Glädjen av ett par vantar, årets julhistoria från gamla tider.

Julafton var nästan som sovmorgon. Tidningarna skulle vara utdelade klockan sju i stället sex och det sas att klockan halv åtta var än en acceptabel tid. Dessutom ryktades det att vissa tidningsprenumeranter gav en julklapp till tidningsutdelaren i form av godis eller pengar. Några hade blivit bjudna på kaffe och bulle förra året.

Det var en härlig stämning klockan 4 på tidningslokalen. Hon som basade över utdelningen bjöd karameller och riktigt kaffe. Den bästa morgonen i hela året även om tidningen var extra tung med radiobilaga och helgläsning. Ingen ville vara sjuk den morgonen.

Snön föll i stora flingor. Det kändes juligt när jag började gå med min tunga väska. Nu måste jag berätta att jag var tolv år och hade burit tidningar sedan augusti när skolan började. Under sommaren hade jag varit barnflicka åt tre barn. Man fick förstås inte arbeta natt som tolvåring men mor skrev på sig en trakt till och jag gjorde jobbet och fick lönen efter hennes skatt var dragen. Det fanns en flicka till som gjorde så men hon var ett år äldre. Jag betalade min skolavgift till flicklyceum, mina skolböcker och var i praktiken självförsörjande vid tolv. Stolt över det dessutom. Till sommaren bar jag ett område till och la undan pengar för hösten. Jag kunde inte gå i flicklyceum om jag inte tjänade ihop pengarna. Vi var för fattiga för det.

När jag ser på mitt nu lika gamla barnbarn kan jag inte i min vildaste fantasi se henne gå ut på vinternatten och bära ut tidningar för att försörja sig. Dagens svenska barn har inte den kapaciteten, tror jag. De får vara barn, inte vuxna i förtid. Vi, födda under kriget blev en segare sort. Jag är glad över att tiderna har förändrats just i det hänseendet.

Jag delade snabbt den första delen som var rent fattigområde med gamla dåliga hus där ingen hade råd med julklappar åt tidningsutdelaren. Jag fick dock ett kuvert med en tia. Fint. Nästa område var nyare tvåvåningshus. Jag delade ut så tyst och snabbt jag kunde utan att väcka folk. Men en dörr öppnades och en äldre kvinna bad mig att komma in. Hon gav mig ett paket i julpapper och sa: God Jul.

Jag öppnade paketet. Det var ett par vackra vantar. Hon hade stickat de åt mig, sa hon. Jag blev så glad. Sedan hällde hon upp en kopp varm choklad och gav mig en bulle och en pepparkaka.

Där satt jag i värmen i hennes julpyntade hem, njöt av den varma drycken och hade en stunds julkänsla, men sedan var jag tvungen att skynda iväg igen. Jag neg och önskade henne God Jul.

På några brevlådor hängde ett kuvert  med lite pengar. Någon till bjöd varm choklad och bulle. Jag fick ett par yllesockor från ett par, de var köpestrumpor. Jag fick godis och mera pengar. Även skäll från dörren  där någon alltid skrek att tidningen var försenad oavsett hur tidig jag var. Jag visste det och var snabb i att trycka tidningen i brevinkastet så personen bakom dörren inte hann rycka i tidningen och klämma mina fingrar, igen.

Jag var glad. Jag sparade godiset till julaftons kväll. Pengarna, kanske motsvarande hela 200 kronor,  var ett bra tillskott till nästa termins utgifter.

Jag såg aldrig mer kvinnan som stickade vantarna. Hon kanske flyttade? Eller dog? Det kom ett annat namn på dörren i slutet av januari och de var en av de få familjer som inte hade en morgontidning.

Nästan alla hade ortens morgontidning, de rika även huvudstadens som kom med posten. Det var på den tiden då nyheter, politik, kultur och ledande åsikter stod högt i kurs. Tidningarna försökte ge sanna bilder av världen, utbilda oss, vilket är förstås svårt. Att vara en journalist var uppskattad och viktigt samhällsyrke. En journalist kunde bli känd och betrodd på grund av sina artiklar. Även jag läste alltid ledarsidan.

Idag är det annat. Både med tidningar, journalister, sanningar och tolvåriga barn.

Det är snart Jul. Vissa människor glömmer vad som är viktigt i livet. Det är att ta vara på varandra. Inte med stora gåvor utan riktig omtanke. Hjälp till den som behöver. Besök till den som är ensam. Vantar till barnet som bar ut tidningar och vars handskar var svarta av trycksvärta och med trasiga fingrar.

God Jul!  Från elina iniskogen

19 reaktion på “Glädjen av ett par vantar, årets julhistoria från gamla tider.

  1. God jul Elina! Tack för det gångna årets tankar och texter. Bästa hälsningar från Thomas

  2. Nu fick jag skämmas igen.
    Inte f-n arbetade jag på det där sättet. Men nu är det ju på det viset, tycker jag mig ha märkt, att flickor är duktigare.Jag erkänner!
    Men du slapp få din tid förstörd under många somrar genom att ”lumpa”. Lite elände drabbas även grabbar av.

    God Jul
    från den lille skepparn

  3. Tack för dina texter med vackra inspirerande bilder.

    Även för mig var skollov en möjlighet till att tjäna pengar. Fick på så vis lite ekonomisk handlingsfrihet, välbehövligt för en flicka som sökte gå egen väg med mycket motstånd på sextiotalet. Vi hade ju inte andra problem än vad flickorna idag har. Vår kamp handlade ju mycket om att riva barriärer, mindre att behöva skydda oss.

    Alla dessa tillfälliga jobb blev senare en god grund att stå på. Erfarenheten från butiksarbete under stressig julhandel, hårtvätt inför nyårsrusningen, städning på sjukhem och kontorsjobb av alla de slag som fanns innan datorerna underlättade arbetet har varit en tillgång i mitt senare arbetsliv på helt andra nivåer. Det gav mig också en känsla för de människor jag mötte, de som arbetade där eller behövde mina insatser. Att som tonåring få höra människor berätta om sina erfarenheter och liv blev guldet i arbetet. Något jag gärna tog mig tid till när jag kunde.

    Med mig ut i livet fick jag att mötet med en annan människa är det viktigaste som finns. Men det gäller att vara öppen för det kan upplevas när man minst väntar det.

    Mitt jag kan möta ett du som Buber skriver och göra min dag till den meningsfulla dag jag vill att den ska vara. Även i julstressen.

    God Jul
    från Lensof

    • @ lensof,

      ”Vår kamp handlade ju mycket om att riva barriärer,”

      Ja, men var det bra att ni tog den kampen? Hade det inte varit mycket bättre om vi hade behållit mer traditionella könsroller och de flesta kvinnor var hemmafruar, åtminstone tills barnen är 10-12 år gamla?

      • Jag rev aldrig några barriärer för jag har inte hittat några att riva. Var hemma med mina barn till skolåldern det bästa jobb jag har haft.

      • De flesta barriärerna jag rev, rev jag innan jag hade familj och barn.
        Det handlade alltså om att jag tog ansvar för mitt eget liv och de villkor jag strävade efter.
        I detta finner jag könsrollerna helt ointressanta och bara konserverande.
        Kamp för progress finner jag fortfarande viktigt för både individ och samhälle.

    • @ Elina & Lensof,

      Hemmafruar är det bästa som finns, om man vill ha ett välordnat och harmoniskt samhälle. Vi flyttade till Schweiz när barnen var väldigt små delvis just för att det där fungerar för kvinnor att vara hemma med barn, vilket det i praktiken inte gör i Sverige.

      Det finns fortfarande en hög andel hemmafruar i CH och det är MYCKET tydligt att detta starkt har bidragit till landets framgång. Den största vinnaren är barnen, som är nästan löjligt mycket mer välartade än de i Sverige.

      Men de yngre kvinnorna i CH verkar nu vara inriktade på att ”riva barriärerna” här också. Troligen kommer de att lyckas och sen är det bara en tidsfråga innan även detta land sunkar ihop till något liknande dagens Sverige…..

      • Jag fick barn på den tiden då det fanns få daghem och mannens/kvinnans lön räckte till familjen om man hade inga stora krav. Passade på att läsa både studenten och fil kand som hemmafru. Jag tycker inte att barn under tre är skall vara i daghem. De är inte mogna för det. Bodde utomlands ett tag och var hemma med deltidsarbete under skoltid. Dock tycker jag att hemmafru kan vara en hemmaman. Det beror helt på vem är bäst i vad. Överfyllt daghem med underkvalificerad personal måste vara den sämsta lösningen för barn.
        Det kostar på att vara hemma eftersom pensionssystem inte tar hänsyn till barn utan daghem. Går ens make sedan till en ung kvinna sitter man med fattigpension.
        Men det var det värt.

  4. Hej.

    God Jul!

    Som trettonåring gick jag med såg och yxa och fick gå bakom gubbarna som fällde träd. Som pojk fick jag göra det tråkiga kvistandet – men jag tjänade egna pengar, och fick beröm och bannor efter förtjänst.

    Flera jämnåriga kamrater förstod inte varför jag ”gick med på” att slita i skogen på det viset – mina äldre släktingar som bistod mor med uppfostran (då hon både jobbade och studerade på heltid) hade god protestantisk och svensk arbetarmoral. Vill man ha något, skall man förtjäna det.

    Här hemma bakas det pepparkakor, kokas kola och knäck och i kyl och frys trängs julmaten.

    Efter nyår bär det äntligen av ut, utanför ghettot!

    God Jul, och tack för dina reflektioner. Tänk om fler av de som sett Sveriges uppgång och fall kunde göra som du och dela med sig av allt de sett och gjort! I fäders (och mödrars!) spår, får framtids segrar…

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

  5. Det var en väldigt fin berättelse!

    Jag är född på 60-talet, men började likväl att jobba en hel del från när jag var 13. Alla möjliga och omöjliga skitjobb tog jag, hela vägen upp till jag var färdig med universitet. Dela tidningar har jag inte gjort, men väl varit brevbärare! Men det var ett av de bästa jobben. Det värsta var också på posten, att sortera. Gud vad tråkigt! Att stå 8 timmar och bara lägga brev i olika högar baserat på postnummer.

    I Schweiz finns fortfarande kvar lite av den inställning till jobb som förut fanns i Sverige. Många börjar jobba kring 15-16 år och det är vanligt med extraknäck även för yngre förmågor.

    Men här tjänar de riktiga pengar, snorungarna! 200 kronor skattefritt i timmen är vanligt för de enklaste jobben, Men många 18-20 åringar kan dra in det dubbla på like mer avancerade extraknäck.

    • Här tjänar inte ens de utbildade ”riktiga pengar”. 200 spänn i timmen ger ju månadslön för en barnmorska eller agronom, före skatt. Inte kan du få ens skitjobb idag innan du gått ut gymnasiet om du inte har bra bekanta med egen firma.
      Det var än annat på 80 talet då mina ungar gick runt i småjobb under grundskolan som plantsättning, i fabrik, bibliotek, jordgubbsplockning. Det gav förstås inga stora pengar men erfarenhet över hur pengar vanligen intjänas Det brister idag..

      • En barnmorska eller agronom tjänar lätt kring 800 tusen SEK om året i CH. Skatten varierar ganska mycket mellan kantonerna, men om du är i en lågskattekanton betalar du cirka 10% i skatt på en sådan inkomst om du är singel och nära noll om du är gift med barn.

        ”Det var än annat på 80 talet då mina ungar gick runt i småjobb”

        Jo, det var under 80-talet som jag hade alla dessa olika ”skitjobb”. Men man märkte redan då att det var en förändring på G, dvs det blev allt svårare att hitta några jobb om man var under 18.

  6. På något avigt sätt var det bättre när det var sämre, om du förstår vad jag menar.

    När jag till exempel läser om hur du har det med ”vården och omsorgen” om din demente man, och hur illa de som är beroende av hemtjänsten far, kan jag inte låta bli att se den gamla tidens ålderdomshem .. sådana som min mormor slutade sina dagar på .. framför mig. De var naturligtvis sämre på många sätt då, men de som bodde där for inte så illa som de gör nu.

    Och vart tog alla paket med hemgjorda julklappar vägen? Alla märkliga, hemstickade tröjor som höll en livstid och alla unika hemstickade mössor, vantar och halsdukar som verkligen värmde när det behövdes .. även om det var si och så med trendigheten. För att inte tala om resandet .. en långresa till mormor och morfar 30 mil bort var ett äventyr då, medan en Thailandsresa på kredit är ett måste i dag?

    Men att längta efter det lilla, ursprungliga och äkta är kanske bara ett ålderstecken? Något lätt föraktligt?

    I vilket fall som helst så önskar jag dig en God Jul och ett verkligt Gott Nytt År med mer frihet än du har i dag. Och hjälper inget annat så får du försöka hitta en adress som du kan mantalsskriva maken på i den kommun där du vill att han ska ha sitt äldreboende .. även om det bara är på pappret.

    • Det sista, att skriva in honom någonstans i den andra Kommunen tyckte också handläggaren. Då flyttas ansvaret bums. Då slipper de betala avlösning direkt. Då börjar en ny utredningsrunda och vem vet vad de beslutar. Då sitter vi i sjön och nu är det kallt också.
      Jag tror som du att vi har förlorat mycket i och med att vi har fått det bättre blir det sämre.

Kommentarer inaktiverade.