Etikettarkiv: julklapp

Årets Julklapp – bra val!

Publicerat av

HUI Research har presenterat Årets Julklapp. Det är är något alla borde ha i skåpet: ett stormkök. Alltså ett friluftskök av någon form. Lägg till gas eller annat bränsle. Tändstickor eller tändare, lita inte på de tändare som finns fast i kök. Vilken bra idé, betydligt bättre än elcykel som vanliga inkomsttagare, pensionärer och andra fattiga inte hade råd med. Eller idiotin mobillådan. Ja, tanken var god med att fostra folket.

Stormkök? Varför då, jag campar inte, vandrar inte och skulle jag plocka svamp har jag en termos med mig, säger säkert flera. Javisst, men hur fixar du kaffet och välling till babyn när strömmen går? Har du en dunk vatten lagrad och ett stormkök fixar du alltid något medan du väntar på strömmen.

Så, bli lite prepper nu. Men elda inte upp bostaden. Ett friluftskök ska vara ute i fria luften, kanske på balkong när krisen kommer. Blir det ingen kris gå ut och njut av en tur till naturen.

Motivering för valet: För trettiotredje året i rad utser HUI Research Årets julklapp. Till följd av coronakrisen har utomhustrenden accelererat kraftigt och besöken på vandringsleder och fjälltoppar har slagit nya rekord – trots en mycket begränsad turism från utlandet. Semestern blev till svemester och restaurangmåltider med vin ersattes med stormköksmiddag och termoskaffe. 2020 var året då svenskarna återupptäckte den svenska naturen och stormköket representerar därför den, på många sätt märkliga, tid vi lever i.

Några senaste ”årets julklapp”:

2011 Den färdigpackade matkassen
2012 Hörlurarna
2013 Råsaftcentrifugen
2014 Aktivitetsarmbandet
2015 Robotdammsugaren
2016 VR-glasögonen
2017 El cykeln
2018 Det återvunna plagget
2019 Mobillådan
2020 Stormköket

HUI Research https://hui.se/

Bilderna från årets vandring på Sörmlandsleden.

Bomb i resväskan.

Publicerat av

Jag var tanklös och packade in snögloben i handbagaget med bubbelplast omkring. Jag ville undvika att den julklappen gick sönder. Hanteringen av våra väskor på flygplatser är inte mild, snarare hårdhänt. Det föll mig inte i att globen innehöll farlig ingrediens: vätska..

Så, jag fastnade i säkerhetskontrollen. Jag var dum nog att säga: det är bara en snöglob. Den allvarliga kvinnan bakom bandet kallade då snabbt på förstärkning. Säg aldrig något till ditt försvar i säkerhetskontroll. Då blir du extra misstänkt.

Det kan bli en bomb, sa någon. Nu var jag klassad som en terrorist. Personalen höll i snögloben i tur och ordning, vände på den. Snön började falla i globen. De vevade lite på musikknappen. En kort pling plong. De diskuterade. Sedan beslutades att jag fick lämna kontrollen med snögloben och antingen ge bort det, lämna det till förvaring eller checka in väskan.

Det kändes som en scen i en film med någon komiker. Det var dock obehagligt, inget att skratta åt. Kön bakom mig började bli grinig.

Jag vände tillbaka och checkade in väskan. Gör aldrig det på plats. Det kostar kanske mer än hela resan. När jag gick tillbaka betraktades jag som terrorist med alla  prover och undersökningar man kan göra vid  säkerhetskontroll. Kön stod medan alla ägnade sin tid åt mig och min handväska.

Det kändes absolut olustigt. Att bli betraktad som terrorist var inte trevligt. Dock kändes tanken att jag, en gammal blek mormor, kan få för sig att spränga ett plan som exempel på väldigt obehaglig utveckling i världen. Vi kan inte ens ha en julklapp med oss utan att bli misstänkta på att ha onda avsikter som att ta livet av  186 flygresenärer och 6 personal på väg till en liten  svensk stad.

Jag undrar dock hur de tänkte. Hur kunde jag använda bara en  snöglob för bombtillverkning? Misstänkte de att några andra hade resterande ingredienserna i sina väskor utan att bli ertappade i kontrollen? Kanske var vi ett helt gäng onda mormödrar?  Hur skulle jag – vi – hinna tillverka en bomb på de 55 minuter flygresan tog?

Jag är förstås glad över att flygplatsen har kontroll. Har passerat platser med så slapp kontroll att man blev något fundersam. Men hur har världen blivit när en snöglob med julmotiv finns på terroristernas lista över bombmaterial?

Nu finns globen hos mottagaren. Jag vevar min egen i gång. Den spelar en julvisa och snön faller så vackert.

En liten stund av julmagi. God fortsättning till Er Alla!

Några andra bomber som inte var bomber eller onda avsikter:

Tingsrättens sammanvägda bevisbedömning resulterar i att det är styrkt att David Idrisson har skaffat, förvarat, transporterat och sammanställt 560 kg kalciumhypoklorit, 100 kg kaliumhydroxid och 50 liter svavelsyra 96 % med uppsåt att utföra en sprängning i Sverige i IS:s namn.”

Nej, det gick inte, han kunde ha andra ändamål med medlen och friades av Hovrätten.

19-åringen från Södertälje hade 1,5 kilo sprängmedel paketerat i en nötburk i bagaget då han hoppade på tåget i Malmö.

Men det var inte farligt utan han friades.

En Julhistoria från vinden

Publicerat av

Vi hade inbrott på vinden före jul några år sedan. Förmodligen var det knarkare som försökte hitta saker för att sälja. Par av dem sågs springa ut ur huset och de tappade någonting stulet i farten. Ingen ställdes dock till ansvar. Polisen hade inte tid med vindsinbrott fast drogmissbrukarna var redan välkända.

Tjuvarna hade letat efter säljbara föremål. Allt såg ut som en röra.

Många hyresgäster förlorade saker men försäkringsbolag ersatte inte det förlorade. Man får inte förvara värdesaker så oskyddat. Vi städade och var förbannade. Jag hade ingenting dyrbart i pengar räknat på vinden. Gamla leksaker, barnböcker, resväskor, skidor, isborr,  jul låda… Det enda som var värt något var sonens myntsamling som av misstag hade hamnat på vinden i en låda med gamla skolböcker. Tjuvarna hade dock inte upptäckt det. Inte heller flera kilo lego.

Det som försvann var några barnböcker, isborren och julkrubban. Vem stjäl en julkrubba med den heliga familjen i form av små träfigurer? Det var lågt. Barnböckerna hade inte heller något värde annat än för barn. Det var ingen is på sjön och isborren var  inte värt mer än en tia nu.

Kanske hade inbrottstjuvarna barn? Kanske gick de hem och gav barnböckerna som julklapp till sina barn? Kanske sattes julkrubban upp och den påminde om Julens budskap, om Jesus födelse, ett barn som inte heller hörde till de rika. Kanske sa barnen till pappa tjuven God Jul, gav honom en kram och var glada över böckerna?

Vet inte. Jag tog in jullådan och den hamnade i klädkammaren. I den finns en kula från år 1952. Jag fick en blå. Min syster fick en röd. Vi hängde de i granen och var så lyckliga över så vacker juldekoration. När de levande ljusen tändes glittrade kulorna. De övriga dekorationerna var hemmagjorda utöver julängeln som var en släktklenod  och julstjärnan som far hade köpt till mor vid deras första Jul.

Hyresvärden satt in bättre lås till vinden och inpasserings system till huset ändrades till svårare att bemästra. Så småningom pollades alla ingångarna till området på grund av smash and grab stölderna. Dessa var dock inga missbrukare utan stölderna var välplanerade och riktade sig  till vissa affärer. In genom glasdörrarna och ut innan larmet hade ringt så länge att omgivningen reagerade. Det sker stölder ändå. Nu tar tjuvarna sig in per motorcykel, riktar pistolen mot personalen i guldsmedsaffären och är borta i en sekund efterlämnande affärspersonal med dödsångest och krossat glas.

Kanske någon av tjuvarnas kvinnor får ett smycke som julklapp? Inte du?  En och annan i Sverige har stöldgods i sitt hem. Du kan köpa nästan vad som helst på tjuvmarknaden. När jag stod och tittade på ett elektronikföretags skyltfönster kom en man till mig och sa att han kunde fixa ett TV till halva priset i morgon. Det var inte affärsinnehavaren och Black Friday.

Vi andra, vi som ärligen har betalat våra julklappar är lyckligt lottade? Nej, det är inget lotteri i att vara ärlig. Man väljer. Man väljer en stor del av sitt liv. Ursprunget, biologin kan man inget göra åt men hur man använder det är i ens egna händer. Man kan bli inbrottstjuv eller ”Jesus”. Det finns ingen naturlag som bestämmer om vi skall bryta oss bland andras saker på vinden eller nöja oss att köpa det vi har råd med.

God fortsättning!

Bild från Wikimedia: David Castor (user:dcastor) eget arbete, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=3327339

Några andra julhistorier från tidigare år:

http://blogg.iniskogen.se/2017/12/19/gladjen-av-ett-par-vantar-arets-julhistoria-fran-gamla-tider/

http://blogg.iniskogen.se/2016/12/21/en-julhistoria-om-ett-annat-barn/

http://blogg.iniskogen.se/2015/12/21/arets-julberattelse-och-liten-paminnelse-om-julens-mening/

Glädjen av ett par vantar, årets julhistoria från gamla tider.

Publicerat av

Julafton var nästan som sovmorgon. Tidningarna skulle vara utdelade klockan sju i stället sex och det sas att klockan halv åtta var än en acceptabel tid. Dessutom ryktades det att vissa tidningsprenumeranter gav en julklapp till tidningsutdelaren i form av godis eller pengar. Några hade blivit bjudna på kaffe och bulle förra året.

Det var en härlig stämning klockan 4 på tidningslokalen. Hon som basade över utdelningen bjöd karameller och riktigt kaffe. Den bästa morgonen i hela året även om tidningen var extra tung med radiobilaga och helgläsning. Ingen ville vara sjuk den morgonen.

Snön föll i stora flingor. Det kändes juligt när jag började gå med min tunga väska. Nu måste jag berätta att jag var tolv år och hade burit tidningar sedan augusti när skolan började. Under sommaren hade jag varit barnflicka åt tre barn. Man fick förstås inte arbeta natt som tolvåring men mor skrev på sig en trakt till och jag gjorde jobbet och fick lönen efter hennes skatt var dragen. Det fanns en flicka till som gjorde så men hon var ett år äldre. Jag betalade min skolavgift till flicklyceum, mina skolböcker och var i praktiken självförsörjande vid tolv. Stolt över det dessutom. Till sommaren bar jag ett område till och la undan pengar för hösten. Jag kunde inte gå i flicklyceum om jag inte tjänade ihop pengarna. Vi var för fattiga för det.

När jag ser på mitt nu lika gamla barnbarn kan jag inte i min vildaste fantasi se henne gå ut på vinternatten och bära ut tidningar för att försörja sig. Dagens svenska barn har inte den kapaciteten, tror jag. De får vara barn, inte vuxna i förtid. Vi, födda under kriget blev en segare sort. Jag är glad över att tiderna har förändrats just i det hänseendet.

Jag delade snabbt den första delen som var rent fattigområde med gamla dåliga hus där ingen hade råd med julklappar åt tidningsutdelaren. Jag fick dock ett kuvert med en tia. Fint. Nästa område var nyare tvåvåningshus. Jag delade ut så tyst och snabbt jag kunde utan att väcka folk. Men en dörr öppnades och en äldre kvinna bad mig att komma in. Hon gav mig ett paket i julpapper och sa: God Jul.

Jag öppnade paketet. Det var ett par vackra vantar. Hon hade stickat de åt mig, sa hon. Jag blev så glad. Sedan hällde hon upp en kopp varm choklad och gav mig en bulle och en pepparkaka.

Där satt jag i värmen i hennes julpyntade hem, njöt av den varma drycken och hade en stunds julkänsla, men sedan var jag tvungen att skynda iväg igen. Jag neg och önskade henne God Jul.

På några brevlådor hängde ett kuvert  med lite pengar. Någon till bjöd varm choklad och bulle. Jag fick ett par yllesockor från ett par, de var köpestrumpor. Jag fick godis och mera pengar. Även skäll från dörren  där någon alltid skrek att tidningen var försenad oavsett hur tidig jag var. Jag visste det och var snabb i att trycka tidningen i brevinkastet så personen bakom dörren inte hann rycka i tidningen och klämma mina fingrar, igen.

Jag var glad. Jag sparade godiset till julaftons kväll. Pengarna, kanske motsvarande hela 200 kronor,  var ett bra tillskott till nästa termins utgifter.

Jag såg aldrig mer kvinnan som stickade vantarna. Hon kanske flyttade? Eller dog? Det kom ett annat namn på dörren i slutet av januari och de var en av de få familjer som inte hade en morgontidning.

Nästan alla hade ortens morgontidning, de rika även huvudstadens som kom med posten. Det var på den tiden då nyheter, politik, kultur och ledande åsikter stod högt i kurs. Tidningarna försökte ge sanna bilder av världen, utbilda oss, vilket är förstås svårt. Att vara en journalist var uppskattad och viktigt samhällsyrke. En journalist kunde bli känd och betrodd på grund av sina artiklar. Även jag läste alltid ledarsidan.

Idag är det annat. Både med tidningar, journalister, sanningar och tolvåriga barn.

Det är snart Jul. Vissa människor glömmer vad som är viktigt i livet. Det är att ta vara på varandra. Inte med stora gåvor utan riktig omtanke. Hjälp till den som behöver. Besök till den som är ensam. Vantar till barnet som bar ut tidningar och vars handskar var svarta av trycksvärta och med trasiga fingrar.

God Jul!  Från elina iniskogen