”Je suis pretre”?

Publicerat 27 juli, 2016 av elina

Jacques Hamel

Borde vi alla säga nu ”Je suis pretre”? Påverkar en gammal prästs halshuggning oss? Det var ju bara en person i jämförelse med Nice, 84 döda. Eller alla de andra massmorden då tiotals, även hundratals har mist livet i någon islamsk terrorattack. I juli skedde 238 attacker i 33 länder och 2055 dog.

Så en präst? Han försvann snabbt från tidningssidorna.

Börjar vi bli avtrubbade? Alla terrorexperter säger att det kommer hända igen. Kanske någon större attack. Börjar vi räkna att om det händer så händer det. Vi kan inget göra. Är terror från islamister det nya normala?

Att döda en präst är en krigsförklaring mot de kristna. Så klart är många kristna redan avrättade av Daesh, men att angripa någon företrädare för kristendomen i en kyrka i EU, ropa Allahu Akbar och halshugga personen är mer än ett dåd. Det är en symbolhandling som förebrår framtiden.

Är du kristen? Inte riktigt kanske men dina föräldrar var det? Och kyrkan får gärna rama in dina stora stunder i livet som dop, vigsel och begravning? Gärna julsånger och skolavslutningar? Förmodligen följer du kärleksbudskapet utan att ens tänka till.

”Du skall älska din nästa som dig själv” (Matt 22:39).

Det är svårt att älska någon ibland. Det är svårt att älska ens sig själv. Men budskapet är fredligt, det med andra kärleksbudskap ger en etisk grund för livet även om vår oförmåga inte fyller det. Tycker du kärleksbudet är bättre än raderna från Koranen:

Qur’an (2:191-193) – ”And kill them wherever you find them, and turn them out from where they have turned you out. And Al-Fitnah [disbelief or unrest] is worse than killing…

nice Nice

Vi hör många förklaringar och ursäkter för islams terror och deras mördare. Det spelar ingen roll, någon gång, om mördaren mådde illa, var i utanförskap eller tidigare straffad. Han valde att mörda. Livet ger oss val. Att hata, att älska, att respektera, att acceptera.

Jacques Hamel var en 86 år gammal katolsk präst i Saint-Etienne-du-Rouvray, Frankrike. Han mördades i sin kyrka. Syster Danielle som överlevde attacken sa om präst Jacques: ’Jacques loved all people regardless of religion. That is all I can say. A faithful priest, a priest who loved everybody, who loved much’.

med-gud-pa-var-sida-religion-och-vald-genom-historien

En bok i tiden är Karen Armstrong: Med Gud På Vår Sida, religion och våld genom historien. (Utkom 2015.)

Liv, död och terror är dagens ämne.

Publicerat 18 juli, 2016 av elina

Terrorismen har talat igen. Under de senaste 30 dagarna har 1556 personer mist livet och 2168 skadats i terrorattacker/genom självmordsbombare i 29 länder. De två största attackerna skedde i Nice 14/7, Bastiljdagen, med 84 döda 202 skadade. Den 3 juli dog 308 personer och 246 skadades i Irak, Karrara. De flesta attacker har skett i muslimska länder medan Frankrike är den hårdast drabbade landet inom EU.

Att förlora närstående genom en terrorattack måste vara obeskrivligt ohyggligt. Att någon främmande person tar sig rätten att döda vem som helst, kanske med stöd av en Koran vers:

Qur’an (2:191-193) – ”And kill them wherever you find them, and turn them out from where they have turned you out. And Al-Fitnah [disbelief or unrest] is worse than killing…

Eller efter uppmaning som ”If you can’t detonate a bomb or fire a shot, manage by yourself… run them over with your car”. (2014, IS spokesman, Mohammed al-Adnani)

Vad är det för ”religion” vars budskap är att döda?

Jag tänkte en stund på döden, de personer jag har förlorat. Min mor, min far, min biologiska mor, min syster, min kärlek, barnets far, min sekreterare, vän, arbetskamrat, väninna, bekanta, grannar… I min ålder börjar det bli många. Men ingen har dött hastigt utan någon förvarning. Det har alltid funnits en möjlig död bakom hörnet, nu eller snart. Sjukdom, ålder. Annat som påverkar livet.

En gång har vår familj varit minuter från en terrorattack. Vi fick dock kunskap om det först två dagar efter. Känslan det var inte vår tur var nästan kvävande. Varför de, varför inte vi? Vi hade avstått från att åka till ett berömt tempel eftersom barnen var trötta och min make ännu tröttare på tempel, så vi svängde om och hamnade inte i bakhållet där flera dog. Den maoistiska gruppen ansåg sig ha rätt att döda vem som helst.

För de anhöriga är en hastig, oväntad död tungt. Det uppstår så många frågor, inga svar. Det som gör ondast är att inte kunna säga adjö. Inte berätta hur mycket vi älskade personen. Det finns Inte längre tid att rätta till något, be förlåtelse. Inte ha fler ögonblick tillsammans. Ingen framtid. Det finns bara gårdagen kvar. Livet, förväntningarna man hade var bortblåsta i en sekund.

Som socialsekreterare tog jag hand om begravningar dit ingen kom. Ingen tömde ut den dödes lägenhet. Ofta fanns det inte mycket av värde kvar. Det var gamla, fattiga människor utan kvarvarande anhöriga. Det kom upp livs historier som speglade tiden bakåt, den tiden som ställde andra krav än nu av samlevnad, äktenskap och vad som var rätt och riktigt. Dotter till en greve, men inte erkänt. Par som inte kunde gifta sig på grund av att äktenskap godtogs inte för epileptiker. Kvinnor vilka levde i magra omständigheter. Den tidens fattigpensionärer. Nu mera rotar de i soptunnor efter pantburkar.

Vem sörjer dem?

En sak är klart. Vi föds och vi dör. Ibland känns livet som en långdragen död. Tar du vara på tiden min vän? Jag vet inte riktigt om jag kan det själv. Livet går så snabbt. Så så mycket har redan förlorats.

Paris med bön i Iron Lady.

Publicerat 8 juni, 2016 av elina

Årets resa med ett plusbarnbarn gick till Paris. Jag reser med ett barn i taget och nu var önskemålet Paris. En viss tvekan fanns dock hos det precis trettonåriga barnet, terrorattacker och flygplanskrasch var än i färskt minne.

Strejkerna i Paris påverkade inte oss. Men närvaron av beväpnade poliser vilka ville rota i ens väska gav en bra bild av säkerhetsläget och nervositeten inför fotbolls EM. Stan var redan överhopad med beväpnade gendarmer, avgränsningar och staket.

Om jag såg farlig ut, hur är då de riktiga terroristerna?

Viss panikkänsla infann sig i Eiffeltornet när en skäggig muslim med ryggsäck tog en bönestund på golvet med rop på Allah mitt bland folk. Jag litade på säkerhetskontrollen eftersom de hade plockat några med kniv och läskburkar precis före oss, men det var obehagligt. Rörelsen av folk fastnade en stund, som en skräckslagen slow motion i en film. Vi ryckte iväg snabbt.

Man vet aldrig nu mera vem är terrorist, vem bara ber på en olämplig plats.

Jag tycker att det var ytterst olämplig beteende, ett slags hån mot folket som så lidit av islams terror.

Att vara turist i Paris innebär många och långa promenader för den som inte ville åka Metro, vilket dessutom strejkade lite ibland för att markera makt. All båttrafik låg nere tack vare århundradets översvämning. Båtturen med middag ”drunknade” in. (Några bilder om översvämningen i förra inlägget.)

Men Versailles var vackert och Eiffeltornet blinkade. Notre Dame var stängt, så även Louvre tack vare översvämningen, men vi tänkte inte ödsla tid på Mona Lisa ändå.

Paris var inte mina drömmars stad men den lämnar många intryck med sin allestädes närvarande Eiffeltornet och Invalidkyrkan. Vi bodde på södra sidan där dessa två sevärdheter dominerar. Paris gör man inte på tre dagar. Man bara anar att det är mer, större, ännu flera broar, mera historia som påverkat vår kultur, men även ganska nedgånget, en stad som har växt utan att riktigt själv hinna med.

Parisare räknar bara innerstaden som Paris, resten är förorter med andra namn. Ja, lite som stockholmare där landet börjar utanför tullarna.

En sak reagerade jag på. Frånvaron av tiggare och frånvaron av kvinnor i svarta kåpor som vi nu mera har i Sverige. Ja, några fyllon sov på gatan där varmluft strömmade ut genom galler värmande deras frusna kroppar.

Även vi frös i våra sommarkläder. Fransmännen gick i täckjackor

Boktips i terrorns tid.

Publicerat 22 mars, 2016 av elina

Vi är alla Bryssel? Precis som vi var Paris, Charlie Hebdo, inte Vilks så mycket och absolut inte Dan Park men kanske Salman Rushdie? När börjar våra politiker dra slutsatser? Alla säger sig vara förskräckta och beslutsamma. men vad beslutsamhet innebär hörs aldrig.

Det är bäst att fira Påsken hemma med en bra bok. Några förslag som jag tänkte på spontant, lämpliga i tidsandan:

Få biografier har berört mig som Salman Rushdies. Strunt i namn dropping, hoppa bara över och läs vidare.

Och en gammal historia:

Fria ordets försvarare

PS. Svenska Akademien har hastigt vänt i Salman Rushdie affären. De stöder nu honom, 27 år efter. Bättre sent än aldrig eller skäms ni?

Några veckor efter inledningen på en normaliseringsprocess mellan Iran och omvärlden, skärptes tonen mot Salman Rushdie. Fyrtio statsstyrda iranska mediekanaler gick samman och höjde belöningen för den som kan ta hans liv med motsvarande cirka fem miljoner svenska kronor.

Nu, efter 27 år bedömer Svenska Akademien att tiden är mogen. I ett utspel i Dagens Nyheter tar man avstånd från dödsdomen.

– Höjningen av priset på Rushdies huvud var den utlösande faktorn. Den kom efter vad som sett ut som töväder i den här frågan. Vi vill markera och då var det här ett utmärkt tillfälle. Det är en fråga om yttrandefrihet, säger Tomas Riad tillförordnad ständig sekreterare i Akademien.

Ibland vänder vinden. Räknas yttrandefrihet i pengar?

27 år sedan stoppade man huvudet under busken borträknad Kerstin Ekman och Lars Gyllensten vilka såg yttrandefrihet lika värd då som nu.

Salman Rushdie borde få offentlig ursäkt.

iniskogen

En halvdan tanke från Stockholmstrakten

Etikettarkiv: islam