Jag var i Nationalmuseet med ett barnbarn och upptäckte att min tid finns nu mera i museum. Jag kände mig hastigt som en urgammal gumma på fel plats, fel tid och kanske i fel Värld också. Barnbarnet var intresserad, hon undrade över telefonen och andra nu så omoderna saker. Det var som om vi hade gått årtionden bakåt. Historisk mark fast det var precis tiden bakom oss.
Den utvecklingen som har skett sedan -80 talet är större än vi inser. På gott och ont. Tänk på den nu mera enkla saken Internet. Här sitter jag och har kontakt med folk i USA utan att ens ha behövt gå till posten eller använda telefonen. En sak som har förändrat Världen.
Det har dock funnits för mycket tilltro till Internet och digitalisering. Det skulle förbilliga allting. De sjuka botade sig per Internet. Barnen lärde sig att läsa. Information skulle få folk bete sig rätt. Vi hittade även den stora kärleken på Nätet. Allting skulle vara så enkelt. Och billigt.
Men Internet varken fostrar eller lär barnen att läsa. Människan, föräldrarna och lärarna är vida överlägsna Internet.
Hoppas att alla tar tid att prata med sina barn, läsa för dem och ha vanliga simpla förmaningar för gott uppförande.
Internet är en hjälpreda. Inte en herre över oss. Vi behöver än mänsklig kontakt för att hålla oss i liv och bry oss om vår omgivning.
Än så länge är människan överlägsen tekniken. Än programmerar vi AI men kan den lära sig själv blir en intressant fråga. Det kan vara sluttampen av vår tid?
Tror inte det. Riskerna för våra liv är så många att frågan är: vad som hinner först?
Fick bra telefonförslag för oss gamla från Berit i USA .
Hemma igen från Sörmlandsleden. Den förra rundan avslutades i åska och regn men skam den som ger sig. Torkade upp hemma. Fyllde på mat och var på väg igen. Det fanns en liten bit jag inte hade gått förr, vintern kom fast det var vår. Nu är det också gjort. Hemma igen efter en tur med toppenväder. Har duschat länge, ätit en lyxigare middag än vandringens nudlar och frystorkat. Dricker vin som experterna säger att man måste dricka i alla fall en gång i livet.
Vad är det för mer vi ska göra en gång i livet?
Det intressanta på Sörmlandsleden är etapperna som visar Sveriges historia. En sådan är t.ex. Etapperna 37.1 och 37.2 från Koppartorp till Kungstorp. Från en gruva till en annan, från inmutning till kolarkoja. Stenhögar som visar det hopp våra förfäder hade om bättre liv – bara man ansträngde sig.
Det var hårt arbete som lyfte Sverige till världskänd framgångsland och stabilt skatteinflöde. Idag har vi rört oss bort från egen ansträngning mot allmosor och bidragsinkomst. Att få hellre än att ge. Det är inte längre nödvändigt för varje person att arbeta, pengarna kommer ändå. Vissa sliter i lågbetalda yrken och bidrar till de icke arbetande.. Det är till och med ibland bättre att inte arbeta, bidrag är mer än låg lön.
Jag tror att politiker har missat hur Sverige utvecklades, vad gjorde oss framgångsrika. Det var inte bidragssystem. Det var inte försök att vara humanitär aningslös stormakt för hela Världen. Det var arbete. Det var envishet. .Det var hopp om bättre liv för ens barn. Det var även Gudstro. Det var allas insats för det gemensamma bästa. Då räckte det även till för de behövande i landet.
De som sökte bättre tillvaro kunde även utvandra. Mellan 1851 och 1910 emigrerade knappt en miljon människor från Sverige till Amerika. Det var ingenting för latmaskar och arbetsskygga.
Historiens vingslag är nära bland stenhögarna. Att förstå historien ger oss förklaringar till nutiden.
Sörmlandsleden är nära 1000 kilometer lång och går på svensk lågland med skog och en del klippor, vid sjöar, hav och mossmark.. Som sagt gamla gruvområden och torp, kulturmark.. Hyggen. Så många hyggen! Det är också döda skogar tack vare granbarkborren. Skyltar som varnar för fallande träd och rekommenderar en omväg. Det är uppgrävd mark efter vildsvin. Tystnad. Det finns så tysta platser att det enda som hörs är ens egna hjärtslag. Det är tomt av folk så här på hösten, bara några tyskar som drömde om att vandra vid havet.
Så, vad är det vi ska göra en gång i livet? Det låter stort och uppfordrande. Jag ville resa till Burma och se Pagan, det var min barndomsdröm. Min far hade köpt en bok: Vår Vackra Värld och där fanns bild och beskrivning över Pagan. Att stå där på ett tempeltak och se över landskapet med tusentals pagoder är det största jag har upplevt – mina barn oräknade. Då var Burma stängt för turister, men… Jag ville göra en riktigt lång vandring långt borta i annan natur än den svenska. Det blev PCT. Jag ville se Venedig med Scuola Grande di San Rocco, dess takmålningar av av Tintoretto. Rom var också på listan. Sixtinska kapellet. Mer… Jag har än önskemål men inser att tiden jobbar mot mig.
Av mat var rysk kaviar något extra, men inte så ok idag. Ryska flyglinjer serverade kaviar och rysk champagne för alla resenärer på den gamla godare tiden. Men allt detta är bara materiellt, en stund av lyckokänsla. Det finns större saker.
Att lyckas i sitt arbete och se resultat som gör en skillnad.
Att känna sig älskad och älska tillbaka.
Ta hand om varandra även när det kostar dig.
Att hålla sitt nyfödda barn vilket jag aldrig fick göra efter förlossning för de utbildade vårdarna tog hand om barnen på den tiden. Där låg vi kvinnor tomma och utmattade och fick inget för det på direkten. Jag vet att den stunden är oersättlig och påtalade det till personalen på mitt arbete med gravida. Låt alltid modern hålla barnet först på en gång, oavsett läget.
Kanske göra en tjänst för någon vi inte ens känner? Halvvägs på min vandring märkte jag att tändstickorna var spårlöst borta. Jag vände tillbaka mot närmaste affär och passerade en bondgård som sålde marmelad och gårdsprodukter. Ut kom en kvinna och frågade om jag behövde något. Bara tändstickor, sa jag, är på väg till affären. Hon försåg mig med en kopp kaffe och gick sedan hem för att hämta tändstickor.
En liten åtgärd som gjorde min dag och sparade 8 kilometer extra gång. Det är ont om affärer på Sörmlandsleden.
Att göra något för andra är nog det viktigaste på vår lista över saker att uppleva. I stort och smått.
Jag har nu gått hela Sörmlandsleden och en stor del av av sträckorna flera gånger. Fattas dock någon anslutningsled. Förändringarna på leden är inte av godo. Hyggen växer, resterna lämnas att ruttna. Skräp. Naturen angrips även av sina egna fiender. Vildsvin, Granbarkborre. Naturen växer, frodas, skadas, faller och dör. Så även vi. Naturen finner alltid en utväg, men den kan vara obeboelig för oss. Om vi människor gör smarta val för överlevnad är jag mer tveksam till. Det fullständigt onödiga överfallskriget mot Ukraina är bara ett exempel om människans galenskap. Men tyranner dör, även denna gång. Dock är minnet kort hos människor.
Åldern tynger. Den nödvändiga ””om vi gör så blir det så” analysen, förmågan att räkna ut konsekvenser och inte längre påstå det såg jag inte komma är bättre hos oss äldre. Vi gamla kan dra slutsatser av det förgångna. Men ingen har tid att lyssna.
Regeringen borde göra en tur längs gruvor och dra slutsatser innan de bränner nästa budget till något som inte bär frukt eller nytta.
Bilder uppifrån: Stoll i Tuna från 1886, nästa två Kärrgruvan från 1786, en tempel i Pagan, kaffe på lantgård. granbarkborrens härjningar i Stavsjö.
PS Kommer att lägga ut min utrustningslista senare. Hava tålamod.
En finns dock på https://blogg.iniskogen.se/2018/12/12/minimalistiskt-liv-och-min-utrustningslista/
Lite olika listor för olika områden så en aktuell för svensk lågland och fjäll kommer..
Historia var mitt favoritämne i skolan. Historia och ämnen som religion, geografi och konst bands ihop i skolan så utvecklingen i världen blev begriplig. När vi läste om Egyptens historia, läste vi också geografi om Egypten och på konsttimmarna skulle vi måla Egypten inspirerade bilder efter läraren hade visat konst från gamla Egypten. Så arbetades historien sakta mot andra världskriget som var slutpunkten i våra historieböcker.
När jag började i flickskolan ryktades det om att en elev kunde få undervisa i stället läraren i något avsnitt om hon kunde bättre än magistern. Det var en rejäl utmaning för alla våra lärare hade disputerat i sina ämnen, borträknad någon vikarie och gymnastikläraren. Hon var före detta elitidrottare, dock nu lite ska jag säga överviktig men ack så energisk och smidig.
Ett, två, tre flickor det är bröllopsvals så ni ska vara lätta som en fjäder ett två tre…och vi trampade varandra på tårna medan hon svävade iväg med sin inbillade partner. Att kunna dansa, konversera och uppföra sig hörde till utbildningen som var bredare än i den ”vanliga” skolan.
Så, jag bestämde mig att försöka slå historieläraren en gång. Jag hade försett mig med Grimbergs ”Världens historia” som kom ut 1956. Första delen var den första boken jag hade köpt och betalt själv med min tidningsutbärarlön. 11 dubbelband i skinn. Jag var lycklig när alla banden stod i bokhyllan. Jag ägde världens historia! Idag klassas väl delar av den som rasistisk som så mycket annat. Då var det en guldgruva.
Jag lyckades med att få undervisa två gånger. Det första var sjöslaget mellan England och Spanien år 1588. Elisabeth I var drottning och Filip II kung av Spanien på den tiden. Den stolta spanska armadan hade 130 skepp men bara ca 65 återvände till Spanien. Jag kunde väl värdelöst kunskap som orsaker, namn på båtar och ledare samt hur de hade grupperat sig före undergången i den engelska kanalen.
Men, var det värdelöst vetande? Vi fick en uppvisning i dumhet, religion och makt. Filip II ansåg sig har Gud med sig när han försökte omvända andra länder till katolicismen. Elisabeth var protestant och så förblev England trots att många var katoliker och för Maria Stuart. Striden handlade inte bara om religion utan om handelsmakt i världen, sjöfartsmonopol och även ”kärlek”. Avrättningar och försmått frieri följde. Också dåtida äventyrare var inblandade, Francis Drake som var den första engelsmannen att segla jorden runt.
Allt påminner mycket om händelser idag. Religioner på frammarsch eller sjunkande, handel med hinder och tävlan. Havet som grav efter försök att nå något som är lik en hägring. Äventyr är mer inne än någonsin även om det ofta är bara en kort ansats i att göra något annorlunda. Jag tror vi kan lära mycket i historien om mänskligt beteende. Och hopplösa försök att frälsa världen.
Sedan, vid franska revolutionen och Marie Antoinette lyfte jag handen och sa något om halsbandsaffären. Då var franska revolutionen och Marie Antoinettes del i den min en timme. Nej, Marie Antoinette sa aldrig att folket borde äta kakor om de inte hade bröd. Hon tvångsgiftes 1770 till det franska hovet, inte än fyllt 15 år, till en prins som inte var så intresserad av sin barnbrud. Revolutionen dömde henne till halshuggning år 1793.
Vi har än idag tvångsgiften i världen. Barn, oftast flickor gifts bort. Radikala islamister halshugger folk som inte passar in i deras världsordning, på gatan utan rättegångar. Att halshugga någon är den ultimata markeringen mot frihet att tala. Senast blev Samuel Paty, historielärare, offer för terror och avrättades på gatan. Han var försvarare av yttrandefrihet och utbildning. Nu säger vi ”Je suis Samuel Paty” eller ”Je suis eseignant”. Dock är reaktionerna i Sverige ljumma.
Vart är vi på väg? Står vi upp för vår kultur och vår yttrandefrihet eller hukar vi, säkrast och enklast så? Hur kommer Europa att se ut om 10, 20 50 år? Kommer historien att döma både Regeringar och enskilda vilka inte agerade när tid än fanns? För, jag tror inte på en fungerande multikulturell värld utan på gränser – riktiga eller imaginära – mellan kulturer och stater. Samarbete, inte sammanblandning av fullständigt olika kulturer med helt skilda uppfattningar om Samhället, yttrandefrihet och människovärde.. Historien har lärt det.
Minns ni när talibanerna förstörde Buddhastatyerna i Bamiyan, Afghanistan år 2001? De ville utplåna minnet av Afghanistans buddhistiska historia och sprängde de två statyerna från år 507 och år 554. Man visade så islamisk fanatism. Talibanerna såg statyerna som avgudar och förstörelsen skedde efter order av en religiös ledare. Många västerlänningar och även afghaner var upprörda av sättet att förstöra historiska lämningar. Det är dock inte den enda gången som folkets historia och minnesmärken förstörs av fanatisk mobb.
Just nu pågår en antirasistisk feber med hat mot vita, black lives matter. Städer i USA ser ut som efter ett krig. Statyer välts lite överallt. En del av dem kan föreställa en mindre rättrådig person, men även det bestäms av den tidens historia. Allt handlar om utveckling, även om den humanitära. Upprop att förstöra även den svenska historien i form av minnesmärken är högljudd. Det är en vänsterrörelse som även massmedian omhuldar. Poliser knäar och mobben hurrar för underkastelse. I vissa USA s städer pratas om att avskaffa polisen. De rika kan ju alltid ordna eget personskydd och politiker kan göra det med skattemedel..
Raoul Wallenbergmonument
Vilken nytta gör en staty som välts? Förändras historien? Det kan hända att vissa statyer är ur tiden, redan förstörda av väder och vind och nya borde få plats. De gamla uråldriga kunde hamna i ett utomhusmuseum. Nya statyer tillkommer men resultatet är ibland så ”modernt” att få begriper det. De har varken skönhet eller uttryck av sak. Men att byta ut våra historiska monument bara för att en mobb anser något är olämpligt idag är lika fanatiskt som sprängningen av statyerna i Bamiyan.
Vilka andra statyer kan vi krossa? Alla Kristusstatyer ropar någon. Även Carl von Linné är illa ute. Vänstermobben har ordet idag, inte vi som ser historien som nödvändig del för vår kulturs utveckling. I en demokrati bör vi inte skriva om historien enligt nya infall även om det sker i diktaturländer.
Buddha före och efter sprängning: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Taller_Buddha_of_Bamiyan_before_and_after_destruction.jpg
