Lite sent att skriva om mat på vandring eftersom den svenska fjällsäsongen närmar sig sitt slut, men ett så kallat ”forskningsprojekt” fick mig att reagera. Jag fick tips från Berit i USA om Umeå Universitets projekt ”Gastronomi i väglöst land”. Om det längre ner.

Men har du hopp om en långvandring på sydligare breddgrader eller någonstans nästa år om gränserna är öppna kan det vara värt att titta på vad en gammal långvandrare äter under sina turer.

Mat är inget problem under en vandring. Oftast är man hungrig nog för att maten ska smaka bra, oavsett vad det är. Det är befriande att leva enkelt och slippa fundera vad man ska äta till middag utan bara ta en påse från packningen. Hemma kan jag anstränga mig. Jag lagar mat från grunden nästan varje dag. Ibland slår jag till med tre rätters. Ibland blir det sallad och bröd.

Men på en vandring finns bara regeln: bli mätt men bär lätt.

Vandring ger en möjlighet att nästan skippa matlagning, disk också och bekymmer över intag av rätt mat. Mitt val av mat är så lättvikt som möjligt. Enkelt att tillaga. Finesser får man ägna sig åt hemma. Eventuellt kan det vara något extra den första kvällen eller om man passerar en affär med färskvaror.

Maten ska alltså ha kort koktid eller den ultimata middagen: bara hälla kokande vatten i påsen, stänga och vänta några minuter. Jag använder gaskök och vill att gasen skall räcka länge.

Vilken mat beror på orken att bära och längden på vandringen. Jag har med mig för 2 -3 veckors vandring:

Mat för antal dagar plus en extra snål dag per vecka.

Kaffe, te, enstaka chokladpåsar, sportdryck i vattenlöslig form.

Tortillaröd, knäckebröd, nötsmör, tubost.

Frukt/blåbärssoppa, flingor.

Frystorkad mat, nudlar, soppa, tonfisk, potatismos..

Kex, choklad, nötter, torkad frukt/russin, energibars, torkad kött/korv, liten flaska olivolja, vitamintabletter, sportdryck/vätskeersättning.

Hamnar jag vid en affär med färskvaror blir det påfyllnad med tomater, ost, juice, frukt och något för den närmaste kvällen.

Under mina 160 dagar på PCT plus en vecka längs havet på Pacific Northwest trail var maten på leden enkelt, enformigt och tillräckligt för att känna mig oftast mätt. Dock tappade jag vikt vilket även de stora tuffa grabbarna med större ryggsäckar gjorde. Det gick inte att bära tillräckligt med mat. Energibehovet var enormt när man gick månader i sträck. I Sierra var också bearboxen en gräns. Man kunde inte få med sig mer än vad som gick att trycka in i boxen, plus hygienartiklar och sedan sopor i samma box.

På PCT var frukosten en påse oatmeal, te, tortillabröd med nötsmör. Hade jag passerat en affär blev det ost, skinka/salami, juice samt färdigkokta ägg den första morgonen. Det var mestadels varmt så man kunde inte bära känslig mat. Som lunch nudlar, kaffe och kex. Middag potatismos som fanns i olika smaker och tuna som också fanns i påsar med olika kryddningar eller frystorkad mat mestadels typ pasta. Som snacks torkad kött, energibars, nötter, torkad frukt och energidryck. Och så vatten, det gick åt vatten varav en del blandades med vätskeersättning.

En kopp te på kvällen med lite kex, russin och nötter men inte på björnområden. Då åt man middag en timme före tältplats och sedan ingenting. Nej, jag hade aldrig besvär av björnar vid tältet medan några andra hade förlorat mat. Jag hade bearboxen från Kennedy Meadows till slutet. Även efter Sierra fanns hungriga björnar.

Vandrar du i USA, håll regler! Att skippa de kan bli dyrt.

De första dagarna efter matinköp hade jag också några små fruktpajer, äpplen, apelsiner och en flaska juice, men de åts upp snabbt. Det fanns ju en gräns: vikten.

Jag var nöjd. Jag tyckte om att leva enkelt. Oftast.

Några gånger fick jag frystorkad mat, nudlar mm av dem som skulle avsluta sin tur och hade mat över. Jag fick en del mat från dagvandrare, energibars, frukt, choklad, chips, morötter, bröd, rent vatten… jag var så tacksam för allt förbipasserande gav mig.

Jag hade inte ens kunnat föreställa mig sådan godhet! Men räkna inte att andra förser dig med mat utan se till att ha vad du behöver. Jag hade ju ryktet att vara den äldsta kvinnan på leden och fick nog extra uppmärksamhet och förmåner därför.

Några trail angels hade en gratis servering vid leden med dricka, frukt, varmkorv och smörgåsar. Trail angels försåg oss med vatten och ibland fanns även frystorkade matpåsar vid leden eller frukt.

När det fanns en affär köpte jag allt möjligt till kvällens middag. I stan åt jag massor och några gånger sov jag i en hotell och åt flerrätters middag samt en stor frukost.

Så såg det ut för de flesta vandrare. Vi åt. Vi spenderade dubbelt så mycket pengar på mat än vi hade beräknat. Vi pratade om frukostbuffén i nästa hotell. Vi tipsade och hjälpte varandra. Ingen behövde gå utan mat.

Jag har gett mat för de som har felberäknat sin fart på den svenska fjällen och inte haft reserv. Nu finns det mat att köpa i flera fjällstugor under sommaren, förr var det endast på få ställen. Att bära all mat för hela turen från början var vanligt. Den tyngd jag hade att bära 1990 är nu bara hälften tack vare lättare produkter och frystorkad mat.

Räkna alltid att det går åt mer mat än du tror. Låt inte maten bli vandringen utan naturen.

En sak som retar upp mig är nedskräpning på fjällen speciellt runt Kebnekaise. Förra året var det riktigt jävligt. Folk lämnade kallt sina trasiga tält och all skräp i naturen. I år är det bättre. Det är tack vare information! Behövs det information om att inte lämna efter sig skräp?

Är folk helt puckade!

Jag måste beundra vandrarna i USA på PCT. Inte en plastpåse. Inte ens en fimp råkade jag se på leden och de Nationalparker jag gick genom. Skulle man se skräp plockades det genast upp. Inga toapapper som på svenska fjällen. Ingen skit att trampa på.

Trots att flera tusen personer gick hela eller en del av leden lämnade de inga sopor. Även alla de små städer jag besökte var rena. Dessa högar av fimpar som man ser i Sverige – till ex. utanför min närmaste Vårdcentral – fanns inte. Vi käftar mycket om klimatet men skitar ner närmiljön. Det är märkligt hur folk kan bära sina saker till fjällen eller till parken men inte soporna tillbaka.

Håll rent efter dig!

Om Grönlandsvandring med mat lite mer i stil ”into the wild”.

Mat utan spis – om min matsedel på Grönlandsvandring .

Om fjällmat ”forskningen”:

Nu ska fjällvandrarnas känslor om mat forskas.

Genom att både studera fjällbilder på sociala medier, och själv gå Kungsleden, kommer Joachim Sundqvist Umeå Universitet ta reda på vad fjällvandrare egentligen äter och hur de upplever sina måltider.

Men jösses. Är det väl använda pengar? Bringar detta nytta för Samhället? Låter som att få sin hobby betald av skattepengar. Värdelöst vetande? Flera medier har skrivit om ”fjällmatforskning”. Kände mig nästan som ”professor” om min forskning om fungerande behandlingsmetod i missbruksvården.

Nej, jag har knappt några matbilder. Det finns så mycket annat att fotografera under en vandring. Översta bilden från Sörmlandsleden.