Än finns det vackra solnedgångar vilka inte är nedsmutsade av brandrök efter eldsvådor orsakade av bombning. Än finns det stilla skogar, urgamla träd med mossa och små insekter du inte ens känner igen.
Fåglarna bygger bo. De tar hand om ungarna och bekymrar sig bara för tillgången av grodor. Våren kom, efterföljt av sommaren. Det finns egentligen inga ekonomiska bekymmer i Sverige. Även de som inte skulle vara här, de som inte arbetar, de vilka har mördat, de…alla har mat för dagen även om det inte är lyx från Michelin restaurang. Regeringar är kassa men det är en följetong vi ser varierande avsnitt av. Skit i dem en stund.
Gå ut i naturen så fort du kan. Bygg din markering över att du finns. Ta vara på de människor du har nära dig. De är de enda som betyder något i det långa loppet.
Hur vi än låtsas att kön är enkelt utbytbar, att män kan vara kvinnor och kvinnor män när det så behagar, eller något mitt emellan, kvarstår det faktum att bara biologiska kvinnor har en livmoder och kan bli gravida. Så länge vi inte kommer på knepet att odla barn i någon typ av konstgjorda livmödrar. Det lär vara ganska komplicerat. Annars hade vi redan producerat perfekta barn så.
Alla par som vill får inte barn. Det kan bero på mycket. Sjukdom. Missbruk. Defekt. Ålder. Fel partner. Mer. Då uppstår frågan om sjukvårdens lösningar. Ett som diskuteras är att införa eller inte rätten till surrogatmoderskap i Sverige. I vissa länder kan de män och de kvinnor som inte kan (eller ids) vara gravida låna (köpa) någon annan kvinnas kropp för graviditet. En mycket dyr historia både i pengar och mentalt. Kanske också kostsam för barnet när den tas från sin biologiska mamma. I fortsättningen uppstår en del frågor om ens ursprung. Det är oundvikligt. Det är så vi fungerar.
Surrogatmoderskapet eller inseminering kan bli en riktigt obehaglig historia. Finns män vars sperma har använts till hundratals barn, noll kontroll. Eller mannen haft en genetisk sjukdom. Det är inte bara att pricka in på en lista vad man vill ha utan det finns frågan om obekanta anlag. Det är ett risktagande. Ja det är en risk i sig att få barn. Surrogatmödrar gör det inte av snällhet utan fattiga kvinnor gör det för pengar. Rena surrogatfabriker finns i Indien och före kriget fanns en del surrogatmödrar i Ukraina, till exempel. Kändisar skyltar med sina surrogatbarn i pressen och inte ett ord om modern. Även kändisar som har fått barn kan välja att få en till genom en surrogatmor.
Det är inte bara frågan om att paret vill ha ett barn att älska. Det finns gott om behövande barn i Världen. Det ska vara just det barnet med sperma och ägg av bestämda anlag. Att använda surrogat är förstås bara för de rika, det kan kosta uppemot 1,5 miljoner.
Hu påverkas den kvinna som bär barnet i nio månader, föder fram det och tar hand om babyn tills de blivande föräldrarna kan hämta barnet? Inte alls? Tänkte på surrogatmödrarna i Ukraina som blev stående med barnet när de tilltänkta föräldrarna inte kunde komma genast på grund av kriget. Vems barn är en surrogatbaby om de tilltänkta föräldrarna inte kommer? I Sverige diskuteras tillåtelse för surrogatmoderskap om kvinnor av ren godhet ställer upp utan ersättning. Vilken fantasi.
Jag tycker illa om tanken på surrogatindustrin. Undran över ens biologiska ursprung är större än vi tror. Jag tycker inte att vi skall införa någon sorts altruistisk surrogatmoderskap i Sverige. Det handlar alltid om en maktposition, pengar och i slutändan barns rätt och till vad. Det kan bli påtryckningar och processer, före och efter.
Frågor om vårt ursprung kommer, oavsett hur vi mår. En del barn tror de är bortbytingar och ibland visar det sig vara något liknande som Harry Potter under trappan.
25% av mina patienter var adopterade, ett rejält överskott. Jag undrade varför just de kom till mottagningen för riskgraviditeter/missbruk lättare än svenskfödda kvinnor. Var de oftare missbrukare än biologiska barn? Var deras liv mer problematiskt? Var relationerna till föräldrar mer komplicerade? Förmodligen. Var de mer villiga att söka hjälp? Undersökningar visar att adopterade från utomlands, speciellt de som var äldre vid adoption, mådde sämre än andra barn. Adopterade sökte oftare psykiatrisk hjälp och självmord kunde vara lösningen.
Var livets början ett oförlöst frågetecken?
Alla hade en undran om sina biologiska föräldrar. Hur såg de ut? Hur kommer mitt barn att vara? Var mina föräldrar sjuka, fattiga, missbrukare? Varför lämnade de bort mig? Att vara adopterad väcker frågor om ens biologiska arv. Att få träffa sin biologiska mor/far beskrivs ofta i media med rosenskimrande lycka. Snarare uppstår det ett tomrum. Vart hör man till? Vilka är mina föräldrar? Det stora varför. Man måste vara mogen och må bra för att tackla situationen.
Det är enklare men ibland bistrare att vara en biologisk förälder. Ens fel och brister kan komma fram även i barnet. Ens mindre goda egenskaperna hör till i en biologisk familj och måste tolereras. Sådan mor sådan dotter. Sådan far sådan son. Det adopterade barnets misslyckanden kan skyllas på de osynliga föräldrarna. Deras anlag, inte vår kärleksfulla fostran. Att inte jag själv var en god dotter som passade in i familjen blev min osynliga biologiska moderns fel. Jag var tvungen att vara mer lyckad och duktig än mina föräldrars egna barn för att inte svärta ner min mor.
Jag kan säga att det var tufft. Men även jag blev äldre och fick ökad förståelse för livet och dess svårigheter. Att förlåta både sina egna och sina föräldrars brister hör till processen att bli en vuxen självständig person. Inte konstigt att jag blev socionom men jag forskade i missbruksbehandling för familjer, inte adoptioner. Men som sagt, de adopterade kvinnorna var en stor del av mina patienter. Det är kanske enklare med barnen födda av en surrogatmamma? Jag tvivlar.
Livet är komplicerat. Men undvik att göra det mer komplicerat än nödvändigt. Vi har alldeles tillräckligt med bekymmer redan. Ha respekt för livet.
Har du passerat 50? 60? Äldre? Hur känner du dig? Gammal? Som din ålder? Yngre än du är? Det sista sägs vara till och med bra för de äldre. Att känna sig yngre än siffrorna visar kan få oss att må bättre och bli till och med bli friskare. Kanske det, för hög ålder uppskattas inte i Sverige. Regeringar tror i alla fall på de pigga gamlingarna för de höjer pensionsåldern och tycker att vi ska arbeta ändå in till graven. Inte politiker själva förstås. De har sina förmåner vid avgång.
Några män (Tyskland, Kanada) har försökt ändra sina födelsedatum till yngre i folkbokföringen.Tji fick de. De var män över 60 som ville bli yngre och leva om sina liv. Minns att en klagade över att inga gamla gubbar fick napp på dejtingsidorna, så han måste få bli yngre. Vilken fantasi. Tyvärr, de fick inte ända sitt födelsedatum till yngre årgång. Men i Sverige har vi en skara manliga invandrare vilka alla var magiskt 17 max när de kom. Myndigheterna gick på det. Till och med lagar ändrades. Nog kan ålder vara lite flytande beroende på omständigheter.
Visst får gamla gubbar napp på dejtingsidor men då behövs fet plånbok och gold gard. De vanliga halvfattiga får nog inga napp oavsett ålder.
Det går att byta kön som man vill men inte åldern i folkbokföringen. Är inte det orättvist?
Så, känner du dig gammal på mindre bra sätt? Svar tja från min sida. Det är nog slut med en del jag skulle vilja göra. Det är bara att erkänna åren går och de senaste fem vet jag knappt vart de tog vägen. Kan inte bara skylla på Covid. Slöhet? Sedan råkade jag läsa om en 102 år gammal dam som än gjorde tioårsplaner. Dr. Gladys McGarey, från Scottsdale, Arizona, har skrivit en bok om sitt liv och hon delar ut sina tips för bra liv. “The Well-Lived Life: A 102-Year-Old Doctor’s Six Secrets to Health and Happiness at Every Age.” Jag känner en man som bor i Scottsdale, vi träffades på PCT och brevväxlar. Han är också en med planer trots åldern. Kanske platsen har någon sorts magi?
Här är Gladys råd: Discover your life’s purpose. Know there is a lesson in everything. Let go of anything that doesn’t serve you. Keep moving. Find what works for you.
Inga märkliga råd men hur ofta fastnar vi i saker som inte gör någon nytta längre eller inte har den minsta mening i vad vi gör. Inte lär vi av våra misstag. Eller bara fastnar på soffan.
Tioårsplan? Det vore att ta i. Kanske göra plan för resten av året? Det vore nog för mig. Hur är det med er andra, gör ni planer för längre tid? Och – hur gick det sedan?
Jag var i skogen idag. På en smal bro mötte jag en man med käppar. Jag stannade på en avsats för att ge honom plats att gå förbi. Vi ryms båda, sa han, vi är inte så feta.
Jag tänkte det var enkelriktat, sa jag. Han skrattade.
Livet är ofta enkelriktat. Trots bredden ser vi bara åt ett håll. Hur många möjligheter missar vi under ett livstid?
Det var fint väder. Träden börjar få en grön slöja över sig. Vitsipporna blommar. Fästingarna attackerar. Det är i skarven på vår och sommar. En bra tid. Sommaren är nästan för mycket men sedan kommer hösten. Jag kände mig tacksam över vädret, naturen, tystnaden som kom när jag tog en stig ut någonstans där inga andra syntes till. Jag satt på en sten och tänkte över saker jag var tacksam över.
Nej, det är inte tacksamhetsdagen idag, Världstacksamhetsdagen, World Gratitude Day, är alltid 21 september men jag vill påminna även dig om att vara tacksam för det du har och det du har gjort. Så länge de är bra saker, ledde till något bra eller i alla fall fick dig att vara nöjd för vad du åstadkom. Jag skulle kunna räkna upp en massa saker jag är tacksam över. Jag tror att vi med åldern bör nå ett slags förnöjsamhet över livet. Räkna upp det goda. Ignorera våra misslyckanden, de går ju inte att förändra. Förlåta. Kanske är det omöjligt att förlåta sig själv? Eller någon annan där livet gick i bitar?
Att dö bitter är ingen bra slut.
Om morgondagen vet vi föga. Slösa inte bort tiden.
