Etikettarkiv: invandring

Bara Sverige svenska blåbär har …

Publicerat av

Snart reser många av oss till främmande länder på semester. Vi drömmer om nya platser, sol och värme, kanske en drink vi poolen och helst skall det kännas exotiskt. Några veckor i året är vi gärna internationella, multikulturella – men med god och billig service förstås. Ja, sen finns de som har sin stugdröm och några åker till fjällen eller fiskar, andra reser runt i hemlandet, men främmande länder med badstrand har den största dragningskraften.

Så, vi reser gärna till andra länder men att ha det främmande landet nästgårds som om man ständigt skulle bo utomlands är mer än de flesta vill ha. Några invandrare är lite pittoreska men att sitta i en buss och alltid vara den enda vithyade känns märkligt, nästan hotfullt. Trygghet är att leva bland sina meningsfränder, det finns liksom en kod hur en svensk ser ut, och det är inte en beslöjad svartklädd kvinna. Det är naturligt att även invandrare tyr sig till sina landsmän, eller … Nej, då pratar vi om bristande integrering.

När jag bodde utomlands avvek jag och människorna ropade efter mig, drog mig i håret och skrattade åt mig. Jag bröt normen. Jag tyckte det var ok, jag var ju den som inte hörde till och försökte anpassa mig. Vi som var svenskar bodde tillsammans och var väldigt svenska. Vi höll noga efter svenska helgdagar och idrottshändelser. Vissa grät när plastjulgranarna utdelades och nationaldagen firades med allsång.

Men vad är svenskt? Gustav Vasa? Men det är så länge sedan att ingen vet annat än skrönor och Vasaloppet. Nu har vi en fransk ättling till kung. (Obs, jag gillar Kungahuset, de har en funktion.) Världen fyller våra butikshyllor. Bilmärken och tekniken har vandrat ut ur landet. In har vi fått arbetssökande när arbete inte längre finns. Vi har onekligen fått roligare mat. Jag minns än dagen då jag åt pizza för första gången. Invandring och utvandring, både folk och varor, har förändrat Sverige. När jag har frågat folk utomlands vad de vet om Sverige och de blandar oss ihop med Schweiz säger man bara landet med Nobelpriset, då vet de flesta. Det är kanske vårt ryktbaraste kännemärke idag?

Firandet av nationaldagen sker med multikulturella fester – nära mig en kurdisk fest och något som liknar en karneval. Det gör mig fundersam. Jag undrar varför inte ens nationaldagen får vara svensk? Kanske finns det inget som är svenskt längre? Vad skulle det vara? Flaggan? Men vissa har uttryckt att den är rasistisk eftersom det är en kors, symbol för kristen religion. Nationalsången? Hörs inte det röster om att den borde skrivas om, den är för nationalistisk, nationalsången alltså. Musik? Det är internationellt idag när rappare trängs även på Luciafirandet. Filmstjärnor? De försvinner ju till Hollywood. Naturen är dock multikulturell nog, det finns allemansrätt. Fråga bara skogsägare hur glada de är efter tältläger med bärplockare. Bara Sverige svenska blåbär har, men vi ids inte plocka de själva.

Demokratin då? Den är väl väldigt svenskt eftersom vi har fria val även om viss ringaktning mot oliktänkande partier förekommer. Vi har varit fredliga och inte haft krig på hundratals år om man borträknar Husby, Göteborg, Malmö, Ådalen, Almarna och andra mindre kravaller. Svenskar, speciellt politikerna, har orubblig tro om att ingenting kan hota demokratin och vårt svenska statsbygge. Det spelar ingen roll hur många oliktänkande som flyttar till Sverige, med helt andra föreställningar om vem som har makten i samhället. För alla är det inte Regeringen och landets lagar som styr, utan Gud, fadern, familjen, klanen och hedern. Den demokratiskt valda Regeringen står långt efter. Det ser vi i många länder där det inte finns skillnad mellan Stat och religion utan det stavas Koran. Vi själva har förpassat religion till den privata sfären oftast manifesterad med festliga händelser som dop eller vigsel, eller sorg som begravning. Andra tar religionen på allvar, det är livets orubbliga rättesnöre. Hur detta på längre sikt förvandlar landet har vi inte tänkt på. Vi tror på vår godhet och välvilja. Det är gott så, men eftertanken borde också existera. Vilken rätt finns det för behållandet av en svensk nation med gränser i en värld med 43 miljoner flyktingar?

Demokratin hölls uppe av konsensus, ett slags oskrivet avtal mellan oss – folket – och de som har den styrande makten. Är det så i dag på nationaldagen, i Sverige? Vi går inte till torget och skriker mot regeringen, men nog muttras det i stugorna.

Vi är kanske inte längre en nation med medborgare utan en befolkning som bor här, flyttar in och ut och nationalstaten är något förgånget? Är det inte så  i EU – ja i många länder? Stater spritter i dödsryckningar. Det maktlösa arbetslösa folket rör på sig och letar efter förmåner någonstans. Vad kommer därefter om samhällen kollapsar? Kan vi förvandlas till en stat för alla? Vad är starkt nog att hålla ihop oss som en nation eller bildar vi våra egna enklaver och reser staket runt om?

Ha en bra dag, Nationaldag eller bara en röd torsdag!

Behovet av livbåtar ökar i Sverige

Publicerat av

Som en liten födelsedagsresa kryssade vi till Mariehamn från Kapellskär. Det var något sorgligt över det. Där satt vi bland andra vars medelålder låg på 70år och lyssnade på musik vars ålder låg också långt ifrån nutiden. Vi åt smörgåsbord, shoppade vin och godis – vissa släpade hem en flak öl – och vilade i hytten. Är det så vi pensionärer med låga pensioner roar oss? Med nästan gratisresor till Åland och tax-free alkohol?

Vädret var dimmigt men de resande var inte dimmiga. Den här generationen har lärt sig att hålla gränser. De roar sig utan att hamna aspackade någonstans. De generationskamrater som söp är redan döda i vår ålder.  Vi härjade inte i vår ungdom heller, så inte nu. Vi kastade inte sten, tände på andras bilar eller skar sönder brandslangar, då hade vi fått dask från vår far. När vi var unga kunde man lämna sin cykel olåst och ytterdörren öppen. Vi hade en framtid och vi vårdade den så gott vi kunde.

Vi visste hur man bör uppföra sig även om vi protesterade på vårt lilla sätt. Våra föräldrar hade uppfostrat oss, inte någon kollektiv omsorg där i sämsta fall barn trängs och personalen saknar utbildning. Nu var jag lite elak eller hård men kollektiv fostran ger ingen moral, det ger gruppkänsla och gruppen anger tonen. Grundläggande moral förmedlas mellan fyra, max sex ögon, från en nära person barnet känner förtroende för, vanligen föräldrar.

Hemma gav nyheterna eländesbild av Stockholm. Det brinner. De unga sabotörerna kastar sten mot brandmän och polis, de två yrken som är avsedda att rädda och hjälpa oss. Var det inte många pojkars dröm att bli brandman eller polis när de var små? Barnbarnet som är 4 år skall bli brandman när han blir stor men polisyrket lockar också. Nu saboterar vissa och andra förklarar det som vanligt med utanförskap. Att vara en fattig svensk pensionär i ett äldreboende, det är utanförskap! Något ljushuvud kläckte igen ordet fritidsgård. Kanske tvångsarbete att städa gatorna vore bättre och mer lärorikt?

Vad säger detta om tillståndet i Sverige? Det är ett larm men hörs larmet till maktens korridorer? Vad beror vandalisering på? En del är yrkessabotörer, terrorister vars mål och glädje är att rasera så mycket som möjligt, ta makten över gatorna och få folk att huka sig i sina hem. En del av dem är svenskar, andra har utländskt bakgrund. Sedan finns uppföljarna, vissa lär vara bara skolbarn. Har de haft slapp uppfostran, dåliga förebilder, usla skolor följd av noll ansvar för sitt liv och bidrag som rinner in utan ansträngning? Kanske är sabotaget också ett resultat av vår planlösa invandringspolitik, då invandrare hamnar i områden vilka svenskarna eller de mer etablerade har lämnat. Det uppstår utländska  enklaver med föga kontakt med landet Sverige  och mindre behov av det svenska språket som är huvudnyckeln till livet som svensk. (Det har ju hänt förr. 60 talets invandrare från Finland kunde klara sig utan svenska, det behövdes inte vid det löpande bandet.)

Det saknas plan över invandring, det har vi alla – utom Regeringen och politikerna – begripit. Men det saknas också plan hur man tar sabotörerna i örat, stänger in dem oavsett varifrån de kommer och vilken folkgrupp de än tillhör. Att vara svensk uppvuxen i välståndslandet Sverige med en sten i handen riktad mot polisen är lika illa än att vara en invandrare med en  sten som träffar dem vi har avlönat för att hjälpa oss.

Några utbildningar och yrken håller på att haverera. Sådan är lärarutbildningen och våra barns kunskapsförmedlare: lärare. Blir nästa brandmän och poliser? Risken är uppenbar. Vem vill ha ett yrke där belöningen är glåpord och stenar, klagan och förakt samt ständiga hot när man bara försöker göra sitt arbete?

Det är dags att sluta prata och analysera. Det krävs action om vi inte vill ha en jävlig, lång, kostsam sommar. När det har slutat brinna och sabotörerna är bakom skranket, kan vi tänka till vad var det som gick så fel i välståndslandet Sverige.

Invandring är en fråga i tiden…

Publicerat av

Jag läste en nästan rörande historia från flyktingmottagning i ett annat land.

Nio kvotflyktingar från flyktingläger i Afghanistan, 3 ensamstående kvinnor med barn har fått plats i landet X. Man valde ensamma mödrar eftersom de har svårast att klara sig i Afghanistan. Röda Korset och välfärdsministern har undertecknat ett avtal om att frivilligorganisationen bistår med kläder och heminredning. Varje familj får också kontaktpersoner, som ska hjälpa flyktingarna i sitt nya hemland. Tanken är att kontakterna ska vara både sociala och praktiska. Barnen ska gå i skolan och kvinnorna lära sig landets språk.

En annan historia har många år på nacken men värd att berätta. Efter 1940 fick landet Y ta mot ca  500 000 permanenta flyktingar, så där 10 % tillskott till befolkningen, som resultat av kriget. Det fanns ingen organiserad mottagning utan folk placerades i andras hem eller tillfälliga boenden som sovsalar. I vår hyreslänga placerades två kvinnor. Det fanns ingen ledig bostad men två ensamstående kvinnor flyttade ihop och ett köksrum blev ledig för de nyanlända. Vi hade en limpa, potatis och en bit fläsk till middag den dagen. Mor delade resolut detta till två delar, packade in det i tidningspapper och gick till flyktingarna. Strax kom de andra som bodde i huset med några kläder, en madrass, filtar, kastrull… det var flyktingmottagandet. Sedan var det bara för kvinnorna att ställa sig på någon fabriksport och fråga efter arbete. På söndag visade mor dem vägen till kyrkan.  Även om vi var sura över lössen de hade med sig blev de bjudna på kaffe hos alla som bodde i huset.

Det lät ju sött men idag och i Sverige är det, ja, annorlunda. Här tar Myndigheterna ansvaret och välter det till något ovilliga kommuner. Det är närapå geschäft med invandrarbranschen, det ger inkomster för vissa och utgifter för andra. Idag behöver vi inte bry oss, vi sköter det genom skatteinbetalning. Det räcker.

Kanske ligger felet där? Idag behövs inte vår medkänsla. Utbetalningar från skatt är den mellanhand som sköter mottagandet, inte en delad limpa. Vi ser invandrare lite som snyltgäster på stort kalas, inte som våra nödställda bröder och systrar. De i sin tur känner kanske ingen solidaritet med oss utan söker sig till sina likar med samma vanor, kultur, språk och för oss så förhatlig tro. Tro är något vi nästan har avskaffat i Sverige. Vi går till kyrkan högst 4 gånger i vårt liv för egen räkning: dop, konfirmation, vigsel och död. Sedan är det avklarat. Be? Om stora katastrofer drabbar oss, inte som en vardagsvara. De utländska sederna är inte heller något gemene man är längre så intresserad av. Den tiden är förbi då utländsk mat – tänk bara på pizza – var en av de välkomna effekterna av invandring. Nu är följderna i en helt annan klass. Och idag reser vi vart vi vill, om inte alltid för kulturens skull.

Invandring väcker många frågor. Det är en fråga i tiden, det går inte att komma från det. Vad är vår moraliska plikt mot våra medmänniskor? Vilka innefattar de? Vilka och vad omfattar vår ekonomiska skyldighet. Vem skall vi släppa in i gemenskapen som består av den svenska välfärden? Hur skall mottagandet skötas, praktiskt och ekonomiskt? Hur förändrar invandring vårt eget inrotade liv? Vilka skyldigheter har de som kommit hit från andra länder? Hur mycket av sina vanor, kultur och tro skall de släppa i och med sin fristad här? När är man medborgare i ett land? Är det bara några rader på ett papper eller har det djupare innebörd, förmåner och skyldigheter?

Jag tycker dessa är frågor vi alla bör fundera över och diskutera öppet och nu. Regeringen tar inte initiativet. Vi måste göra det själv. Det räcker inte att några debatterar med vanligen hetsiga kommentarer på vissa Internetsidor.

PS. Land X är Island idag, och land Y Finland efter kriget. Bild från Burma.