I september kom nyheten, den zebrarandiga tröjan, till den fina affären. Den var inte av ull utan något nytt material. Den kliade inte. Jag var allergisk för ull så den tröjan vore som gjord för mig. Dessutom var den svart-vit. Flickor hade ofta kläder i något rött. Jag gillade svart. Jag gick då andra året i flickskolan.
Jag insåg snabbt att den tröjan var utom min plånbok. Jag hade egna pengar eftersom jag bar ut morgontidningar men det fanns många hål att fylla, skolavgift, skolböcker, busskort för regniga dagar, kläder med överkomliga priser, presenter till Jul för småsyskon…
Några av de rika flickorna kom till skolan med någon av de randiga tröjorna. Jag var inte avundsjuk. Livet var bara så.
Någon dag efter nyår fick jag en försenad julklapp från mor. Den var en zebrarandig tröja. Jag var överlycklig. Tröjan var så mjuk. Jag gick till skolan extra glad. De fina flickorna hade nu andra tröjor, mode fanns även då. De skulle aldrig gå i en reatröja som fattige jag. Men jag hade min tröja länge. Även idag har jag fungerande kläder köpta kanske 30 år sedan.
Vi barn födda under kriget lärde oss att en bättre framtid fanns bakom hörnet. Det gällde bara att göra sitt bästa. Sköta skolan, hjälpa föräldrar och de äldre. Det nedbombade husen revs och nya kom till i stället. Varor kom till affärer, även exotiska sådana som bananer. Ransonering försvann. Den stora vändpunkten var Olympiaden 1952 som förde med sig turister från andra länder. Ekonomin började blomstra. Med ekonomins uppgång följe bättre skolor med fina skolböcker och det finska skolundret räckte länge.
Livet var hoppfullt. När jag gick min tidningsrunda klockan fyra på natten visste jag att den bringade inte bara pengar utan en framtid genom att jag kunde betala skolavgiften. Jag är glad över att ingen behöver betala för skolan idag, men viss reakänsla finns det.
Hur det än var låg Finland en bra bit efter Sverige i allting, utom sammanhållning. Ett krig för människor samman ifall de har en grund att stå på. Vi är finnar, vi håller ihop. I värsta fall ber vi till Gud.
Finns ingen vi grund fungerar det inte att hålla ihop.
Hur blir barn de hoppfulla personerna min generation var? Det finns många komponenter men jag ömmar alltid för skolan för det är det gemensamma vi ger till barnen.
Utbildning är det viktigaste vi kan ge barnen, utöver goda föräldrar. Det sista kan vi inte styra helt men skolan borde vara för alla barn, inte bara för någon typ av mellanskiktet.
Just den sjunkande skolnivån eller ska jag säga bristen på kunskap hos elever är den stora larmklockan men Regeringar har inte velat höra det. En skara elever är på väg att bli funktionella analfabeter utan förmåga att ha en egen framtid. Det borde vara skrämmande och Regeringen borde sitta i krismöten med alla experter. Riktiga experter, inte tyckare, dem har vi nog av. Vad blir det av dessa barn som vuxna? Vart i Samhällets maskineri får de plats? I bidragskön? Som gängmedlemmar? Som olyckliga hemmasittare utan hopp?
Om – så tankekedjan är oerhört utebliven i Sverige och i många andra länder, Afghanistan som bottennapp vad gäller utbildning och tilltron att Samhället klarar sig utan utbildade kvinnor. Är du inte utbildad är du inte med.
Nu kom jag en bra bit ifrån den zebrarandiga tröjan men ändå inte. För, hoppet om bättre morgondag är det som håller människor och Nationer uppe. Möjligheter som kommer med tiden om du gör din del. Finns ingen bättre framtid i sikte än bidragskön eller huka sig i fientlig omgivning krackelerar Samhället.
Först utan att vi knappt märker det och sedan är det för sent.
Sammanhållning, gemenskap, vi, är då bara splittrade öar i ett land som gick sönder.
Hur kunde länder som Sverige, teknikundret, välståndsundret, rik och rent av lycklig hamna på tipping point? För, sanningen är att vi lämnar uselt land till våra barnbarn. Kanske finns det inget hopp att lämna över? Jag menar inte klimatet utan Samhället med alla sina nyanser. Finns inte hoppet om en bättre framtid, möjlighet till ett tryggt liv, existera inte vi längre i fredliga former.
Vi ligger redan risigt till. Ryssland maler sönder Ukraina, ett land som kämpar för vår överlevnad. Så oerhört slöseri av resurser, mänskliga och ekonomiska. Vad kunde alla ha fått i stället? Lita aldrig på ryssen, sa min far och det har fått sin sorgliga sanning uppenbarad. Inga maktmedel fungerar trots de miljoner vi öser på Världens organisationer som FN. Det är bara vapen som har makt, inga resolutioner.
Gott Nytt År 2024 ändå till er mina vänner. Vi gör så gott vi kan. Håller ihop med våra familjer och närstående, vänner inräknade. Till de politiker och maktmänniskor som lever på vår bekostnad, valda av oss eller inte, vill jag säga: det här duger inte. Jag önskar från Er: Bättre Nytt År!
Bild, zebrorna är från Tanzania, Lake Manyara.
Afghanistan 70 tal
Afghanistan idag.