Lovsång för våren?

IMG_0041

Platsen är egentligen inte alls vacker. En samling gamla grus- och jordgropar, fyllda med vatten. Lite rester av mänsklig skräp. Sjön som funnits på stället blev dränerad av grusuttaget. Nu är den igenvuxen med vass. Träden kring sjön har dött stående. Området ramas av ganska så risig skog. Mattor av lummer. På senhösten trattkantareller.

Omgivningen är ett tillhåll för fåglar. Ett par kärrhökar. Ormvråk. Morkulla. Korp. Lite sjöfåglar som vigg och änder. Häger. Kanadagås. Tranor passerar på våren och några stannar. Småfåglar. Kanske hoar ugglan och kuttrar skogsduvan om du är där en tidig morgon. Grodorna har sin stora konsert precis när isen smälter.

Genom området rinner en bäck som bävern stänger med sina dammar. Bäverfamiljen har fällt en massa alar, björkar och även en ek för sitt husbygge och matförråd. Rådjur, älg och råbock bor på utkanterna av träskområdet.
Platsen är magisk, en bit vildmark nära storstaden. Ett litet paradis för den som råkar avvika från den trampade stigen.

IMG_0009 (2)

Den döende björkskogen, glesare varje år, har varit mitt favoritmotiv. Träden håller sig i alla fall på plats. Jag är en dålig fågelfotograf. Ändå – jag spanar i buskarna. Mitt motiv var sångsvanparet och senare på sommaren hela familjen med fyra ungar. Paret anländer före Påsk när isen ännu ligger på dammarna. Det är samma hane och hona, för trohetsnivån hos svanar är betydligt högre än hos människor. Svanen är trogen livet ut. Dör den ena kommer den andra tillbaka till häckningsplatsen och klagar sin sorg. Jag ligger bakom de kala buskarna och ser på svandansen. De sjunger. De dansar. Hanen uppvaktar sitt hjärtas dam. De simmar en stund i den lilla rännan av smältvatten för att åter sjunga för livet, kärleken och våren.

Jag beskriver en försvunnen tid. En dag kom skogsmaskinerna och mejade ner alla träd runt om dammarna. De lämnades ruttna på marken. Livet försvann. Meningen med åtgärden förbli obegripligt. En plan för någonting mänskligt, annat än vild natur? Planer som dog,  blev för dyr, olönsam helt enkelt? Kvar en kvaddad plats.

Naturen hittar en utväg men det tar tid. Hittar människan en utväg är en svårare fråga.

Blåsippor

Det är vår enligt kalendern. Varför är det inte längre något förväntansfullt? Delas också livet i årstider? Vår, sommar, höst och sedan evig vinter. Vart befinner jag mig nu? Ute i världen är vinter härskande. Inte de vita kristallklara dagarna utan mörkret, död och smärta som brer ut sig.

Finns det någonting att förvänta sig annat än kaos och terror? Hur manövrerar vi livet i en tid då framtiden har redan passerat?

Hösten har alltid varit min årstid. Oavsett det tränger vårens tecken på överallt i naturen.  Från blåsippor till tranor som nyss flög över våra huvuden. Skrikande av vårglädje.

 

Deppiga funderingar över livet och våren som är på gång.

Det är vår och våren borde väcka förhoppningar om något, nytt liv, grönska, ljus, sommar som närmar sig med värme och ledighet. Varför känns det inte så längre? Varför har årstiderna förlorat i betydelse? Är det för att jag har blivit gammal och vilken årstid det än är har livet ungefär samma lunk? Åren går också fortare när man är äldre. Året är lika långt men i jämförelse med det liv jag har levt är ett år bara en bråkdel av livet. Betydelsen är ännu mindre. Det är andras tur nu. Tiden räknas på annat sätt än under arbetstiden då allt baserade sig på rytmen arbete, helg, semester, mera studier, kanske något oförutsett. Nu mäts tiden med andras göranden: lov då barnbarnen kommer, tid då det behövs barnvakt, familjemiddag då man lyckas samla alla, avlösningen kommer jag går och tränar, kanske en vandring på hösten om kommunen är snäll och tar hand om gubben, jul… resten mellan är tomrum. Gå upp eller inte. Gör något eller inte. Lev eller lägg av. Jag har frihet att inte stiga upp.

Allt gick så fort. Har du också en känsla att livet har runnit genom dina fingrar och att framtiden ligger bakom dig? Jag är orolig för framtiden. Det var inte den här framtiden jag tänkte för mina barnbarn. Inte krympande frihet och bristande demokrati. Inte krig som sprider sig hit på olika sätt. Inte kvinnor som än trycks ner av religion och männens makt.  Inte miljön som är så skräpig och nerkladdad. Inte en skuldsatt ekonomi. Inte tiggare vid varje affärsdörr. Inte skolor som fallerar, kunskap som har flugit ut. Inte en allt större skara överbetalda politiker, nyadel, som vill styra undersåtar och äga deras pengar.  Inte ordet rasist som läggs på varje kritisk mening. Ovan allt, som spiken i kistan, en hjälplös minoritetsregering med okunniga unga politikerbroilers och  Allians som har gett walk over.

Känner du inte igen dig i den nya världen? Någon betydande person sa att när vi gamla med våra felaktiga uppfattningar om den multikulturella världens fördelar är döda så blir det så mycket bättre. Menade han att folket har bytts ut då? Resten av oliktänkande kanske kan få tejp över munnen om de inte håller tyst? Var den arbetsamma svenska skattebetalaren liksom fel när den inte dog vid 65 utan belastade det nya samhället? Bättre? Det är nog en definitionsfråga.

Jag erkänner att jag var för optimistisk i min ungdom. Jag hade trott att vid det här laget var världen rejält bättre. Hunger och fattigdom var avskaffat, läskunnighet och utbildning var allas egendom, fria val och någon sorts demokrati rådde i världen. Ingen hotade längre med atomvapen. Ingen gick över andras gränser i fientligt syfte.  Preventivmedel fanns för alla och mödrar behövde inte dö på grund av brist på förlossningsvård. Män och kvinnor var lika värda, oavsett om de tog hand om barnen eller arbetade utanför hemmet. Vi var rädda om vår miljö och naturresurser. Vi var stolta över våra länder och i FN stöttade vi dem som trots ansträngningar hade inte än nått bra liv för alla. Vänskap och nyfikenhet för olika kulturer och seder rådde över världen. Jag var så blåögd trots mina bruna ögon att jag trodde önskan efter fredligt framåtskridande var överlägset viljan att rasera.  Jag trodde världen hade lärt sig en läxa med andra världskrigets förstörelse. Jag trodde också att religioner utvecklades med tiden till mer försonande, mer privatsak och sänkte tröst och kärlek, inte hot, död och kula i skallen.

Det var dumt. Hot och tvång från religion, islam i första hand, har ökat de senaste årtiondena. Krig och droger är de framgångsrika ekonomierna idag. Även om många människor har det bra har alltför många det uselt, om inte katastrofalt illa.

Jag trodde också i min barndom att människan var en tänkande varelse. Jag var ju född i Finland som är etta i världen att låna böcker och hade redan då utmärkta skolor. Så mycket kunskap som fanns och kom ut kan bara göra världen bättre? Men kunskap är gott och ont, det är en strid vars slut kan vi bara gissa.

Jag vill inte rösta längre när sista valet stal min röst och gav den till någon annan. TV nyheterna känns som vänstervriden skit, de kanske är det? Den arbetskunskap jag hade, med bra om inte unikt resultat, bara kastades bort när arbetet tog slut. Man är obehövlig som kunskapsbärare och samhällsmedlem. Inget att bry sig om, man är bara gammal och en kostnad. Kanske är man verkligen ett hinder för en ny värld? Världen krymper för en gammal person och i slutändan är det bara ens familj som är den sanna meningen med livet.

Till slut blir man någonting annat än man tänkte bli. Man blir en grinig gammal kärring. Vad har jag gjort för fel?

Kanske har min dementa sambo det bättre än jag? Han vet inget om förluster och världens tillstånd. För honom är varje dag som ny.
Så trots klagan: ha en fin vår, den kommer!