Etikettarkiv: invandring

Står vi i skuld till framtiden och lugnet på landet.

Publicerat av

Svaret borde vara så enkelt, så utan tvivel. Så klart har vi en skuld till framtiden. I framtiden lever våra barn, barnbarn och fler generationer om inte världen går under genom att någon främmande föremål av större mått träffar oss. En atomvinter över jordklotet som följ.

Jag tror inte att en pandemi utplånar oss helt. Vetenskapen utvecklar lösningar. Men låt oss anta att denna pandemi, eller någon annan, blir ständig besökare hos oss. Att behöva vaccinera sig regelbundet för att kanske få leva ett år till tar död på oss. Att alltid undvika vara nära varandra, umgås, göra saker ihop förintar oss sakteligen som mänskliga varelser.

Vem vill leva i en så osäker framtid? De som lever för dagen? De med livsfilosofi ”allt nu och genast”. Ett slags missbrukarbeteende med omedelbar behovstillfredsställelse. Mörda, stjäla, råna, roffa åt sig, utplåna varje uns av humanism finns i dag och skulle breda ut sig i rasande fart. När människor redan rånar varandra och plundrar skattemedel eller vad de nu kommer åt skulle stående dödläge väcka det värsta fram.

Och det bästa. Många skulle uppoffra sig för varandra men de är aldrig dessa som styr världen. De goda ser på sidan om.

De barnlösa som regerar har sällan morgondagen i sikte. Det finns många politiker idag som bara behöver planera fram till sin egen död eller ännu kortare, till nästa val. Hur ser det ut ens om tio år är sällan i tankegångarna.

Att klimatet skulle ta död på mänskligheten är jag tveksam till. Klimatet har alltid varierat. Jag är dock för lite utbildad i Universums fysik, solens perioder och jordens läge mot solen för att yttra mig om saken. Vi har redan självutnämnda experter som kan allt från klimat till Corona och ekonomi. Klimatet kan göra vårt liv besvärligt och fattigt. Miljön är jag mer orolig för. Vår utbredning på bekostnad av naturen. De mängder av skräp vi lämnar efter oss. Kemikalier, oförstörbara saker… Sverige är ganska bra på att ta hand om skräpet. Ändå ser jag lämningar efter människor varje dag.

Det är väldigt länge sedan jag var med andra oroliga och krävde att Kommunen ordnade återvinningsstation för glas och papper. Inte är det någon framgångssaga om jag ser på Världen.

Att olika krig, inbördes eller över gränser bryter ut är däremot säkert. Krig pågår, ett ständigt resursslöseri på människor och material. Hur ett krig definieras är oklart. Det finns förslag att  väpnade konflikter med  1 000 döda under ett år dör ska anses som krig.  Men krig förstör så mycket annat, hela ens livsmiljö och möjligheter. Även mindre händelser kan upplevas som krigsliknande. Att behöva vara rädd för överfall när man går från jobbet på kvällen eller hem från skolan är ett slags krigstillstånd mot den enskilde. Att få sitt hem sprängt eller bilen bränt i någon uppgörelse borde räknas som terrorism i alla fall. Allt är markering: övermakten styr dig. Våldsmonopolet har flyttats delvis bort från polisen. Klaner gör upp med varandra.

Likväl har mänskligheten alltid överlevt krig – hittills – bara gränser och kulturer har förändrats. Nya härskare uppstår och  faller. Folket böjer sig. Ingenting håller för evigt.

Dock finns möjlighet att undvika kaos men många politiker – som de i Sverige – arbetar aktivt för att göra landet så dysfunktionellt att samhällssystemet kollapsar. Det multikulturella experimentet är ett haveri. Skälet till att vi har olika länder i världen är många men ett är att olika kulturer då får leva i sitt eget revir och utveckla landet enligt egen smak. Ofta finns även någon typ av tro majoriteten instämmer i. De som inte kan anpassa sig klagar eller flyttar. Ja, ekonomin kan göra så att större skaror rör på sig mot någon annans pengar. De broar som skulle byggas mellan helt olika kulturer har aldrig fungerat i större skala. Integration fungerar inte åt något håll. Vi turistar gärna, men få önskar stanna kvar i en helt främmande kulturkrets.

Vi får inse att vår tid är utmätt, så även vår  kulturs. När och hur vet vi inte än. EU politiker med de svenska i spetsen har bidragit till – beslutat – om vår civilisations död.

Här ute på landet, i en avkrok vid havet känns allt långt borta. De grannar man stöter på  pratar om senaste fisket, fast oftast blir det bara hej. Det är fridfullt. De som stör lugnet är fågelskrik och glassbilen. Oavsett vart du gömmer dig i Sverige hörs glassbilens välkända pling och vi skyndar oss för att förse oss med glass. Bär och glass är sommarens mellanmål.

Undviker man Internet kan man tro att fred och lugn råder i landet och i Världen, utan några som helst problem. En del lever året runt så skyddade av omgivningen och skygglappar att de inte märker något av oron även om det står på dörren.

Snart hem igen. Där råder annan ordning än i ett havsvik.

https://sv.gatestoneinstitute.org/10343/europa-barnlosa-ledare

Gå eller inte gå, det är frågan?

Publicerat av

Dag 46 den 17/6 -18 på Pacific Crest Trail hade jag gått 560 mile, bra bit över en miljon steg och hamnat i ökenstaden Mojave.

Det var varmt och väldigt blåsigt. Det blåste så hårt att jag var tvungen att sätta mig några gånger.

Men innan Mojave kom jag till ”utefik” mitt i öknen. Det fanns dricka, vatten, kokta ägg och kex. Inga människor, men gästboken talade om vandrarnas glädje över platsen. Först efter några till mile såg jag hus nere i en dal. Var det någon där som hade försett oss med så härlig plats?

Dagen före hade jag fått 6 flaskor vatten av några bilister. Jag var nu van att någon obekant förbipasserande försåg mig med något jag behövde eller inte ens behövde utan att jag frågade om det. Frukt, godis, vatten, mat, lift, quarters, råd, bara glada hurrarop…och oftast foton tillsammans med dem jag mötte. Min vandring på PCT var bara underbart – nästan. Det tillkom ett par skitdagar bland mina 160 på leden.

I år är det lugna skogspromenader innan årets fjällvandring. 10 000 steg minst om dagen, oftast mer. Är det inte så man bör gå? Dessa magiska 10 000 steg? WHO har rekommenderat det. Sedan ökade hälsoexperterna antalet till 15 000 steg. Då skulle man inte dö i förtid. 15 000 steg räddade oss från hälsoproblem.

Nu är det andra råd som gäller. Det räcker med 7500 steg för oss äldre kvinnor. I studien deltog 17 000 kvinnor i ålder 62 – 101. Resultat visar antalet steg per dag hade en stark koppling till livslängd. De kvinnor som tog ca 4400 steg om dagen hade lägre för tidigt dödstal än de som gick bara 2000 steg. De som gick 7500 steg hade ytterligare minskat risken för tidig död men resultat bättrade inte på sig med flera fotsteg, efter 7500 steg planade fördelarna ut.

Det låter ju självklart att de människor som än rör sig lever längre än de som orkar bara gå mellan sängen, köket och toan!

Att gå fort en bit var förstås bättre än slö lunk.

En del får alldeles tillräckligt motion på arbetet, till ex inom vården. På  ett demensboende mätte vi ett dagpass. Det blev 11 000 steg. Då behöver man inga flera steg den dagen.

Studier visar också att motion är ojämlikt. Kvinnor rör sig mindre än män, speciellt i en del länder, som Saudiarabien. Räkna ut vad det beror på?

Frågan är om livskvalitén ökar med promenader? Det mättes inte i studien. I mitt fall är svaret ja. Så jag fortsätter att gå 7 500 – 15 000 steg, ibland mer nästan varje dag. Oavsett väder? Hm, viss väderlek ratas nog även av mig så länge det inte gäller fjälltur eller annan vandring. Då är det bara att gå.

Men, vi alla dör ändå, förr eller senare oavsett antal steg. Skall vi gamla tärande grupperna verkligen öka livslängden? Vår finansminister tycker ju att speciellt 40 – talister kraschar hennes budget med skattehöjningar som resultat. Så, ska vi gå eller inte gå? Är för tidig död det som räddar Maggans budget? Ättestupa?

Jag är trött och förbannad på det ständiga gnället som drabbar oss 40 – talister. Var vi så kostsamma under vår livstid hittills?  Vi har inte fått en lång gratis skolgång som finns idag. Vi började arbeta tidigt och  som mödrar blev vi försörjda av våra makar. När barnen utan daghem klarade sig efter skolan började vi arbeta, ofta i dåligt betalda kommunala arbeten just inom vård och omsorg. Jag trodde att vårt arbete byggde upp landet. Många av oss har hunnit betala ansenlig mängd skattekronor. Vad får vi för pengarna nu?

De gamla före oss dör också och lämnar efter sig resurser inom vård och omsorg, ifall det finns något kvar att nyttja. Allt behöver inte uppfinnas på nytt. Men eftersom politikerna har lagt ner mycket av äldreomsorgen som äldreboenden och jobbet inom det är uselt betald, ibland ett slags dumpningsplats för arbetslösa outbildade måste en del till. För vi 40 – talister är nog inte så tystlåtna, inte av den snälla bussiga typen som tackar och niger.

Eller fogar vi också oss i den dåliga vården? Vad säger du som är född på 40 – talet?

Så, budgetbrister och skattehöjningar är vårt fel? Jag undrar, befolkningsökningen då? De människor som kom och  kommer över gränsen till Sverige kostar tydligen ingenting och ökar inte behovet av olika samhällsresurser som vård, skola, bostäder, bidrag, äldreboenden, mat, arbetsplatser, el, vatten, transporter, rättsväsende, sophantering… bara vi gamla födda på 40 – talet? Ingen ny infrastruktur, inga nybyggen… de bara lever av luft? Skall de gamla anhöriginvandrare som kommer också skällas på som kostsamma budgetraserade och orsak till skattehöjning eller bara vi svenskar?

Ljuger politiker? Vad har de för agenda  för vårt Sverige? Hur var det med deras mattekunskaper? Ren vinter?

Maggans budget får du leta efter själv.


Har vi inga ömmande fall kvar i Sverige?

Publicerat av

När jag arbetade extra på servicehuset på den gamla tiden när vi än hade servicehus för de gamla i behov av hjälp flyttade en dam från ett annat land in. Hon pratade inte svenska. Bara en extrajobbare kunde lite av hennes språk och jag kunde några få ord. Damens barn hade invandrat till Sverige och när modern blev gammal fick även hon flytta hit. Hon fick snabbt plats i ett servicehus. Hennes barn hade sällan tid för henne. Hon blev väl så ensam och isolerad.

Hon var djupt missnöjd med allt. Inte så märkligt. Nära två år gick. Sedan började hon trycka på sina barn om att få åka hem. När det inte fungerade tog hon till gråt. Hon ville bara åka hem sista gången. Hon kände att döden närmade sig. Hon ville stå på hemlandets jord en gång!

Inför det kunde barnen inte neka. De köpte en tur och returbiljett, första klass, kontaktade bekanta som skulle ta hand om henne under tiden hemma.

Jag skulle hjälpa henne att packa. När hon tog Jesuskorset från väggen och packade ner det visste jag att hon inte skulle resa tillbaka. Jag försökte fråga om det. Hon bara log. Hon gav bort krukväxterna till personalen.

Hon kom aldrig tillbaka. Hon hade sålt returbiljetten berättade hennes barn när de tömde lägenheten.

I min fantasi kan jag se henne sittande på en gränd med andra gamla kvinnor. Kanske stickar hon något. De kommenterar förbipasserande. Håller koll på vad som händer. De pratar och skrattar. De går till kyrkan på söndagar, kanske mer. Hon är hemma.

Regeringen planerar nya skyddsgrunder för att öka invandring. Den nya Regeringen föreslår att personer skall få flytta till Sverige på grund av ensamhet. Eller sjukdom. Nära döden tid. Eller på grund av klimatet.

I framtiden vill S, MP, C och L att en ny så kallad humanitär skyddsgrund ska införas för dem som söker uppehållstillstånd i Sverige. Det skulle ge fler personer möjlighet att få stanna.

– Vi har väl alla sett att det finns sådana väldigt ömmande fall som man i dag, inom ramen för dagens lagstiftning inte kan ta hänsyn till och det här har vi då velat att man ska rätta till i förhållande till dagens lagstiftning, säger Morgan Johansson.

–Det skulle kunna vara att man flyr från en klimatkatastrof, vilket ”övrigt skyddsbehövande” tidigare omfattade. Det kan också handla om personer som är svårt sjuka där man vet att personen kommer att dö, av kanske en hjärntumör, om några månader. Det kan vara en äldre person som inte har någon kontakt med någon över huvud taget i hemlandet och som också är väldigt sjuk. Det är den typen av fall som är särskilt ömmande, säger Johanna Jönsson. migrationspolitisk talesperson för Centerpartiet.

Jag fastnade speciellt på tanken att flytta hit äldre sjuka personer utan anhöriga. Har Regeringen överhuvudtaget den minsta aning om hur svårt det är att få en plats i ett äldreboende? Hur sjukvårdsköerna är? Hur de svenska pensionärerna lider av ensamhet? Hur hemtjänsten får hasta förbi? Hur kommuner lägger ner servicehus? Har de aldrig hört talas om sjuksköterskebristen? För att inte tala om språkproblem.

Är det inte ren misshandel att flytta sjuka gamla människor från sitt hemland till något totalt annorlunda?

När Regeringen försöker vara världens ålderdomshem och sjukstuga bör de ställa frågan: har vi resurser till det? Är det humant att flytta gamla och sjuka? Var skall de bo? Har vi inte redan problem med just vård och omsorg, kommunekonomi och bostäder? Kan det finnas svenskar som står i kö för olika åtgärder? Bör vi inte ta hand om dem först? Kanske ge tak över huvudet för bostadslösa gamla? Har vi ekonomi –  pengar, lokaler och personal – till att bli världens sjukstuga?

Har vi inga ömmande fall kvar i Sverige?

Jag tvivlar på att Regeringen har kontakt med verkligheten i sin godhetsrus. Kanske Morgan Johansson och Johanna Jönsson kunde bli praktikanter inom sjukvård eller äldreomsorg ett tag. Det är alltid bättre att ha kunskap om läget innan man hänge sig åt att flyga på ett fantasimoln.

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7142519

PS. Åldringen högst upp är min mor inte den aktuella kvinnan.

I slutändan handlar kärlek och fiske om samma sak: det man inte fick.

Publicerat av

Det här är ett olustigt, kanske nedsättande inlägg så jag varnar dig redan nu. Är du en godhjärtad sugar mama så sluta läsa här. Orsaken till inlägget är att jag mötte ett förälskat par ute. I alla fall kvinnan var förälskad. Det var svårare att  uppfatta den andra partens känslor.

Har du varit vilt förälskad någon gång? Så där omstörtande att du inte velat släppa den andre för en stund? Helst ville ni bara gå hem och vara ensamma tillsammans.

Jag har blivit kär en gång så all förstånd var som bortblåst. Vi var dock jämngamla och likvärdiga partner. Det var underbart en stund men slutade inte så bra. Efter en stormig förälskelse fanns liksom inget att bygga på. Det var nog inte det som kallas kärlek utan bara begär. Forskare påstår att det är hormoner.

Kan förälskelse också vara brist på omdöme?

Kvinnan jag mötte var ca 25 år äldre än mannen hon gick med. Hon lutade sig mot den unge mannen, glittrade, kvittrade och log. Hennes händer berörde honom. Det var sådana blickar även jag hade gett till min förälskelse. Lätt att känna igen. Mannen log lite tveksamt. Besvärad?

Det var inte hans stora kärlek som sökte hans händer. Nej, det kunde inte vara mor och son. Jag har en son. Man bär sig inte så mot sin son om det inte är ett alldeles stört förhållande. Inte mot sonens klasskompisar och absolut inte mot en klient. Yngre manliga klienter har jag haft många av. De kan vara väldigt charmanta om de tror sig kunna få fördelar. Det gäller att hålla sig strikt saklig och ha dem på andra sidan bordet då fungerar det man skall åstadkomma.

Den unge mannen var  till synes en invandrare, troligen afghan, och den blonderade kvinnan såg pursvensk ut. Det var dock inte den första gången jag råkade möta liknande par. Under sommarkvällar i parken nära mig satt ofta ett par femtioåriga kvinnor med var sin ung invandrare och myste. Situationen gick inte att missuppfatta.

Det var inga barn man omhändertog som barn.

Det har skrivits en del om medelålders kvinnor som tar hand om och ropar ut olika krav för sina utvisningshotade (alltså utan asylskäl) afghanska killar. ”Skicka mig i stället” till exempel, som var bara trams. Ingen av dessa kvinnor ville åka till Afghanistan och byta plats med den som skulle utvisas. ”Vi står inte ut”, ropade andra. Lärare skriver om sin oro och kräver att få ha kvar männen i skolan. Jag skriver män eftersom de har visat sig att en stor del inte är barn vid närmare undersökning.

Att just afghanska unga män, oftast uppvuxna i Iran,  har blivit så viktiga för vissa kvinnor och även media känns märkligt. Är det vårdinstinkten? Är det välvilja? Det är inte afghanska barnbrudar de oroar sig för. Inte flickor som nekas skolgång. Inte afghanska kvinnor i burka vilka styrs av mannen kanske i ett polygamt äktenskap. Inte kvinnor som dör i barnsäng. Det är inte flyktingar på krigsområden som godheten gäller. Det är inte heller nyinkomna familjer man bjuder till sig.

Det är just yngre män. Vems behov fyller man på – egentligen?

Det är unga invandrarmän dessa kvinnor engagerar sig i, de så kallade ensamkommande varav flertal ljuger om sin ålder och sitt skyddsbehov. Det är dock inte förbjudet att söka lycka. Det är inte förbjudet att försöka hitta bättre omständigheter och liv. Det är inte förbjudet att ljuga, eller är det? Och det är helt OK för en svensk att sörja för någon annans liv, här eller borta.

Jag har ingenting mot att kvinnor tar hand om flyktingmän eller har en toy boy. Men jag vill inte betala för det. Förr fanns kärleksresorna till Gambia, men nu betalar Migrationsverket, vi skattebetalare, männen som kanske inte borde vara här. Jag har som sagt ingenting mot köp av kärlek oavsett formen, bara alla betalar sina val själv och ingen tvingas till förhållandet, genom att leka barn eller partner. (Prostitution på gatan/nätet kan jag ha andra åsikter om.) Många män skaffar sig en yngre fru eller älskarinna och öser på dem allt från juveler till lyxliv. Vi ser ofta bilder från extravaganta bröllop där en man i 60 års ålder äktar en ung fotomodell och hon intygar sin kärlek till honom. Inget fel i det. Hans val, hans pengar, hans kärlek. Varför kan inte kvinnor göra samma sak? Varsågod, men du betalar själv. Vi har inga moraliska gränser för det om båda är ense.

Kostnaden för dem som är barn skiljer sig rejält från de vuxna asylsökande. Barn behöver ju mer omsorg, även låtsasbarn får detsamma. Det handlar om en del pengar, ungefär som vårt rättsväsende, så det kunde räcka till mycket. Om vi använde pengarna på flyktingläger (Unicef skriker ju efter resurser) kunde det ge  skydd, vatten och mat för många fler, kanske en skola eller sjukstuga, kanske ett liv för flickor som riskerar att giftas bort till en äldre man. Men inte, rör inte min afghan här hemma är ropet. Det finns även svenskfödda barn som skulle behöva stöd men det är inte lätt att hitta varken familjehem eller stödpersoner. För dem hörs inga stridsrop i media.

Jag vet inte hur detta Stockholmssyndrom började. Hur kom någon på att män är barn och behandlas som barn fast blott en blick eller en Facebooksökning kan avslöja lögnen? Hur någon villigt slängde ut en miljon per låtsasbarn till något vårdhem med en bemanning som äldrevården avundas. Åldringar som byggt Sverige nekas  äldreboenden av kostnadsskäl. Boenden stängs, som i min kommun, och omvandlas till bättre standard för ensamkommande, men åldringar får inga mediekampanjer. Rör inte min åldring?

Inte grupper mot varandra? Men det gör vi ju varenda dag. Det är alltid ett val hur och för vem resurserna används när de inte är oändliga.

Jag är dock säker på att Afghanistan är ett uselt land att leva i,  speciellt för kvinnor. Att Iran inte var något paradis att växa upp i är också säkert. Men att ta hand om några få måste vara missriktad användning av skattemedel. Vad kan man få för pengarna borde vara en viktig fråga. Inte hur goda vi är.

Det var riskfritt att ljuga om ålder. Vi valde att vara naiva, det är bara att betala. Vi välkomnade de unga männen, lockade hit dem, tog hand om dem och nu vill vi använda våra lagar och regler och kasta ut dem med en slant i fickan. Var det inte galet tänkt i början eller inte alls?

Vad tänker männen om de svenska kvinnorna som strider för deras sak eller till och med tar hand om dem på olika sätt? Dessa kvinnor är totalt annorlunda än deras beslöjade mödrar. De  lever på ett sätt som männens systrar skulle få möta döden för. Vad anser de om svenska kvinnor? Någon att utnyttja? Märkliga varelser utan skam? Eller trivs de med att vara barn och bli behandlade därefter?

Jag undrar, hur blir det med dessa män och deras relationer sedan? En dag vill männen lämna sin sugar mama, hitta en anständig kanske afghansk muslimsk fru, få barn, bli en man i stället omhändertagen någonting utan ålder. Kan man anpassa sig från det livet till något självständigt och produktivt? Vara tacksam för chansen till bättre liv?

Eller tänker de bara hur naiva vi svenskar var och skrattar bakom ryggen åt oss?

PS.Att vara sugar mama behöver inte betyda sex, utan även andra tjänster.

Jag vill inte lägga ut en bild där någon kan igenkännas utan det får bli en bild på vårflod. Det mesta smälter bort, förr eller senare.  Ibland med en katastrofal översvämning.