Om svenska språket och enkla jobb.

Jag kunde inte prata svenska när jag flyttade till Sverige. Jag fick hjälp i arbetssökandet av en finne som var bosatt i Stockholm sedan länge. Den tredje dagen i Sverige började jag arbeta som städerska på en sommarstängt fabrik. Vi var ett gäng unga finnar som städade. Vi bestämde oss att prata svenska på raster även om ordförrådet var nästan obefintlig. Vi läste barnböcker och Kalle Anka. Vi såg svenska filmer. Utanför jobbet hankade vi oss fram på engelska  men efter tre månader kunde alla svenska tillräckligt för att söka nytt  arbete. Jag prenumererade även på en dagstidning. Senare läste jag svenska på kvällsgymnasiet.

Jag assimilerade mig. Det skedde ingen integration. Jag blev så ”svensk” jag kunde trots att jag inte kunde bli det. Jag var född finsk, jag kunde inte födas åter. Men jag anpassade mig. Jag klagade till och med på vädret vilket är väldigt svenskt. Jag blev svensk medborgare efter 14 år, det var på grund av nya omständigheter. (Svenskt biståndsarbete i ett oroligt land.)  

Ingen svensk som jag har känt ville lära sig finska annat än enstaka ord. Det var ingen som särskilt intresserade sig för finska seder eller någonting speciellt för Finland annat än i sportsammanhang. Den finska kulturen skiljer sig dock inte så mycket från den svenska. Vi var ju samma land från år 1249 till år 1809. Med tiden blev skiljelinjerna för mig mer tydliga. Finnar älskar sitt land, de är till och med patrioter. Så är inte svenskarna, i varje fall inte utåt.

På min tid arbetade nyinkomna invandrare mestadels  i fabriker, produktion och enkla servicejobb. Idag är hemtjänst och äldreomsorg en vanlig inkörsport till legal svensk arbetsmarknad. En stor del av fabrikerna har ju flyttat, inga av mina första arbetsplatser finns kvar i Stockholm eller ens i Sverige. Löpande bandet är förgången tid. Det mesta av sådana jobb är automatiserade. Det finns få enkla arbeten kvar som man kan få utan kunskaper i svenska och noll yrkesutbildning.

Kommuner anställer dock outbildade personer med bristfällig svenska för hemtjänst och äldreboenden. Att ta hand om gamla, dementa och sjuka anses som enkla jobb. En outbildad är billigare än en svensktalande med adekvat utbildning. De gamla får nöja sig. Nu larmar Kommunal om språkförbistring bland vårdbiträden.

När Kommunens budget läcker pengar drar man in något och det är äldreomsorg, skola och barnomsorg, de Kommunala skyldighetsområdena. Just nu tänker Danderyd slopa hemtjänsten helt för det är för dyrt. Privata aktörer får ta över.

Så, att träffa arbetare inom hemtjänst och äldreomsorg som inte kan svenska är inte ovanligt. Flera av våra avlösare pratade bristfällig svenska, två kunde inget alls, bara hej. De var absolut inte några otrevliga personer men språket gjorde det svårt att vara säker på om vi förstod varandra. Speciellt en dement behöver väldigt tydligt språk. Han tappar ju ord och innehåll hela tiden. En dement behöver en talesperson gentemot omvärlden. När min sambo fick plats på ett demensboende försökte jag prata med sjuksköterskan, den ena av dem. Det gick inte bra. Vi förstod inte varandra på grund av språket. Det kändes rent av skrämmande.

Facket Kommunal anser att språkutbildning är arbetsgivarens ansvar. Arbetsgivare får inte låta personer som inte kan språket arbeta självständigt, utan handledning och svenskutbildning. De med otillräckliga språkkunskaper måste få studera svenska på arbetstid. (Sök själv mer hos Kommunal.) Låter bra, eller? Men det finns inte folk nog att göra det ordinarie arbetet, ännu mindre att handleda och lära svenska till en arbetskamrat. Hemtjänst är ett av de stressiga arbetena idag med tajt tidsschema. Undersköterskor har försökt till och med väcka protester genom namninsamling och demonstrationer om arbetsförhållandena.

Om Kommunals önskan skulle bli verklighet måste det till avsevärd personalförstärkning och det har få om inga kommuner råd med. Det borde vara Statens uppgift att ge svenskutbildning så fort asylsökanden har uppehållstillstånd. Svenskutbildning måste vara obligatoriskt, hur man kan annars bli integrerad? Assimilering har vi ju slopat enligt lag.

Språket ger oss en identitet, kanske mer än passet. Jag är svensk, amerikan, islänning, syrier… jag pratar mitt lands språk. Även en baby  gråter och jollrar annorlunda i ett språkområde än i ett annat.  Språket förenade oss förr på en plats i världen där vi alla hade något gemensamt: samma språk. Men idag är många länder så multikulturella att språket snarare är den avskiljande faktorn. I nutid då dina grannar kan vara  från olika länder ger språket inte längre  samhörighet. Vi kan inte prata med varandra.  Få integrerar sig. Jag kan säga att många inte vill integrera sig. Det bildas öar av olika folkslag, bostadsområden, rena byar i staden där olika kulturer och språk härskar. Svenska som utländska. Ofta bor de personer som mest ropar på multikulturens lov på de helsvenska dyrare bostadsområdena utan en enda invandrare i sikte.

När jag går förbi ett gymnasium nära mig låter språket ungdomarna pratar som en ny variant. Det är en röra av olika ord ibland liknande svenska ibland något för mig oförståeligt, ord vilka ger sammanhang bara till de invalda. Det låter illa, det är ju gymnasiet. Kanske gängen av främmande unga män i sina huvor skrämmer just genom språket de pratar med varandra? Vi förstår inte dem.

Det påminde om mig en resa till Burma 1978 där i avlägsna byar folk pratade med oss någon sorts pidginengelska. De var extremt vänliga mot oss.

Ca 8 miljoner människor  har svenska som modersmål i Sverige. Två miljoner är invandrare med annat modersmål. Som andra största språket kommer arabiska, den har passerat finskan, språket som har varit näst störst så länge Sverige har existerat som nation. En historisk förändring. Man räknar med att det talas minst 150 olika språk i Sverige. I Världen är mandarin störst, följt av spanska och engelskan på tredje plats. Dock pratar folk engelska lite överallt, man kan säga att engelskan är mer universell än de andra språken.

Jag avundas dem som kan många språk och har lätt att lära sig nya. Jag tycker förmågan att behärska flera språk är en verklig nyckel till världen och att förstå varandra. Om vi nu vill det. Men att inte kunna landets språk, det språk som en majoritet pratar, ställer en alltid på sidan. Jag själv är dålig på språk men behärskar bra två och hyfsat ett samt fattar lite av ett fjärde språk som jag nästan har glömt.  Dags att uppdatera det sista språket så hjärnan – kanske – håller ett varv till.

Det finns cirka 6809, eller 7,099-språk, eller är det idag 7111 stycken, för språk dör och föds, som talas i världen. Av dem är 417 nästan utdöda språk, de talas av bara enstaka personer. Bland dessa språk är det många som saknar skriftspråk och bara talas av äldre individer. Om 50 år kommer det därför att finnas betydligt färre språk i världen än i dag.  Hur blir det med svenskan? Ett udda språk för fåtal?

Ethnologue är en känd databas som listar översikter över världens språk.

Inte som Downton Abbey – om hemtjänsten idag.

daisymason_Kunde jag få låna toaletten, frågade avlösaren när jag kom hem från träningen. Jag tänkte att det var en konstig fråga. Jag sa att det fanns gästhandduk och handsprit. Jag ville fråga om andra kunder (ja, vårdtagare inom hemtjänsten heter kunder nu mera) inte tillät toalettbesök. Men sedan insåg jag att det kunde vara olämpligt  att fråga, pinsamt rent av. Det var säkert så hos vissa.

Hon bad ursäkt och förklarade att larmet ringde precis innan jag kom hem så hon skulle gå till en extra person och kunde inte gå till hemtjänstlokalen och till toaletten. Hon rusade vidare.

Jag funderade om stressen i hemtjänsten. Om man blir nödig, vad gör man? Om man inte hunnit få lunch? Om någon är sjuk och de andra måste jobba för den personen också?

Bristerna inom hemtjänsten har uppmärksammats igen i några debattartiklar skrivna av  anställda inom vården, de riktiga experterna.  De vill att kommunen anställer bara utbildad personal. Drygt fyra av tio anställda inom äldreomsorgen saknar den tvååriga vård- och omsorgsutbildning som Socialstyrelsen kräver. Det innebär förstås inte att resten vore direkt olämpliga men utbildning hjälper i arbetet, ger bättre lön och bättre status. Det efterlyses personal som kan prata god svenska. Också det är ett rimligt krav. Hemtjänst är ett ”invandraryrke”. Kan man inte hitta annat arbete blir man då ett vårdbiträde?

Tänker politikerna och cheferna att ”vårdbiträde, det kan vem som helst – det är ju bara lite pyssel”?  Räknas det som enkelt jobb? Om inte, då hade vi haft krav på utbildning och bra svenska. Det borde inte vara så att den anställde hoppas få lära sig svenska genom en dement åldring? Det har hänt här. Då spelar det ingen roll hur trevlig personen är. Kanske halvtid praktik och halvtid utbildning kan ge nya krafter till äldreomsorgen?

Man måste se det som ett viktigt yrke, inte genomgång.

I vilka andra yrken kan man anställa vem som helst? Outbildad elektriker, sopgubbe utan körkort, snickare som inte skiljer spik och hammare,  jurist utan examen går väl bra eller läkare som inte har legitimation? Politiker kan man dock bli utan någon utbildning eller erfarenhet. Kanske styret blir därefter?

Anständig lön är ett önskemål. Det borde vara självklart. Arbetskläder.  Tid så man hinner det oförutsedda. Tid att gå på toaletten. Är inte det ett krav?

Det finns inte tid att gå på toaletten heller. Mellan 8 och 12 (om du får lunch den dagen) kan du inte gå på toaletten – om du inte väljer att slå ner din stjärt hos ESBL-smittade Lars för att få tömma blåsan i ren panik. Kontentan för min del blev att jag struntade helt i att dricka när jag jobbade för att inte råka bli kissnödig. Är det inte märkligt att din arbetsdag är så minutiöst ”planerad” att du inte ens har tid att gå på toaletten? Skriver Fredrika Hakorinne, undersköterska. http://www.aftonbladet.se/debatt/article23082505.ab

img_5288Maten är också ett problemområde inom äldreomsorgen och dess kunder. Att inte längre kunna laga mat innebär nästan alltid hemtjänstens matlådor. Cirka 50 000 svenskar får måltider via hemtjänsten. Maten lagas i storkök och värms sedan upp hos kunden eller man värmer det själv i mikron. Ibland kommer hela veckans lådor samtidigt.

Matlådor har åkt på sparbeting. Man förväntar sig att den gamle köper saker som sylt till pannkakor, mjölk mm till själv. Låter rimligt men är inte så enkelt att hålla reda på vad som skall handlas om man inte längre kan gå till affären själv.

Bara 4 % av kommuner tillåter matlagning hemma. Även äldreboenden får mat från storkök som sedan värms upp.

Vi kokar potatis själva och bakar något varje fredag, sa en föreståndare en gång till mig i ett korttidsboendet. Hon var mäkta stolt över det.

Nya studier från Jönköpings Universitet visar att en fjärdedel av alla äldre kan vara undernärda och nästan hälften befinna sig i riskzonen. Många kommuner mäter förekomsten av undernäring bland äldre med hemtjänst, men för bara 34 procent av dem i riskzonen registrerades en åtgärd. Åtgärd kan vara näringsdryck.

Personalen efterfrågar bättre kompetens och mera tid så man hinner hjälpa till i matsituationer.

Mat kan bli ett verkligt bekymmer. Hur bra maten än är hjälper det inte om den stannar på tallriken och inte blir uppäten. Har man väl tappat lusten att äta är det svårt att få det tillbaka. Att svälta som gammal och skruttig är inte så sällsynt som man tror. Att vara dement i slutstadiet innebär ofta näringsbrist. Att inte känna igen maten gör det omöjligt att äta.

Tid och tålamod är en bristvara inom äldreomsorgen. Man måste ha tid för att kunna vara uthållig i matsituationen. Ibland hjälper inte ens det.

Säger du eller dina anhöriga något uppskattande till din hemtjänst? Får de gå på toaletten  eller ta ett glas vatten?

Idag ser det ut så här inom äldreomsorgen:

Enligt årets rapport bodde drygt 87 900 äldre över 65 år i permanent särskilt boende den 1 oktober 2015. Detta kan jämföras med motsvarande siffra för 2014 som var 88 700 och 2010 då 94 000 hade plats i äldreboende. Vi lever längre men vården ökar inte, tvärtom. Många äldreboenden eller servicehus används för den invandring vi inte har bostäder till. De gamla skall ju dö snart, vad ska de med vårdplatser till?

Samtidigt får allt fler äldre hemtjänst hemma i sin bostad. Vid samma mättillfälle hade 223 200 personer hemtjänst, vilket är 1 600 fler än 2014. Kommunernas önskan är att alla stannar hemma. Det blir billigast? Kanske inte. Att ha hemtjänst hos sig flera gånger om dagen, kanske även på natten, är inte effektivt sätt att använda resurser.

We don´t pay them

IMG_4743Bild: mot Courmayer

Vi satt i bussen från Courmayer på väg genom Mont Blanctunneln till Chamonix och susade i maklig takt genom den 8,6 meter smala och 11,6 km långa genvägen mellan Italien och Frankrike. Den breda bussen skakade hela tiden mot sidomarkeringarna. Gupp, gupp, gupp. Tunneln är inte dimensionerad för nya maffiga åkdon. Genast när vi kom ut i dagsljuset blev bussen stoppad av flera myndighetspersoner i uniform och in klev en stadig polis. Alla skulle sitta stilla kvar på sin plats. Hon ville se våra pass.

Allmän upprördhet spred sig. Vi är ju fransmän, skrek någon. Jag bor här, sa en annan. Själv svor jag över mitt pass som låg längst in i ryggsäcken, som i sin tur låg i bagageluckan.
Hon godtog mitt körkort. Jag såg tydligen inte farlig ut. De som protesterade mot kontrollen knäckte hon med väldigt bestämd ton.

Vi vill inte ha några illegala invandrade här, fräste hon på två språk.

Då blev det tyst och passen flög fram.

När bussen släppte ut oss på busstationen var det första vi såg en muslimsk ganska så risig familj med packning. De vuxna grälade högljutt med varandra och de många barnen tryckte ihop sig till små klumpar. Det såg riktigt illa ut och deras röster följe mig länge när jag gick mot Le Cry och campingen.

Två dagar senare övernattade jag i en refug på grund av uselt väder. Vid middagen satt jag med två män från Singapore. Vi fortsatte vårt samtal efter maten. De två, far och son, arbetade på ett stort internationellt företag med representation även i Sverige. Sonen hade läst om Tour du Mont Blanc i en tidning och de bestämde sig att använda sin tvåveckors semester till vandringen. De gick runt på 11 dagar och var mäkta stolta över det.
Fadern, chefen, hade besökt och bott i Stockholm några månader då och då. De hade svenskar anställda även i Singapore.

Deras uppfattning om svenskarnas arbetsintresse var låt oss säga sval. Kineserna hade 2 veckors semester medan svenskarna hade 5 veckor. När fredag eftermiddag kom gick svenskarna hem medan kineserna arbetade kvar även på lördag. Likadant var det på olika större helger.
Det var inte konstigt att de svenska företagen inte kunde konkurrera med Asien. Dessutom visste de att den svenska skolan var i dödläge medan Singapore ligger i topplaget på PISA mätningarna.

Den andra saken de var intresserade av var den svenska invandringspolitiken, eller bristen på det.

Hur tänkte Sverige? Det går aldrig att inlemma så mycket folk med så annorlunda kultur, speciellt när det inte finns arbete att tillgå.
Vad skulle jag svara på det? Jag hade inte sett något tänkande och bra planering precis. Inte: om vi gör så här så blir det så här.
Varför söker inga flyktingar till oss? Frågade sonen. Det är ju närmare för afghaner, pakistanier…

Jag var tyst. Jag tänkte inte på demokrati för det tror jag inte är huvudskälet för asylsökanden, som knappt vet vad det innebär. Nu svarade de i en mun med ett litet leende:

We don´t pay them. Alla måste ordna ett arbete och försörjning själva.

We don´t pay them? Att välja ett land och söka asyl kan inte vara så enkelspårigt som pengar? Eller inte?

We don´t pay them. Kan flyktingsituationen förenklas till fråga om pengar? Knappast. Men det är en del i skälet till att Sverige och Tyskland är målet, inte de gamla Öststaterna eller Ryssland. Om nu någon skulle släppas in i Ryssland. Visst läser vi om dramer när de asylsökande vägrar kliva av bussen när boendet inte var precis femstjärnigt eller mitt i en storstad. Visst klagar de på maten. Visst kommer många aldrig i arbete. Och lusten av svenskstudier är också klent. Jag är så glad att få vara hemma och läsa Koranen, sa någon och försörjningen var bidrag som flöt ändå.

1250

Jag tror inte att asylsökandet kan reduceras till pengar, men det är en del. Flyktingar och affärer = sant. Vi har våra egna vinstföretag. De i  Mellanöstern har sina. Jag tror att smugglarbaronerna beskriver möjligheterna som lätt liv med betalning och även villiga svenska blondiner.

Jag tror också att Internet är informativ nog över livet och förmånerna i olika länder. Folk är inte dumma. De yngre män vilka är huvuddelen av asylsökanden vill ha det de tror vi har. De har kanske redan en del, märkeskläder, senaste mobilen men den där gamla svenska drömmen om villa, Volvo, fru – inte hund – är också deras dröm precis som vår.
Utöver dem förstås  terrorister, låtsasasylsökanden, som vill få annat. Ett eget land där vi nuvarande ägare betalar extra skatt eller flyr annanstans. Där deras lagar styr, inte den klena demokratin vi har.

Larmen går. Men alla larmar för döva öron. Ingen vill vara rasist, det värsta du kan vara utöver att inte vara feminist. Det sunda förnuftet och räkneförmågan är inte godtagbart längre utan en illusion om folkhemmet fast med annat folk och oändliga resurser från ingenstans.

1224a9362bcc40fe

Vi borde kanske inte betala? Alla har rätt att flytta, men, har alla har rätt att kräva försörjning från oss? De som inte kan flytta och är kvar i kriget eller flyktinganläggningar är de främst hjälpbehövande, inte de unga män som vandrar mot oss. De kvarvarande sitter verkligen risigt till. De har inget hopp. Deras samhällen är bara kaos. Det går inte att neka att vissa kulturer producerar mer av det som människor önskar, som hälsa och mat.

Vi köar inte på gränsen till Mellanöstern.

Oavsett hur vi tänker och agerar är folkvandringarna här. Större del av skulden borde flyttas dit där det hör hemma: till de länder/regeringar som inte tillfredsställer folkets elementära behov av mat och skydd samt deras muslimska ”vänner”, som Saudiarabien, vilka lugnt tittar på medan Mellanösterns länder i samma kulturkrets går under. Att hjälpa ingår inte i deras agenda.

När har vi tagit vår rättvisa del är en bra fråga, men det är inte vi längre som har tolkningsföreträde. Det har kidnappats av våra försök att vara snällast.

Hemmafruar – ekonomins sabotörer?

Hemmafruarna sabbar ekonomin. Speciellt de som är utbildade och gullar med barnen hemma i stället att arbeta orsakar de negativa nedgångarna. Jag var ett av dem –  alldeles frivilligt – men det var så länge sedan att de ekonomiska effekterna lär ha dött ut om man borträknar min egen pension. Än väljer en del kvinnor att vårda någon hemma i stället att vårda någon ute i arbetslivet. Några år sedan gjorde jag åter det valet när gubben blev sjuk. Så jag är en jämlikhetssabotör.

Jämlikhetsaposteln och feministkämpen, EU ministern Birgitta Ohlsson har räknat ut att med absolut jämlikhet ökar ekonomin i EU med 12 %.

Men det finns en tillväxtfråga som har tigits ihjäl bland världens maktelit alldeles för länge: att öka kvinnors deltagande på arbetsmarknaden. OECD har beräknat att EU:s BNP kan öka med hela tolv procent om förutsättningarna förbättrades för kvinnors yrkesarbetande. Om kvinnor arbetade exakt lika mycket som män visar forskning på att den positiva effekten kan bli än större. Säger Birgitta Ohlsson

Hon fortsätter:

Det har länge varnats för begåvningsflykt, ”brain drain”. Men ett ännu större problem är ”brain in vain” – att kvinnor skaffar sig högre utbildning utan att kompetensen tas till vara.

Birgitta Ohlsson oroar sig över de hemmafruar som undanhåller sin utbildning från arbetslivet och gömmer sig hemma med sina barn, över dem som vårdar sjuka/dementa anhöriga i stället att arbeta heltid. Även frihandelsavtal är bara en droppe i det stora ekonomihavet om man jämför med den fantastiska utvecklingen som just mammor kan åstadkomma genom att lämna ungarna i daghem och bli något, styrelseproffs kanske. Jämlikhet mellan män och kvinnor i antalet arbetade timmar är det som räddar ekonomin, trollar fram jobben och då visar BNP: n rara siffror. Så, arbeta, så du kan shoppa de nya skorna och senaste mobilen för att inte glömma större pension ifall systemet eller du inte har kollapsat till dess. Det är arbetslinjen som gäller i livet inte kakbak hemma.

Ordet eller tanken om barn finns inte i Ohlssons värld. Var det inte hon som sa när hon födde barn att det finns andra som kan ta hand om barnet för hon ska jobba, ungefär som att leja någon blomvakt eller köpa en RUT tjänst. Men nu ska vi inte vara elaka mot Ohlsson för var och en har rätt till att ordna sitt liv som man önskar, än så länge. När Ohlsson säger att om välutbildade kvinnor tar hand om sina barn är det en förlust pratar hon om sig själv men det innebär inte att andra måste göra hennes val. Vad är det för fel om välutbildade tar hand om sina barn? Menar hon att det vore ok om de outbildade gör det? Staten äger inte min intelligens, förmåga eller utbildning – även om Staten inte tog betalt när jag utbildade mig utan lånade ut pengar vilka de fick tillbaka med ränta. Jag kan inte se utbildning som ett problem, oavsett hur man använder det, hemma till barnens väl, inom vården, som minister… utbildning har ett eget värde.

Det finns än länder inom EU där kvinnor är ofta hemma med sina mindre barn och det sticker ministern i ögonen. I värsta fall får föräldern även betalt i vårdnadsbidrag, dock i den nivån att det kräver en inkomst till i familjen. Det är inte eoner sedan många kvinnor var hemma i även i Sverige, i alla fall till skolans början. Jag var ett av dem. Var våra barn födda på – 60 – 70 talet, vilka växte utan daghem, missgynnade, dummare, mera problematiska än dagens barn som har haft arbetande mödrar och varit i daghem?

Är inte Ohlsson en Alva Myrdal i modern tappning? Ohlssons värld handlar om de vuxna. Bara ett lönearbete har ett värde, det kan vi visa med statistik. De mänskliga värdena är svåra att göra till siffror.

Jag tycker inte det är märkligt om kvinnor tar större ansvar för de späda barnen. Jag vill påstå att graviditet, barnafödsel och amning har betydelse både för kroppen och för psyket, det är inget man fixar jämlikt. Det är naturligt att kvinnor får en större del av tiden med föräldrapenning, de föder ju barn.  Resten däremot kan vi dela på ett bra sätt. Vad är bra sätt måste dock varje familj lösa själv. Jag är absolut för människornas lika värde men jämlika i mening lika kan vi aldrig bli. Vi har olika preferenser och förmågor oavsett vad makthavarna önskar.

Är det inte dags att börja förlita oss på att även kvinnor kan välja sitt liv? Finns det några lagar/regelmässiga skrankor som särskiljer människor från att arbeta måste de förstås bort. Barn ingår inte i den kategorin.