Hon sjöng till Herrens ära i Auschwitz.

Utvalda

Idag, på Förintelsens minnesdag publicerar jag ett gammalt inlägg.

Vissa människor glömmer man inte. De har liksom fastnat i hjärnan, hjärtat, minnet. Man undrar hur hon mår nu? Har han det bra? Jag såg en bild i tidningen av en sådan person, ett barn som nu är vuxen och har hittat sin väg trots en tid av tomhet och trassel.

Men det var inte om barnet jag tänkte berätta om utan om en judisk kvinna, nu död, som jag träffade på mitt extraknäck några år sedan. Hon var liten, skrynklig och ansågs också dement. Hon bodde i ett demensboende. Hon hade sökt till judiska ålderdomshemmet men fick inte plats, hon var i för dåligt skick.

Hon hade svårt att sova. Läkaren erbjöd sömntabletter men hon höll sig vaken när mörkret kom. Hon pratade, nej hon sjöng. Eftersom det var på ungerska förstod jag inte vad hon sa men det lät som en och samma historia varje gång. Jag försökte skriva ner en del och översätta, fick lite hjälp av en som kunde lite ungerska. Då kände jag igen texten. Det var från uttåget ur Egypten från gamla testamentet.

Jag sjunger till Herrens ära:

stor är hans höghet och makt.

Häst och vagnskämpe

vräkte han i havet.

Herren är min kraft och mitt värn,

han blev min räddning.

Han är min Gud,

honom vill jag prisa,

min faders Gud,

honom vill jag lovsjunga…

Du ledde med trofast kärlek

det folk som du friköpt,

förde det med makt

till din heliga boning. (2 Mos 15)

Hon liksom sjöng orden. Hon kunde det utantill. Kanske missade hon ord men detta hade varit hennes livlina i Auschwitz. Hon hade inte vågat sova för då kunde döden vinna över livet. Hon reciterade Bibeln. Hon höll fast i sin tro. Hur hon sedan kom till Sverige kunde hon inte längre berätta.

Hon hade vackra kläder men ingen hann göra henne fin längre. Varannan vecka kom en gitarrist till hemmet och sjöng med de boende. Hon vägrade delta. Vilket trams. Det var hennes kväll om jag jobbade. Jag duschade henne, tvättade håret, rullade upp det och satt på henne fina kläder. Hennes underkläder var speciellt fina, men de hade hon ju inte på i vanliga fall eftersom alla hade blöjor, behövdes det eller inte. Att vara fin under var som en kompensation till kläderna på koncentrationslägret. När hon var färdig serverade jag te och satt på en opera cd. Hon sjöng med, medan de andra gamlingarna sjöng Taube. Tja, inte alla en del hade redan somnat.

I dagarna har judarnas situation åter blivit aktuell. Somras var Gazakriget där de agerade snarare bödel än offer, nu terrorn i Paris och oron i Malmö, staden med det multikulturella experimentet, eller ska jag kalla det totala misslyckandet i integreringsfrågan.

Lär vi aldrig något av historien? Är det omöjligt att leva i fred med varandra?

En annan historia:

http://blogg.iniskogen.se/2014/06/30/overlevare-fran-birkenau/