Som naturen var förr?

Jag gjorde en veckovandring på Sörmlandsleden. Jag gick samma sträcka förra hösten. Leden har förändrat sig med flera nya hyggen och vildsvinen har brett ut sig. Snart finns det inte en plats utan svinens framfart. De är livskraftiga djur med stora kullar och har inga naturliga fiender. Att jaga vildsvin är inte så häftigt. Inga horn att hänga på väggen.

Jag var glad att de höll sig från tältet. Lite för trångt för fler än en.

Vid Tullgarn pågick en försenad trandans. Svanar hade ungar. Fågelsången hördes, likaså trafiken, flyget, glassbilen och hundskall.

Det är svårt att finna en plats med bara fågelsång.

Det finns några vackra platser bland de slitna på Sörmlandsleden som Hörningsnäs naturskyddsområde, etapp 59 . Området ligger bredvid leden. Som naturen var förr. Vilken ”förr” kan dock diskuteras. Vi pratar oftast om tider väldigt nära bakåt och tror oss veta på grund av det den framtida utvecklingen. Hur ängar såg ut 100 år sedan. Hur temperaturen var 180 år sedan. Hur arter tillkommer och försvinner. Mer…

All vår kunskap är från förrgår. Tiden före är oändlig.

Bild: Ängen i Hörningsnäs

Vandring i Grislandet.

På kvällarna samlades varelserna runt tältet och deras sång var betydligt värre än en förortsoperas falsksång. De storas röst var som kommen från underjorden. Jag ryste. Om de skulle anfalla mig vore jag nog chanslös. Men när jag kravlade mig ur tältet försvann de snabbt. Jag lyckades aldrig ta en bild.

Nästa natt upprepades allt fast jag hade placerat tältet vid en riksväg eller en kulle. De samlade sig kring mig och skrek.  Inga väna nöff nöff. De var inte några söta rosa grisar utan jag tältade i de griniga vilda grisarnas land.

Skogen var uppriven. Mossan låg i klumpar och trädens rötter stod kala. Det var inte vackert för mänskligt öga. Jag vandrare för en naturupplevelse på Sörmlandsleden, men dag efter dag fick jag gå på grisarna uppgrävda land. Jag träffade några människor närmare bebyggelsen och de berättade att grisarna rev upp deras gräsmattor och grönsaksland.

De trängde sig närmare bebyggelser och även längre upp till norr, de än grislösa områdena.

Skjut dem då, tänkte jag. Skjut de elaka grisarna. Eller – är även de en värdefull tillgång i vår natur? Skall vi acceptera förstörelse för att vara snälla och humana? Dela med oss? Inte egoister som skyddar sin egen mark?

Grisarna väckte många frågor. De var som en del av större världsfråga, vad får man skydda, vad inte? Och hur? Jag löste dock inga frågor utan travade vidare med min ryggsäck i Grislandet.

Grisarna hade ett eget spa också medan jag fick nöja mig med de kalla sjöarna.

PS. Vildsvinspopulationen räknas till ca 200 000 djur. Läs mer hos Jägarförbundet.