Invasiva arter i den svenska skogen.

En skarv satt på stenen. Den kändes helt malplacerad för jag tältade vid en skogssjö i Sörmland på Lugnets naturreservat, inte vid havet.

Fågeln satt på en sten i Kvarnsjön tills mörkret la sig och stjärnorna började lysa. Vart tog den vägen sedan vet jag inte. På morgonen syntes den inte till.

Har ni tänkt hur stjärnorna ser ut när det är beckmörkt och de tycks ligga väldigt nära? Inga stjärnmönster, snarare fyrkanter.

Jag vandrade genom Lugnets naturreservat även förra året men nu såg jag en ovälkommen förändring. Marken var uppgrävt av vildsvin. Oavsett vart i Sörmland du går finns det vildsvin och de bryr sig inte om föreskrifter som att inte skada naturen, bryta kvistar och sånt.

En kväll slog jag tält på en mindre fin plats, vid ett hygge. Sträckan före hade alltför mycket spår av svinen. Men de sprang i grupp – lät som en galopperande arme´- förbi tältet ilsket grymtande. Jag hade valt fel plats.

Skadorna för skogen är inte räknade men vildsvinen skadar plantor och dör trädens rötter blir det ju röta.

Vi vandrare tycker att det ser illa ut.

Jag gick nästan samma sträcka förra året och ökning av ”vildsvinsmark” var påtaglig. Ja, det finns fina planer om hur frågan skall lösas men vildsvinen har tagit plats och de avancerar norrut sakta men säkert.

En annan förändring var ökad antal döda träd, granar närmast. Granbarkborren avancerar också.

Roströd barr låg på stigen. Vissa träd var gråa. Skyltar dög upp om granbarkborren och risker för fallande träd. En sådan plats var Henaredalens naturreservat. Så skyddad att även tältning var förbjudet. Men det bryr sig inte inkräktarna vildsvin och barkborre om.

Naturen har sin gång. Växer, frodas, dör, återuppstår, förändrar sig. Vi kämpar mot de ovälkomna bosättarna, förgäves. Hur ser de svenska skogarna ut om 10, 20, 30 år?

Samma fråga kan vi ställa om hela Sverige.

Sörmlandsleden går genom flera hyggen. Kändes att de har blivit fler den sista tiden. Att trampa genom risiga hyggen är inte kul. Inte vackert. Inte rogivande. Efter en natts åska och störtregn blev det som att vada i lervälling. Jag vek så småningom till asfalten och tog buss och tåg hem. Ca 130 km och 6 nätter i tält, ett i vindskydd.

Sörmlandsleden ligger nära mig med en anslutningsled. Det är därför jag har gjort en del vandringar, korta och lite längre där. Men förändringarna är inte positiva för vandraren. Det finns än guldkorn, vackra platser, stilla sjöar och ibland så tyst att enda ljudet som hörs är ens egna hjärtslag. Tystnad är exklusivt idag.

Det känns dock att jag är ganska färdig med Sörmlandsleden. Kanske en tur till? Eller bara en kort till någon favoritplats, någon gång.

PS. Som syns är jag ingen fågelfotograf.

Varje förort var också en framtid en gång.

003 (3)

Bebyggelsen tätas. Höga hus växer upp bland andra höga hus. Utsikten från omgivningen försvinner. Att stirra på en betongvägg i stället några träd är deprimerande. Den sista lilla gröna kullen i Centrum ska bebyggas.  Alla byggplanerna innebär tätare bebyggelse trots att kommunen har hur mycket mark som helst att bygga på.  Det är billigare att tränga in ett hus till bredvid en annan än påbörja en ny stadsdel.  Höghus, flera höghus. Vår egen Manhattan.

Finns det inte flera undersökningar om hur grönområdena förbättrar hälsan. De som hade en kort väg till det gröna var friskare, både fysiskt och psykiskt, än de som levde i betong ghetton.

Vi är som myror.

Ändå räcker det inte. Befolkningen ökar snabbare än bostäderna. Vi dör inte ut i samma takt som folk flyttar in i Sverige. Vi gamla är envisa och har inte vett att dö och avhjälpa bostadsbristen.

060 - kopia

Jag saknar tystnaden i stället byggljud, snattrande mopeder, rivstartande bilar, ambulans. polisen,  skrik och gräl, gråtande barn, mobilfolket som ropar så det hörs över centrum. Skaror av unga utländska män som har slagsmål på kvällarna utanför hamburgerbaren.  De sparkar runt tjejerna mellan sig. Dessa skrattar och skriker. Det ständiga suset av ventilation.

Ibland sätter jag på en symfoni, kanske Rachmaninoff eller Sibelius högt för att ta död på andra ljud. När jag tänker på mitt livs toppupplevelser är tystnad ett av dem.  En gång satt jag på en fjällkant. Jag kan än pricka in platsen på kartan. Tystnaden var total. Ingen vind, inte ens ett grässtrå som vajade. Inget vatten som porlade. Inga fåglar. Jag vågade inte andas. Jag kunde inte röra mig. Det var som världen hade tagit slut. Det var magiskt. Jag tror vi är rädda för tystnad. Som om vi inte fanns när ljuden omkring oss är borta. Krampaktigt håller folk i sina mobiler för att ha kontakt med något.

Att bo på en liten förort som sakteligen förändras till sliten, stökig, trång plats med människor från världens alla hörn, tiggare vid affärer, ungdomsgäng, klotter, bränder, krisande ekonomi där Socialtjänsten är pengautgivare och inklämda nya höghus, är bara en spegling av dagens samhälle.

Det känns nerslående. Hotfullt på något sätt. ”I was the future once”, sa avgående David Cameron.

Så är samhället vi byggde och lät ske. Framtiden som är förgången. Det var inte så jag hade tänkt det. Aristoteles – tror jag – sa att tolerans och apati utmärker kollapsande samhällen. Är vi där nu?

Ensam med tält i naturen är en stund av frihet.

Hur hittar man en extra magisk tältplats? För mig är det oftast slumpen, sällan aktivt letande eller något i förväg prickat in på kartan. Jag går tills jag är trött eller tycker att nu var det nog för idag. Så en del platser kan bli mindre bra och andra något att minnas.

Att tälta ensam på en öde plats ger en möjlighet att fly från Världen och allt som pågår en stund. Nödvändigt i dagens värld och Sverige.

En av de magiska platserna var stranden vid Virihaure (samisk stavning på kartorna: Virihávrre) Det går inte att tälta där nu mera. Helikoptertrafiken går hela tiden. Turismen har övertagit platsen. Men då i augusti -93 var min ensamma tältplats på sjöstranden.

Bilden tagen från stranden, Norge i bakgrunden, när ljuset är rätt och den speciella solnedgången gömmer sig i blå moln. Bilden har varit på några utställningar, även utomlands. Bilden hänger nu hemma hos mig.

En favoritplats är högplatå Luohttolahko, Sarek, där man kan hitta enstaka tältplatser på höjd 1200. Platån är omringad av höga toppar. Bilden är från Luohttojavrre. En natt i augusti 2002 var det klart, tyst och meteoritregn. Troligen Alfa Capricorniderna. Det var som om Världen hade slutat existera. En av de magiska stunderna i livet.

En inte så tyst men vacker tältplats finns vid vattenfallet Kutjaure, en bit norr om STF stugan. Jag har tältat där några gånger. Kutjaure är på Nordkalottleden från Vaisaluokta.

Under Norkalottledsvandringen 1995 kom jag till Reisadalen i Norge och tältade vid Mollisfossen. Jag vadade över till en sandbank och fick en nästan myggfri plats eftersom det blåste. Mollisfossen är totalt 269 meter med, ett fall på ca 140m.

Det går snabbt att flyga till Alperna. På morgonen flög jag till Geneve, tog beställd transport till Chamonix, handlade, tog lift upp till Planpraz och började gå längs Tour du Mt Blanc och slog tält när det var mörkt. En av mina tre Tour du Mt. Blanc turer, detta år 2012.

Utsikten från tältet i Landmannalaugar var fint. Men om du såg åt andra hållet visades sanningen om platsen. Fullt! Korsade Island 2004 från Glerhallavik i norr till Porlakshöfn i söder och gick också den rösade biten Laugavegurinn. Islands natur är fantastisk.

På PCT, 2018, fanns många magiska platser. Naturen var ju annorlunda med öken, vulkaner, höga berg… En natt tältade jag i en lavafält, Det var en usel sned plats men med utsikt mot en vulkan Mt. Rainier i solnedgång.

Ibland var det omöjligt att hitta en plats. Det mörknade och efter solnedgång är tiden i naturen djurens, inte människornas. Jag gick och gick men ingen plats. Sedan såg jag en tvär nedgång och i början av den fanns plan yta på cirka tre meter. Det räckte, bara jag var varsam och inte trampade utanför. I horisonten syntes ett vulkan, vilken det nu var. PCT 2018 mile 2360.

På Gutthroat pass, Washington, fanns lite vinskydd av sten, fin utsikt och på natten kom snöfall. Det var så vackert, landskapet var klädd i mjuk snö men leden försvann.

Det sista året har jag vandrat på Sörmlandsleden eftersom Covid tog död på alla resplaner. (Ovan en tältplats i skogen.) Utöver Sörmlandsleden och skogar runt mig blev det promenader vid havet i Umeåtrakten. Var och en som har längtat utomlands det senaste året har fått leva på minnen. Allting är än osäkert.

Ut i skogen.

Jag var ute och prövade mina nya prylar: ryggsäck, sovsäck, kök och skor. Skorna var samma sort som användes 2000 km på PCT och sedan 500 km ungefär på fjällen innan de var ur bruk. Köpte likadana. Ryggsäcken är lätt, 1000 gr. Ja det finns lättare men de tenderar bli så extremt dyra. Sovsäcken är också utbytt till en 1000gr variant. Tältet är superlätt. Jag har pressat ner vikten av de tre stora: tält, ryggsäck, sovsäck. Skulle kunna ha lättare underlägg men jag vill ha lite bekvämlighet. Som man säger, åldern tar sin rätt, styrkan är absolut sämre nu. Dessutom har frånvaron av Gym negativ effekt.

Dock behöver en dunsovsäck lakanspåse för efter tvätt blir säcken aldrig lik sig. Lyckas du tvätta din dunsovsäck och den är efteråt som ny tipsa mig gärna. Vi är flera som undrar.

Så en liten vårtur med bara två nätter ute. Naturen är inte än grön. Några vilsna vitsippor och hästhov. Buskar och träd där man anar grönska – snart. Det som är nytt med början förra sommaren är folk. Jag har knappt sett en människa i skogen förut, borträknad ljusspåret. Visst, någon svampplockare, bärplockare, fiskare och hundägare samt de udda familjerna på utflykt en fin sommardag, men nu är det totalt förändrat. Man får nästan trängas tills man kommer till en djupare skog.

Promenadfolk, utflyktsfolk, cyklister, hela familjen på cykel de minsta i cykelvagn, löpare, fiskare, ryttare, vilsegångna, gäng unga tjejer, killar i camoflageutrustning för att spana fåglar. Damer på tätortens promenadslinga som börjar prata med mig när de ser min ryggsäck. De frågar: är du inte rädd ensam i skogen?

Jag svarar att det är nu mera farligare att gå i centrum när det skymmer.

Jag får medhåll.

Covid-1 och stopp på flygresor till solen har fått människorna att upptäcka det som finns nära. Det som är alldeles gratis att använda och njuta av. Jag hoppas att det fortsätter. Jag hoppas att asfaltbarnen får komma ut i naturen och upptäcka annat än det som Internet erbjuder. Att se julgran på riktigt samt äkta ekorrar som inte sjunger kan nog bli en upplevelse. Kanske föräldrar kan släppa pengastressen ett tag och insupa harmoni.

Än är det grått i skogen, bara mossorna grönskar. Jag tar en udda väg och det blir nästan tyst, ensamt och alldeles underbart.

PS. Idag 22/4 klagas det i flera media över folkets nyvunna intresset för naturen. Vi var inte så välkomna där enligt experterna. Folk överallt! Även på Naturskyddsområden! Folk stör djurlivet. Värst är de som eldar, även på klippor. Lär från USA. För att få elda i Kalifornien behövde man gå en Internetkurs och bära intyget med sig. Jag fick visa intyget ett par gånger och kontrollerande Rangers frågade om hur jag eldade. Jag tände aldrig lägereld. Vattentillgången talade om att det skulle vara en dum tanke.

Nej, inga lägereldar.

PS. Tack min sponsor för ryggsäck och kök!

Bild1, utsikt från tältet mot en träsk.

Nederst bild 3 Cathedral pass PCT Washington 3/10 – 2018.