Arv, miljö, identitet – vad gör mig till den jag är?

Helg eller vardag? Fullständigt oväsentligt. Som pensionär har man inga helger och vardagar, de flyter ihop. Det finns andra hållpunkter. De kan innehålla resultat av de negativa sidorna av livet, snarare än något angeläget eller ens trevligt. I min kalender står tider för avlösning, de tider någon från hemtjänsten kommer och jag får gå ut utan att bekymra mig för min sambo. Jag kan inte gå ut ensam och lämna honom. Han skulle irra bort sig. Demens har blivit hans identitet för Samhället, inte det han gjorde under 76 arbetsår.

Livet har krympt. Men tiden är samtidigt oändlig att slösas bort. Jag är en tidsmissbrukare.

Det är länge sedan fredag var början till ett ledigt veckoslut med  god mat, vin, slappa kanske med en bra film. Lördag besök på någon konstutställning och söndag åkte vi till en vacker plats i naturen med våra kameror. Så såg helgerna ofta ut på den tiden demens inte hade slagit sönder vårt liv.

Vaskulär demens kan slå till hastigt. Det är som om personen hade fått stroke utan strokemarkörer. Kanske har det lurat stilla på bakgrunden och en dag slår sjukdomen till. Inte han, tänkte jag, han som hade levt exemplariskt liv ur hälsosynpunkt, aldrig sjuk och hade inga kända ärftliga orsaker. Hellre jag borde ha drabbats som är en slarver med mat och nyckfull med motion och arbetade inte 40 utan 60 timmar i veckan.

Men, vad vet vi om vårt biologiska arv? Vad förutsäger det? Hur långt bakåt bör vi titta?

Jag blir mer och mer säker på att det medfödda arvet, våra rötter, är starkare än miljön på det personliga planet. Det har varit nästan otillåtet att prata om ärftliga förmågor och brister i socialdemokratins Sverige fast vi ser det dagligen. Vi har olika personliga egenskaper, styrkor och svagheter. Även sjukdomsrisker kan vara ärftliga. Vissa är begåvade på något, andra på något annat. Oavsett ansträngning kan inte alla bli geniala. Vi kämpar hårt att samtliga barn skall få samma skolgång i samma klassrum men det är inte genomförbart utan offer. De begåvade kläms illa, så även de med svårigheter.

Människor är olika på många sätt trots samhällsfostran från småbarnsålder. Vissa har ordning och reda. Nu menar jag inte Statsministern för han saknar allt detta och är snarare vindflöjel. Andra får inte ihop livet på ett bra sätt oavsett chanser. Jag tror att arvet ger en möjlighetsram men  den miljön vi lever i är inte oväsentlig. Omvärlden anpassar oss. Om inte, hade alla destruktiva ismer haft noll grogrund. Inte heller kampanjer av olika slag skulle få genomslag.

Samhället – vi – formar ramar för livet, värdesystem och det outtalade sättet att finna sig i som godtagbar medlem i en grupp. Vi glider liksom in i systemet som omger oss, vi har gjort ett tyst val. Desto starkare påverkan, desto mer blir vi lika den gruppen vi tillhör i. I trånga samhällen är utrymmet smalt för egna val. Man kan bryta sig loss och välja annat liv men det kan orsaka förluster på det personliga planet. I vissa samhällen slutar avvikelse med döden. Det är en daglig nyhet i världen, nu mera även här i Sverige.

Våra personliga val kan ge oanade långsiktiga konsekvenser, svåra att överblicka.

Oavsett arvet kan vi välja att vara en skitstövel eller en bra människa. Det finns alltid ett val, även om det ibland är svårt att upptäcka. För mindre barn är valet stort i händerna på deras föräldrar med Socialtjänsten som sista utpost. Men som tonåring och vuxen väljer man sin identitet och sätt att verka. Jag till exempel identifierar mig som mormor, (mindre som mor eftersom barnen är vuxna i medelåldern) väldigt mycket som vandrare och skribent (inte författare det låter för skrytsamt) men har även en stark tillhörighet i att vara en akademiker och mitt gamla arbete stämplar än min syn på problem och lösningar. Biologiskt är jag en kvinna och det har jag aldrig haft problem med. Trots att jag är anhörigvårdare har jag ingen identitet som sådan. Jag känner mig inte som det, jag är i ett ingenmansland i den frågan trots sex år. Jag bara gör det som krävs.

Man kan förneka sin identitet. Som en missbrukare i diket.

De negativa identiteterna kan vara väldigt starka och svåra att komma ur. Det ser vi dagligen i Sverige. Ego som gängmedlem, terrorist och bråkmakare är nu mera välkänt, tjuv, bedragare och missbrukare är andra mindre önskvärda val.

Det är en folkvandringstid av stora mått orsakad av folkökning, försörjningsbrister och krig. Samhällena förändras. Vi är mitt i en situation där många skall välja att anpassa sig eller inte i sitt nya samhälles regler. Bli oss eller förbli dem? Människor du möter idag kan vara sociala främlingar för dig. Du och den andre  kan inte varandras koder. Vem skall integrera sig med vem och i vad? I Sverige är detta väldigt kännbart med en invandring som Regeringen inte hade plan till hur den skall genomföras. Det räckte inte att skriva in att vi är ett multikulturellt samhälle eller är det exakt vad vi är?

Jag tror inte vi kan förvandla mycket av det som är någons arvedel, rötter, uppkommen genom biologin och fostran, speciellt inte det religiöst fundamentala. Vi kan inte göra folk till något annat. Livet är ingen My Fair Lady saga.  Det skulle gå någorlunda i ett samhälle med starkt allmänt samhällsidentitet, ”vi som är XX” känsla, men inte i ett multikulturellt samhälle utan överbyggnad som alla samtycker till och känner som sin egen. Vi kommer att vara splittrade, i flera olika samhällen med olika regler.

Denna splittring i vår samhällsmiljö kommer att föras vidare som vår arvedel till våra barn och barnbarn. De som skall betala priset för våra val. Det homogena Sverige och Europa kommer aldrig åter. Det vi har gjort går inte att återkalla.

För dyr för sjukvården mot en elcykel.

Vår förr så fina vårdcentral är nära kollaps. Det är kanske för starkt ord men det  ordet uttrycker nog sjukvårdens verklighet.  Det finns inga sjuksköterskor.  Först slutade vår ängel distriktssköterskan XX. för annat likvärdigt arbete, men bättre betalt. Det var i februari.  Sedan har personalen sakta droppat av. När en slutar faller brickorna som i ett korthus. Alla letar efter nytt arbete.  Ibland hyr man in någon men budgeten tål inte sådana utsvävningar. Det finns flera läkare men de täcker inte behoven. Det behövs ju andra personalkategorier än läkare för att vården skall fungera.

Nu är det november och de tomma platserna är tomma. Inga regelbundna tider som gubben hade förra året. Ingen vill ta mot en utan vi blir hänvisade runt i oändliga telefonköer. Någon måste besvära sig att byta gubbens kateter. Till sist får han en tid, självaste verksamhetschefen förbarmar sig över oss.

Väntrummet är en multikulturell samling. Snoriga barn, unga män, kvinna jag igenkänner som tiggare utanför mataffären, medelålders kvinnor som pratar annat språk, några skruttiga gamla och sedan min gubbe som fått be snällt om en tid som sjukvården borde ha gett automatiskt och regelbundet för att hindra värre saker som antibiotika eller inläggning i det överfyllda sjukhuset. Vi har varit med det.

Åtgärden tar tio minuter av en effektiv sköterska som har plockat fram allt som behövs innan. Tio minuter, jag har tittat på klockan.

De gamla människorna som nu är vårdbehövande lik gubben min, som knappt hade besökt sjukvården som patient före 81 års ålder, får försöka klara sig i den vårdröra som Regeringens politik har åstadkommit. Vården både med antal personal och sängar ligger på 1998 års nivå ungefär men befolkningen på 2017 års. Någon har räknat fel på två miljoner nya personer.

Det finns inget att klaga på själva åtgärderna, bara man får träffa en läkare och den personal som måste till. Personal är oftast både vänlig och kunnig, man känner sig väl omhändertagen – om man överlevt väntetiderna. Så även idag när vi servas av självaste chefen och i dennes sätt att ta hand om min gamla gubbe finns inget att klaga över, bara vara tacksam för hans tid.

Någon borde dock städat hans rum från gamla blodspår. Är städpersonal också en bristvara?

Vården är högspecialiserad, avancerad,  jämlik och effektiv. Eller är det? Tänkte på förlossningsplatser ute på landsbygden som läggs ner. Föda barn kan man ju göra vart som helst! Men Landstinget börjar också göra ekonomiska beräkningar i kronor om det är lönt att behandla folk, även barn. Behandlas eller bli sämre och dö?

Jag tycker det är inhumant att utsätta väldigt gamla och sköra personer för en massa utredningar och prover vars effekt är tveksamt.  Det kan vara bara plågsamt i stället ökad livskvalité.  Men att skippa medicin till barn på grund av budget? Läste att två barn (kan finnas fler) inte längre skall få sin medicin för det är för dyrt. Det finns inte pengar för det. De får bli sämre och dö. Samtidigt får du nästan gratis vård och tandvård bara du säger dig vara papperslös. Det går inte ihop.

Det är svårt att vara humanitär stormakt. För vem skall man vara det för att räknas både som humanitär och bäst i världen?

Arets julklapp är en elcykel. Men, hur hänger årets julklapp ihop med bristerna i sjukvården? Enkelt. Det är pengar. Regeringen satsar på idiotgrejer, som folk borde betala själv, som varupremier. Att kräva hög skatt av medborgarna och sedan slänga pengar på den rikare delen av befolkningen är slöseri. Inte kan vi pensionärer köpa en elcykel även om just våra krafter skulle vara betjänta av en. Jag vill faktiskt inte vara med och betala andras cyklar!

Det känns som märklig sammanträffande att årets julklapp och subvention går hand i hand.

Men årets julklapp har också en politisk dimension. För en av regeringens många satsningar i budgeten för 2018 handlade om ett bidrag till den som köper en elcykel. Skattebetalarna ska bjuda elcykelköparen på en fjärdedel av priset (25 procent) upp till 10 000 kronor per inköpt elcykel. Sammanlagt kostar subventionen statskassan 350 miljoner kronor per år 2018-2020. Bidraget ska gälla retroaktivt från och med den 20 september 2017.

Jag känner mig ofta förbannad när jag läser om Regeringens satsningar. Skatten skall våra så låg som möjligt så skattemoralen hölls uppe. Staten skall sörja för det grundläggande i Samhället, det som är väldigt opraktiskt att ordna själv som sjukvård, grundskola, rättsväsende och försvar till exempel. En cykel får de som vill ha en köpa själv. 350 miljoner i en budget är inte försumbart. Jag hoppas att MP försvinner i nästa val till partisophögen och annat mer realistisk styre tar vid.

Frågan är vem?

Städbehovet i den svenska finanspåsen är total.

Bild: Cykeln är inte elcykel men den trampades från Stockholm till Nordkap och stor del tillbaka. Inte jag utan min son.

Plast på tallriken?

Ibland fångar några nyheter ens intresse, ilska eller förvåning. På BBC läste jag – igen – om plasten som naturens fiende. Ingen nyhet alltså. Vårt slarviga sätt att handskas med avfall bildar mattor av skräp i haven. Hur ofta har vi läst om det?

I våra hav finns kilometerlånga plastområden. Fiskarna äter mikroplast. Sedan kommer fisken med plast i till din tallrik och du är bara en i plastens långa kedja kedja. Plast håller för evigt. Det är en hållbar produkt.

Hur kunde något så praktiskt bli så farligt och för oss så försumbart att vi bara slänger det för vinden?

Men det är ingen nyhet längre utan spaltfyllnad. Då och då  påminner media om vår skuld till nedskräpning för att sedan uppmana oss att handla mer, producera mer och på så sätt skräpa mer. Julreklamen börjar komma. Jag har försökt ta mig bort från reklamutdelning men det hjälper inte.

Den största miljöfaran är dock krig. Det lämnar efter sig inte bara raserade människoliv, krossad infrastruktur utan även förstörd miljö. Ett liv i en miljöfara, orsakad av människor själva med hjälp av världens största ekonomi, militärindustrin. Då känns en plastpåse som väldigt oskyldig.

Förmodligen kan du inte stoppa något av de pågående krigen. Men du kan låta bli att slänga plast i naturen.

Så, vad åt du till middag idag?

Bilder överst: En man på Filippinerna letar efter något användbart på stranden, från YLE. Nederst Kobane, från TT.

Har du gått in i väggen? Varför öppnade du inte dörren?

Är du drabbad av stress? Om så, hur har livet blivit så påfrestande? Det är faktiskt  enkelt att glida in i det som kallas utbrändhet. Sakta, utan att man ens märker, slås dörren igen och man rasar mot väggen i stället. Eller drunknar.

I mitten av min ”karriär” som kurator och terapeut drabbades jag av stress till den grad att jag tappade kontrollen över mitt liv. Jag hade helt enkelt för stor arbetsbörda. Jag var usel på att säga nej. På sommaren hade jag svarat för 7 kuratorer och mig själv. Det var en riktigt jävlig sommar. Alla var dock så nöjda med mig. När jag kom från min höstsemester hade ingen ens orkat titta på min post. Det första brevet jag öppnade gav mig böter. Jag var kallad som expert till en rättegång om barnomhändertagande men hade inte infunnit mig där. Kallad med noll varsel men böter kom snabbt.

Jag var ju i Sarek för helvete, skrek jag.

Det var fullt i kalendern omgående efter semestern. Någon patient hade helt enkelt uteblivit och ingen hade försökt hitta henne så jag tog en runda till Plattan på kvällen och tänk där hittade jag henne påtänd. Åter till avgiftningen med henne. Hon var skamsen, jag var redan arg.

Jag var den som sa ”ja”. Det fixar jag. Jag kan ta en patient till. Jag stannar kvar, gå hem ni. Visst tar jag föreläsningen, jag älskar ju att föreläsa. Sant.  Jag knäckte extra på psykiatrin. Jag var så duktig. Min särbo hotade att lämna mig för jag hade aldrig tid för honom. Jag tyckte det var okej, jag kunde ju inte hjälpa att han styrde sin tid själv och jag hade ett heltidsarbete plus.

Arbete var livet och livet var arbete. Jag älskade mitt arbete.

Insikten kom hastigt. Några lyckliga omständigheter gjorde att jag ändrade min destruktiva livsstil tämligen omgående.

En kväll, det var fredag, kunde jag inte öppna dörren till huset. Jag stod vid den och försökte lista ut hur man gör, men inte. Jag kunde inte öppna dörren. Den gick att öppna med kod, jag förstod mig inte på  hur. Någon kom, öppnade och jag slank med in. Sedan skulle jag öppna lägenhetsdörren. Jag visste i princip hur man gör men det tog tid innan jag lyckades sätta nyckeln i och vrida. Detta med nyckeln har en avgörande del i det hela. Jag kommer snart till det .

Jag gick in, satt på en kopp te, satte mig på soffan med tekoppen. Jag satt säkert en timme men drack inget. Mat orkade jag inte ens tänka på.  Kylskåpet var tomt. Jag knäppte på TV n. Av ett misstag hade huset BBC s kanal, som inte hörde till kanalutbudet.  Jag slötittade på det.

Om ett tag kommer programmet som slår mig  och jag blir medveten om hur jag har det.

Det handlade om utbrändhet. I programmet gick en kvinna till sin bil och bilen startade inte. Hon började skrika och slå på instrumentbrädan. En man kom till bilen och frågade om han kunde hjälpa till. Biljäveln startar inte, skrek hon. Låt mig försöka, sa mannen. Eftersom nycklarna inte satt i sa han: kan jag få nyckeln?

Bilen startade omgående.

Detta var förstås skådespel av en verklig händelse. Men hennes nycklar slog mig. Det var så kvinnan förstod att någonting var galet med henne. Hon kunde inte ens starta sin bil. Nu var hon med i ett program om utbrändhet tillsammans med psykolog och läkare.

Ibland ger livets slump oss en gåva. BBC  gav mig en. Jag fick en aha upplevelse. Det var som om någon hade diagnostiserat mig med hjälp av en nyckel genom TV rutan. Jag var tvungen att erkänna hur illa det var.

Nej, jag sjukskrev mig inte. Jag är inte den varianten. Det är faktiskt bäst att gå till arbetet och kräva eller göra en förändring. Som utbränd är det värre att börja på något nytt. Oftast så.  Dagen efter tog jag ett papper och började mödosamt skriva ner vad jag ville och vad jag skulle kunna förändra.

Det kom en sak till ur TV rutan den helgen. En ny lång vandringsled öppnades av Kungen, Nordkalottleden. 80 mil. Hade inte jag alltid önskat göra en riktigt lång vandring ensam med tält? Kunde detta vara något för mig? Jag tog ett hastigt beslut utan  att ens titta på kartan över området. Jag skulle gå leden nästa sommar.

Jag satt en skylt på finska ”sano ei” ovan telefonen på arbetet. Jag sökte semester till nästa sommar, 12 veckor. Jag hade gott om sparade dagar. Chefen skrev på utan att titta vilket orsakade kaos när sommaren kom. Men jag lämnade arbetet nästan på den planerade dagen. En svår förlossning sköt resan 2 dagar. Jag valde att hålla den helt övergivna patienten i handen.

Jag köpte ett nytt tält och en ny ryggsäck. Och jag gick 80 mil. Det var helt enkelt underbart. Jag fick till och med pengarna tillbaka genom en såld artikel, intervjuer och bilder. Jag vann en tävling med fina priser om stresshantering. Det var då när 80 mil var stort. Nu  måste det vara flera tusen kilometer innan man ens får en liten notis någonstans.

Jag blev faktiskt som en nästan ny person efter den långa vandringen. Jag blev också ganska bra på att säga nej. Jag sa nej till vissa patienter och hänvisade dem till socialtjänsten eller andra mottagningar.  Det var inte mitt fel att vår mottagning blev tidvis belastad i övermåttan och fler och fler ville få utbildning. Jag prioriterade utbildning (då blir det ju fler som kan) och försökte få tid för forskning och utvecklingsarbete. Är detta en patient till oss började vi alla fråga oftare på vårt veckomöte. Vad är vårt arbete, vad inte? Skall vi ta en patient av snällhet när ingen bryr sig om henne?

Jag valde mina insatser mer och gjorde bättre arbete. Jag släppte också mina doktorandstudier, det gick inte ihop med heltidsarbete. Jag har aldrig ångrat det. Vem skulle bry sig om det? Ja, så klart körde allt ihop sig ibland men jag hade lärt mig en läxa.

Märker du när det är stressfara på väg?

Det är när andra börjar berömma dig för mycket och samtidigt lite smygande lastar på dig sin del av arbetet. När du blir mycket duktig och samtidigt märkligt tom. När livet hemma är väldigt lite liv. När de virtuella människorna blir dina enda kontakter men även det är för mycket. När livet är kaos med bara en enda klar linje: arbete. Då måste man rädda sig och gå ut innan ens arbetsbörda är av sådan art att man inte kan öppna dörren.

Det sägs att kvinnor är mer stressade än män, speciellt de unga och akademiker. När jag tänker på kvinnors börda förr i tiden med flera barn och få hjälpmedel, med män som arbetade tio timmar om dagen i tungt arbete undrar jag varifrån stressen kommer. Är det kanske ett uttryck för fel liv, fel önskemål, fel uppfattning om vad livet skall innehålla? Fel krav från Samhällets sida?

Att utbilda sig men sedan få nya uppgifter man inte har kompetens och utbildning för tar bort effektivitet och arbetsglädje. Att ha  oändligt mängd uppgifter vilka aldrig blir lösta tillfredsställande tar knäcken på en. När lön efter studieskuld inte är bättre än för de gymnasieutbildade, knappt det, minskar lusten att ta de svåra jobben. Sådana arbeten har till exempel socionomer vilka skall ta hand om allt från den ekonomiska politikens korrigering, barn som far illa till att ”rehabilitera” terrorister och ha program för att förhindra radikalisering. Det är en omöjlig ekvation. Eller lärare som skall få ihop en klass med flera språk och kunskapsnivå som skiljer sig nära hela skolgången. Eller sjukvården där antalet personal, sängplatser och patienter är i diskrepans. Poliser som får en sten i huvudet eller kulor genom dörren och skall visa förståelse  för de kriminella i stil: vilka svåra upplevelse de har varit med…

Att bli bränd på sitt arbete ligger då inte långt. Det är snarare märkligt att så många orkar och håller ihop.

Dålig ekonomi skall jag  inte ens resonera om. Är man en ensam förälder och den andra parten skiter i sin del av ansvaret finns inga andra val än dra in de pengar som behövs.

Idag finns andra stressmoment som folk tar helt själv frivilligt till sig. Att ha en fantastisk helg, snyggaste outfit, mest lyckade kalaset och underbart liv  med sin kärlek, aktiviteter av hippa slag måste produceras till Facebook eller Instagram och få de så viktiga gilla tummar upp. Att låtsas inför Internetbekanta för så perfekt liv har man inte. Att tycka rätt är viktigt. Att sätta upp måsten som inte finns.

Att vara rätt och perfekt.

Mycket vill ha mer. Är det också detta ”mer” som välter oss, inte bara orimliga arbetsvillkor?