Den där mystiska någon annan inom Landstinget.

Utvalda

Landstingets tidning kom i brevlådan. Baksidan talade om att Vårdcentralen tar hand om hela dig.

Det var lögn.

Efter höstens vandring fick jag borrelia. Det är inte så lätt att kolla kroppen i tält som ofta sätts upp i skymning eller i mörker. Pannlampan är begränsad. Att klä av sig naken och gå genom hela kroppen? Nej, hur ser man bak i rygg och rumpa utan en rejäl spegel?

Trots strumpor över skorna och fästingmedel plockade jag bort flera fästingar både i tält och sedan hemma. Insekter älskar mig. Det är en kärlek jag gärna är utan.

Så jag fick borrelia, väldigt tydlig ring. Jag behövde cirka fem minuter av Vårdcentralens tid.

Vårdcentralens telefon svarade ”ring senare” när jag hade tryckt någon av de sju alternativen de räknade upp. En stund tänkte jag på den tiden då en sekreterare svarade och bokade en tid eller lotsade en rätt. Så gammalmodigt! VC ringde inte upp efter jag hade lämnat meddelande. De var helt tysta dagen efter, inget svar. Skulle jag våldgästa VC eller gå till Akuten? Nu ringde jag 1177 och efter 36 före mig i kön sa de att Vårdcentralen är den enda rätta. Ring dem igen. Akuten är inget för borrelia.

VC telefonautomaten sa fortsatt: ring senare. Nej, det var inte en katastrof som hade hänt, det var normalläge. .Jag försökte få till stånd ett videomöte i stället. Jag fick tid om en månad. Nu började jag bli sur. Så länge kunde jag inte vänta.

Jag började surfa runt på Landstingets sidor.

Jag lyckades hitta ett videomöte på en annan del av Landstinget, Efter att ha fotograferat borreliamärket och fyllt ett frågeformulär fick jag tid för videomöte dagen efter som slutade med utskrivning av antibiotika. Det var smidigt. Tack! Men, skall vårdsökande försöka hitta någon på Internet som kan hjälpa dem när VC där man redan är listad anses vara första instans så att säga? Det får bli någon av de privata Internetläkarna nästa gång om jag behöver en läkare.

Jag besökte Vårdcentralen jag är listad i över 13 år sedan sist för eget bruk. De får årligen pengar för att ta hand om min hälsa, de äldre inskrivna får förstås mer än de unga patienterna. Så jag måste ha varit en vinst. Jag hade upplevt den försämrade vården under det sista året med min sjuka sambo. ( Han dog 2018) Inga tider, inte ens städade lokaler och uselt bemötande. Före det var denna VC toppen i alla fall för oss med en distriktssköterska som var ska jag säga superkunnig ängel och en smart läkare med gamla som specialitet. När de – kunniga – på – rätt – ställe – folk började se om efter bättre jobb på grund av ovälkomna förändringar föll det snabbt.

Att olika verksamheter kraschar, oavsett vad, är inte konstigt. Förändringar är ofta utförda av de som inte själva arbetar på golvet, Det får folk att se sig om annat. Att kunna påverka sitt arbete är nödvändigt. Den där administrativa överhögheten dödar många arbetsplatser.

Nu försökte jag lista om mig men tji fick jag. Det är till och med kö på bra ställen. Ingen vill ha en gammal kvinna även om hennes vårdbehov har varit antibiotika för borrelia och inga sjukdomar finns för övrigt. Är man så gammal som jag räknas det som förlust på direkten.

Det finns säkert Vårdcentraler som fungerar. Mitt var det inte.

På baksidan i Landstingstidningen står att VC tar hand om din psykiska ohälsa också. Jag känner mig väldigt tveksam till det påståendet. Psykiatrin har lagt av, patienten får sina piller och kanske rätt diagnos, sedan är det klart. Har patienten tur så kommer en distriktssköterska med erfarenhet. Men någon terapeut kan du knappt vänta dig. Grannarna blir i värsta fall de som får försöka larma någon när ingenting fungerar längre.

Svensk sjukvård är högklassig om du bara får tid på rätt ställe. Men jag har upplevt både under min sista arbetstid och efteråt med sjuk sambo och även med sjuka bekanta att många enheter vill knuffa patienten till någon annan. Vi gör sånt inte längre är svaret. Den där mystiska någon annan tar hand om det. Men administratörerna bara ökar.

Inbillningen att Vårdcentralen är lösningen för kriser inom sjukvården är lite som tanken att fritidsgårdarna skall lösa ungdomsbrottsligheten.

Bild: fästingarnas älsklingsplatser är de vackra blomsterängarna.

För dyr för sjukvården mot en elcykel.

Vår förr så fina vårdcentral är nära kollaps. Det är kanske för starkt ord men det  ordet uttrycker nog sjukvårdens verklighet.  Det finns inga sjuksköterskor.  Först slutade vår ängel distriktssköterskan XX. för annat likvärdigt arbete, men bättre betalt. Det var i februari.  Sedan har personalen sakta droppat av. När en slutar faller brickorna som i ett korthus. Alla letar efter nytt arbete.  Ibland hyr man in någon men budgeten tål inte sådana utsvävningar. Det finns flera läkare men de täcker inte behoven. Det behövs ju andra personalkategorier än läkare för att vården skall fungera.

Nu är det november och de tomma platserna är tomma. Inga regelbundna tider som gubben hade förra året. Ingen vill ta mot en utan vi blir hänvisade runt i oändliga telefonköer. Någon måste besvära sig att byta gubbens kateter. Till sist får han en tid, självaste verksamhetschefen förbarmar sig över oss.

Väntrummet är en multikulturell samling. Snoriga barn, unga män, kvinna jag igenkänner som tiggare utanför mataffären, medelålders kvinnor som pratar annat språk, några skruttiga gamla och sedan min gubbe som fått be snällt om en tid som sjukvården borde ha gett automatiskt och regelbundet för att hindra värre saker som antibiotika eller inläggning i det överfyllda sjukhuset. Vi har varit med det.

Åtgärden tar tio minuter av en effektiv sköterska som har plockat fram allt som behövs innan. Tio minuter, jag har tittat på klockan.

De gamla människorna som nu är vårdbehövande lik gubben min, som knappt hade besökt sjukvården som patient före 81 års ålder, får försöka klara sig i den vårdröra som Regeringens politik har åstadkommit. Vården både med antal personal och sängar ligger på 1998 års nivå ungefär men befolkningen på 2017 års. Någon har räknat fel på två miljoner nya personer.

Det finns inget att klaga på själva åtgärderna, bara man får träffa en läkare och den personal som måste till. Personal är oftast både vänlig och kunnig, man känner sig väl omhändertagen – om man överlevt väntetiderna. Så även idag när vi servas av självaste chefen och i dennes sätt att ta hand om min gamla gubbe finns inget att klaga över, bara vara tacksam för hans tid.

Någon borde dock städat hans rum från gamla blodspår. Är städpersonal också en bristvara?

Vården är högspecialiserad, avancerad,  jämlik och effektiv. Eller är det? Tänkte på förlossningsplatser ute på landsbygden som läggs ner. Föda barn kan man ju göra vart som helst! Men Landstinget börjar också göra ekonomiska beräkningar i kronor om det är lönt att behandla folk, även barn. Behandlas eller bli sämre och dö?

Jag tycker det är inhumant att utsätta väldigt gamla och sköra personer för en massa utredningar och prover vars effekt är tveksamt.  Det kan vara bara plågsamt i stället ökad livskvalité.  Men att skippa medicin till barn på grund av budget? Läste att två barn (kan finnas fler) inte längre skall få sin medicin för det är för dyrt. Det finns inte pengar för det. De får bli sämre och dö. Samtidigt får du nästan gratis vård och tandvård bara du säger dig vara papperslös. Det går inte ihop.

Det är svårt att vara humanitär stormakt. För vem skall man vara det för att räknas både som humanitär och bäst i världen?

Arets julklapp är en elcykel. Men, hur hänger årets julklapp ihop med bristerna i sjukvården? Enkelt. Det är pengar. Regeringen satsar på idiotgrejer, som folk borde betala själv, som varupremier. Att kräva hög skatt av medborgarna och sedan slänga pengar på den rikare delen av befolkningen är slöseri. Inte kan vi pensionärer köpa en elcykel även om just våra krafter skulle vara betjänta av en. Jag vill faktiskt inte vara med och betala andras cyklar!

Det känns som märklig sammanträffande att årets julklapp och subvention går hand i hand.

Men årets julklapp har också en politisk dimension. För en av regeringens många satsningar i budgeten för 2018 handlade om ett bidrag till den som köper en elcykel. Skattebetalarna ska bjuda elcykelköparen på en fjärdedel av priset (25 procent) upp till 10 000 kronor per inköpt elcykel. Sammanlagt kostar subventionen statskassan 350 miljoner kronor per år 2018-2020. Bidraget ska gälla retroaktivt från och med den 20 september 2017.

Jag känner mig ofta förbannad när jag läser om Regeringens satsningar. Skatten skall våra så låg som möjligt så skattemoralen hölls uppe. Staten skall sörja för det grundläggande i Samhället, det som är väldigt opraktiskt att ordna själv som sjukvård, grundskola, rättsväsende och försvar till exempel. En cykel får de som vill ha en köpa själv. 350 miljoner i en budget är inte försumbart. Jag hoppas att MP försvinner i nästa val till partisophögen och annat mer realistisk styre tar vid.

Frågan är vem?

Städbehovet i den svenska finanspåsen är total.

Bild: Cykeln är inte elcykel men den trampades från Stockholm till Nordkap och stor del tillbaka. Inte jag utan min son.