sina barnbarn lever längre.

Men det viktigaste är kanske mötet mellan två världar. För, livet är annorlunda för barnen nu än när jag var barn. TV, Internet, prylar och dagens enorma utbud fanns inte. Vi äldre förmedlar en utveckling, en länk mellan det gamla och nya. Allt är inte bättre nu även om mycket faktiskt är det.

I det grymma mediebruset om dagens elände glömmer vi ofta att de flesta av oss i Sverige lever än i den bästa av världar. Även barnet som gråter mot staketet.

http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/De-flesta-barn-i-forskola–oavsett-bakgrund/

http://www.expressen.se/halsoliv/halsa/barn/aldre-som-passar-sina-barnbarn-lever-langre/

Bilderna från Grönland

De trygga pedofilerna och barn som inte glömmer .

116-2

Trots att polisen vet vem han är och vilket material som sprids från hans IP-nummer så kan han fortsätta. I en källare har en hacker jobbat i månader med att samla bevis mot pedofilerna på nätet. Men polisen är ointresserad.”

Jag har sett TV 4 Kalla fakta Sheriffen, som handlade om pedofiler och polisens ovilja eller oförmåga att använda alla resurser som finns tillgängliga. En hacker har utvecklat ett program där man kan följa pedofilernas aktiviteter på nätet. Det är bara för polisen att begära ut identiteten från IP numret. Men icke. De har så bra system själva. Ursäkterna är många.

Det känns som att det är inte så noga med barn. Dom glömmer väl allt?

Att som barn bli utsatt för incest, våldtäkt och sexuella övergrepp i olika former ger trauma som inte läker. Någonsin. Man kan lära sig handskas med det men kroppen glömmer aldrig.

Jag hade många patienter som utsatts för övergrepp och ingen hade gett dem någon rättvisa. De behandlade sig själva med droger.

De var några syskon vars missbrukande föräldrar tidvis övergav dem. Ingen larmade Socialtjänsten.  Då fick de kontakt med en snäll person, tänka sig i samma hus. Mannen var givmild med pengar och godis. Sedan åkte kläderna av. Andra män kom till. Också fyllon besökte lägenheten. De gillade se barn som strippade och de bara petade dem  lite på kroppen med en peng i den andra handen. När jag träffar barnen, nu i övre tonåren är den ena gravid med någon obekant. Båda är amfetaminmissbrukare och prostituerade.

Det var flickan som hade haft ett förhållande med sin far. Nu var det varken förhållande eller frivilligt men vad kan ett barn säga? Sedan blev hon för gammal. Då försökte hon svälta sig för att vara som barn så ingen annan skulle drabbas.

25 % av mina patienter – gravida kvinnor med missbruksproblem – var incestdrabbade eller sexuellt utnyttjade som barn. Att posera, strippa eller utföra sexuella handlingar på sig själv var vanligt. Det är ingen ny uppfinning, förr skedde det i natura eller med foton nu kan hela världen delta i en sexsession genom Internet. Nu kan offren vara långt borta och avhumaniseras då lättare.

Alla mina incestdrabbade patienter var heroinister. Slump eller så valde man drog? Andra våldtagna var ofta blandmissbrukare med amfetamin som huvuddrog. Man tog vad som fanns tillgängligt. Alltid fanns det någon med resurser. Som en sa: när jag hade blivit våldtagen på släktfesten av min farbror rusade jag ut på gatan och skrek, då träffade jag några killar i gathörnet. De frågade om jag ville pröva något häftigt. Då började jag. Ålder nio.

Alla prostituerade sig, något undantag fanns. Det fanns föräldrar som underhöll missbruket med pengar genom att missbrukaren lovade bättring – sedan. Är du riktigt i behov av droger kan du råna din gamla mor. Det finns inga hinder, drogen är nummer ett.

Jag vill säga att jag aldrig har mött en patient som hade planerat att tappa kontrollen, skippa skolan, förlora bostaden, jobbet, smittas av någon skit, allt… och leva av att sälja sig. Alla trodde sig kunna styra drogen. Men det är drogen som är husets herre.

Så klart finns det utsatta barn vilka inte blir prostituerade, missbrukare eller själva pedofiler. Jag tror att många kan vi senare hitta som vårdarbetare. Några träffade jag efter mina föreläsningar, de som kom och ville fråga något, ensam.

Att börja nysta upp barndomens sexuella övergrepp hos en terapeut är nästan övermäktigt. Jag frågade aldrig rakt ut för då försvann patienten. Men sakta kom fakta fram. De beskyllde sig själva. De hittade ursäkter för den som våldtagit dem. Det var inte så illa – kanske. Många hade trott att sex med vuxna var naturligt tills de blev äldre och förstod eller råkade försäga sig till någon. Om någon larmade bröt helvetet lös. Att handlägga sexuella övergrepp på barn är svårt. Det blir inte alltid lyckat.

Omkring barnet kunde det finnas personer som visste, personer som inte var delaktiga i övergreppen utan var bara möjliggörare på något sätt. Det finns vuxna som blundar, det är inte bara polisen som blundar. Det finns olika skäl till blundande. En mor som själv var sexoffer kan blunda för det är så barn har det. Poliser kan blunda för ledningen säger det eller de håller redan på att gå under på grund av resursbrist. Det sker så mycket idag i Sverige som skriker efter polishjälp. Det är omöjligt att räcka till.

Då måste man prioritera. Vad?

Om barnet fosterhemsplacerades kunde det också gå illa. Alla i klassen visste att det var något skumt med tjejen som bodde hos familjen XX. Sedan blev man äldre, 12 -13 år kanske och försökte lindra plågan. Det finns alltid personer som bjuder droger. Om ett tag får man börja betala. Vad tror ni en tonåring utan tillräckligt med pengar betalar med? Snatteri eller sex. Det sista är man ju redan införstådd med. Så länge man är ung och fräsch får man betalt på gatan, men sedan får man ligga även med sin langare.

Om man arbetar med missbrukare måste man ha gott självförtroende och tro att livet utan droger är bättre än med och överföra det till patienten. Men man får man räkna med att någon patient dör. Sättet brukar vara självmord eller/och överdos. När patienten är drogfri ett tag och återfaller sedan kan dosen vara för stor även om den var hennes ”normala”. I fyllan och villan kan någon ta livet av sig ungefär av misstag.

Sedan sker de välplanerade självmorden. Personen orkar inte längre med livet. När hemligheter avslöjas kan det bli för tungt. Ens barndom var en våldtäkt. Hur lever man med det? Som missbrukare är man ständigt så nära döden att tanken på självmord känns inte så farligt, sa någon. Har man haft god kontakt med en patient kan personen ta livet av sig under ens semester för att inte störa.

Att vi inte skyddar våra barn är skamligt. Att vi tillåter pedofiler utnyttja barn i fattiga länder genom Internet är en svart sida av vår nya öppna värld. Ett slags kolonialism. Många åker på sexresor. Kambodja är visst populärt. Du åker och vill hjälpa till med barn i barnhem är ett knep. Gatubarn finns det nu mera även i Sverige. En del pysslar med barnsex hemma när frun och barnen ser på barnprogram i TV.

Är pedofilen tidigare själv drabbad eller är det en ny ”hobby” bör vi skita i att börja med. Först räddar man, sedan dömer och kriminalvården får anpassa behandlingen därefter. Som vuxen har man ett ansvar även om ens liv skaver. ”Det är som ett skavsår som alltid känns”, sa en patient om sitt liv. ”Men tack, jag har fått bra plåster.”

Den kriminelle ligger bokstavligen före polisen. Att resurserna inte finns för att skydda barn och straffa förövarna är just kriminellt. Att inte använda vartenda halmstrå som finns för att rädda barn från förnedrande liv är en märklig byråkratisk inställning. Någon kunde bättre än vi. Honom skiter vi i. Är det så man tänker?

Barn glömmer inte att vi svek dem. Som vuxen kan de svika dig.

http://www.tv4play.se/program/kalla-fakta?video_id=3721572

http://anvandarna.story.aftonbladet.se/

http://www.svd.se/om/anvandarna

En julhistoria om ett annat barn.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Detta hände på den tiden då jag arbetade på Huddinge sjukhus som kurator. På Julaftons morgon ringde en barnmorska och frågade om jag kunde komma in, till förlossningen. Hon hade lite panik i rösten. Ett barn hade fötts på morgonen. Modern var påtänd av heroin. Hon hade promenerat in med fostervattnet rinnande, utan några som helst papper eller mödravårdsjournal. Hon var vresig. Barnet mådde dåligt och hamnade på neonatal för avgiftning.

Jag åkte in. Jag tittade på barnet, en klen pojke som skakade i kuvös med en massa slangar på sin lilla kropp. Jag gick till moden som låg kvar på förlossningen

Modern var både gråtfärdig och grinig. Hon hade planerat att avgifta sig precis till förlossningen, men barnet kom i förtid. Barn till heroinister brukar komma i förtid. Miljön i magen är så förfärlig att barnet vill ut. Mödravård? Nej, det hade hon inte haft tid till. Hon hade varit där en gång, men inte mer.

Vad gör man med ett sjukt barn och en abstinent mor på julafton? Barnet omhändertogs av socialjouren per fax, men behövde vård på neonatal en längre tid. Modern fick plats på enskilt BB rum där hon fick hjälp med avtändning och sin hälsa. Jag föreslog att hon kunde be hjälp från Socialtjänsten. Hon kunde be att bli placerad tillsammans med barnet i ett mödrahem för utredning. Nu, gråtande och skakig   gick hon med på vad som helst. Tack, tack, tack…

Att hamna i ett mödrahem ger lite tid att inse situationen och söka mer hjälp eller att lämna barnet i annan vård. Man kan inte lämna bort något man inte har haft. Att rycka bort barn från olämpliga mödrar på en gång efter förlossning fungerar illa. Man måste bli mor, psykiskt, innan man kan tänka till vad är bäst för barnet. Bråk och rättegångar är usel lösning.

Hennes livshistoria från ett missbrukarhem fram till gatan får ni bara ana. Men resultatet kan jag berätta. Hon gick till ett mödrahem med barnet, därefter till behandling bra bit från Stockholm, från sitt gamla liv. Efter fem år avvecklade jag kontakten och läget var bra. Jobb, bostad, drogfri, barnet mådde bra. Men det märkliga var att under min tid som kurator på det sjukhuset föddes varje Julafton ett barn vars moder var en påtänd, för socialtjänsten okänd kvinna.

Var det julbarnet som påtalade oss om livets skörhet? Vad det barnet som skulle hjälpa oss att öppna våra ögon att se hur illa livet for med några av våra medmänniskor? Eller var modern bara en av dessa dårar som började ta droger för att må häftigt och bättre men fastnade och kröp nu fram gravid från gatan och fick möta livets största allvar?

(Detta är en gammal berättelse från Julen 2008. Bilden en annan mor som samhället inte hade plats till under förlossningen.)