Är du drabbad av stress? Om så, hur har livet blivit så påfrestande? Det är faktiskt  enkelt att glida in i det som kallas utbrändhet. Sakta, utan att man ens märker, slås dörren igen och man rasar mot väggen i stället. Eller drunknar.

I mitten av min ”karriär” som kurator och terapeut drabbades jag av stress till den grad att jag tappade kontrollen över mitt liv. Jag hade helt enkelt för stor arbetsbörda. Jag var usel på att säga nej. På sommaren hade jag svarat för 7 kuratorer och mig själv. Det var en riktigt jävlig sommar. Alla var dock så nöjda med mig. När jag kom från min höstsemester hade ingen ens orkat titta på min post. Det första brevet jag öppnade gav mig böter. Jag var kallad som expert till en rättegång om barnomhändertagande men hade inte infunnit mig där. Kallad med noll varsel men böter kom snabbt.

Jag var ju i Sarek för helvete, skrek jag.

Det var fullt i kalendern omgående efter semestern. Någon patient hade helt enkelt uteblivit och ingen hade försökt hitta henne så jag tog en runda till Plattan på kvällen och tänk där hittade jag henne påtänd. Åter till avgiftningen med henne. Hon var skamsen, jag var redan arg.

Jag var den som sa ”ja”. Det fixar jag. Jag kan ta en patient till. Jag stannar kvar, gå hem ni. Visst tar jag föreläsningen, jag älskar ju att föreläsa. Sant.  Jag knäckte extra på psykiatrin. Jag var så duktig. Min särbo hotade att lämna mig för jag hade aldrig tid för honom. Jag tyckte det var okej, jag kunde ju inte hjälpa att han styrde sin tid själv och jag hade ett heltidsarbete plus.

Arbete var livet och livet var arbete. Jag älskade mitt arbete.

Insikten kom hastigt. Några lyckliga omständigheter gjorde att jag ändrade min destruktiva livsstil tämligen omgående.

En kväll, det var fredag, kunde jag inte öppna dörren till huset. Jag stod vid den och försökte lista ut hur man gör, men inte. Jag kunde inte öppna dörren. Den gick att öppna med kod, jag förstod mig inte på  hur. Någon kom, öppnade och jag slank med in. Sedan skulle jag öppna lägenhetsdörren. Jag visste i princip hur man gör men det tog tid innan jag lyckades sätta nyckeln i och vrida. Detta med nyckeln har en avgörande del i det hela. Jag kommer snart till det .

Jag gick in, satt på en kopp te, satte mig på soffan med tekoppen. Jag satt säkert en timme men drack inget. Mat orkade jag inte ens tänka på.  Kylskåpet var tomt. Jag knäppte på TV n. Av ett misstag hade huset BBC s kanal, som inte hörde till kanalutbudet.  Jag slötittade på det.

Om ett tag kommer programmet som slår mig  och jag blir medveten om hur jag har det.

Det handlade om utbrändhet. I programmet gick en kvinna till sin bil och bilen startade inte. Hon började skrika och slå på instrumentbrädan. En man kom till bilen och frågade om han kunde hjälpa till. Biljäveln startar inte, skrek hon. Låt mig försöka, sa mannen. Eftersom nycklarna inte satt i sa han: kan jag få nyckeln?

Bilen startade omgående.

Detta var förstås skådespel av en verklig händelse. Men hennes nycklar slog mig. Det var så kvinnan förstod att någonting var galet med henne. Hon kunde inte ens starta sin bil. Nu var hon med i ett program om utbrändhet tillsammans med psykolog och läkare.

Ibland ger livets slump oss en gåva. BBC  gav mig en. Jag fick en aha upplevelse. Det var som om någon hade diagnostiserat mig med hjälp av en nyckel genom TV rutan. Jag var tvungen att erkänna hur illa det var.

Nej, jag sjukskrev mig inte. Jag är inte den varianten. Det är faktiskt bäst att gå till arbetet och kräva eller göra en förändring. Som utbränd är det värre att börja på något nytt. Oftast så.  Dagen efter tog jag ett papper och började mödosamt skriva ner vad jag ville och vad jag skulle kunna förändra.

Det kom en sak till ur TV rutan den helgen. En ny lång vandringsled öppnades av Kungen, Nordkalottleden. 80 mil. Hade inte jag alltid önskat göra en riktigt lång vandring ensam med tält? Kunde detta vara något för mig? Jag tog ett hastigt beslut utan  att ens titta på kartan över området. Jag skulle gå leden nästa sommar.

Jag satt en skylt på finska ”sano ei” ovan telefonen på arbetet. Jag sökte semester till nästa sommar, 12 veckor. Jag hade gott om sparade dagar. Chefen skrev på utan att titta vilket orsakade kaos när sommaren kom. Men jag lämnade arbetet nästan på den planerade dagen. En svår förlossning sköt resan 2 dagar. Jag valde att hålla den helt övergivna patienten i handen.

Jag köpte ett nytt tält och en ny ryggsäck. Och jag gick 80 mil. Det var helt enkelt underbart. Jag fick till och med pengarna tillbaka genom en såld artikel, intervjuer och bilder. Jag vann en tävling med fina priser om stresshantering. Det var då när 80 mil var stort. Nu  måste det vara flera tusen kilometer innan man ens får en liten notis någonstans.

Jag blev faktiskt som en nästan ny person efter den långa vandringen. Jag blev också ganska bra på att säga nej. Jag sa nej till vissa patienter och hänvisade dem till socialtjänsten eller andra mottagningar.  Det var inte mitt fel att vår mottagning blev tidvis belastad i övermåttan och fler och fler ville få utbildning. Jag prioriterade utbildning (då blir det ju fler som kan) och försökte få tid för forskning och utvecklingsarbete. Är detta en patient till oss började vi alla fråga oftare på vårt veckomöte. Vad är vårt arbete, vad inte? Skall vi ta en patient av snällhet när ingen bryr sig om henne?

Jag valde mina insatser mer och gjorde bättre arbete. Jag släppte också mina doktorandstudier, det gick inte ihop med heltidsarbete. Jag har aldrig ångrat det. Vem skulle bry sig om det? Ja, så klart körde allt ihop sig ibland men jag hade lärt mig en läxa.

Märker du när det är stressfara på väg?

Det är när andra börjar berömma dig för mycket och samtidigt lite smygande lastar på dig sin del av arbetet. När du blir mycket duktig och samtidigt märkligt tom. När livet hemma är väldigt lite liv. När de virtuella människorna blir dina enda kontakter men även det är för mycket. När livet är kaos med bara en enda klar linje: arbete. Då måste man rädda sig och gå ut innan ens arbetsbörda är av sådan art att man inte kan öppna dörren.

Det sägs att kvinnor är mer stressade än män, speciellt de unga och akademiker. När jag tänker på kvinnors börda förr i tiden med flera barn och få hjälpmedel, med män som arbetade tio timmar om dagen i tungt arbete undrar jag varifrån stressen kommer. Är det kanske ett uttryck för fel liv, fel önskemål, fel uppfattning om vad livet skall innehålla? Fel krav från Samhällets sida?

Att utbilda sig men sedan få nya uppgifter man inte har kompetens och utbildning för tar bort effektivitet och arbetsglädje. Att ha  oändligt mängd uppgifter vilka aldrig blir lösta tillfredsställande tar knäcken på en. När lön efter studieskuld inte är bättre än för de gymnasieutbildade, knappt det, minskar lusten att ta de svåra jobben. Sådana arbeten har till exempel socionomer vilka skall ta hand om allt från den ekonomiska politikens korrigering, barn som far illa till att ”rehabilitera” terrorister och ha program för att förhindra radikalisering. Det är en omöjlig ekvation. Eller lärare som skall få ihop en klass med flera språk och kunskapsnivå som skiljer sig nära hela skolgången. Eller sjukvården där antalet personal, sängplatser och patienter är i diskrepans. Poliser som får en sten i huvudet eller kulor genom dörren och skall visa förståelse  för de kriminella i stil: vilka svåra upplevelse de har varit med…

Att bli bränd på sitt arbete ligger då inte långt. Det är snarare märkligt att så många orkar och håller ihop.

Dålig ekonomi skall jag  inte ens resonera om. Är man en ensam förälder och den andra parten skiter i sin del av ansvaret finns inga andra val än dra in de pengar som behövs.

Idag finns andra stressmoment som folk tar helt själv frivilligt till sig. Att ha en fantastisk helg, snyggaste outfit, mest lyckade kalaset och underbart liv  med sin kärlek, aktiviteter av hippa slag måste produceras till Facebook eller Instagram och få de så viktiga gilla tummar upp. Att låtsas inför Internetbekanta för så perfekt liv har man inte. Att tycka rätt är viktigt. Att sätta upp måsten som inte finns.

Att vara rätt och perfekt.

Mycket vill ha mer. Är det också detta ”mer” som välter oss, inte bara orimliga arbetsvillkor?