Etikettarkiv: skola

Om tiden förr då vi skrev brev och den förälskade pojken i Beirut.

Utvalda

Publicerat av
Beirut -1954

Omkring Suezkrisen 1955 gjorde min skola en insats för fred och förståelse av andra länder och människor. Det var vi elever som skulle skapa fred genom brevvänner. Tanken var att vänner skjuter man inte, eller något sådant. Vi hade inte än hunnit på historielektioner till Andra Världskriget, men alla hade mer eller mindre erfarenhet av det. Någon organisation förmedlade brevvänner Världen över. Mest var det europeiska barn men även långt borta som i Mellanöstern. Varje blivande brevvän presenterades med kön, ålder och adress på en klisterlapp.  Programmet riktade sig för barn i 13 – 14 års ålder som ansågs kunna nog engelska.

Jag tog en lapp utan att kolla vem. Jag hade redan en brevvän i Tanzania förmedlad genom en missionär mina föräldrar kände. Men jag skrev ett brev till den italiensk pojke som stod i lappen. Jag skickade med en bild på min familj, inte foto utan tecknad. Jag var bra på att teckna från mall och hade vunnit priser i tävlingar. Foto hade jag inte råd med.

Jag fick bara några brev, sedan dog det. Även kontakten från Tanzania tog slut. Flickan lämnade missionsskola precis före examen. Hon var omkring 16 och  skulle bli lärare för de yngsta barnen. Hon försvann. Senare fick jag veta att hon hade gift sig, det var därför hon  lämnade skolan. Hon fick flera barn. Om hon lärde sina barn att läsa vet jag inte.

Min ena bästa kompis tog ingen lapp men den andra började brevväxla med en pojke från Libanon, Beirut, Österlandets Paris. Då, nu är det en stad i fritt fall. Pojken skickade fotografier från sitt hem och sig själv. Allt såg ut att vara betydligt finare än våra enkla hem, ett stort vitt hus. Hon skickade också en bild till honom. Hon var söt och hade ett fint lockigt hår. De fortsatte att brevväxla. Den andra Julen fick hon ett paket. Vi tre öppnade det tillsammans. Det var ett stort block dadlar. Hon blev lite besviken.

Då kom jag på en julklapp min mor hade fått en gång från sin arbetsgivare. Det var en nysta strumpgarn. Vi tyckte att det var snålt. Men någon sa, nysta upp det och inne var en stor sedel.

Nu sa jag att hon skulle spräcka blocket med dadlarna. Ja, inne var en ring i en box, såg ut som av guld och en  diamant. Hon blev lite hagalen och lät en guldsmed titta på det. Vilken dyrgrip.  Sedan kom ett brev med frieri, inte riktigt utan önskan om ett löfte för båda var ju än barn. Nu började min kompis svettas. Samtidigt var hon glad. Tänk, hon var nästan förlovad, först i klassen.

Hon fick inte ha ringen i skolan. Regler över smycken och kläder var stenhårda i flickskolan.  Och hon var ju än ett barn.

1958 var det oroligt igen i Libanon (läs t. ex i Wikipedia). Sedan kom ett brev från hans föräldrar. De berättade att pojken hade dött i någon strid. Hur och vilket bråk det var fick vi inte riktigt klarhet i. De skrev också att hon fick behålla ringen.

Så slutade hennes brevskrivande. Det blev ett slags trauma. Hennes far hade dött i andra Världskriget och nu detta. När hon äntligen förlovade sig på riktigt kunde hon inte gifta sig. Paret flyttade sitt vigseldatum om och om igen. Jag vet inte hur det gick. Jag flyttade till Sverige och hon skrev inga brev.

De flesta brevkontakterna i skolan hade dött snabbt även för andra. Men för vissa av oss hade Världen öppnat sig en smula. Flera av oss önskade resa – någon gång. Svårt att tänka idag att varken TV eller Internet fanns, radion hade en kanal. Det var lärare, dagstidningen, dess reportrar i Världen och  böcker som förmedlade kunskap. Kanske en  och annan film, de nyhetssvep som visades innan den riktiga filmen började. Missionshuset var fullt när missionären höll föreläsning med bilder om fjärran länder. Få reste än ut till Världen för bara nöjes skull. Även Sverige var långt borta. jag var den första i min släkt som reste utomlands, om kriget inte räknas.

Nutidens unga har föga uppfattning om hur deras mor- och farföräldrars liv och ännu längre bakåt var i skolåldern. Hur Världen var då, under och efter Världskriget. Det är smått obegripligt.

Bärare, Kilimanjaro.

2014 besökte jag Tanzania, safari och bestigning av Kilimanjaro, födelsedagspresent från mina barn. Den kristna missionen och deras skolor fanns nog inte längre men muslimer försökte omvända de stammar som än levde enligt sina gamla seder. Jag blev nästan chockad över hur landets utvecklingsnivå var efter så oändligt många års massivt bistånd från Sverige och Finland. Än bar kvinnorna i stan vattendunkar på huvudet och strömmen stängdes av på nätterna även i de fina hotellen. Men jämlikhetsprogram hade de, bistånd från Sverige.

Världen är öppen idag. Dock vet vi ganska lite om den vanlige människans liv i länder längre bort. Det är katastrofer och kändisar som syns. Diverse TV och Internet-program visar den västerländska nutida kulturen. Ofta är det bara skräp och ett slags dödsryckning.

Barn skriver inte brev. Lärare säger till och med att de inte kan skriva så det är läsligt.

Varför skulle de skriva handstil när mobilen finns? Jag skadade tummen i Skottland av en av dessa korkar som är omöjliga att öppna. Världens nyheter  stängdes. Jag kunde inte öppna telefonen med tumavtryck. Vad var den där koden till telefonen, ett av de alla man behöver?

Så ynkligt är vårt liv idag.

Beirut bilden: https://oldbeirut.com/post/182396158843/martyrs-square-1954

Den zebrarandiga tröjan och önskan om Gott Nytt År.

Utvalda

Publicerat av

I september kom nyheten, den zebrarandiga tröjan, till den fina affären. Den var inte av ull utan något nytt material. Den kliade inte. Jag var allergisk för ull så den tröjan vore som gjord för mig. Dessutom var den svart-vit. Flickor hade ofta kläder i något rött. Jag gillade svart. Jag gick då andra året i flickskolan.

Jag insåg snabbt att den tröjan var utom min plånbok. Jag hade egna pengar eftersom jag bar ut morgontidningar men det fanns många hål att fylla, skolavgift, skolböcker, busskort för regniga dagar, kläder med överkomliga priser, presenter till Jul för småsyskon…

Några av de rika flickorna kom till skolan med någon av de randiga tröjorna. Jag var inte avundsjuk. Livet var bara så.

Någon dag efter nyår fick jag en försenad julklapp från mor. Den var en zebrarandig tröja. Jag var överlycklig. Tröjan var så mjuk. Jag gick till skolan extra glad. De fina flickorna hade nu andra tröjor, mode fanns även då. De skulle aldrig gå i en reatröja som fattige jag. Men jag hade min tröja länge. Även idag har jag fungerande kläder köpta kanske 30 år sedan.

Vi barn födda under kriget lärde oss att en bättre framtid fanns bakom hörnet.  Det gällde bara att göra sitt bästa. Sköta skolan, hjälpa föräldrar och de äldre. Det nedbombade husen revs och nya kom till i stället. Varor kom till affärer, även exotiska sådana som bananer. Ransonering försvann. Den stora vändpunkten var Olympiaden 1952 som förde med sig turister från andra länder. Ekonomin började blomstra. Med ekonomins uppgång följe bättre skolor med fina skolböcker och det finska skolundret räckte länge.

Livet var hoppfullt. När jag gick min tidningsrunda klockan fyra på natten visste jag att den bringade inte bara pengar utan en framtid genom att jag kunde betala skolavgiften. Jag är glad över att ingen behöver betala för skolan idag, men viss reakänsla finns det.

Hur det än var låg Finland en bra bit efter Sverige i allting, utom sammanhållning. Ett krig för människor samman ifall de har en grund att stå på. Vi är finnar, vi håller ihop. I värsta fall ber vi till Gud.

Finns ingen vi grund fungerar det inte att hålla ihop.

Hur blir barn de hoppfulla personerna min generation var? Det finns många komponenter men jag ömmar alltid för skolan för det är det gemensamma vi ger till barnen.

Utbildning är det viktigaste vi kan ge barnen, utöver goda föräldrar. Det sista kan vi inte styra helt men skolan borde vara för alla barn, inte bara för någon typ av mellanskiktet.

Just den sjunkande skolnivån eller ska jag säga bristen på kunskap hos elever är den stora larmklockan men Regeringar har inte velat höra det.  En skara elever är på väg att bli funktionella analfabeter utan förmåga att ha en egen framtid. Det borde vara skrämmande och Regeringen borde sitta i krismöten med alla experter.  Riktiga experter, inte tyckare, dem har vi nog av. Vad blir det av dessa barn som vuxna? Vart i Samhällets maskineri får de plats? I bidragskön? Som gängmedlemmar? Som olyckliga hemmasittare utan hopp?

Om – så tankekedjan är oerhört utebliven i Sverige och i många andra länder, Afghanistan som bottennapp vad gäller utbildning och tilltron att Samhället klarar sig utan utbildade kvinnor. Är du inte utbildad är du inte med.

Nu kom jag en bra bit ifrån den zebrarandiga tröjan men ändå inte. För, hoppet om bättre morgondag är det som håller människor och Nationer uppe. Möjligheter som kommer med tiden om du gör din del.  Finns ingen bättre framtid i sikte än bidragskön eller huka sig i fientlig omgivning krackelerar Samhället.

Först utan att vi knappt märker det och sedan är det för sent.

Sammanhållning, gemenskap, vi, är då bara splittrade öar i ett land som gick sönder.

Hur kunde länder som Sverige, teknikundret, välståndsundret, rik och rent av lycklig hamna på tipping point? För, sanningen är att vi lämnar uselt land till våra barnbarn. Kanske finns det inget hopp att lämna över? Jag menar inte klimatet utan Samhället med alla sina nyanser. Finns inte hoppet om en bättre framtid, möjlighet till ett tryggt liv, existera inte vi längre i fredliga former.

Vi ligger redan risigt till. Ryssland maler sönder Ukraina, ett land som kämpar för vår överlevnad. Så oerhört slöseri av resurser, mänskliga och ekonomiska. Vad kunde alla ha fått i stället? Lita aldrig på ryssen, sa min far och det har fått sin sorgliga sanning uppenbarad.  Inga maktmedel fungerar trots de miljoner vi öser på Världens organisationer som FN. Det är bara vapen som har makt, inga resolutioner.

Gott Nytt År 2024 ändå till er mina vänner. Vi gör så gott vi kan. Håller ihop med våra familjer och närstående, vänner inräknade. Till de politiker och maktmänniskor som lever på vår bekostnad, valda av oss eller inte, vill jag säga: det här duger inte. Jag önskar från Er: Bättre Nytt År!

Bild, zebrorna är från Tanzania, Lake Manyara.

En kommentar från den politiska sandlådan.

Utvalda

Publicerat av

De små partierna på fallrepet borstar upp sig. Liberalerna har beslutat i sitt Landsmöte att de inte tolerera Sverigedemokraterna i en Regering. Då blir det något annat.

Att tro sig kunna vinna med profilering av förakt och hat mot SD är ett dåligt koncept. Det är förgången tid.

I sista Riksdagsvalet fick L 4,6% och i Kommunval 5.24%. Liberalerna har i opinionen idag ca 2.6–2,7 % och Sverigedemokraterna 21,7 – 22,1 %, senaste mätningarna. Om Liberalerna tänker vara kvar i Riksdagen får de hitta på annat än SD hat. Kanske vänstern vill ha dem som stödparti? Ifall de nu får över 4%.

Är någon intresserad av Liberalerna annat än stödparti är en bra fråga. Men visst blir det en huggsexa av deras avgående väljare. Jag misstänker att L vänder sig mot S innan nästa val. Och S tackar med glädje. Så försvann L.

Liberalernas viktigaste frågor är skola, integration, miljö och klimat. (Länk till lista över beslut finns längst ner.)

Liberalerna har fortfarande skolfrågan som paradgren. Skolministern Lotta Edholm försöker gå tillbaka till grunderna som att införa flera böcker i skolan i stället bara skärmar vilket är mer än lovvärt. På sikt kommer det att öka läskunskaperna.  Det finns oro att eleverna blir funktionella analfabeter, vilket nog stämmer. Forskare larmar om det.

Skolfrågan är ett av de viktigaste vi har. I Internationella mätningar sjunker vi. Många slutar skolan utan att ens läsa ordentligt. Läsåret 2022/23 är antalet elever i grundskolan knappt 1 110 000, varav 312 648 elever hade annat modersmål än svenska. Arabiska och somaliska de största. Nog kan vi kalla det en utmaning.

De liberala väljarna består av ungefär lika delar män och kvinnor med en något högre representation av män. Främst återfinns Liberalernas sympatisörer i åldersgrupperna 30–49 år och de bor ofta i storstäder. Norrlands inland är inte deras område. Drygt sju av tio L-väljare uppger att de har en universitets- eller högskoleutbildning. De borde alltså vara smarta människor. Många Liberaler är lärare.

De större partierna äter upp de små. Entusiasterna är kvar. Som MP vilket tror sig vara rent av nödvändig och rädda Världen. Och Liberalerna som vill vara just liberala, vad det nu är. Idéerna kan vara bra men som ett parti under Riksdagsspärren har de inte mycket att komma med. Hat mot 20+procent av svenska röstberättigade är inte ett lyckosamt val. Man bör välja de strider som går att vinna.

Så, dags för Liberalerna att inse sitt värde. Den är ganska liten och ni har nog er själv att skylla men också tiden som pågår är inte samma som under Leijonborg. Världen och dess problem är inte att få är  liberala utan hårdare fakta som handlar om existens på flera plan.

Slå nu i stället era kloka huvuden ihop och försök rädda den svenska skolan. Det är stort nog. Sverige kommer att älska er för det.

PS. Hemspråk i den svenska skolan:

Läsåret 2022/23 är antalet elever i grundskolan knappt 1 110 000,

312 648 elever i skolan har annat modersmål än svenska och  57% deltar i undervisning av hemspråk där  arabiska 75 708 och somaliska: 20 306 elever är de största språken.

Barn som krockkuddar.

Utvalda

Publicerat av

I Sandviken flyttas barn tvångsmässigt till skolor på ”sämre” områden. Det blir så lyckat för integrationen, tror vänsterpolitiker. Föräldrarna är smått förbannade. Det är dock inget nytt. Tvångsflytt förekommer i andra Kommuner.

Vart tog föräldrarnas rätt att välja skola till sina barn?

Barn, speciellt flickor används då och då som krockkuddar. I den skolan mina barnbarn gick, innan det öppnades en så kallad privatskola, var lärarens avsikt att få hjälp mot pojkar som inte var skolmogna av de snälla smarta flickorna. De sattes bredvid pojkarna. Avsikten var att flickorna skulle hjälpa pojkarna när de var klara med uppgiften. Den ena flickan tyckte inte det var hennes sak så hon arbetade så sakta med uppgiften att tiden tog slut.

Hon ville inte vara en krockkudde. Men hon hjälpte gärna sina syskon och sina vänner.

Jag är helt för att barn flyttas hit och dit för integrationens skull om också de vuxna gör det. Politikerna har sitt kontor på utsatta områdena, inte på de lugna. De föräldrar som tycker det är bra att flytta barnen skall söka arbete på samma område, går det inte kan de ju byta plats med någon. Likaså som barnen får nya skolkamrater bör också politiker skippa sina gamla och skaffa nya. Naturligtvis bör de vara från de utsatta områdena och helst de utan svenska språket.

Varför skall bara barnens liv slås sönder? Är inte barn mest i behov av trygghet och stabilitet? Det har bussats barn i USA och det slutade inte med någon framgång.

Det finns också en säkerhetsaspekt. Barn från samma område har samma skolväg. De känner varandra och en del av människorna som rör sig där.  Inte helt oväsentligt idag när barn lockas till gäng och göra tjänster. Barnens rörelseområde bör vara så smal som möjligt. I det aktuella fallet får barnen en skolväg med skolskjuts antar jag, det är för långt att gå. Alltså bussning till ett helt nytt område.

Det måste finnas bättre insatser för att höja nivån i en dålig skola än tvångsflytt. Skall alla barn gå i den dåliga skolan så det blir jämlikt? Typisk vänstervurm. Integration kan användas som ursäkt för många saker av vänsterpolitiker.

Att skylla på dålig skola och bussa elever dig för förbättring är ren misshandel. Skäms inte politikerna. Analysera vad som är fel med skolan och gör något. Skaffa hjälp.

Alternativet är förstås att politiker begriper att olika kulturer kommer inte att integrera sig av tvång, inte ens frivilligt annat än obetydligt. Kanske om tio generationer när det inte längre finns alternativ. Se på USA, England och oss. Eller på vilket som helst så kallat utvecklingsland. Olika områden för olika kulturer. En och annan flyttar ut men att komma till någon av de tre utsatta områdena i min kommun är som att komma utomlands. Där kan ungdomarna ropa försvinn jävla hora även för gamla tanter som jag. Då krävs det under för att integrationen fungerar.

Politikerna bör nog läsa till om vad integration innebär i jämförelse med assimilation.

Var och en vill hålla sig nära sin civilisation eller bevara resterna av det. Varför bygger inte min Kommun ett nytt kommunalhus på ett av de utsatta områdena? Nej, de vill vara på den än så länge lugna området och några minuter närmare Huvudstaden. Men integration talar de varmt om.

Personligen vill jag inte integrera mig en gång till. Jag har assimilerat mig till svenskt liv som jag har uppfattat det. Vara självförsörjande. Utnyttja min potential. Brottsfri. Fostra barnen till arbetsamma  hyggliga människor som försörjer sig själva och troligen några till. Inte störa andra. Dock ser jag mig inte som svensk bara som svensk medborgare. Ingen kan födas åter till ett annat ursprung. Inuti mig bor en finne.

Jag kan även gnälla om vädret vilket är en svensk paradgren. Eller om skatter och usel Regering. Dock har samtalsämnen med åren förändrats. Ett slags rädsla har smugit sig in de sista åren bland mina nu gamla bekanta . De uttrycker inte oro för sig själv utan för barnbarnen. Vad är det för Sverige när de blir vuxna? Det är ett slags sorg över landets och även Världens tillstånd.

Slå inte sönder det som fungerar bör vara politikernas måttstock. Trots att det är så jäkla orättvist.

Hanif Bali skriver också om bussningen av barn.

https://www.expressen.se/ledare/hanif-bali/sandvikens-bussning–ar-en-farlig-strategi/

Det Goda Samhället uppmärksammar också Sandvikens barnflytt:

BIRGITTA SPARF: När 10-åringar får ansvara för integrationen