Flera av mina forna patienter försörjde sig med drogförsäljning, stölder och snatteri. Nu när de var gravida kom deras stöldverksamhet i annat läge. Ja, de flesta patienter var missbrukare eller partner till en missbrukare, det var ju en specialistmottagning för drogberoende familjer. Det var vanligen inte något problem att hjälpa dem att överge missbruk. Försörjning var en svårare sak. Sluta sälja droger eller stjäla satt en utan försörjning, kanske på bar backe.
Socialtjänsten var sällan välvillig. Att hjälpa en hel familj vidare till behandling innebar en rejäl kostnad. Min kamp skedde med Socialtjänsten, sällan med patienten. Jag misstänker att det inte är annorlunda nu. De som håller på med drogmarknad har dock mer multikulturell prägel idag tack vare våra öppna gränser.
Jag hade en patient som hade försörjt sig med försäljning av droger. Hon var stor på branschen. Men hon fick välja planerad omhändertagande för det kommande barnet eller att sluta sälja knark. Hon var också duktig på att snatta. Hon försökte sluta. Att bruka droger gick snabbt men att försörja sig var värre. Hon tjänade bra med sitt lilla drogimperium.
En dag kom hon till mottagningen i en mammaklänning. Hon såg söt ut. Då sa hon: jag var nästan hederlig, jag bytte bara till en prislapp jag hade råd med.
Vad säger man då?
Så, sa jag. När ditt barn går till barnkalas med en present du snattat eller bytt prislapp på och han är än dum nog att säga det, hur många kalas blir han bjuden då? Kommer du att ha barnet med dig när du förser dig med stöldgods eller skaffar du en barnvakt? Jag bara undrar.
Ridå.
Snart är det jul. Jag misstänker att en del av julklapparna är stöldgods. Ligorna har bråda dagar. Om du kollar något fönster med elektronik eller smycken länge kommer kanske en kille fram och lovar dig billigare pris i morgon. Hälften så där. Det är bara att beställa. Även affärer kan sälja stöldgods eller insmugglade varor. De är varor med billigare pris. Varför kostade kaffet 10 spänn, medan grannen tog 35?
Det är många som tar chansen. Alldeles vanliga människor
som lever hederligt liv, arbetar och vill fira en bra Jul med familjen stöder den
kriminalitet som gnager på vårt samhälle.
Det kanske inte beror på girighet utan känslan att rättvisa och trygghet i Samhället håller på att försvinna? En till gör inget.
Helg eller vardag? Fullständigt oväsentligt. Som pensionär har man inga helger och vardagar, de flyter ihop. Det finns andra hållpunkter. De kan innehålla resultat av de negativa sidorna av livet, snarare än något angeläget eller ens trevligt. I min kalender står tider för avlösning, de tider någon från hemtjänsten kommer och jag får gå ut utan att bekymra mig för min sambo. Jag kan inte gå ut ensam och lämna honom. Han skulle irra bort sig. Demens har blivit hans identitet för Samhället, inte det han gjorde under 76 arbetsår.
Livet har krympt. Men tiden är samtidigt oändlig att slösas bort. Jag är en tidsmissbrukare.
Det är länge sedan fredag var början till ett ledigt veckoslut med god mat, vin, slappa kanske med en bra film. Lördag besök på någon konstutställning och söndag åkte vi till en vacker plats i naturen med våra kameror. Så såg helgerna ofta ut på den tiden demens inte hade slagit sönder vårt liv.
Vaskulär demens kan slå till hastigt. Det är som om personen hade fått stroke utan strokemarkörer. Kanske har det lurat stilla på bakgrunden och en dag slår sjukdomen till. Inte han, tänkte jag, han som hade levt exemplariskt liv ur hälsosynpunkt, aldrig sjuk och hade inga kända ärftliga orsaker. Hellre jag borde ha drabbats som är en slarver med mat och nyckfull med motion och arbetade inte 40 utan 60 timmar i veckan.
Men, vad vet vi om vårt biologiska arv? Vad förutsäger det? Hur långt bakåt bör vi titta?
Jag blir mer och mer säker på att det medfödda arvet, våra rötter, är starkare än miljön på det personliga planet. Det har varit nästan otillåtet att prata om ärftliga förmågor och brister i socialdemokratins Sverige fast vi ser det dagligen. Vi har olika personliga egenskaper, styrkor och svagheter. Även sjukdomsrisker kan vara ärftliga. Vissa är begåvade på något, andra på något annat. Oavsett ansträngning kan inte alla bli geniala. Vi kämpar hårt att samtliga barn skall få samma skolgång i samma klassrum men det är inte genomförbart utan offer. De begåvade kläms illa, så även de med svårigheter.
Människor är olika på många sätt trots samhällsfostran från småbarnsålder. Vissa har ordning och reda. Nu menar jag inte Statsministern för han saknar allt detta och är snarare vindflöjel. Andra får inte ihop livet på ett bra sätt oavsett chanser. Jag tror att arvet ger en möjlighetsram men den miljön vi lever i är inte oväsentlig. Omvärlden anpassar oss. Om inte, hade alla destruktiva ismer haft noll grogrund. Inte heller kampanjer av olika slag skulle få genomslag.
Samhället – vi – formar ramar för livet, värdesystem och det outtalade sättet att finna sig i som godtagbar medlem i en grupp. Vi glider liksom in i systemet som omger oss, vi har gjort ett tyst val. Desto starkare påverkan, desto mer blir vi lika den gruppen vi tillhör i. I trånga samhällen är utrymmet smalt för egna val. Man kan bryta sig loss och välja annat liv men det kan orsaka förluster på det personliga planet. I vissa samhällen slutar avvikelse med döden. Det är en daglig nyhet i världen, nu mera även här i Sverige.
Våra personliga val kan ge oanade långsiktiga konsekvenser, svåra att överblicka.
Oavsett arvet kan vi välja att vara en skitstövel eller en bra människa. Det finns alltid ett val, även om det ibland är svårt att upptäcka. För mindre barn är valet stort i händerna på deras föräldrar med Socialtjänsten som sista utpost. Men som tonåring och vuxen väljer man sin identitet och sätt att verka. Jag till exempel identifierar mig som mormor, (mindre som mor eftersom barnen är vuxna i medelåldern) väldigt mycket som vandrare och skribent (inte författare det låter för skrytsamt) men har även en stark tillhörighet i att vara en akademiker och mitt gamla arbete stämplar än min syn på problem och lösningar. Biologiskt är jag en kvinna och det har jag aldrig haft problem med. Trots att jag är anhörigvårdare har jag ingen identitet som sådan. Jag känner mig inte som det, jag är i ett ingenmansland i den frågan trots sex år. Jag bara gör det som krävs.
Man kan förneka sin identitet. Som en missbrukare i diket.
De negativa identiteterna kan vara väldigt starka och svåra att komma ur. Det ser vi dagligen i Sverige. Ego som gängmedlem, terrorist och bråkmakare är nu mera välkänt, tjuv, bedragare och missbrukare är andra mindre önskvärda val.
Det är en folkvandringstid av stora mått orsakad av folkökning, försörjningsbrister och krig. Samhällena förändras. Vi är mitt i en situation där många skall välja att anpassa sig eller inte i sitt nya samhälles regler. Bli oss eller förbli dem? Människor du möter idag kan vara sociala främlingar för dig. Du och den andre kan inte varandras koder. Vem skall integrera sig med vem och i vad? I Sverige är detta väldigt kännbart med en invandring som Regeringen inte hade plan till hur den skall genomföras. Det räckte inte att skriva in att vi är ett multikulturellt samhälle eller är det exakt vad vi är?
Jag tror inte vi kan förvandla mycket av det som är någons arvedel, rötter, uppkommen genom biologin och fostran, speciellt inte det religiöst fundamentala. Vi kan inte göra folk till något annat. Livet är ingen My Fair Lady saga. Det skulle gå någorlunda i ett samhälle med starkt allmänt samhällsidentitet, ”vi som är XX” känsla, men inte i ett multikulturellt samhälle utan överbyggnad som alla samtycker till och känner som sin egen. Vi kommer att vara splittrade, i flera olika samhällen med olika regler.
Denna splittring i vår samhällsmiljö kommer att föras vidare som vår arvedel till våra barn och barnbarn. De som skall betala priset för våra val. Det homogena Sverige och Europa kommer aldrig åter. Det vi har gjort går inte att återkalla.
Vi satt i parken och åt en glass. Under den tiden såg vi tre burksamlare som rotade i soptunnor. De var män, i ålder över 60 och såg ”svenska” ut. När vi lämnade parken passerade vi ytterligare en gammal kvinna som lite diskret försökte vittja soptunnorna. Det är förstås bra att någon pantar burkar, rena miljöarbetare. Jag har för mig att återvinning av en burk motsvarar el för datorn i ca 3 timmar. Men, jag tror inte att rädda miljön var deras syfte utan några slantar till dagens mat.
Varje gång jag lämnar sopor till återvinningslokalen står där någon äldre kvinna och rotar. De skäms, det syns tydligt och de försöker liksom låtsas att de sorterar ordentligt. Jag brukar hälsa och uträtta sorteringen snabbt för att inte störa dem. Rota i sopor var något barn i fattiga länder sysslade med för att hitta något säljbart eller vad återvinning efterfrågar, inte pensionärer i Sverige som försöker dryga ut pensionen.
Vårt centrum är litet och passeras på tre minuter. Som bäst möter man bara ett par tiggare men mot veckoslut sitter de vid Systemet, vid hamburgerbar, Konsum och Apoteket och som alltid nära pendeltågsstationen. Den som sitter vi pendeln har suttit där i fyra år och när hon åker hem hyr hon ut platsen – säger de som alltid tror sig veta allt.
Utöver detta finns klottret som har avancerat med åren. Och skräpet. Och fimparna. Fyllon och knarkare vilka också sitter i parken eller besöker knarkhandeln som sker öppet nära stationen. Jag ser några nya yngre kvinnor i samlingen och nu är dessa grupper också multikulturella vilket orsakar dispyter om utrymmet.
Då och då rånas någon affär. I veckan hade vi igen 2 polisbilar i jakt på rånare. 2 bilar var dock ingenting, för när Jimmy Åkesson var här före valet fanns 11 polisbilar och en piket och massor med poliser runt centrum. Vi var belägrade. Vi fick ta omvägar till affären, det är därför jag räknade bilarna. Inget hände. Det var några skolbarn som skolkade och stökade lite. I ”demokratisk anda” stod de med ryggen mot Åkesson och fnittrade.
Centrum är bommat nu mera så rånarna kör med moped eller de springer. Det blev lite lugnare med bom, inga bilar som gör crash-and-grab, men en del kör hem över gräsmattorna. Att gå några meter är alldeles för långt om man har något att bära.
Vi har dock inte haft några bilbränder på ett tag men det finns gott om dem om man åker till en annan förort bara några få kilometer härifrån. Det är en så kallad no-go-zon. Vi passerade där en gång och hastigt var vi utomlands. De flesta kvinnor var beslöjade. Språket man hörde var okänt. Det är i och för sig inget konstigt i att de nyanlända hamnar i periferin. Det är där man byggde de senaste hyresbostäderna. Staden växer ju utåt, inte inåt och uppåt annat än i sällsynta fall med stora lyxvåningar på taket.
Det som retar mig är den förslumning som sker. Kommunala hyreshuset mittemot mig har mögliga balkonger och ingen har renoverat något på 40 år. Även huset jag hyr i börjar fallera. Antagligen får allmännyttan bara kollapsa för att lämna plats åt bostadsrätter. Det såldes en etta på 26 kvadrater för 1,7 miljoner nyss i närheten och det på en förort. Vår gemensamma egendom som allmännyttan lämnas åt sitt öde. Tiggare tar över våra torg. Indragningar styr sjukvården och socialtjänsten går på knäna. Åldringsvården är överlåten till riskkapitalister, likaså invandring. Skolan har en storartad kris med kunskapsbrist. Staten har otaliga statliga myndigheter, lär vara 552 stycken, med oändliga utredningar medan det som påverkar människornas vardag är mer ointressant och utan vettig åtgärd. Ena dagen säger finansministern att det är tomt i kassan, andra dagen ges pengar till något folk inte har bett om.
En läkare sa att alla de nya arbetskamraterna vill forska och ha projekt, de vill ogärna ha patienter. Alla de 552 statliga myndigheter vi har, styrda av politiker, vill de också pyssla med sitt och inte träffa medborgare och lyssna på dem?
Var det bättre förr? Jag försöker tänka på hur det var när jag kom hit i början -60talet. Då var finnarna den största gruppen invandrare. De trängdes hos vänner och släkt och arbetsmarknaden var god. Vi bidrog med arbetskraft på direkten, en del hade redan raggats upp i hemlandet för industrin i Sverige. Vi hade oändlig framtidstro. Hur har invandrarna det nu, boende i en anläggning i någon liten by, i periferin? Vad drömmer de om? Bidragsliv? Jag hamnade också i periferin när jag köpte en lägenhet. Men, vi kände ett slags trygghet på bostadsområdet. Det var på den tiden då min svärmor inte låste ens dörren hem och inte låste man sin cykel på gården heller. Idag öppnar man inte dörren till någon obekant om man har förståndet i behåll.
Soporna var liksom inget bekymmer än, inte heller kände vi till ordet global uppvärmning. De skidbackar du ser som uppstickande gröna onaturliga berg innehåller våra sopor. Inte tänkte kommunen på återvinning, men vi krävde tidningsinsamling och glaskross. Vi var framtiden.
Idag är du bara korkad om du gör likadant som då med din dörr, egendom eller dina sopor.
Sopor ja. Leif GW Persson berättar om sophanteringen på Haga soptipp, det som nu är en gräsbeväxt kulle. Man betalade till portvakten – honom – för att få tippa det som inte skulle tippas där. Boken: Gustavs grabb är en intressant tidsstudie men blir något tjatig, liksom fastnar i sin egen förträfflighet. Läsvärt dock, speciellt för en Stockholmsbo. Nej, han uppger inte vem som dödade Palme.
Idag tippas det sopor av annat slag i Haga, sopor från våra nya kåkstäder. Och i skogen kan du hitta vad som helst som bilar, en gammal dator, konservburkar, petflaskor, kassar med sopor till råttornas glädje. Det är inget nytt, vi är inte mer medvetna om vår miljö trots de gröna återvinningslådorna som finns i vartenda hörn. Politikerna blir inte heller mer medvetna om nya tidens problem. I alla fall har de inga lösningar annat än petandet i människornas frihet. De kanske är kvar på -60 talet?
