Behovet av livbåtar ökar i Sverige

Som en liten födelsedagsresa kryssade vi till Mariehamn från Kapellskär. Det var något sorgligt över det. Där satt vi bland andra vars medelålder låg på 70år och lyssnade på musik vars ålder låg också långt ifrån nutiden. Vi åt smörgåsbord, shoppade vin och godis – vissa släpade hem en flak öl – och vilade i hytten. Är det så vi pensionärer med låga pensioner roar oss? Med nästan gratisresor till Åland och tax-free alkohol?

Vädret var dimmigt men de resande var inte dimmiga. Den här generationen har lärt sig att hålla gränser. De roar sig utan att hamna aspackade någonstans. De generationskamrater som söp är redan döda i vår ålder.  Vi härjade inte i vår ungdom heller, så inte nu. Vi kastade inte sten, tände på andras bilar eller skar sönder brandslangar, då hade vi fått dask från vår far. När vi var unga kunde man lämna sin cykel olåst och ytterdörren öppen. Vi hade en framtid och vi vårdade den så gott vi kunde.

Vi visste hur man bör uppföra sig även om vi protesterade på vårt lilla sätt. Våra föräldrar hade uppfostrat oss, inte någon kollektiv omsorg där i sämsta fall barn trängs och personalen saknar utbildning. Nu var jag lite elak eller hård men kollektiv fostran ger ingen moral, det ger gruppkänsla och gruppen anger tonen. Grundläggande moral förmedlas mellan fyra, max sex ögon, från en nära person barnet känner förtroende för, vanligen föräldrar.

Hemma gav nyheterna eländesbild av Stockholm. Det brinner. De unga sabotörerna kastar sten mot brandmän och polis, de två yrken som är avsedda att rädda och hjälpa oss. Var det inte många pojkars dröm att bli brandman eller polis när de var små? Barnbarnet som är 4 år skall bli brandman när han blir stor men polisyrket lockar också. Nu saboterar vissa och andra förklarar det som vanligt med utanförskap. Att vara en fattig svensk pensionär i ett äldreboende, det är utanförskap! Något ljushuvud kläckte igen ordet fritidsgård. Kanske tvångsarbete att städa gatorna vore bättre och mer lärorikt?

Vad säger detta om tillståndet i Sverige? Det är ett larm men hörs larmet till maktens korridorer? Vad beror vandalisering på? En del är yrkessabotörer, terrorister vars mål och glädje är att rasera så mycket som möjligt, ta makten över gatorna och få folk att huka sig i sina hem. En del av dem är svenskar, andra har utländskt bakgrund. Sedan finns uppföljarna, vissa lär vara bara skolbarn. Har de haft slapp uppfostran, dåliga förebilder, usla skolor följd av noll ansvar för sitt liv och bidrag som rinner in utan ansträngning? Kanske är sabotaget också ett resultat av vår planlösa invandringspolitik, då invandrare hamnar i områden vilka svenskarna eller de mer etablerade har lämnat. Det uppstår utländska  enklaver med föga kontakt med landet Sverige  och mindre behov av det svenska språket som är huvudnyckeln till livet som svensk. (Det har ju hänt förr. 60 talets invandrare från Finland kunde klara sig utan svenska, det behövdes inte vid det löpande bandet.)

Det saknas plan över invandring, det har vi alla – utom Regeringen och politikerna – begripit. Men det saknas också plan hur man tar sabotörerna i örat, stänger in dem oavsett varifrån de kommer och vilken folkgrupp de än tillhör. Att vara svensk uppvuxen i välståndslandet Sverige med en sten i handen riktad mot polisen är lika illa än att vara en invandrare med en  sten som träffar dem vi har avlönat för att hjälpa oss.

Några utbildningar och yrken håller på att haverera. Sådan är lärarutbildningen och våra barns kunskapsförmedlare: lärare. Blir nästa brandmän och poliser? Risken är uppenbar. Vem vill ha ett yrke där belöningen är glåpord och stenar, klagan och förakt samt ständiga hot när man bara försöker göra sitt arbete?

Det är dags att sluta prata och analysera. Det krävs action om vi inte vill ha en jävlig, lång, kostsam sommar. När det har slutat brinna och sabotörerna är bakom skranket, kan vi tänka till vad var det som gick så fel i välståndslandet Sverige.