Etikettarkiv: kultur

Ingen är längre utanför.

Utvalda

Publicerat av

Min lärare Olavi Junus på Socialhögskolan var en briljant och berest person. Han berättade ibland om sina resor om det bidrog till undervisningen. Han hade levt i Afrika med någon stam ett tag. Junus  och hövdingen diskuterade krig. Andra Världskriget kom fram. (Jag vet inte vilket år det var då.)

  • Har någon dött, frågade hövdingen.
  • Ja, tusentals, svarade Junus.
  • Vad märkligt, sa hövdingen. Vi slutar alltid när en har dött.

Nu slutar inte krigen i Afrika när en har dött.  Det yttrandet känns som en fantasi eller feltolkning. Åtta av de sämsta kriserna i Världen pågår i Afrika:

Sudan, de palestinska områdena, Sydsudan, Burkina Faso, Mali, Somalia, Niger, Etiopien. Demokratiska republiken Kongo.

Källa: Emergency Watchlist 2024.

Vissa krig är eviga, de har som ett eget liv. Kriget på de så kallade palestinska områdena/Israel blossar upp regelbundet.

En av min mors vänner åkte till Israel på 60 talets början. Nej, hon var inte jude utan en av dem som ville se det heliga landet och arbeta en tid i en kibbutz. Hon var sjuksköterska. Eftersom hennes föräldrar var döda hade min mor – den stora släktens matriark – tagit henne under sina vingar. Hon sas vara en syssling men jag varken kände eller träffade henne.

Så hon åkte. Min mor fick några brev från Israel om livet i en kibbutz.

Jag vet inte hur sysslingen hamnade på Västbanken, träffade en arabisk läkare, gifte sig och fick snabbt två pojkar. När sexdagarskriget var över var min mor lättad och väntade på brev. Inget. När hon inte fick ens julkort blev hon orolig.

Att inte skicka ett julkort till min mor var närapå en försyndelse.  Hon sparade alla. Det blev mitt jobb att rensa hennes hem efter döden. Det fanns ett knippe brev från Israel i lådan, i en av de fulla med kort och brev. Släkthistoria som hamnade i sopor. Ingen ville ens ha frimärkena.

Mor ringde mig och oroade sig över sysslingens familj. Jag sa att de hade säkert flyttat till Jordanien redan innan kriget. Maken hade släkt där, det hade mor berättat tidigare. Postgången var usel, sa jag till henne. Brev försvinner. Jag sa inte att kanske hon hade fullt upp och hann inte skriva. Eller att de inte hade klarat sig.

Det förblev mysterium.

Vilket krig i ordningen pågår nu i Israel – Palestinaområdet? Ett krig som sprider sig.  När kan vi kalla det Världskrig? Är det enbart Världskrig om Västländer är bokstavligen inblandade inte bara förser stridande parter med vapen?

Är det inte Världskrig när trupper och vapen fraktas Världen runt? Är inte vi alla inblandade på något sätt? Med tillverkning, vapen, soldater, bistånd, hat eller hurrarop.

Bild från Gaza: https://pixabay.com/sv/users/hosnysalah-10285169/

Om tiden förr då vi skrev brev och den förälskade pojken i Beirut.

Utvalda

Publicerat av
Beirut -1954

Omkring Suezkrisen 1955 gjorde min skola en insats för fred och förståelse av andra länder och människor. Det var vi elever som skulle skapa fred genom brevvänner. Tanken var att vänner skjuter man inte, eller något sådant. Vi hade inte än hunnit på historielektioner till Andra Världskriget, men alla hade mer eller mindre erfarenhet av det. Någon organisation förmedlade brevvänner Världen över. Mest var det europeiska barn men även långt borta som i Mellanöstern. Varje blivande brevvän presenterades med kön, ålder och adress på en klisterlapp.  Programmet riktade sig för barn i 13 – 14 års ålder som ansågs kunna nog engelska.

Jag tog en lapp utan att kolla vem. Jag hade redan en brevvän i Tanzania förmedlad genom en missionär mina föräldrar kände. Men jag skrev ett brev till den italiensk pojke som stod i lappen. Jag skickade med en bild på min familj, inte foto utan tecknad. Jag var bra på att teckna från mall och hade vunnit priser i tävlingar. Foto hade jag inte råd med.

Jag fick bara några brev, sedan dog det. Även kontakten från Tanzania tog slut. Flickan lämnade missionsskola precis före examen. Hon var omkring 16 och  skulle bli lärare för de yngsta barnen. Hon försvann. Senare fick jag veta att hon hade gift sig, det var därför hon  lämnade skolan. Hon fick flera barn. Om hon lärde sina barn att läsa vet jag inte.

Min ena bästa kompis tog ingen lapp men den andra började brevväxla med en pojke från Libanon, Beirut, Österlandets Paris. Då, nu är det en stad i fritt fall. Pojken skickade fotografier från sitt hem och sig själv. Allt såg ut att vara betydligt finare än våra enkla hem, ett stort vitt hus. Hon skickade också en bild till honom. Hon var söt och hade ett fint lockigt hår. De fortsatte att brevväxla. Den andra Julen fick hon ett paket. Vi tre öppnade det tillsammans. Det var ett stort block dadlar. Hon blev lite besviken.

Då kom jag på en julklapp min mor hade fått en gång från sin arbetsgivare. Det var en nysta strumpgarn. Vi tyckte att det var snålt. Men någon sa, nysta upp det och inne var en stor sedel.

Nu sa jag att hon skulle spräcka blocket med dadlarna. Ja, inne var en ring i en box, såg ut som av guld och en  diamant. Hon blev lite hagalen och lät en guldsmed titta på det. Vilken dyrgrip.  Sedan kom ett brev med frieri, inte riktigt utan önskan om ett löfte för båda var ju än barn. Nu började min kompis svettas. Samtidigt var hon glad. Tänk, hon var nästan förlovad, först i klassen.

Hon fick inte ha ringen i skolan. Regler över smycken och kläder var stenhårda i flickskolan.  Och hon var ju än ett barn.

1958 var det oroligt igen i Libanon (läs t. ex i Wikipedia). Sedan kom ett brev från hans föräldrar. De berättade att pojken hade dött i någon strid. Hur och vilket bråk det var fick vi inte riktigt klarhet i. De skrev också att hon fick behålla ringen.

Så slutade hennes brevskrivande. Det blev ett slags trauma. Hennes far hade dött i andra Världskriget och nu detta. När hon äntligen förlovade sig på riktigt kunde hon inte gifta sig. Paret flyttade sitt vigseldatum om och om igen. Jag vet inte hur det gick. Jag flyttade till Sverige och hon skrev inga brev.

De flesta brevkontakterna i skolan hade dött snabbt även för andra. Men för vissa av oss hade Världen öppnat sig en smula. Flera av oss önskade resa – någon gång. Svårt att tänka idag att varken TV eller Internet fanns, radion hade en kanal. Det var lärare, dagstidningen, dess reportrar i Världen och  böcker som förmedlade kunskap. Kanske en  och annan film, de nyhetssvep som visades innan den riktiga filmen började. Missionshuset var fullt när missionären höll föreläsning med bilder om fjärran länder. Få reste än ut till Världen för bara nöjes skull. Även Sverige var långt borta. jag var den första i min släkt som reste utomlands, om kriget inte räknas.

Nutidens unga har föga uppfattning om hur deras mor- och farföräldrars liv och ännu längre bakåt var i skolåldern. Hur Världen var då, under och efter Världskriget. Det är smått obegripligt.

Bärare, Kilimanjaro.

2014 besökte jag Tanzania, safari och bestigning av Kilimanjaro, födelsedagspresent från mina barn. Den kristna missionen och deras skolor fanns nog inte längre men muslimer försökte omvända de stammar som än levde enligt sina gamla seder. Jag blev nästan chockad över hur landets utvecklingsnivå var efter så oändligt många års massivt bistånd från Sverige och Finland. Än bar kvinnorna i stan vattendunkar på huvudet och strömmen stängdes av på nätterna även i de fina hotellen. Men jämlikhetsprogram hade de, bistånd från Sverige.

Världen är öppen idag. Dock vet vi ganska lite om den vanlige människans liv i länder längre bort. Det är katastrofer och kändisar som syns. Diverse TV och Internet-program visar den västerländska nutida kulturen. Ofta är det bara skräp och ett slags dödsryckning.

Barn skriver inte brev. Lärare säger till och med att de inte kan skriva så det är läsligt.

Varför skulle de skriva handstil när mobilen finns? Jag skadade tummen i Skottland av en av dessa korkar som är omöjliga att öppna. Världens nyheter  stängdes. Jag kunde inte öppna telefonen med tumavtryck. Vad var den där koden till telefonen, ett av de alla man behöver?

Så ynkligt är vårt liv idag.

Beirut bilden: https://oldbeirut.com/post/182396158843/martyrs-square-1954

Storm i bassängen.

Utvalda

Publicerat av

Skall kvinnor och män dela simbassäng eller måste de ha olika badtider? I Stockholm Husby finns skilda tider för kvinnor.

Och det blev en liten storm. Återgång till Medeltiden. Hederskultur.

Jag tycker att det är bra med kvinnosim. Min fru är religiös och hon vill simma, men hon är inte nöjd att simma blandat män och kvinnor, säger en manlig muslim till Aftonbladet. Han skulle inte accepter att frun simmade i samma bassäng som män.

För hans del är det både en fråga om religion och kultur. Om han ser en vacker tjej, tappar han koncentrationen och kan inte träna.

Men jösses. Jag tycker nog att denne man och hans likar skall inte vara i ett badhus och på badstrand överhuvudtaget för de inte ska hindras att träna. Kanske bör män få egna tider så kvinnor slipper dem? Och vad har religion att göra med bad?

Nu har Sverige importerat en för oss ´främmande kultur med kvinnosyn från medeltiden eller före.  De inflyttade har inte blivit svenskar i sitt tankesätt utan lever här med samma regler som i sitt  hemland. Du har det bagage du bar med dig över gränsen och innehållet är svårt att ändra. Om viljan saknas alltså. Det är nog så att svenskar får anpassa sig. Jag hör redan skriket. Som man bäddar… ingen eftertanke före. Så blev det även med simhallar.

Förbjud män en dag i månaden i simhallar. Inga av mankön överhuvudtaget.

Ge en kvinnofri dag även för män. Inga av kvinnokön. Obs. veckodag, inga helger. Då kan dessa hjälplösa män simma och inte distraheras av kvinnor.

Ge kvinnor som inte har lärt sig att simma simundervisning utan män låt oss säga 6 lektioner. Normal betalning.

Lät mån som inte kan simma också få 6 lektioner utan kvinnor. Inte alla män är bekväma i badbyxor bland kvinnor, speciellt om de bara plaskar som barn. Normal betalning.

 Lär samtidigt vett för alla hur man bär sig åt i badhuset. Bär du dig illa åt mot andra skall du inte vara där. Aldrig.

Sedan får alla simma bäst de vill resten av dagarna.

https://samtiden.nu/2024/02/rodgrona-viker-sig-for-hederskulturen/

En kulturstorm i Norrköping och en magisk musikupplevelse.

Utvalda

Publicerat av

Min mest minnesvärda musikupplevelse skedde på -80 talet och just i Norrköping där politikerna idag försöker krympa sådant kostsamt som klassiska konserter för bortskämd elit.

Jag fick då en klient som hade hastigt blivit blind, en näthinneavlossning som blev icke reparerbar. Jag ordnade det som behövdes, hemtjänst, färdtjänst, ledsagare för det nödvändiga som sjukhusbesök och jag satt honom i den långa kön för ledarhund.
Han hade en stående plats i konserthuset. Dagarna efter var det en konsert med någon pianist, finskt underbarn, som skulle spela Rachmaninovs pianokonsert 2 och 3. Han skulle inte kunna ta sig dit. Han var ledsen. Livet hade drabbat honom hårt. Jag bestämde mig att ta med honom.
Socialbyrån knorrade. Man ska inte bli så bekant med klienter. Jag sket i det.

Den andra halvan av konserten blundade jag. Jag ville dela hans upplevelse. Det var absolut magiskt. Musiken omringade en, man blev ett med det. Jag var oerhört tacksam.
Sedan kom allt i gång för honom. Ledsagaren kunde lämna honom på dörren till Konserthuset och personal hjälpte honom in och ut.

Än idag är Rachmaninov en av mina favoriter. Dagens ”kaffemusik” var lämpligen pianokonsert 2 och 3 spelad av Tamás Vásáry och London Symfoniorkester, gammal spelning 1976. Det är så vackert. Gör nästan ont i kroppen att lyssna på musik som är så vackert att det rör själen, om nu själ finns. Sergej Rachmaninov (1873–1943) var en magisk kompositör. Hans musik har också använts i filmer som Doktor Zivago, Briget Jones Dagbok och Spiderman 3. Jag undrar smått, skulle Rachmaninov passa även för kommunalrådet Jarl som har starka åsikter om Norrköpings symfoniorkester och dess musik och så klart pengar och lönsamhet. Mera populärmusik, ropar hon.

Så, till kultur för bortskämda i Norrköping. Det har blåst upp en liten storm i kulturlivet.
Norrköpings kommun omorganiserar kulturområdet, alltså pengarna. Kritiker menar att kulturens infrastruktur raseras. Kommunstyrelsens ordförande Sophia Jarl svarar med att kalla kulturarbetarna ”en bortskämd kulturelit”,
Hur kändes det för orkestermedlemmarna undrar jag.
Symfoniorkestern i Norrköping borde spela mer populär musik för att locka fler besökare och bli mer lönsam. Kommunalrådet Jarl (M) sa:
– Abba är en viktig del av vår kultur och det attraherar människor.
I SVT:s 30 minuter (7 sept.) utvecklar Sophia Jarl sitt resonemang och säger att ledningen bakom orkestern i Norrköping är del av en” bortskämd kulturelit” eftersom de inte vill vara med och bidra när staden nu måste spara. När de spelade Abba var det fullsatt, så…

Hm. Symfoniorkester är just främst till för att hålla uppe den klassiska musiken. Men så klart kan de spela populärmusik också eller barnkonsert med barnvisor och poppispop från Melodifestival. De gör ju alla orkestrar ibland, även Norrköping.
Det finns inga problem för populärmusik att bli hörd idag även om symfoniorkester inte spelar den grenen ständigt. Men, vad är populärmusik?
Säkert har Norrköpings orkester spelat musik från filmerna Die Hard 2 eller Wall Street också. (Vet du vilka var tonsättarna?) Detta är bara några exempel, de döda kompositörernas musik används flitigt i många sammanhang. Film, reklam, vigsel…och så klart konserter för bortskämd kulturelit.
Men syftet och även utbildningen för orkestermedlemmarna är nog att klara av att spela klassisk, ofta väl så krävande musik i en orkester eller som solist. Några få blir världskända.

Den klassisk musikens påverkan finns överallt. Populärmusiken stjäl ofta från den. Varje ton har använts miljoner gånger. Det är en kombination av dessa som gör att vi gillar eller inte gillar musiken. Ingenting är nytt och allting är åter nyskapat. Du kan möta klassisk musik.där du minst anar det.

Att sortera upp människor beroende på musiksmak och märka vissa som bortskämda är olämpligt när det kom från en politiker i tjänst. Men det väcker också frågan: vilken kultur ska vi bevara och stödja med skattepengar? Popmusik? Bara det som bringar pengar till kommunkassan? Skall politikerna lägga sig i kulturfrågor och besluta vad är ok och vad inte och så dra in pengarna?

Den berömda gruppen Abba har vad jag kan se ingen större utbildning i musik, de är bara mycket begåvade, smarta och hittade rätt gren i musikdjungeln. Kanske kan vi då slopa även musikskolan och högre musikutbildning? Vad ska vi ha det till? De som är begåvade nog kan ändå bli världskända. Och vi kan spara pengar till någon behjärtansvärd politisk idé.

Har du haft oförglömliga musikaliska upplevelser?

PS 1 Nedläggningen av kulturförvaltningen i Norrköping väcker starka känslor både lokalt och nationellt.

Bakgrunden är att kommunen omorganiserar sig, och efter nyår drar man in den nuvarande tjänsten som kultur- och fritidschef samtidigt som kultur- och fritidsförvaltningens verksamheter läggs under ett nytt ”superkontor”, kallat Tillväxt- och utvecklingskontoret.

Samtidigt förbereder kommunen en utförsäljning av det i dag kommunägda konserthuset, Louis De Geer-hallen, hemvist för Norrköpings symfoniorkester. Den byggdes 1994.

PS 2. Jean Sibelius Finlandia spelas i Die Hard 2 och Giuseppe Verdi Rigoletto i Wall Street.

Bild av Nicceeo – Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=25849624