Idag, på Förintelsens minnesdag publicerar jag ett gammalt inlägg.
Vissa människor glömmer man inte. De har liksom fastnat i hjärnan, hjärtat, minnet. Man undrar hur hon mår nu? Har han det bra? Jag såg en bild i tidningen av en sådan person, ett barn som nu är vuxen och har hittat sin väg trots en tid av tomhet och trassel.
Men det var inte om barnet jag tänkte berätta om utan om en judisk kvinna, nu död, som jag träffade på mitt extraknäck några år sedan. Hon var liten, skrynklig och ansågs också dement. Hon bodde i ett demensboende. Hon hade sökt till judiska ålderdomshemmet men fick inte plats, hon var i för dåligt skick.
Hon hade svårt att sova. Läkaren erbjöd sömntabletter men hon höll sig vaken när mörkret kom. Hon pratade, nej hon sjöng. Eftersom det var på ungerska förstod jag inte vad hon sa men det lät som en och samma historia varje gång. Jag försökte skriva ner en del och översätta, fick lite hjälp av en som kunde lite ungerska. Då kände jag igen texten. Det var från uttåget ur Egypten från gamla testamentet.
Jag sjunger till Herrens ära:
stor är hans höghet och makt.
Häst och vagnskämpe
vräkte han i havet.
Herren är min kraft och mitt värn,
han blev min räddning.
Han är min Gud,
honom vill jag prisa,
min faders Gud,
honom vill jag lovsjunga…
Du ledde med trofast kärlek
det folk som du friköpt,
förde det med makt
till din heliga boning. (2 Mos 15)
Hon liksom sjöng orden. Hon kunde det utantill. Kanske missade hon ord men detta hade varit hennes livlina i Auschwitz. Hon hade inte vågat sova för då kunde döden vinna över livet. Hon reciterade Bibeln. Hon höll fast i sin tro. Hur hon sedan kom till Sverige kunde hon inte längre berätta.
Hon hade vackra kläder men ingen hann göra henne fin längre. Varannan vecka kom en gitarrist till hemmet och sjöng med de boende. Hon vägrade delta. Vilket trams. Det var hennes kväll om jag jobbade. Jag duschade henne, tvättade håret, rullade upp det och satt på henne fina kläder. Hennes underkläder var speciellt fina, men de hade hon ju inte på i vanliga fall eftersom alla hade blöjor, behövdes det eller inte. Att vara fin under var som en kompensation till kläderna på koncentrationslägret. När hon var färdig serverade jag te och satt på en opera cd. Hon sjöng med, medan de andra gamlingarna sjöng Taube. Tja, inte alla en del hade redan somnat.
I dagarna har judarnas situation åter blivit aktuell. Somras var Gazakriget där de agerade snarare bödel än offer, nu terrorn i Paris och oron i Malmö, staden med det multikulturella experimentet, eller ska jag kalla det totala misslyckandet i integreringsfrågan.
Lär vi aldrig något av historien? Är det omöjligt att leva i fred med varandra?
Jag såg en Ufo i tioårsålder. Det var ett ögonblick jag aldrig glömmer. Tefatet som försvann i himlens mörker.
Finns det liv i Universum annat än på vår planet är en stor fråga. Först måste vi definiera liv. Bakterier lever. Maskar likaså. Med människor är det ibland tveksamt. Hur definieras mänskligt liv? Andning? Hjärtslag? Se ut som vi? Tänka, den gamla definitionen av Descartes? Om vi tar någon mer krävande definition som att fylla livet med något som utvecklar oss och är till nytta för andra är nog flertal på nivån jämförbar med döende i väntan på morfin.
Finns det livsformer vi inte ens kan fantisera om?
Det flyger föremål i luften som experterna inte kan pricka in i rätt kategori. Nasas chef Bill Nelson säger att det gjorts minst 300 observationer av okända föremål över USA av flottans piloter under de senaste 17 åren. En del rapporter är än hemliga men en del har publicerats. I den öppna rapporten av 144 observationer som undersökts hade arbetsgruppen endast hittat en säker förklaring till en (1). Övriga 143 kvarstod som oförklarade, i många fall saknades nog med underlag.
Detta är något som vi hela tiden undersöker: Vem finns där ute? Vilka är de? Kan de komma hit? Frågor som hur blev vi de vi är och hur utvecklades vi är ständigt aktuella? Hur blev vår civilisation just det katastrofala och framgångsrika upp till idioti och finns samma möjligheter där ute i ett universum som har miljarder av andra solar i miljarder av andra galaxer?
Det är så stort att jag inte kan greppa det, säger Bill Nelson.
Han verkar vara en tänkande människa. Frågan, hur blev vår civilisation just…
Ufo som jag såg då? Kanske har jag skrivit om det förut. På en sen höstkväll var vår familj på väg hem från ett födelsedagskalas strax utanför stan. Nej, det serverades bara kaffe och saft. Jag var tio – elva år. Det var mörkt och kallt och vi småsprang hemåt. Hastigt såg vi ett ljus, ett lysande tefat på himlen. Det liksom svävade på plats för att sedan fara med fart uppåt på himlen och försvinna.
Min mor började be. Jordens undergång, den sista dagen var nära. Jag såg några personer vilka också stod som förstenade. Sedan gick vi hem och inget hände.
Ingenting i tidningen dagen efter. Det var ju inte mobilernas tid eller ens kamerornas. Nu blev jag väldigt nyfiken. Jag kollade om det kunde ha varit ett flygplan men inga flyg gick så sent. Ryska spioner? Konstig ljusfenomen av något? Det var kanske en meteorit? Men de flyger inte uppåt. Ögonen kan dock lura oss när spänningen stiger.
Som Internetanvändare har jag sedan sökt om ufot hade hamnat på någon ufosida, men inte.
Det var vackert. Det var mäktigt, Oavsett vad det var tolkade jag det då som ett förebud om att vi är inte ensamma. Vår lilla planet är inte unik, kanske bara dåligt skött så den främmande farkosten vände utan att landa. Som född under kriget och uppvuxen med resultat av det var jag inte så positiv till hur Världen sköttes av de vuxna som hade makt.
Så klart tror jag på ”ufos”, inte på filmvarianter att Aliens landar här och kommer att förgöra oss utan att andra civilisationer finns där ute eller har funnits kanske miljoner år sedan. Vi behöver inte vara i fas med tiden. Hur de kan se ut är en väldigt öppen fråga. Någon gång borde vi få kontakt med andra varelser i universum eller hitta levande organismer. Det är inte säkert till godo för oss.
Förklaringen för de oidentifierbara föremålen kan dock vara enkel som de tävlande makternas utveckling av nya spionmöjligheter och nya vapen som kan förgöra oss alla.
Bebyggelsen tätas. Höga hus växer upp bland andra höga hus. Utsikten från omgivningen försvinner. Att stirra på en betongvägg i stället några träd är deprimerande. Den sista lilla gröna kullen i Centrum ska bebyggas. Alla byggplanerna innebär tätare bebyggelse trots att kommunen har hur mycket mark som helst att bygga på. Det är billigare att tränga in ett hus till bredvid en annan än påbörja en ny stadsdel. Höghus, flera höghus. Vår egen Manhattan.
Finns det inte flera undersökningar om hur grönområdena förbättrar hälsan. De som hade en kort väg till det gröna var friskare, både fysiskt och psykiskt, än de som levde i betong ghetton.
Vi är som myror.
Ändå räcker det inte. Befolkningen ökar snabbare än bostäderna. Vi dör inte ut i samma takt som folk flyttar in i Sverige. Vi gamla är envisa och har inte vett att dö och avhjälpa bostadsbristen.
Jag saknar tystnaden i stället byggljud, snattrande mopeder, rivstartande bilar, ambulans. polisen, skrik och gräl, gråtande barn, mobilfolket som ropar så det hörs över centrum. Skaror av unga utländska män som har slagsmål på kvällarna utanför hamburgerbaren. De sparkar runt tjejerna mellan sig. Dessa skrattar och skriker. Det ständiga suset av ventilation.
Ibland sätter jag på en symfoni, kanske Rachmaninoff eller Sibelius högt för att ta död på andra ljud. När jag tänker på mitt livs toppupplevelser är tystnad ett av dem. En gång satt jag på en fjällkant. Jag kan än pricka in platsen på kartan. Tystnaden var total. Ingen vind, inte ens ett grässtrå som vajade. Inget vatten som porlade. Inga fåglar. Jag vågade inte andas. Jag kunde inte röra mig. Det var som världen hade tagit slut. Det var magiskt. Jag tror vi är rädda för tystnad. Som om vi inte fanns när ljuden omkring oss är borta. Krampaktigt håller folk i sina mobiler för att ha kontakt med något.
Att bo på en liten förort som sakteligen förändras till sliten, stökig, trång plats med människor från världens alla hörn, tiggare vid affärer, ungdomsgäng, klotter, bränder, krisande ekonomi där Socialtjänsten är pengautgivare och inklämda nya höghus, är bara en spegling av dagens samhälle.
Det känns nerslående. Hotfullt på något sätt. ”I was the future once”, sa avgående David Cameron.
Så är samhället vi byggde och lät ske. Framtiden som är förgången. Det var inte så jag hade tänkt det. Aristoteles – tror jag – sa att tolerans och apati utmärker kollapsande samhällen. Är vi där nu?
Idag tänker jag på det som är förlorat och inte går att göra om. Åldern tynger. Det är ingenting roligt i att bli äldre när man har passerat så där 90% av normalt livslängd. Varje födelsedag blir som en revision av året och livet som gick och ett steg närmare det oundvikliga: döden. Det sista året var inte det vi alla, även jag, planerade för. Vi blev låsta på olika sätt. Stängningar, restriktioner, reseförbud, smittorisker. Det fanns många ljuspunkter kopplade till mina närmaste, men livet utanför den kretsen har varit nära noll. Jag antar att vi är fler som helt tappade bort det som kallas kultur för att inte tala om resor.
En del av det jag tänkte göra någon gång har sakteligen fallit bort från bucket list. Jag åker aldrig Vasaloppet. Lär inte komma till pyramiderna i Egypten. Inte doktorera, det lämnade jag under det sista arbetsåret och det första med sambos demens. Allt jag har gjort, men skulle göra bättre nu på grund av erfarenhet, går inte att backa tillbaka. Livet levs framlänges och förstås baklänges – ibland inte ens då. En egenskap som man ofta ser hos politiker.
Jag valde mitt liv och göranden så väl jag kunde, ibland utan hjärna bara med känsla, och det går inte att välja om hur jag än önskar. Tänker jag bakåt så finns det hur mycket som helst att vara lycklig över. Livet har kanske varit fattig av pengar men definitivt inte av innehåll. Ändå finns det saker på listan kvar med envis hopp att göra och att lyckas. Utan hopp och önskemål finns ju ingen framtid, bara stunden just nu.
Det går inte att backa bandet för Världen heller. Det ursprungliga Paradiset finns inte, oavsett hur många miljoner vi sätter på i så kallade klimatåtgärder.
Människan vill alltid ha mer. Det är det som har satt oss dit vart vi är nu. På gott och på ont. Dock undrar jag ofta hur politiker tänkte om saker och konsekvenser de har prackat på oss vanliga. Det vi inte ens frågade efter. Att sätta en lapp i valurnan en gång vart fjärde år som sedan kan bytas ut till något annat av maktskäl är inte medborgarmakt. Vi kan knappt kalla det demokrati. Är våra politiker verkligen de bästa vi har för att sköta om företaget Sverige? Den frågan gäller också många andra länder.
En del av livets val beror förstås på ens intelligens (nästan en förbjuden tanke) och envishet. Det möda vi lägger på våra åtaganden. Även på pengar. Född fattig, dör fattig? Dock är pengar ett dåligt mått på fattigdom i vårt land. Levnadsstandarden är hög, bland de högsta i Världen. Ingen behöver svälta. Ingen behöver råna ett barn för att få en jacka i vinterkylan. Det är inte nödvändigt att knivhugga obekant vid bankomaten för att få pengar till dagens mat. Sjukvården tar mot dig även om du saknar pengar. Vi gör egna val. Även om det finns maskor i välfärdsbygget faller få svenskar helt genom. Välfärdspengarna är så generösa att de räcker till storskalig fusk och idiotiska projekt.
Sverige skyltar dock som ett fattigdomsfäste med EU mått. Fler och fler gamla hamnar på gatan. Pensionärer får inte ihop både mat och hyra.
Andelen svenskar med låg ekonomisk standard, vilket kan översättas med relativ fattigdom, fortsätter att öka och nådde 2019 över 15 procent av befolkningen, enligt nya siffror från Statistiska centralbyrån (SCB). De fattiga i den övriga världen har också ökat i virusets spår. Uppgången bröts 2019 med nedgång.
Bland grupper med störst andel låg ekonomisk standard i Sverige finns ensamstående kvinnor över 80 år, 41 procent, och barn (0-19 år), 20 procent, enligt SCB. Barn? Det är väl föräldrar som har taskig ekonomi, knappt minderåriga barn.
Bland dessa nu fattiga kvinnor, med EU mått mätt, finns de som tog hand om sina barn utan daghem och vars män tjänade då nog för familjens behov. Behoven var så mycket mindre, blygsammare, bara några tiotal år sedan. En resa till solen, inte fler. Kanske en bil, inte var sin. Och platt – tv, mobiler, datorer, Ipad och all den teknik som familjer har idag var inte ens uppfunnen. Boendestandarden är högre nu. Det sägs att en familj är trångbodd om barnen inte har egna rum. Trerummare var nästan lyx när dessa kvinnor bildade familj.
Sedan kom skilsmässa eller död och ändrade de ekonomiska premisserna. Ja, kvinnor tjänar mindre än män för de väljer ofta yrken inom vård, omsorg och handel och kvinnor föder faktiskt barn.
Att vara fattigpensionär på statistik innebär inte fattigdom. De flesta gamla behöver inte köpa de saker som unga familjer behöver, som bostad, möbler och köksutrustning. Det finns också andra delar i livet som är mer värt än ett fett bankkonto och senaste nytt på alla fronter. Ens barn till exempel går inte att värdera i pengar. Men – vi har blivit kulturellt fattigare det sista året tack vare virus. Inga museibesök. Inga resor per kollektivtrafik till någon utställning. Internet räddar inte frånvaron av kollektiva upplevelser. Jag saknar konsten, att sitta i ett fik och skriva, gå runt i ett museum och känna mig borta från dagens värld. Vandra någonstans i ödemarken utanför Sveriges gränser.
Människan lever inte utan sociala kontakter. Få av oss vill leva eremitliv. När jag är ute på promenad och passerar någon äldre person säger de nu mera alltid ”hej” och ser på en. Är det ett försök till kontakt, ord till en annan människa när ensamhet råder? Vi håller avstånd och ordet ”hej” blir en bekräftelse, jag finns än. Ibland säger vi något om det svenska ämnet väder.
Det är möjligt att denna tid, härskat av virus vi inte får bukt med, har fått oss att värdesätta andra saker. Familjen, de gamla vi snart förlorar, natur, en enkel promenad i skogen. Aldrig har så många varit ute på en vandring. Vi kanske lär oss att vara närvarande i nuet. Använda det vi har omkring oss. Inte att leva genom konsumtion.
Jag tror dock att vårt gamla livsstil bara exploderar när virusrisken sjunker.
Det är vinter även i Stockholm. Ska jag ta fram skidorna? Varför åkte jag inte Vasaloppet när jag var yngre, jag gillade ju skidåkning. Ytterligare en sak jag inte gjorde när jag var bara halvgammmal.
Nej, skidorna får står på vinden, pjäxorna har försvunnit och min skog är inte särskilt vänlig för skidåkning. Isarna är förrädiska än. Jag sätter på kaffe. Bara ett ljus i kakan, annars blir det en eldsvåda. (Oreokakor blev jag förtjust i USA under min vandring.)
